Criminal [PRIVAT Zora & countess]

Sara hade sett hon hade blivit ledsen och lyssnar tyst på hennes breättelse och nickar.
-min pappa var inte glad över det
Sa hon tyst nu och suckar tyst. Hon tänkte lite grann på saker och såg på Melinda nu och tänkte snbabt på hur hon skulle fortsätta. Hon tänkte kolla upp det fallet och log till lite.
-Jag ska granska fallet ge mig denna veckan och du kommer bli kallad till ett fröhör i stationen. Men jag ska få ut dig.
Sa hon nu ärligt och rotade tyst fram i fickorna bilden hon hade ritat lite udner fågneskap på Lucas, hon hade tänkt ge honom den tidigare imorse men inte mera. Hon sköt tyst fram den till Melinda.
-se den som ett påminnande om din bror idag.
sa hon lugnt.

Peter lyssnar lugnt tnu.
-Jag har hört om sånt men det finns bevis.
sa han kort och tänkte och reser sig och försvann ut och kom snart in och tåv poliser.
-ta honom til sin cell. Fortsätter förhöret imorgon.
sa han bara och lämnade och p9oliserna tog hand om Lucas direkt oh tog med honom mot en cell.

Melinda nickade förstående när Sara berättade att hon skulle granska fallet.
Hon tog försiktigt emot bilden och när hon såg att den föreställde Lucas kunde hon inte låta bli att dra sina magra fingrar över hans ansikte.
– Varför försöker du hjälpa oss?
frågade hon till slut. Det var något hon velat fråga enda sedan hon sett skulden i Saras ögon.
– Din far måste vara överlycklig som äntligen fått in oss båda bakom galler.. Så varför?


Med hårdhänta tag fördes Lucas ut från förhörsrummet. Han fick inte längre ha sina egna kläder, utan kläddes istället i fångdräkt. Till och med guldringarna tvingades han ta av, vilket fick honom att känna sig bar om fingrarna.
Häktescellen var liten, kall och så långt ifrån Lucas standard som man kunde komma. På de färglösa väggarna fanns fortfarande märken kvar som hade ristats in av någon som varit där tidigare och inredningen bestod av en liten säng, ett handfat och ett bord. Inte ens ett fönster.
...
Timmarna gick och enda sedan Lucas stängdes in i cellen hade han bara vandrat fram och tillbaka. Ständigt med blicken fäst på övervakningskameran som satt på väggen utanför. Det här var inte slutet...

Poliserna som vakade över Lucas genom övervakningsskärmen tyckte att han betedde sig skumt. Hur orkade han hålla på sådär?
– Mr. Wood gjorde rätt som spärrade in honom. Grabben är galen...
skrockade en av dem.

Sara såg på honom tyst nu när Melinda sa sitt och kolalde ner i bänken lite grann och sen upp igen.
-Eftersom jag har spenderat lite för lång tid med Lucas och fattade jag har känslor
Sa hon tyst och bett sig i läpen och drog upp två chokelad ur fickan och sköt fram dem till henne och ett paket cigg.
-byta lite till mat för ciggen, och ät dem så du får lite energi, jag måste tillbaka till stationen.
Sa hon tyst och såg på honom nu och log lite grann.Hon såg på henne nu lugnt och reser sig tyst upp och vakten kom
-Ska vi återvända miss Demora.
Sa han.
Sara hade komit iväg nu och var inne på stationen inom 14 min och läste nu igenom fallet. Hon satt tyst och tänkte på saker nu, hon reser sig och skrev ner saker och gick till den som jobbar nu.
-Ursäkta kanvi prata, har anklagelser till fallet om Miss Demora
Sa hon och snart påbörjade dem det nya.

Melinda fick fram ett svagt leende när Sara högt erkände sina känslor för Lucas. Hon tog emot gåvorna och la en tacksam hand över Saras.
– tack..
sa hon försiktigt och när vakterna kom reste hon sig långsamt och lämnade rummet. För första gången med en känsla av hopp.


