Skolår 1942-1943 [SV]

Titel: Skolår 1942-1943
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 6
Färdigskriven: Nej
Rating: PG
Beskrivning: 1942 börjar plötsligt elever på Hogwarts förstelnas. Offren blir allt fler och fler. Samantha Clearwater kämpar samtidigt med sina känslor för sin närmaste vän, som är en av många som står i farozonen för förövaren.

Jag har aldrig skrivit en fanfiction förut, och känner mig en aning vilse i detta forum, så om jag gör något knasigt får ni säga till. Dessutom vet jag inte om någon redan har skrivit en liknade fanfiction. Ursäkta mig i sådana fall och låt mig veta det så att jag slutar skriva.


1.
Vi sitter tysta. Vågar inte röra en enda muskel. Vi måste lyssna. Vartenda ord som sägs måste granskas och kommas ihåg. En bok ligger uppslagen i mitt knä, men jag ser tomt på den. Harriet sitter bredvid, men inte med samma självkontroll. Hon sitter spikrak i ryggen med trollstaven i ett hårt grepp, och ett löjligt flin som leker över hennes mun. Jag sneglar på henne och får kämpa för att inte flina jag också. Hon ser på mig, och i mitt arma försök att hindra mig från att le vänder jag tillbaka blicken till boken.
”Så… saknar du lovet?” frågar Silvia bakom oss. Hon sitter några meter bort. Jag vågar inte se åt hennes håll, men jag vet att hon rodnar. Mycket. Anledningen: Tony.
”Nej”, svarar han sakta. ”Jag tycker om att vara här.” Han är osäker på sin röst, blyg. ”Även fast jag inte är lika smart som du, så klarar jag mig.”
Jag sneglade på Harriet igen. Jag kunde inte låta bli. Hon höll snart på att spricka.
”Om du vill så kan jag hjälpa dig”, säger Silvia. Hon försöker dölja entusiasmen i sin röst, men misslyckas grovt. ”Men bara om du vill.”
Harriet börjar skaka av skratt, men lyckas hålla sig tyst.
”Det skulle vara jättebra! Om du har tid, alltså…”
”Jag har tid! Jag har jättemycket tid!”
”Bra.”
”Bra.”
”Imorgon? I biblioteket, efter sista lektionen?”
Jag lyckas inte höra något mer för Harriet börjar fnissa okontrollerat. Jag puttar till henne med armbågen, men hon fortsätter bara. Jag drar med mig henne upp och bort från gården till en tom korridor. Vi vänder oss mot varandra, är tysta en sekund innan vi brister ut i skrik. Vi dansar runt i korridoren och skrattar.
Efter ett år och hundrasju dagar – Silvia räknade, inte jag – har Silvia äntligen kommit någon vart. Det tog henne ett år att våga prata med honom, sedan har det gått i snigelfart. De började säga några få ord till varandra. Sedan hela meningar. Hade korta konversationer om någon av dem vågade. Och till slut så ska de nu spendera en hel eftermiddag tillsammans.
”Okej, okej”, säger jag, lugnar mig och lägger händerna på Harriets axlar. ”Försök se normal ut.”
”Normal?” Hon harklar sig och andas lugnare, men flinet är fortfarande kvar.
”Nära nog”, säger jag och vi går mot gården. Silvia och Tony är inte kvar på bänken. Tony syns inte till, men Silvia står och väntar på oss invid en korridor. Vi småspringer till henne och Harriets normala ansiktsuttryck är som bortblåst.
”Äntligen! Äntligen! Äntligen!” viskar hon och gör glädjeskutt.
”Ni höll ju på att förstöra det för mig”, säger Silvia och slår Harriet löst med en bok.
”Förlåt, men jag kunde inte hålla mig!”
”Så vad sa ni efter att vi hade varit tvungna att gå?” frågar jag.
”Inte så mycket”, säger Silvia och börjar gå mot tornet. Jag och Harriet följer efter. När Silvia inte fortsätter väser Harriet i hennes öra: ”Fortsätt. Fortsätt!”
”Han sa att han såg fram emot imorgon.” Silvias ögon blir drömska. Jag och Harriet fnissar bakom hennes rygg. Hon rycker sig ur sin dvala och ser på Harriet. ”Nu är det bara du kvar, Harriet”, säger hon.
”Äh! Det finns inga här som passar mig”, säger Harriet. Hon snor en av sina blonda lockar runt fingret. ”Jag skulle vilja träffa någon från Durmstrang.”
Jag och Silvia brast i skratt. ”Durmstrang?” frustar jag och torkar tårar ur ögonvrån.
”Ja, varför inte? Det finns ju ändå inga här.”
”Men Durmstrang av alla skolor!” säger Silvia. ”Är inte Beauxbatons bättre. Fransmän!”
”I alla fall inte Durmstrang”, säger jag. ”De verkar för… för…”
”Uppsnofsiga!”
”Uppsnofsiga! Bra ord.”
”Men jag gillar dem”, säger Harriet. ”De verkar manliga.”
”Har du ens träffat någon därifrån?” frågar Silvia.
”Nej. Men jag ska.”
”Miss Weatherby?” hörs genom korridoren. Vi vänder oss om och ser professor Merrythought komma springande mot oss i korridoren.
”Ja, professorn?” frågar Silvia.
”Ni måste komma med mig. Fort.”
”Har något hänt?”
”Ja. Följ med mig.”
När Harriet och jag följer med Silvia säger Merrythought: ”Det är nog bäst om ni inte följer med. Miss Weatherby kan behöva göra det här ensam.”
Silvia ser oförstående på oss och skyndar efter professorn.
”Vad kan det där ha handlat om?” frågar Harriet.
”Ingen aning.”

