PRS kickin' it

Kimberly

”Bennie boy då, för många killar att välja mellan?”, jag flinar och hör hur min vän släpper ut en lång suck på andra sidan.
”Kim, du vet att...”, börjar han men jag avbryter.
”Nej jag vet att du aldrig skulle göra så med avsikt, bla bla bla, men hur vill du göra då? Tror du att Jayden kan vara bara din vän?”, jag pillar på tröjärmen medan jag tänker tillbaka på Jayden. Han hade varit en snäll kille, kanske lite för vild för min smak, men snäll. Han brydde sig faktiskt om Bens bästa, och han kände Felix bra. Colin hade vi bara känt i några dagar, men även fast han var så ny så kändes det som att vi känt varandra i evigheter. Han och Jack passade verkligen in i vårt lilla gäng. Jack. Tanken slog mig och jag reste mig snabbt. Han hade sagt att han skulle ’fixa det’, vad menade han då? Vad skulle han fixa? Jag kollade på klockan och insåg att det var 10 minuter efter vårt samtal, som han så artigt avbröt.
”Ben, jag tror att det där är något du behöver reda ut själv, utan att varken Jayden eller Colin ska påverka dig. Ta lite tid för dig själv, prioritera dig”, jag försökte låta så förnuftig på rösten som möjligt, men Ben verkade inte lyssna.
”Men jag vet ju att jag inte vill ha Jayden. Tror jag. Och Colin? Honom har jag känt i, vadå, en vecka?”, jag hörde frustrationen på hans röst.
”Men Bennie, med den tankeställningen så slutar det med att du inte får någon av dem”, sa jag och hörde en hög duns på andra sidan luren.
”Jag VET!”, suckade han och jämrade sig.

Jo, i slutändan så hade ju jag tänkt att prioritera mig själv ett tag efter jag och Jayden skildes åt. Hur länge varade det? Visserligen lite mer än ett halvår, och jag har fått väldigt mycket gjort.. men under detta halvår har en ensamhet skrapat sig fast i mig, som en rot. En stark, stor uppslukande rot som inte vill lämna min nätta svaga kropp i fred. Jag har Kim, såklart.. men bortsett från henne är mitt ynkliga liv väldigt tomt på människor, inte alls som ett vardagligt tonårsliv. Felix som åker bort varje kväll, super sig full och klagar på sitt jobb, föräldrarna som nästintill glömt bort oss för länge sedan. Blicken glider mot mobilen som lyser upp, Colins namn står med fina små bokstäver och jag drar åt mig mobilen.
"Kimberly, har du hört något om någon fest? Är det den Jack bjöd dig på?" försiktigt tystnar min röst och ögonen lyser upp innan jag slänger mig mot datorn igen. Tankarna på mina egna små kärleksbekymmer är som bortblåsta. "Jack! Ja juste, hur går det med honom?"
"Ändra inte samtalsämne nu hörru!" protesterar min vän, medan en djup rodnad klär hennes kinder. Jisses, jag har en väldigt dålig lögnare till vän. Hur har det någonsin fungerat? "Ska du gå?" Jag vickar på mina ögonbryn mot henne, gömmer mitt flin under handflatan för att hindra ett litet skratt. Åh, Kimberly kanske har hittat sin själsfrände? Hur underbart vore inte det?
"Jag vet inte... det där med att prioritera mig själv gick ju i såna fall bara tjugo sekunder.."

Kimberly
Jag suckade och bet mig i läppen för att hindra ett leende som hotade att sprida sig över ansiktet.
"För din information så kan jag tala om att Jack och jag skulle ha träffats idag men min fängelsevakt till mamma har gett mig utegångsförbud", jag himlade med ögonen och hörde Bens tysta skratt.
"Och sen när har det stoppat dig innan?", frågade han och innan jag hann svara så hörde jag något utanför mitt fönster.
"Ben... Ben, jag tror någon försöker bryta sig in i mitt rum!", utbrast jag och kände hur hjärtat började slå hårt i bröstet. Jag gled ner från sängen och bort mot mitt skrivbord som stod mitt emot fönstret.
"Ditt rum... På andra våningen?", det hördes att han inte riktigt trodde på mig men jag lät mig inte rubbas.
"Jag vet inte de kanske har en stege eller något!", väste jag när jag hörde en till duns. Det var då jag insåg att vem det än var så kastade personen små stenar på mitt fönster, vilket verkade som en otroligt dålig strategi om målet var att bryta sig in omärkt. Jag smög fram mot fönstret och kikade försiktigt upp. Först syntes ingenting mer än mörker och en eller två lyktstolpar. Men sen såg jag Jack stå precis under mitt fönster. Jag skrattade till och började öppna fönstret.
"Jack är nedanför", sa jag och fnissade.
"Håll hårt i värdesakerna, han kanske snor något", skämtade Ben innan vi la på. Jag tittade skrattande ut genom fönstret och skymtade ett leende på även Jacks läppar.
"Nu är du allt lycklig, va? Det här är ju precis som i Rapunzel", sa jag skämtsamt och Jack såg plågat på mig.
"Du kommer aldrig att släppa det där va?", muttrade han medan han började ställa upp våra trädgårdsmöbler på varandra.
"Inte så länge jag lever", flinade jag och rynkade på ögonbrynen åt hans lilla byggprojekt. "Vad gör du?"
"Jag räddar dig härifrån"




