Ett Brustet Hjärta [SV]

Titel: Ett Brustet Hjärta
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 1
Färdigskriven: Ja
Rating: PG
Beskrivning: Kvällen den 31:a oktober 1980 ur Sirius Blacks synvinkel.

Jag skriver i ett enda stort kapitel. Storyn handlar som sagt om natten då Harrys föräldrar dör, med Sirius Black som huvudperson. Detta är min enda fanfic på svenska, så jag bestämde mig för att lägga upp den här

Sirius satte gasen i botten på den flygande motorcykeln på väg hem till Peter Pettigrew. Han var utom sig av oro för sin goda vän. Hade det varit en bra idé att göra Peter till hemlighetsväktare? Tänk om Voldemort genomskådade det? Hur länge skulle Peter kunna hålla stånd mot världen störste mörkermagiker någonsin?
Sirius landade på marken utanför Peters hus. Det var helt släckt. Sirius slängde upp ytterdörren utan att ringa på.
”Peter? Peter!?” Sirius ropade, men fick inget svar. Huset var tomt. Peter var inte där, trots Sirius stränga order om att han inte fick lämna huset. Voldemort måste ha vetat, han måste ha kidnappat honom. Han höll säkert just i detta ögonblick på att försöka tortera ut information ur Peter. Stackars Slingersvans...
Men plötsligt gick det uppenbara även upp för Sirius. Det var inte Remus som var spionen, det var Peter. Det gick en kall kår längs hela ryggen på Sirius. Om någonting hade hänt familjen Potter så var det hans fel. Han sprang ut genom dörren och kastade sig över motorcykeln. Han sparkade igång den och susade iväg i full fart bland stjärnorna. Den gick alldeles för långsamt, tyckte han.
Men snart landade han med en kraftig smäll utanför Potter's hus. Han tittade upp på huset som nu bara var ruiner. Han hoppades att James lyckats fly iväg med Lily och Harry och att huset bara var offer för Voldemorts raseri över att inte ha lyckats få tag i Harry. Men djupt i hjärtat anade han det allra värsta. Han klev in i huset och höll på att snubbla över en kropp. Sirius vände på kroppen, och såg sin bästa vän. Död. Sirius skakade James kraftig och ögonen sved.
”James! James, det är jag. Det är Sirius...” Rösten bröts och ögonen svämmade över av tårar när han satt där på knä och höll James livlösa kropp i sin famn. Sirius grät obehärskat, men hans snyftningar överröstades snart av en bebis skrik. ”Harry! Lily!” Sirius lade ner James på golvet och sprang uppför trappan. Han gick in i Harrys rum och såg Lily ligga på golvet. Hennes ögon var stängda och det såg ut som hon sov. Familjens katt gjorde sitt bästa för att få liv i henne. Harry stod upp i bebissängen, och han slutade skrika när han såg Sirius. Sirius stod helt chockad och tittade på Harry. Hur kunde han vara vid liv? Hade Voldemort skonat honom, trots det profetian hade sagt? Men när han tittade noggrannare såg han ett är i Harrys panna, format som en blixt. Han hade alltså överlevt den dödande förbannelsen. Och av alla trollkarlar som kunde ha kastat den formeln var det Voldemort, mörkrets herre, den störste mörkermagikern genom tiderna. Medan Sirius stod där och försökte få in den osannolika verkligheten hörde han steg. Han drog fram trollstaven och stod redo. Personen tog sig nu upp för trappan med klumpiga steg och kastade sig in i Harrys rum. Det var Hagrid. Sirius sänkte staven.
”D-dumbledore har b-bett mig att ta me H-harry till hans moster å morbror”, snyftade Hagrid.
”Jag kan ta hand om honom!” Sa Sirius. ”Eftersom James och Lily är... döda... så betyder det att jag är Harrys förmyndare nu.”
”Sirius, snälla”, sa Hagrid. ”Dumbledore sa att det enda stället Harry är säker på är hos hans moster.”
Sirius sa ingenting medan Hagrid lyfte upp Harry. Han betraktade den lilla bebisen i jättens armar. Sorgen inom honom övergick till hat när han tittade på den nu föräldralöse Harry. Allt det här var Peters fel. Och han tänkte inte låta honom komma undan.
”Använd min motorcykel”, sa han till Hagrid. ”Jag måste leta reda på Pettigrew.” Sirius lämnade rummet med en mordisk ilska.
”Vad har Pettigrew me de här å gö?” Hörde han Hagrid ropa efter honom, men han brydde sig inte om att svara.
Sirius gick ut på gatan och brydde sig inte om att se efter om några mugglare iakttog honom innan han transfererade sig iväg. Han visste om två platser där Pettigrew brukade vara. Han chansade på att han var i en stad där Pettigrew spenderade stora delar av sin tid. Han slog i marken i staden. Det kryllade av mugglare. Sirius trängde sig fram bland dem. Till slut såg han Pettigrews lilla silhuett.
”Peter, ditt kräk!” Ropade Sirius efter honom. Pettigrew vände sig om och stirrade rätt in i Sirius galna, mörka ögon och började springa iväg. Sirius drog fram trollstaven och satte fart efter honom. Han såg över huvudena på mugglarna att Peter sprang in på en liten gata. Sirius knuffade omilt iväg mugglarna och han ifatt Peter. Han trängde in honom i ett hörn.
”Vad fan har du gjort, ditt lilla svin!?” Skrek Sirius åt Peter, utan att lägga märke till mugglarna som stannade upp för att se vad som pågick. ”Svara mig då!” Men Peter svarade inte. Istället exploderade gatan. Sirius han precis få fram en skyddsbesvärjelse, men såg hur flera försvarslösa mugglare flög i luften. Han hörde Pettigrew stöna av smärta, och trodde att Peter hade råkat spränga sig själv, innan han såg att han höll på att skära av sig ena fingret. Blodet forsade från Pettigrews hand när han lyckades få av sig fingret, men han verkade inte bry sig. Han tittade upp och mötte åter än gång Sirius ögon utan att bli rädd den här gången. Med ett hånfullt flin vinkade han åt Sirius innan han bytte skepnad till råtta och försvan ner i kloakerna. Sirius bara stod där med trollstaven i handen, fortfarande ur stånd att göra någonting efter den oväntade explosionen. Men sedan blev han plötsligt avväpnad. Han vände sig om och kände igen ansiktena på flera aurorer. Först förstod han ingenting, sedan klarnade allt för honom. Han var ensam levande trollkarl på en blodig gata full med döda mugglare. Och när aurorerna gick fram för att gripa honom var det enda han kunde göra att skratta, ett hemskt, galet, glädjelöst skratt.

Herregud! Det var SJUKT BRA! Jag fick gåshud efter bara tre meningar.
Herregud. Så vackert och sorgligt. Riktigt fint där, Pottergeek!

Mycket bra (Y)

Tack sa mycket!

Jättebra! Och så sorgligt! Kan inget mer än att hålla med ovanstående! Verkligen rörande!

Tack för den fina kommentaren, made my day

OMG va gryym!! Jättebra

Fortsätt skriv

Den här historien har ingen fortsättning, annars har jag några historier på ett par fanfiction sidor som jag funderar på att lägga upp även här