The ship of Pirates

”Nu Ms. Wave ska du berätta vart din… kraft kommer ifrån” Davy Jones stod över mig. Och även om han inte sa mer än så, var det tydligt att han skulle flå mig levande om jag inte svarade. Jag hade ramlat ner på knä i samma ögonblick han släppte sitt tag om mig. Min kraft hade sakta men säkert sipprat tillbaks, som om den hade hållits undan av en osynlig dörr. På vinglande ben ställde jag mig upp.
Hur skulle man förklara att man var Poseidon- havets guds- dotter? ”Där jag kommer ifrån… Härskar gudar. Gudar som skulle få din makt över havet att verka som det mest obetydliga dåd.” Han visade inga tecken på förvåning. ”Ehm… Min mamma förälskade sig i Havets gud- Poseidon. Det är på grund av honom jag har de krafter jag har.” Jag ignorerade knuten som bildats i magen. Att ta upp mamma- och pappa- var för mycket att tänka på just nu. Hon hade dött och han hade inte gjort skit.
”En far som låtit sin dotter lida genom ändlösa sorger.” Kaptenen skakade långsamt på huvudet och kommer ännu närmare. ”En sådan kyla du hyser mot honom- välförtjänt.”
Lyssna inte på honom. ”Jag behöver inte ditt medlidande”
Davy Jones står knappt en halvmeter ifrån mig, tornar upp sig över mig. Det tog hela min självkontroll för att inte backa. Hans andedräkt luktar tobak och ruttet kött. ”Ett sådant känsligt ämne. Säg mig, vem gjorde det där med ditt öga?”
Den jäveln. Allt han sa- bara en lek för att upptäcka mina svagheter. En lek för att dra i trådarna och se vad som fungerar. Och jag nappade. Morrandes svarade jag ”Ingen.”
En dödlig tystnad lade sig över oss. Sen gjorde han en gest med ena handen och vatten omslöt min ögonlapp. Saltvattnet trängde sig in under den och… lappen lossnade och föll av. Det räckte för att mitt stubin skulle brinna ut. Jag försöker knuffa förbi honom, men han greppar tag om min hand. ”Du är trasig, så ärrad. Med ingen på denna jord som förstår dig”
Med all min kraft siktar jag knytnäven mot det där vrickade leendet. Och träffar. Han släpper mig och jag vänder mig mot varelserna som vaktar utgången. ”ge mig mitt svärd- NU.” Men ingen rör sig inte.
Tusentals knivskarpa kristaller omger mig, och vid minsta order skulle männen vara så gott som döda. I en farligt låg ton upprepar jag orden. Det finns inte tillräckligt mycket rädsla i deras urvattnade ögon, men motvilligt kastar dom hela skidan mot mig. Jag drar svärdet i en piruett och bereder mig på att sära huvud från kropp när…
Ett metalliskt ljud ekar genom hytten när stål möter stål. Han parerar varje slag med sitt mastiga svärd. I omgångar sände jag iväg kristallerna mot honom- i vilket han förvandlar dom till toft i bara en handrörelse. Han var stark- för stark, det är en kamp att stoppa svärdet från att slås ur greppet varje gång han anfaller. ”Du har potentialen att utplåna flera hundratals med män, flicka. Med min hjälp kan du bli mer kraftfull än du kunnat drömma om”
Så drar han samma kort ännu en gång. Luften sugs ur lungorna och svärdet faller i sidan. Kroppen är paralyserad och känslan av att drunkna finns där… så obekant och så fel. Davy Jones bara ler. ”Det enda du behöver göra är att överleva”