More!

super bra vill ha more

Tack så mycket! ♥ Här kommer kapitel 2!
__________________________________________

2.
Jag och Harriet sitter nedsjunka i fåtöljerna. Förvandlingskonstböckerna är det enda som ska ockupera oss under kvällen, samt trolldrycksläxor. De enda i hela sällskapsrummet som inte är upptagna av läxor är förstaårseleverna. Skymningsljuset utanför kastar in ljus genom de färgade fönstren på den blåa mattan. Jag kväver en gäsp och ser upp på statyn av Rowena Ravenclaw. Hennes kjol färgas blå av ljuset, men hennes ansikte och ögon var fortfarande av samma kalla sten.
Plötsligt öppnas dörren och Silvia rusar in. Hennes ansikte är svullet av gråt och ögonen röda. Hon störtar mot mig och slår armarna om mig. Jag ser på Harriet över hennes axel som ser lika oförstående på mig som jag kände mig.
Jag håller om Silvia där hon gråter mot min axel. ”Vad har hänt?” frågar jag, men får inget svar. Allas ögon i hela sällskapsrummet är riktade mot oss. Irma och Marcia, de andra flickorna i min årskurs i Ravenclaw, kom och sätter sig på huk framför Silvia.
Vet ni? mimar jag till dem. De skakar på huvudet.
”Silvia”, säger Harriet och lägger en hand på hennes rygg. ”Vad har hänt? Handlar det om Tony?”
Silvia skakar på huvudet och sätter sig i en fåtölj bredvid oss. Hon gråter fortfarande och har svårt att andas. Vi låter henne ta tid på sig att samla sig, och väntar på ett svar. Till slut säger hon: ”Emilia… hon… åh.” Hon sjunker ihop med ansiktet i händerna.
”Vad har hänt med henne?” frågar Irma.
”Hon… Jag vet inte! Ingen vet. De hade hittat henne i en korridor på väg mot hennes sällskapsrum. Hon är förstenad.”
”Förstenad?”
”Ja, men inte av en vanlig trollformel. De kan inte få henne tillbaka!”
”Kan det ha varit en trolldryck?” frågar Harriet.
Silvia skakar på huvudet. ”Professor Slughorn var i sjuksalen men han sa att det inte kunde vara det. Hela lärarkåren var där, men ingen kunde lista ut vad som hänt. Hon… Emilia, hon kändes som… sten.”
”Såg ingen när det hände?”
”Ingen, såvitt de vet.” Fler tårar rinner ner för hennes kind. ”Tänk om de inte kommer på något sätt att få henne tillbaka.”
Harriet och jag omfamnar henne. ”Det kommer de att göra”, säger Harriet.
Vi sitter så länge. Det är alldeles tyst runt om oss och jag blir med ens medveten om allas blickar på oss. Harriet verkar inse samma sak.
”Kom”, säger hon. ”Vi går upp.” Hon tar Silvias hand och går med henne upp. Jag, Irma och Marcia kommer efter.
”Sam”, säger John bakom oss. Jag låter Irma och Marcia gå förbi mig till sovsalarna. John kommer fram till mig och väntar med att fråga tills Silvia är utom hörhåll. ”Vem är Emilia?”
”Hennes syster”, säger jag. ”Hon går i Hufflepuff. Första året.”
”Första året?”
Jag nickar. ”Prata inte så mycket om det med folk, är du snäll. Jag tror inte Silvia vill att hela Hogwarts ska få reda på det här.”
”Jag ska inte.” Han ler sorgset till mig och återvänder till resten av pojkarna.