Dagarna gick långsamt framåt i häktet. Det fanns inte direkt mycket att göra i den lilla cellen och eftersom Lucas DeMora var ett sådant unikt fall fick han inte beblanda sig med andra brottslingar. Enda gångerna han faktiskt pratade var under förhören. Om ens då. Vanligtvis stod eller satt han bara still och stirrade in i kameran utanför cellen.
Det ingen visste var att hans tankar ofta föll tillbaka på Sara. Bland annat på alla stunder de haft tillsammans, men främst på hur hon hade sett honom rakt in i ögonen och ljugit.

Medlemmarna i DeMoras liga hade redan samma kväll som Lucas blev gripen förstått att någonting var fel. De gjorde allt i sin makt för att försöka befria sin ledare. De hade till och med gett sig efter Sara. Men eftersom hon vanligtvis befann sig inom polisstationen hade de ännu inte lyckats.

Tidningarna var inte heller sena med att höra om gripandet. Var man än tittade fanns rubriker om att "DeMora hade fallit från sin tron".

(förlåt försvann, hade prisutdelning. vi har haft tävling i skolan)

Sara hade hållt på i dagar nu, på att frikänna Melinda. Det hade gått framåt och hon väntade på ordet av domaren nu, hon var tyst när Felix kom fram. En ung polis som tog hand om ärandet till henne och slog itll henne på axlarna.
-Miss DeMora är friad och får ersättning.
Sa han och Sara skenn upp och såg på domaren som kom
-Jag vill meddela henne.
Sa hon till domaren som nickar tyst det var okej. Sara åkt emed dem som skulle till anstaltet och väl där sa dem de sökte Melinda.
En man nickar och gick iväg och fann snart melinda.
-Miss DeMora, sara Wood söker dig med en grupp poliser. Ni har nyheter.
Sa han lugnt och tog med henne mot utgången där de första gånge hade träffat. Sara hade bara nu Lucas kvar att rädda från fångeskap, hon hade 2 dagar på sig nu.

Peter hade hållt alla förhör och nu satt han lugnt och granskar lucas som verkar helt inne i sitt.
-Det blir bara värre om du inte erkänner mr. DeMora.
Sa ahn och polis kanckar på och kom in.
-Ett fall e löst, Miss DeMora fallet e löst.
Sa han tyst i Peters öra och han nickar och återgick till fröhöret. De hade sagt det så tyst så inte lucas skulle höra.

( Gör inget! vad för tävling? )

Melinda verkade piggare. Hon hade lyckats få lite rosor på kinderna och hennes hår var uppsatt i en lång hästsvans. Beskedet om att Sara ville hjälpa till hade givit henne ny styrka och hopp om en ljusare framtid.
När mannen berättade att Sara befann sig på anstalten tog det inte lång tid innan Melinda var uppe på fötterna. Hon vågade dock inte hoppas på för mycket. Tänk om Sara kommit för att berätta att det hänt någonting med hennes bror? Med raska steg följde hon efter mannen som skulle ta henne till besöksrummet, och blev först lite osäker när hon såg poliserna som stod inne i rummet tillsammans med Sara.
– Säg att ingenting har hänt Lucas..
var det första Melinda sa, riktat till samtliga i rummet.

Som sagt var Lucas inne i sina egna tankar och lade knappt märke till polisen som kommit in. Han stirrade bara blint i tomma intet.

(vi skulle vårda en patien, vi fick ett fall att läsa in oss på och ggå in i metodrummet där vi har allt och en människa ligger där och spelar patient och vi ska vårda henne eller honom, som inom hemtjänst Kom tvåa)

Sara såg på flickan komma och log lurigt bara.
-Nädå, din bror pratar inte utan bara glor in i väggen som han börjar bli en del av.
Sa hon envist och poliserna sågp å henne
-lämna oss
Sa hon tyst och männen löd henne och hon satt sig ner och log mot Melinda.
-Du grattis du e frigiven, får ersättning för anklagelserna
Sa hon och putar fram en väska till henne med ritkiga kläder och såg på hene nu och log lite, hon tänkte lite grann.
-Jag ska få ut lucas imorgon tänte jag har kollat upp allt, om du kan få hans män sluta försöka ta livet ur mig. Jag har inte sagt till Lucas så avslöja inget om du e utsläppt åt honom, jag vill ha ser det själv.
Sa hon nu och såg på Melinda, hon hade sett förändringar i flcikan genom daganra hon hade varit här och gett lite godis så hon kudne h något att äta, även lite uppdateringar om Lucas.

