Privat roll, De insvurna

Tristan tog djupa andetag för att inte mista sitt medvetande. Det brusade i öronen, och Elerias ord kunde ha uttalats flera städer ifrån, så lågt hörde han dem.
Tristan klämde fram ett sarkastiskt leende, men den blev snabbt till en grimas. Han kunde känna den varma, tjocka vätskan rinna över ryggen och hörde den droppa på golvet och någonstans djupt i medvetandet insåg han att såren borde förbindas om han inte önskade förblöda.
"Hjälp mig upp", väste han åt Eleria och försökte resa sig, men smärtan som rörelsen orsakade fick det att blixtra i ögonen.

Eleria kom på fötter och hjälpte honom upp. Hon var förvånandsvärt stark, trotts sin storlek och sitt utseende. Hade hon vart adelsdam hade hon inte haft några muskler, men det hårda arbetet hos fadern hade fått henne stark.
"Du måste få dina sår omlaggda." sa Eleria och undrade vart hon skulle föra honom, hon kände inte till slottet.
"Luta dig mot mig, jag stödjer dig." sa hon till Tristan och döljde sin oro för honom och hans liv.
Hon stödde honom upp, ut ur fängelsehålotna och ut i slottet.

Tristan bet ihop då Eleria hjälpte upp honom och grymtade av smärta. Han var tvungen att stå stilla en stund för att samla sig, innan han kunde ta några försiktiga steg. Han hoppades Eleria inte skulle bli för nerstänkt av blodet, trots allt.
Det här var verkligen inte första gången Tristan hade blivit slagen, men aldrig förr hade Kittlaren använt Djävuls fingrarna, så som piskan med klorna kallades. Han skulle få en präktig ny samling ärr på ryggen tack vare den.
"Helarna. Till vänster." Tristan berättade åt Eleria var de skulle svänga, och undvek de största korridorerna. Tjänare som passerade dem som förskräckt på honom, men Tristan orkade inte bry sig. De lämnade blod droppar efter sig, men någon annan skulle få städa dem.

Då de nådde helarnas rum blev de snabbt visade till ett avskilt rum. Tristan hjälptes på ett bord, där han lade sig på magen för att få ryggen omskött.
Han sökte efter Eleria med blicken och försökte le.
"Du kan gå nu, du behöver inte vara här mer", sade han lågt.

Eleria sjönk ner på en stol då Tristan lades på ett bord och fick såren omskötta. Men hon skakade huvudet åt hans ord, "Nej, jag vll se till att du blir bra, det är mitt fel att det blev som det blev." sa hon alvarligt och sänkte blisken mot sin blodbesträdda klänning, men det spelade ingen roll för henne.
"Jag är ledsen, viste inte att det skulle bli så. Hade jag bara kunnat hade jag gärna tagit slagen för din räkning." sa hon allvarligt och uppriktigt och såg honom in i ögonen.

Tristan kände sig glad över hennes ord, att hon vägrade lämna honom. Han skulle just börja mentalt skälla ut sig för att känna så då helarna började skölja hans rygg, och han flämtade till av smärta. Han skakade på huvudet åt det Eleria sade, han skulle aldrig ha låtit henne bli slagen. Åter något att skälla ut sig själv för.
Genom reningen lyckades Tristan hålla sig vaken, men då de började sy ihop de djupaste såren och sprida ut en helande salva på resten svimmade han slutligen.

Eleria följde allt de gjorde under tystnad och såg när Tristan slutligen svimmade av, så skönt för honom det behövde han.
En av helarna drog upp henne på fötter och började granska henne, men hon bara skakade på huvudet. "Jag är bra, det är bara hans blod." sa hon och de nickade slutligen och lämnade Eleria och den avsvimade Tristan själva. Eleria såg på honom och om igen så fylldes hon med värme när hon såg honom. Att han stod ut med kungens hårda bestraffningar.

Tristan vaknade upp flera timmar senare. Hans rygg värkte obeskrivligt, trots de lindrande salvorna, och han kände inte för att röra på sig.
Så utan att öppna ögonen lyssnade han på stegen runt honom, men de var avlägsna, som från ett intill liggande rum. Han undrade om Eleria stannat kvar, och delvis hoppades han det, men trängde snabbt undan känslan. Han var en idiot som önskade något sådant.

Timmarna gick utan att Tristan vaknade upp, men Eleria stannade på stolen vid honom. Men hon somnade, Tristan hade itne vaknat och hon hade fortfarande en hemsk huvudvärk sedan gårdagen. Hon kunde bara tänka sig ad nästa natt skulle innehålla, hon skulle säkerligen inte komma undan lorden hur mycket hon än försökte.

Tristan försökte sega sig upp utan att orsaka smärta. Det var omöjligt, men han bet ihop och satt upp slutligen. Han kände sig stel, mest av allt i ryggen, och undrade hur länge det skulle ta innan han kunde börja träna igen utan att öppna såren. Och hur länge skulle det ta tills han var lika snabb och vig som dagen innan?
Tristans blick föll på Eleria, som hade somnat i sin stol. Han log ofrivilligt och steg upp. Med ljudlösa steg gick han till henne och lade försiktigt en hand på hennes axel.
"Eleria", sade han lågt för att väcka flickan.

Eleria vaknade tvärt då någon rörde hennes axel. Hon slog undan den med kraft och gled smidigt undan till väggen, innan hon insåg vem det var och log ursäktande. "Förlåt, jag trodde det var någon annan." sa hon och såg ner i golvet. Det var fadern hon trodde det var, fadern när han kom hem full. Han brukade väcka henne så och klev hon inte upp genast slog han henne. Det hade hänt att hon gjort det först, som nu med Tristans hand.
Hon höjer blicken och ler prövande då hjärtat slutat slå så snabbt och hon åter fått koll över sig själv. "Hur är det, med ryggen." säger hon med oror i rösten och ser på honom.