Hogwarts?!

Grattisgrattisgrattis! ha det så kul!

^
^
^ Grats then! Inte ska man oroa sig för sin FF på sin födelsedag! *Tänker tillbaka på sin egen födelse dag*

Grattis på födelsedagen! ♥

Kap. 11

Våra trollstavar var blixtsnabbt uppe men innan vi hunnit röra oss en millimeter så låg alla på golvet, medvetslösa. Jag och Miry vände oss om och såg Hermione, Ron och Harry med trollstavarna uppe.
”Tack.” Sade jag och Ron gick fram till gänget. ”Obliviate!” Sade han och eleverna fick genast drömliknande ansiktsuttryck. Jag visste vad som hänt, de hade fått sitt minne justerat. Jag vände mig om för att gå när en hand slöts om min arm.

Jag vände mig om för att fråga vad denne höll på med och fann mig öga mot öga med Hermione. ”Förra helgen i Hogsmeade så bestämde vi oss för att starta en grupp, Dumbledores Arme. För att lära oss att kämpa. Vi har bestämt oss att göra det i det så kallade ”Vid-Behovrummet.” Det, är faktiskt precis på den här väggen.” Hon pekade mot väggen bakom oss. ”Gå bara tre gånger förbi den och tänk på vad du behöver. Här är en falsk galleon, när den bränns så har små siffror dykt upp. Det är datumet för nästa möte.” Jag tog förbluffat emot galleonen, jag hade bara trott att det var en fåfäng idé dom hade, ingenting som man verkligen skulle kunna genomföra. Jag nickade, sade några ord och jag gick upp mot uppehållsrummet med Miry.

När vi väl var där så gick vi upp till sovsalen. ”Bra idé. Tycker du inte?” Frågade hon mig. ”Jo, väldigt. Det är nödvändigt också, nu när Voldermort är tillbaka.” Miry ryckte till. ”Aa, just det. Förlåt. Jag glömde.”
”Ellie, känns det inte konstigt att träffa personer som du läst om?” sade hon. ”Ja. Det är väldigt konstigt, och skumt, och läbbigt, och coolt.” svarade jag. Sedan började jag skratta. Och Miry föll in och plötsligt skrattade vi som besatta igen. Vi hade ju faktiskt lyckats genomföra våran plan.

Veckorna gick, vi tränade kamptekniker på DA lektionerna och att få saker att försvinna på lektionerna. Plötsligt kom julen. Det var en härlig jul, med mycket mat och åtskilliga snöbollskrig. Sedan kom våren, och lektionerna började igen, det blev ljusare och gladare och jag kände mig mycket bättre än på höstterminen.
Men så en dag när jag skyndade genom korridorerna mot middagen så såg jag Lowi och hennes gäng. Jag skyndade snabbt in i ett tomt klassrum men det var försent, de hade sett mig. Jag var en mus i kattens klor när Lowi närmade sig mig.

”Vad har vi här då? En ynk, en äcklig liten mugglare! Plocka upp din trollstav Mugglare!” Jag gjorde som hon sa och hon fortsatte: ”Gör någon trollformel så får vi se!” Jag darrade våldsamt när jag lyfte upp min trollstav mot kritorna på katedern. ”Wi.. Wi.. Wingardium Leviosa!” Kritorna svävade ett ögonblick innan de föll ner mot marken och splittrades i tusen bitar. Med en obehagllig tanke om att den där kritan var mig så riktade jag min uppmärksammhet mot Lowis nöjda ansikte. ”Du är verkligen värdelös. Kan inte göra någonting, du borde kickas tillbaka till rännstenen där du hör hemma, din smutsskalle.” Orden stack som knivar i mig och jag hatade mig själv i just det ögonblicket. Varför, varför gick jag inte upp, slog till Lowi och svepte ut ur rummet? Varför låg jag här som en rädd liten mus och inte kunde ge ett pip ifrån mig?