Ok så om du ej minns så när de alla skulle sova hos Jack pga bilen som gick sönder så skulle Kim låna en tröja att sova i och rycker ut en som råkar vara en med rapunzel och alla skojade om det så därför kim tog upp det nu igen ok puss hejdå

Efter att ha lagt på mitt samtal med Kimberly, - vars kärleksliv verkar gå en del smidigare, - sjunker min kropp än en gång ner över madrassen. Jisses, jag har varit ute med Jayden tills nu, klockan är elva och nu vill Colin ses? En svag liten huvudvärk börjar stryka sig över mitt stackars huvud, och jag sluter ögonlocken i försök att andas, ta det lugnt. Det funkar inte så värst... tyvärr. Jag är ju arg på Colin, så varför vill en liten del av hjärnan gå ut med honom? Bara umgås och få alla dumma, hemska tankar att försvinna. Eller är det en del av hjärtat? Frustrerat gömmer jag ansiktet i händerna, hör hur mobilen plingar till än en gång. Colin som undrar hur det är fatt, om jag ska gå. Jag biter mig själv i underläppen, nej, nej, nej. Du får inte gå. Det är inte värt att låta människor leka med ditt ömtåliga, löjliga hjärta. Med hörlurarna på huvudet drar jag åt mig mobilen, skriver ett snabbt nej... det gör mig förundrad, hur snabbt den andre svarar. Varför inte? Jag känner bara inte för det, vill vara hemma en stund. svarar jag. Ja, det är bäst så. Nöjd ställer jag mig upp, och drar på mig ett par pyjamasbyxor och en långärmad tröja. Tvättar noggrant ansiktet, innan jag gör i ordning en kopp te till mig själv, vill jag ha en chokladkaka? Ja, definitivt. När jag är påväg att tassa in mot vardagsrummet med teet och chokladen får någon för sig att störa mig med ringklockan... vad fan. Klockan är elva och någon får för sig att störa moi?
"Bennie boy öppna dörren," hör jag den bekanta rösten säga.. En djup rodnad stiger över mina kinder, jaha ja. "Om du vill vara hemma kan jag ju hålla dig sällskap, se på disney filmer eller något, det gillar du eller hur?" Disney filmer? Jösses.. Har Jerry avslöjat honom? Antagligen.
"Men jag är arg på dig!" ropar jag tillbaka, men även om min hjärna skriker nej, så rör jag på benen mot dörren och öppnar den. Colin låter sin blick glida över mig, och den välkomnande atmosfären.
"Jo, jag vet. Har köpt en massa godis... och hyrde mulan." mumlar han, som att det skulle vara en ursäkt. Den äldre pillar lite med filmfodralet medan blicken glider överallt förutom mina ögon.
"Hur i helvete hann du göra allt det där?"

Lady hur dåligt minne tror du att jag har? Of course I remember!!