Peter suckar och såg på Luca.s
-Mr. DeMora, har du hittat en söt fläck på väggen eller?
Frågade han kort och reser sig upp nu.
-Du vet mycket väl detta inte hjälper dig eller din syster.
Sa han nu strängt.

( Åh, låter intressant )

När Melinda öppnade väskan och såg att den innehöll riktiga kläder så brast det för henne. Tårarna rann ner för hennes kinder och den här gången kunde hon inte hejda dem. Det kändes som att en stor tyngd släpptes från axlarna. Allt hon ville göra var att springa fram och krama om Sara, men hejdade sig själv och tryckte istället kläderna mot sig. Hon lyssnade noga på vad Sara berättade om Lucas och tog in varenda ord.
– Jag förstår... Jag ska tala med dem.
snyftade Melinda fram. Hon visste inte hur hon skulle kunna tacka Sara nog för allt hon gjorde.
Hon tittade åt sidorna för att försäkra sig om att ingen kunde höra dem.
– Miss Wood. Det kanske känns hopplöst för stunden. Men min bror kommer förlåta dig. Ge honom bara tid.
Hon gav Sara ett varmt leende och torkade bort tårarna från kinderna.

Lucas tittade på Peter när han nämnde Melinda.
– OM jag erkänner? Hur skulle det gynna mig?
frågade han till slut. Det var det första Lucas sagt på två hela dagar. Han hade såklart inga planer på att erkänna, men ville veta hur poliserna tänkte.

(det var faktiskt kul )
Sara flinar lite av hennes glädje, hon såg ner en gång och sen upp igen för se vidare på henne. När hon berättade vidare log hon lite grann.
-Tack för jag e trött på at poliser utanför min dörr varje dag nu.
Sa hon ärlgit och log av hennes ssita ord och nickar tyst.
-Hoppas det, för det var elakt det jag gjorde men hopppas han kan förlåta mig lite när jag får ut honom. Men du gå och byt om, jag har gett lucas män en hint att du e fri dem e nog utanför nu.
Sa hon ärlgit och såg på honom. Hon hade sagt det VÄLDIGT ttydligt inne på stationen då hon hade sett en av Lucas mäns tatueringar på en man där som inte hörde hemma där.
-Sen kalla mig Sara, gillar inte miss wood. Din bror tjatade ut det den månaden. tro mig fick envisas med honom om bli kalald Sara
sa han lgnt

Peter lyssnar noga.
-Att erkänna kan få din syster frikänd kanske
Sa han kort och suckar
-men föröhrs tiden e slut så återvända till din cell e bäst så ses vi imorgon igen.
Sa han kort och polisen kom för föra vidare honom till cellen igen.

Mycket riktigt. När Melinda bytt om och klivit ut från anstalten så stod två kostymklädda män och tog emot henne med öppna armar. Men innan hon följde med dem tillbaka till DeMoras gömställe så stannade hon till och drog in den friska luften i sina lungor. Solen värmde mot hennes hud och för första gången på länge så kände hon sig fri. Äntligen kunde hon gå vart hon ville, säga vad hon ville och göra vad hon ville. Det enda som saknades nu var Lucas.
– Välkommen tillbaka, miss DeMora.
sa en av männen och öppnade artigt dörren till bilens passagerarsäte.
Hon klev in och snart hade bilen försvunnit, långt ifrån anstalten.

Lucas gav ifrån sig ett dovt skratt som visade att han inte alls trodde på vad Peter just sagt.
– Du är en stor lögnare Peter...
sa han kallt, samtidigt som två poliser spände loss handlovarna från bordet och drog upp honom från stolen.
– Ni kommer aldrig frikänna henne så enkelt. Det har ni varit tydliga med.