”Du är så jäkla dålig, vet du det? Och jag hatar dig och dina äckliga smutsskallevänner.” Jag fylldes av en häftig vrede. ”Igen… talar… illa… om… Miry!” Sade jag sammanbitet. ”Lowi såg bara road ut och viskade någonting i örat på Anne. Hon stegade ut ur klassrummet och kom snart tillbaka med Miry. Men det var någonting fel med henne, för hon kunde inte röra sig utan såg bara ilsket på scenen nedanför sig. Lowi gick fram till henne och fingrade på hennes tjocka, kastanjebruna hår. Sedan tog hon fram en sax och klippte av en stor tuss. Hon klippte håret ojämnt och fult, och ryckte loss stora bitar. Efter det så satte hon sig långsamt ner mitt emot mig och innan jag hann tänka så spottade hon mig i ansiktet. Jag tog upp handen för att torka bort det när en i hennes gäng tog tag i den. Jag var fast, och kunde inte röra mig en millimeter när både hon och Annie spottade mig i ansiktet. Sedan så drog dom med mig till toaletten, där en av dem kissade innan de tryckte ner mitt huvud flera gånger medan Miry var tvungen att titta på. När de var klara med sin behandling så drog dom med sig Miry och lämnade mig ensam på golvet. Jag låg där en lång stund innan jag släpade mig till en annan toalett, där jag kräktes. Jag orkade inte bry mig om någon såg, alla tysta ord och hånfulla blickar hade tagit ut sin rätt på mig. Jag orkade inte bry mig om någonting.

Jag låg uttorkad någon timme på golvet bredvid toaletten innan jag tvingade mig själv att ta ett bad och återvända till uppehållsrummet.

Grymt bra! MEEEER!

megasuperdupermycdketfantastigtbra

Grymt!

Kap. 1212121212121212


När jag kom upp till uppehållsrummet så var det tomt där. Alla var nere på middagen. Jag rusade uppför trappan till sovsalen och fann Miry på golvet bredvid hennes säng. Hon var blodig och lika stel som förut. Petriculus totalus hördes en röst i mitt huvud. Jag slet åt mig väskan och rotade upp mitt begagnade exemplar av ”De uråldriga formlerna”. Formlerna som stod i boken var inte uråldriga, jag hade grubblat mycket på det. Jag bläddrade igenom boken. På sidan 53 så hittade jag sidan om försteningsförtrollningar. Jag hittade botemedlet mot Petriculus totalus och Miry satte sig långsamt upp på sängen. ”Kommer strax” Sade jag och sköt ner som en pil nedför trappan. Två minuter senare så sprang jag uppför den med papper i handen.
”Här.” Sade jag och Miry tog emot papperet och tryckte det försiktigt mot såret ovanför ögonbrynet.
”Vad hände?” Frågade jag. ”När de var klara med dig…” Hon kastade en hastig blick på mig och fortsatte: ”Så släpade de med mig ut ur toaletten. De upphävde förbannelsen för att jag var för tung för dom. Så klart så började jag springa och då förtrollade de mig igen. Jag snavade när benen låstes ihop och slog huvudet i marken.” ”Jag tror att du behöver gå till Sjukflygeln.” Sade jag. ”Nej, nej, nej. Jag vill inte ge dem den möjligheten. Jag vill inte visa att jag är svag.” hon tog en paus innan hon sade: ”De kallar dig för mugglare väl? Jag har hört dem.” Jag nickade. ”Det är förskräckligt på två sätt. För det första så är det väldigt taskigt mot dig, men det är också hemskt mot mugglare. De kan ju inte rå för att dom inte har fått våran gåva!” Utbrast hon upprört. ”Min mamma skulle vara lika bra även om hon var en häxa!” Hon satte sig ner igen och jag sade: ”Jag har ingen lust att gå ner till Salen. Kan vi inte bara äta här?”. Hon nickade och jag reste mig upp. ”Jag går ner till köket, Fred visade mig vart det var för några dar sen när han såg att jag stirrade på en bild av en chokladtårta.” Jag skrattade till och gick ner till köket där jag hämtade inte bara mat utan många olika godissorter, Bertie botts, chokladgrodor, hopplande marschmallows, krämiga kittelkakor. Vi satt och mumsade medan vi pratade och skrattade och jag visade henne kort på mina föräldrar och hon på hennes. Vi kom varandra närmare den kvällen, och jag gick och lade mig med ett leende på läpparna.