Kimberly

Medan Jack börjar klättra på sin egenbyggda stege så vankar jag av och an i mitt rum. Tänk om någon hör oss? Tänk om mamma kommer in?
"Eh, Kimmie? Lite hjälp?", Jacks huvud kikar in genom fönstret och jag kan inte undgå att skratta. Men jag tystnar snabbt, rädd att någon ska höra.
"Okej, men du måste vara tyst. Mamma kan komma in vilken sekund som helst om du gör det minsta lilla ljud", varnar jag innan jag tar tag i hans hand och hjälper honom in.
"Jag lovar", säger han och häver sig över fönsterkarmen och in i mitt rum. Precis när hans fötter lämnar tornet av trädgårdsmöbler så snubblar han till, vilket resulterar i ett högt DUNS och ett antal stolar och bord utspridda över gräsmattan.
Jag drar snabbt in Jack på golvet och bort mot garderoben där jag slänger in honom. Inom några sekunder hör jag mammas fotsteg i trappen och en hård knackning på dörren, som avbryts av att hon själv öppnar.
"Mamma, vad fyller knackningen för syfte om du ändå bara klampar in?", suckar jag och försöker låta så normal som möjligt. Som att jag inte gömmer en kille i garderoben. Åh herre gud, jag gömmer verkligen en kille i garderoben? Är det här någon slags amerikansk high school-film?
"Vad var det som lät?", mamma ser sig runt om i mitt rum och noterar det öppna fönstret. "Vad försöker du hitta på?"
"Mamma snälla, klockan är efter elva en skolkväll och jag sitter inlåst på mitt rum på andra våningen. Uppenbarligen hittar jag inte på mycket", jag sätter mig ner i sängen, så att mamma står med ryggen mot garderoben.
"Vad var det som lät då?", hon ser misstroende på mig men verkar ändå lugna ner sig lite.
"Det var väl en granne eller något, jag vet inte", jag himlar med ögonen och ger henne en blick som säger ´du är galen´. Hon suckar åt mig och börjar gå mot dörren. Precis när hon tänker stänga den så vänder hon sig om och tittar på mig.
"Det är för ditt eget bästa, vet du?", hon ler snett och vänder sig sedan om och går därifrån.

Jag släpper ut ett långt andetag och går försiktigt fram mot garderoben och släpper ut Jack.
"Vad handlade det där om?", frågar han och nickar mot dörren.
"Jag har ju sagt det, fängelseväktare", suckar jag och han skrattar till, men tystnar snabbt.
"Vi borde sticka", säger han och tar min hand.
"Ursäkta? Hörde du inte min mamma? Och för övrigt, hur hade du tänkt komma härifrån?", jag tittar förvirrat på honom men han skakar bara på huvudet.
"Kimmie, jag trodde du hade svart bälte i karate?", säger han och nickar mot fönstret.
"Åh aldrig i livet mister, jag hoppar inte från mitt fönster", säger jag och han flinar.
"Aldrig, men du ska få leva din Rapunzeldröm till fullo", skrattar han och jag skakar på huvudet.
"Du menar att du ska få göra det?", säger jag och han gör en grimas.
"Kanske".

Så mycket för att ta lite tid för sig själv, uppenbarligen är jag desperat efter sällskap av någon sort. Bara att överväga att välkomna Colin är fel, definitivt efter det han gjort tidigare under veckan.
"Godis och Disney ursäktar ingenting, det förstår du va?" frågar jag och rynkar på mina nyplockade ögonbryn, granskar påsarna i den andres händer innan jag stiger åt sidan, låter honom stiga in i hallen.
"Jag vet, förlåt. Jag borde ha sagt till dem." det låter som en genuin ursäkt, men kanske jag är naiv. För naiv som tror att Colin faktiskt skulle välja mig över de populära tjejerna som styr skolan med sina ring klädda nävar. Som alltid trycker ner mig och Kimberly.
"Jag förstår mig inte på dig. De är hur ytliga som helst, något du påpekar att du avskyr. Men ändå svansar du efter dem som att de vore gudinnor, har du fallit för någon av dem?" Jag griper tag om godispåsen, innan jag marscherar in till vardagsrummet. Av någon anledning gör hjärtat ont av vida tanken av dessa påhitt. Se Colin med någon annan, någon som dem.
"Ben." påbörjar Colin, slänger av sig skorna och jackan.
"Häng upp dem!" muttrar jag, som den perfektionist jag är och häller upp godiset i en glasskål med fina mönster. Lydigt ställer Colin upp sina skor, och hänger upp sin jacka. Den äldre smyger in bakom mig, tar modet till sig och slingrar sina armar om mig. Blodet skjuts upp som kanoner i ansiktet, och bestämt håller jag blicken på min fina skål.
"Jag har inte funnit tjejer attraktiva överhuvudtaget i en endaste sekund ska du veta.. du däremot." med händerna mot mina höfter lämnar han små pussar över min hals.
"Du kom hit för Mulan och godis, inte för något annat!" bestämt knuffar jag undan honom med blodröda kinder, och gnager mig i läppen. Jisses.

