One Way Out. [SV]

Men det är såå bra *ser osyldig ut*

Okej.... Förlåt... Den bara ägde så mkt!!! :"D

*Suck*
Jaja, jag får väl skriva mer då.

JA!!!

Oj....lägg upp allt på en gång då!

MEEEER!!!!!!!!!!!!!!!! O.e

Kapitel 14.
Hermione Granger:

”Åh, hur kunde han?” tårarna strömmade ner för hennes kinder. Hon hade verkligen trott att han älskade henne, och hon hade varit så lycklig, just för att hon trodde det. Sen hade han gått och kysst den där äckliga, slemmiga, snor Pansy det första han gjorde. Okej, inte det första. Först hade han fått henen att vara helt övertygad om att han älskade henne sen hade han kysst Pansy. Varför hade hon gått på hans lögner? Varför, varför, varför?

Draco Malfoy:

Ilskan, tårarna och hopplösheten bubblade upp inom honom, och han lät allt komma, utom tårarna. Han var en Malfoy, och Malfoys grät inte. Äsch, vad spelade det egentligen för roll? Det enda han brydde sig om nu var att hitta Hermione och övertala henen om vad som egentligen hade hänt. Han stannade upp en stund. Hogwarts var ju så stort, hur skulle han kunna veta vart hon hade tagit vägen? Bara inte till Gryffindortornet. Paniken vällde upp inom honom. Hon kunde ju stanna där och vägra komma ut! Nej, det fick bara inte hända! Sen kom han att tänka på en sak. Den där gången de hade kyssts och Harry och Ginny hade avbrutit dem, hade det varit på Missnöjda Myrtles toalett, för där fick man vara ifred. Han styrde stegen dit istället. Först gick han fort, sedan små sprang och sedan sprang han allt vad han orkade.

När han kom fram till Missnöjda Myrtles toalett öppnade han dörren utan att säkerhets kolla så att det inte var några prefekter, lärare eller andra elever i närheten. Han stängde dörren försiktigt efter sig. Inne på toaletten var det ljust, vitt och tomt. Eller nästan tomt. Han hörde snyftningar inifrån ett av båsen. Han drog ett djupt andetag och gick fram till båset. Han knackade på dörren och viskade,
”Hermione, gumman?”
”Gå din väg!” hördes Hermiones röst genom dörren. Den var bruten och fylld av gråt.
”Hermione, förlåt! Men du vet inte vad som verkligen hände! Låt mig förklara, snälla du?”
Hon öppnade båsdörren med en smäll. Hennes ögon var rödkantade och tårfyllda. Inuti dem speglade sig hat, ilska och ännu mera tårar.
”Jag såg precis allt, och vet precis allt jag behöver veta, tack!” fräste hon och började gå därifrån med bestämda steg.
Han grep tag i hennes arm i ett bedjande försök till att få henne att stanna och lyssna på honom.
”Hermione.” viskade han.
Hon slet sig loss ur hans grepp.

Nu blir det inget mer kapitel ikväll, hur ni än bönar och ber med era hudvalpsblickar. Nu får ni allt vänta till imorgon!

jag klarar mig!



du är en skriv-ängel bara så att du vet!

Ja... Vi klarar oss.... (%).(%)
M-men... Du kan väl skriva liiiiite...? :'o

Jag börjar ikväll, men publicerar nog innan åtta imorgon.