John sa inget, men det har ändå spridit sig snabbt. När vi kommer ner till Stora Salen för middag sjunker ljudnivån. Den stiger ganska snabbt igen, men jag märker försynta blickar på Silvia och hur de viskar. Jag hör dem inte, men jag märker vad de viskar om.
Tony ser oroligt på henne från Slytherins bord, och även fast lärarna försöker dölja blickarna, ser jag att de försöker se hur Silvia mår. Jag vänder mig om mot Gryffindorbordet och ser att Simon tittar på mig. Hans hår är fortfarande blött efter quidditchträningen. Han ler mot mig, men hans ögon visar medkänsla för Silvia. Jag ler tillbaka och vänder mig mot maten igen.
När vi är på väg mot tornet igen, så saktar jag in och låter Simon komma upp vid min sida.
”Hur är det med dig?” frågar han.
”Bra, men det är väl egentligen Silvia du borde fråga om.”
Han ler. ”Jag gissar det, så hur står det till med henne?”
”Hon… kommer ta sig igenom det.”
Han nickar och ser på mig. Hans isblå ögon är klara, precis som de alltid är efter han har fått vara ute i luften. Det mörka, rufsiga håret håller på att torka. Varje gång han ser på mig sådär så undrar jag. Jag undrar om han vet hur jag känner, om han känner samma sak, eller om den där varma, studerande blicken försöker berätta för mig att vi bara är vänner.
Han är min närmaste vän här, trots att jag spenderar mycket mer tid med Silvia och Harriet. Han förstår mig och har gjort ända sedan den där första dagen, då vi två hade hamnat bredvid varandra när vi gick in i Stora Salen och när vi stod och väntade på att bli sorterade. Han hade presenterat sig för mig, och min rädsla för att inte få några vänner här försvann. Jag hoppades att vi skulle hamna i samma elevhem, men han hamnade i Gryffindor. Jag förstår nu att han inte alls skulle hört hemma i Ravenclaw, men jag skulle säkert platsat i Gryffindor.
Han drar sina ögon från mig och jag återvänder till korridoren där elever går från Salen till sällskapsrummen.
”Hur var träningen?” frågar jag.
”Som alla andra.”
”Hur klarar sig den nya killen?”
Simon flinar. ”Det är en nervös grabb, men han blir bättre.”
”Bra.”
”Håller ni också på att drunkna i professor Slughorns illvilliga läxor?”
Jag skrattar. ”Vi tillhör Ravenclaw. Läxor är inga problem för oss.”
”Ah! Jag glömde.” Han ser på mig och ler.
”Men det kommer nog ta resten av veckan.”
”Säg till om du behöver hjälp”, säger han och knuffar till mig lekfullt.
”Det ska jag komma ihåg.”
”Har du lust att komma på en träning någon gång? Jag har hittat på en ny fint jag vill visa dig.”
”Nästa vecka kommer jag.”
”Bra. Hälsa Silvia från mig.” Han tycker min hand i sin innan han viker av mot Gryffindortornet.
Jag ser längtansfullt på min hand där jag fortfarande kan förnimma hans värme.
_________________________________________

Den kanske är lite seg i början. Ursäkta för det.

Mermermer

Tack, min trogne läsare! Mer kommer troligtvis imorgon.