Kimberly

"Du tror verkligen att det här kommer fungera?", vi båda betraktar misstroende det långa repet av lakan och påslakan som hänger ut genom fönstret. Jag lägger huvudet på sned och ser framför mig hur knutarna lossnar av vår tyngd. Jag ryser vid tanken av brutna ben och gips, ingen karate på ett bra tag. "Det här är ingen film, ramlar vi finns det ingen stuntmatta under oss"
"Hur hade du annars tänkt dig komma ut?", frågar han med ett snett leende. Varför är allt så oproblematiskt i hans värld?
"Ja, faktum är att jag inte hade tänkt komma ut alls, med tanke på att jag har utegångsförbud", muttrar jag och han skrattar tyst.
Jag himlar bara med ögonen åt honom, och han kommer närmre och lägger ena armen runt mig. Genast blir jag alldeles varm i kroppen, svag i knäna och munnen känns torr. Uppenbarligen märker han hur jag mjuknar för han vänder mig om och ser mig i ögonen. Gud, han har så fina ögon.
Jag känner hur han kommer närmre och förbereder mig för hans läppar mot mina när han plötsligt stannar upp.
"Aja, det här visar väl att killar är bättre än tjejer", suckar han och kastar sig mot fönstret innan jag hinner protestera. Innan jag vet ordet av så är han halvvägs ner, och jag svär tyst för mig själv när jag sticker ut huvudet genom fönstret och ser honom stå helt oskadd, med ett triumferande flin på läpparna.
"Fan dig!", väser jag åt honom, samtidigt som jag vänder mig mot dörren och lyssnar efter mammas fotsteg. Men det är helt tyst.
Jag backar tyst genom rummet och öppnar försiktigt dörren, utan att göra några som helst ljud ifrån mig. Huset är nedsläckt och jag gissar att alla har gått och lagt sig. Det är väl nu eller aldrig, antar jag. Jag tar ett djupt andetag och sträcker ut överkroppen genom fönstret.
"Ta det lugnt, prinsessan. Om du ramlar så står din riddare i skinande rustning här och dämpar fallet", Jack kan knappt hålla sig för skratt, vilket gör mig ännu mer irriterad och jag beslutar att om jag inte klättrar nerför den här jävla husväggen så kommer jag få höra om det i flera veckor framöver.
Jag vänder mig om och tar ett stadigt grepp om lakanet och ett djupt andetag.

~Bennie Lennie boii~

Så min uppläxning till mig själv hade kvarstått i ungefär tjugosekunder, kanske ännu mindre? Det kan man väl ändå konstatera som skrattretande, är jag verkligen så ensam att jag godkänner Colins sällskap? Ja, uppenbarligen. Så ensam är jag. Till mitt försvar dock har jag faktiskt väldigt mycket bättre självkontroll i vanliga fall, varför det är annorlunda nu vet jag inte. Jag är inte redo för ett ännu ett förhållande, långt ifrån. Men ändå hade Jayden tagit sig friheten att kyssa mig efter kvällens smidiga påflytande, och nu hade Colin marscherat in som den drama queen han är. Okej nej, jag hade släppt in honom, men detaljer kan dra åt helvete. Och så hade han slingrat armarna om mig för att placera pussar över min nacke? Låtsas inte som att du inte gillat det idiot. Det var väl sant, det hade jag gjort.. men min förvirrade hjärna, mitt hjärta orkar inte med mer kärleksfjabbel. Colins beteende tidigare under dagen går inte att glömma, jag får inte glömma det. Den uttråkade killen kan mycket väl ta sig tiden att göra något liknande igen, och det vill jag ju inte riskera.
"Vad tänker du på?" frågar den äldre som sipprar på sin egna kopp med rykande hett te. Koppen är från indiska, med vackert mönster som jag bara älskar att investera i. Det finns inget som heter för mycket muggar.
"Jag planerar min hämnd på dig." muttrar jag som svar, knappt hörbart medan mina stora, bruna ögon är som fast klistrade på teven. Skrattet som slingrar sig ut mellan Colins läppar får hjärtat att dunka, och en djup rodnad att stiga över de redan blossande kinderna. Jisses. Jag begraver mitt ansikte i den stora muggen, innan jag stoppar in en sur liten godisflaska i munnen.
"Mhm, snälla gör mig inte allt för illa." Jag kan inte undgå att le upp mot honom där vi sitter, vanligtvis brukar den där ironiska, aningen nedvärderande tonen få mig att vilja slå honom.. men precis som mycket annat är det annorlunda nu. Colin ler tillbaka mot mig, slingrar armarna om mina nätta axlar och gömmer ansiktet i mina mörka lockar, drar in ett djupt andetag. Jag må ha sagt nej till kyssar, pussar eller något som kan vara olämpligt för några i vår situation, men mys? Jag behöver min vardagliga dos av det, och nu är Colin här. "Stirra inte på mig allt för mycket, du kommer missa hela filmen din lilla tokstolle."
För engångsskull på länge känner jag mig lugn, varenda liten kroppsdel slappnar av där jag ligger med bakhuvudet lutat mot den andres bröstkorg och en kopp te i mina händer. Plus en katt vid mina fötter. Disney filmer, te, godis, en katt och en Colin är helt enkelt allt jag behöver för att finna ro.

