Pradow [hungerspelen ff, sv]

ÅÅÅÅÅ hur kunnde du döda shadow!!!!!!!

Haha, glad att ni gillar det ;3 ♥

*tar fram en magisk tidsmaskin och spolar fram tilltorsdag
* skriv NUUUUU!!!!!!!!

Gillar det? Jag ÄLSKAR det!!!!

a/n: Nu har ditt öga lyst rött, du har klickat på det för att sedan för kanske sista gången klicka på 'Pradow [hungerspelen ff, sv]'. Nu när du läser detta vill jag tacka dig för just det, för att du har följt med på denna resan. ♥
Men nu ska jag inte uppehålla dig längre. Kom igen, läs epilogen nu!
--

Epilog

Solens värmande sken lyste upp den lilla gläntan i skogen. Jag låg utsträckt på den slitna filten och blickade upp på himlen med händerna bakom nacken. Där jag låg och funderade över huruvida Ilana, mor och Shadow kanske kunde se mig log jag sorgset.

"Jag älskar er alla tre", sa jag, tillräckligt högt för att en ekorre skulle fly över gläntan. Jag fingrade på ekorrberlocken på mitt armband som fortfarande prydde min handled. Den var aningen nött efter tiden på arenan, men behöll fortfarande den ursprungliga formen av en ekorre som Shadow täljt för så länge sen.

En månad hade gått sedan Spelen och jag, Oliver och far bodde nu i ett av de flottaste husen i Distrikt sju. Ett hus i Vinnarbyn. För jag hade vunnit Hungerspelen. Tack vare Shadow.

Jag drog en hand genom mitt korta hår. Jag hade bestämt mig för att ha det kort, jag trivdes med det. Jag saknade inte ens mitt långa hår som jag haft innan arenan. Det var nog det enda jag inte saknade från den tiden. Mardrömmarna från branden hade nästan försvunnit då, nu vaknade jag upp skrikandes igen, med drömmar om branden och spelen, mixade tillsammans. En blandning som inte var särskilt trivsam att uppleva. Och jag saknade Shadow. Jag saknade honom så mycket. Jag bad honom tyst att ta hand om sig, precis som jag lovat att ta hand om mig.

Solen var på väg att gå ner. Jag vek ihop filten och la den i korgen bredvid kullen. På den lilla gräsklädda upphöjningen i marken hade jag planterat ett plommon träd som sakta skulle växa och kasta sin skugga över Shadows täljda ekorre. Jag skänkte Shadow ett tyst tack, innan jag begav mig bort från gläntan med Shadows knivar i en liten korg om armen. Jag hade lovat Hunter att ta med knivarna från gläntan till honom. När jag stannade till utanför att hans hus stod det en kvinna på trappsteget. Jag kände genast igen henne. Det var Shadows mor.

"Mrs Alexander?" frågade jag trevande och tog några steg närmare kvinnan.

Hennes hår var mörkt och lockigt, likt hennes sons. Hennes bruna ögon blev stora när hon fick syn på mig. "Prune." Det var inget utrop, inte heller var det en fråga, eller en hälsningsfras. Det var ett konstanterande. Jag var ett levande konstanterande på att det var jag som kom hem levande, och inte hennes son. Att hennes son offrade sig för mig. "Prune", upprepade hon. "På slåtterdagen, när Shadow anmälde sig frivilligt, jag sa aldrig farväl till honom. Jag trodde han visste vad han höll på med, jag trodde han skulle komma hem till mig, och vi skulle leva lyckliga. Men jag förstod inte…" Albelena Alexander skakade på huvudet och såg på mig. "Jag förstod inte att han gjorde det för att skydda dig, för att han älskade dig och att han skulle göra vad som helst för att hålla dig vid liv. Att han skulle offra sitt eget liv för dig. Jag har aldrig trott på kärlek, Prune. Och jag är säker på att Shadow inte gjorde det heller innan han träffade dig. Det har aldrig riktigt existerat kärlek i vår familj. Men du, Prune, har fått mig att förstå kärlek igen. Du har fått mig att inse att du inte kan leva utan kärlek, även om det må bli din undergång." Jag hann se en tår rinna nerför kvinnans kind innan hon omfamnade mig i en välbekant, varm kram.

Jag log. Jag log för mig och för Shadow.

--
a/n: Nu, mina kära vänner, är denna ff slut! Det är första gången jag har lagt upp en hel ff, med slut och allt, så känn er stolta för att ni har deltagit i denna process. Tack. ♥ Med det säger väl jag hedjå, i alla fall för denna gången.

ÅÅÅÅÅ Det får inte vara slut!!!!!!!! Jag rös så bra var det!!!!! Du måste skriva här en länk om du börjar på nån ny! För du får inte sluta skriva! du kommer att bli författare och jag kommer köpa ALLA dina böcker så det så!

Det får inte vara slut!! Jag beordrar dig att skriva en fortsättning!!!
Hur som helst, detta var den bästa ff som jag har läst!!!

DEn var jätte bra jag har inte läst någon bättre ff

slut? NEEEEEJ! skriv fortsattning!!

Den här ff:en var den bästa jag läst! Jag grät hela förra kapitlet och det här. Sluta inte skriva, du är bäst!