Haha, yay! Gött. :]

Guud vad bra underbar fanfiction allså! ♥

Oo! Tack så mycket!
_______________________________


3.
Jag virar halsduken tätare om mig när jag känner kylan utanför portarna. Det är mitten av oktober och vintern kryper sig allt närmare. Jag skyndar mig mot quidditchplanen där de röda spelarna redan kretsar uppe i luften. Jag slår mig ner på första raden och spanar efter Simon. Han vinkar till mig i farten innan han fångar klonken och kastar den i mål. Han är Gryffindors stjärnjagare. Fler än en gång har han lyckats göra så många mål att Kvicken blivit oviktig. Nästa år blir han nog kapten, då Bill Knightly har slutat på Hogwarts.
Han åker fram till läktaren och svävar framför mig. ”Hej!” säger han.
”Hej! Visa mig den där finten nu, innan jag fryser fingrarna av mig.”
”Men du får inte skvallra för Ravenclawlaget.”
”Nej! Det har jag ju aldrig gjort.”
”Knightly!” hörs professor Dumbledores stämma nerifrån planen. Bill flyger ner till honom och de börjar prata, men jag kan inte höra om vad.
”Vad kan det där handla om?” frågar Simon mig. Han ser på mig och förstår vad jag tänker på. En rynka har uppstått mellan mina ögon och munnen spändes. Ingen har förstenats på hela veckan. Bill ser orolig ut, och nickar bistert. Han flyger upp till spelarnas höjd igen och ropar Simon till sig, innan de återgår till träningen.
Professor Dumbledore får syn på mig och ropar: ”Miss Clearwater!” Jag går till honom och ser ner på honom från läktaren.
”Vad gör ni här, miss Clearwater?” frågar han.
”Simon ville att jag skulle komma på deras träning, professor.”
”Gå tillbaka till ditt sällskapsrum.”
”Handlar det om Emilia? Om försteningen?”
Dumbledore nickar, och går mot slottet.
Simon flyger fram till mig.
”Jag måste tillbaka”, säger jag. ”Jag måste till Silvia.”
”Gå. Vi syns vid middagen.”
Jag ler kort innan jag rusar iväg.

Jag snubblar in i sällskapsrummet där Silvia sitter i soffan framför brasan med Harriet, Irma och Marcia. De ser förvånat upp på mitt rödblossiga ansikte.
”Vad är det som har hänt?” frågar jag.
”Jag tänkte fråga dig samma sak”, säger Marcia.
”Så inget har hänt?”
”Med vad?” frågar Harriet.
”Med försteningen! Emilia!”
Silvia skakar på huvudet. ”Inte vad vi vet. Har du hört något?”
Jag drar av mig halsduken och manteln och slår mig ner i en fåtölj bredvid dem. ”Professor Dumbledore kom till Gryffindors träning och pratade med Bill. Jag hörde inte om vad, men sedan sa han åt mig att gå tillbaka hit och att det hade något med försteningen att göra. Jag trodde något hade hänt med Emilia.”
”Inget har hänt med henne, inte vad jag har fått reda på”, säger Silvia. Hennes ögon blir smala av oro. ”Jag ska gå och kolla till henne.” Hon försvinner snabbt ut.
”Kan någon annan ha förstenats?” frågar Marcia.
”Kanske”, svarar jag. ”I så fall borde Silvia se det nere i sjukhusflygeln.”