Kimmi bimmi girl

"Jaha, nu då?", pustar jag när jag äntligen känner den stadiga marken under mina fötter. Jack flinar mot mig och kommer närmre.
"Jag trodde faktiskt inte att du skulle göra det", skrattar han och jag himlar med ögonen. "Vi kan göra vad du vill", säger han sen och kastar ut med armarna.
"Vad jag vill?", frågar jag och ler mot honom. Han nickar snabbt och pekar mot hans bil som står parkerad längre ner på vägen.
"Okej, in i bilen", säger jag och marscherar bort.

"Kimmie?", Jack tittar mellan mig och vägen.
"Ja?", jag vänder mig mot honom och fnissar åt hans förvirrade blick.
"Vart exakt är vi på väg?", frågar han och rycker på ögonbrynen mot den mörka skogsvägen vi åker på.
"Om jag säger det så blir det inte en lika kul överraskning", varnar jag och han suckar djupt. "Vi är framme om ungefär 5 minuter, du kan hålla ut"
"Jag tror nog faktiskt inte det", klagar han, och fortsätter så ända tills vi har kommit fram till den lilla gläntan jag hade tänkt att han skulle parkera bilen i. Vi kliver båda ut i den friska kvällsluften och jag drar in ett djupt andetag. Jag älskar det här stället.
"Kom nu", säger jag och drar med mig Jack mot en liten nertrampad stig in mot den mörka, men fridfulla, skogen.
"Är det nu du berättar att du tänker kidnappa mig och gömma mig i en grotta?", skämtar Jack, men jag märker att han är lite nervös.
"Skärp dig, har rikemansbarnet aldrig varit i skogen förut?", säger jag och ger honom en menande blick. Hans nervösa blick byts genast ut mot en beslutsam.
"Såklart jag har, det är dig jag är orolig för Kimmie", säger han snabbt och jag slår till honom på armen.
"Då kan du vara lugn", säger jag, samtidigt som jag börjar klättra upp på ett berg. "Kom igen nu"

Efter en stunds klättrande, och mycket klagande från Jacks sida, så har vi äntligen kommit upp.
"Wow", är allt han säger när han äntligen tittar upp från marken och ut över det mörka, böljande havet framför oss.
"Eller hur? Det är så lugnt, så fridfullt", suckar jag och lutar mig mot hans axel.

Bennie fann en penny som tillhörde Jenny Kenny


Vi sitter där i tystnad i något som känns oerhört kort, med mitt bakhuvud mot hans bröstkorg, hans armar om mig. Det är värmande, att den äldre inte förväntar sig något av honom, trivs i hans sällskap även om de bara ser på film och äter godis med hett te. Mer än en vänskap, men mindre än ett förhållande. Det är oklart vad det är jag känner, men värme och säkerhet är två av de främsta pelarna av känslor som Colin utan några problem ger mig. Det tar inte så lång tid, men tillslut har jag somnat där. Intryckt mot hans bröstkorg och Jellybean vid min magra mage. Hennes päls är svart med orange fläckar, den är även väldigt lurvig och välkomnande. Precis som hela hon. Mina fingrar är nergrävda i den varma kalufsen medan jag sussar sött. Till mitt försvar är det sent, och Colin är oerhört behaglig att ligga på. Även om han är vältränad efter alla år karate, så är det bekvämt.
"Bennie?" i fjärran hör jag den andre viska mitt namn. Kanske jag inte är i full sömn, men medveten och stadig är jag definitivt inte. Synd för Colin, som mister mitt annars livliga sällskap. Jag känner hur någonting sjunker ner bredvid mig, långsamt och försiktigt för att varken väcka mig eller Jellybean. Därefter glider ett par vältränade armar över min svaga, nätta kropp, pausar filmen och lutar sin kind mot toppen av mitt huvud. Bara för att Colin själv ska sluta ögonlocken, och somna sött bredvid mig.