Nästa dag var en lördag, och jag vaknade tidigt. Men jag var klarvaken och klädde snabbt på mig för att gå upp till ugglehuset. Min begagnade och slitna Trolldrycksbok hade dragit sina sista skälvande andetag och jag var tvungen att köpa en ny. När jag gick uppför den svindlande spiraltrappan så mötte jag Filch som svepte förbi mig utan ett ord. Där uppe såg jag Harry med en söt asiatiskt flicka. De stod och pratade och Harry var väldigt röd i ansiktet. ”Hej!” Sade jag glatt och de hejade tillbaka och fortsatte att prata en stund innan flickan gick. Harry verkade glömt att jag stod där och han tittade drömmande ut genom fönstret innan även han gick. Jag skickade iväg mitt brev och tog en lång, härlig promenad runt slottet innan jag återvände till Stora Salen där jag åt frukost. Det var en orolig stämning i salen och jag undrade men fick inte svar fören jag kom upp till uppehållsrummet. På anslagstavlan stod det ett stort papper med texten: DOLORES UMBRIDGE UTSEDD TILL REKTOR. Jag stönade. Hur långt skulle det här gå?! Det var illa nog att hon straffade Harry för att han talade sanning, hon hade också förbjudit massor av saker och var allmänt hatad i hela skolan. Miry kom rusande mot mig med oro i blicken. ”Har du hört det? Det är hemskt! Vem vet vad hon gör nu! Ministeriet har lagt sig i för mycket här, vad är det som händer?! Fudge tror att vi byggr upp en armé! Hur dum får man vara?!” Skrek hon. ”Jo men vi har ju en armé.” Mumlade jag lågt till henne. ”Jaa fast det är för att lära oss självförsvar. Inte för att storma Fudges plats som minister!” Sade hon i samma låga tonfall som jag. ”Även om jag inte skulle säga nej till att peta ner honom från platsen.” Tillade hon.

Resten av dagen förflöt i något sånär lugn. Vi var alla oroliga för vad som skulle hända med skolan nu när Umbridge var rektor. Vid lunchen så brände våra falska galleoner och visade att nästa DA lektion skulle börja om en timme. Vi kom dit och medlemmarna surrade av irritation och oro. ”Ja, Umbridge är nu rektor. Det visar att ministeriet är oroliga. De vill ha full kontroll.” Sade Harry, som just fått lugn och ro i rummet. ”Idag ska vi lära oss ”Expecto Patronum”. Det är väldigt svårt, titta här så får jag visa.”

Efter en och en halv timme hade bara några fåtal elever lyckats skapa en kroppslig patronus. Jag hade än så länge bara fått ut ett silvrigt dis och Miry hade inte kommit längre. Medlemmarna småpratade och skrattade och hade trevligt, när ett högt rop fick alla att stanna upp. ”UMBRIDGE KOMMER! UT! UT!” Skrek Harry och vi rusade ut ur vid behov rummet snubblandes på varandra. Miry var på väg mot sovsalen när jag tog tag i hennes arm och drog med henne mot toaletten. ”Vi kommer inte hinna dit!” Väste jag och kände hur benen låste ihop sig. Vi var fångade.

Jag vet att jag har ändrat lite i tiden, DA upptäcktes mycket tidigare och Umbridge blev rektor mycket senare. Well well….. Hoppas ni tyckte om det ändå!

JÄTTE Bra!

Bra! Bevakar helt klart!