Hon möter upp oss på väg till Stora Salen. ”Inget nytt hade hänt”, säger hon.
”Ingen ny som förstenats?” frågar Marcia.
”Nej. Det var bara Emilia där.”
Inne i Salen stod talarstolen framför lärarnas bord. Något är på gång, hela skolan ekar av det. Vi sätter oss ner. Jag ser på Simon. Han rycker på axlarna åt min frågande blick. Efter ett tag, då alla elever verkar samlade, reser sig professor Dippet. Alla tystnar och vänder sig till talarstolen. Mörka ringar under hans ögon och trött kropp. Hans gamla röst skälver då han börjar tala.
”Lärarna har under veckans gång gjort sitt yttersta för att förstå sig på miss Weatherbys förstelning. Varje ämne av möjliga orsaker har undersökts, och vi vet ett botemedel som möjligen kan fungera.”
Var det bara det han ville berätta? Varför tala om det för hela skolan?
Men han fortsätter, och berättar om hur Salazar Slytherin hade byggt en hemlig kammare. Hemligheternas Kammare är hemmet för en Basilisk, som, enligt legenden, är där för att rensa skolan från mugglarfödda elever. Lärarna fruktar nu att denna Hemligheternas Kammare har öppnats och att Basilisken har börjat skörda sina offer.
Jag ser på mina vänner. Silvia är likblek i ansiktet. Harriet tror inte på rektorns ord. Jag ser på Simon. Han är mugglarfödd, men verkar inte särkilt bekymrad. Jag är bekymrad. Om något skulle hända med honom skulle jag aldrig komma över det. Jag är renblodig, så jag har inget att frukta. Harriet är också renblodig, medan Irma och Marcia är halvblodiga. Simon är mugglarfödd, han har allt att frukta.
Dippet berättar att Basiliskens blick är dödlig, om man ser rakt in i den. Om man dock inte ser rakt in i den, som i Emilias fall då de tror att hon såg spegelbilden av honom i ett fönster, förstenas man.

Så fort professor Dippet talat klart och jag ätit skyndar jag mig ut ur salen i den tunna strömmen av elever som är på väg därifrån. Simon kommer efter mig. Trots att jag går så snabbt jag kan, har han inga problem att följa med tack vare hans långa ben. ”Vart ska du?” frågar han.
”Till biblioteket.”
”Såklart.”
Jag ser på honom. ”Är du inte alls orolig?”
”Vad är oddsen att den skulle komma precis nu, här?”
”Snälla, var försiktig bara.”
”Är du orolig för mig?” frågar han. Jag knuffar till honom och hoppas att han inte ser mina blossande kinder.
”Det skulle bara vara synd för Gryffindor om deras stjärnspelare blev förstenad, nu när ni sägs ha ett sådant bra lag”, säger jag till mitt försvar.
Han skrattar. ”Föresten, du hann ju inte se min fint. Nästa vecka?”
Jag nickar.
De flesta böcker de har på biblioteket angående Hemligheternas Kammare är historieböcker. Jag får med mig en hel hög av dem, och Fantastiska vidunder och var man hittar dem, så Simon måste hjälpa mig bära. Vi går till Ravenclaws torn och ger böckerna till Silvia och Harriet som genast börjar leta i dem. När jag går med Simon mot Gryffindors sällskapsrum frågar han: ”Vart ska du nu då?”
”Jag ska följa dig till ert torn”, säger jag sammanbitet.
”Vad?”
”Tänk om den där ormen kommer. Du får inte vara ensam då.”
”Samantha”, säger han, lägger händerna på mina axlar och ser mig rakt i ögonen. Hans händer är varma genom min skjorta. ”Jag klarar mig. Oroa dig inte så mycket.”
”Jag oroar mig mindre om jag följer med dig”, säger jag. Han ser beslutsamheten i mina ögon och ger sig.
När vi närmar oss sällskapsrummet kommer Miranda, från Gryffindor i samma årskurs som oss, ikapp oss. Hon bär böcker i sin famn från biblioteket, många av dem liknade de jag nyss lånade. Simon tar några av hennes böcker för att lätta bördan. Jag känner ett sting av svartsjuka, men inser att den är ogrundad. Han hjälper henne bara med ett par böcker, och det var mig han skyndade ikapp efter maten.
”Hej”, säger jag till henne och ler. ”Jag ser att du också tog en sväng förbi biblioteket.”
”Ja, jag måste få reda på mer om allt det här”, säger hon och besvarar mitt leende. ”Var det du som hade länsat ut de flesta böckerna.”
”Förlåt för det.”
”Det gör inget”, ler hon. ”Jag har fått det jag ville ha.”
Jag säger hejdå till dem då vi närmar oss Den Tjocka Damen. Jag ser mig om över axeln och får en skymt av värmen där inifrån, innan tavlan stängs om dem.
____________________________________

Det var kapitel 3! Kommentera gärna

MER!
Du är jätte duktig på att skriva, din berättelse borde verkligen få mer uppmärksamhet!