Over the rainbow [PRS]

bubbles

Min lilla mall:

Om det var något Zhìyuan var bra på, så var det att få kvarsittning. Dagen till ära hade han lyckats dra på sig sin sjunde kvarsittning för året, och då var det fortfarande bara höst. Löven på träden hade nyss hunnit skifta i färg och där satt han, vid en av de många bänkarna i salen och skrev en uppsats om ingenting. Det hade varit antingen det eller att putsa pokalerna som elever på skolan samlat ihop under årens gång, så valet hade inte direkt varit svårt. Han hade redan putsat de där pokalerna en gång och fy fan rent utsagt, det hade tagit hela natten och lite av morgonen. Så med andra ord var det betydligt behagligare att sitta där i skolbänken och skriva om förvandlingsbesvärjelser, på kinesiska. Nej, han hade inga planer på att göra saker och ting lätt för professor McGonagall, som satt vid katedern längst fram i klassrummet och betygsatte gårdagens skrivning.

Zhìyuan släppte ut en överdriven gäspning och lät pannan komma i kontakt med det mörka träslaget bänken var gjord av. Merlin, han blev så trött av att sitta och skriva rappakalja. Och sedan var han sur också, eftersom han missade dagens quidditchträning. Hade hans äldre bror fortfarande gått kvar på skolan hade han nog kunnat vänta sig en rejäl utskällning senare på kvällen, men som tur var hade han redan tagit sin examen. Han hade oturligt nog varit kapten för quidditchlaget nämligen.

”Mr Huaze”, ljöd plötsligt McGonagalls skarpa stämma genom salen och Zhìyuan ryckte med ens till.
”Ja?” Svarade han smått skärrat och sneglade lätt skamset mot lärarinnan, som satt och tittade på honom med missnöjda ögon.
”Din uppgift var inte att ligga och dregla på bänken”, konstaterade hon med ett höjt ögonbryn och lade armarna i kors där hon satt. ”Räta på ryggen och gör det du ska.”
Artonåringen putade med underläppen åt kommentaren och rätade motvilligt på ryggen, innan han fortsatte skriva på vad det nu var han skrev om. Helt ärligt hade han mest suttit och skrivit en massa kinesiska tecken som inte ens bildade kompletta meningar. Så med andra ord skulle professor McGonagall nog ge honom ytterligare en kvarsittning. Det visade bara hur dåligt hans hjärna fungerade, suck.

Loui är faktiskt väldigt bitter över att han fått kvarsittning. Det är inte riktigt någonting han har fått förut, det är hans första gång och han blir nästan lite förbannad på professor Snape som varit den som tvingat honom. Om han inte hade varit en professor så hade han nog försökt säga emot, men han är medveten om hur hämndlysten den äldre mannen kan vara. Han kanske hade dragit ner Louis betyg, och det vill han verkligen inte. Anledningen till att han hamnat där i det kyliga rummet tillsammans med ett fåtal andra är eftersom att han hamnat i en hettad debatt med Snapes golden boy, Draco Malfoy. Vanligtvis brukar Loui vara väldigt sansad och lugn i diskussioner, men ibland är den andre helt omöjlig att diskutera med och gör honom lite irriterad. Okej, väldigt irriterad faktiskt. Malfoy har den talangen, han kan alltid gå Loui på nerverna. Nu finns det några fler elever på skolan som gör det, men de liknar varandra en hel del. McGonagall hade blivit förvånat när han kommit in i rummet med svansen mellan bena och satt sig på en av stolarna. Han är trots allt en av huvudprefekterna, och det är i princip nolltolerans mot prefekter och kvarsittningar. Nu är Loui rätt säker på att positionen inte kommer att bli dragen ifrån honom, men det kan man aldrig veta till hundra procent.

Så där sitter han, i klassrummet med ett få antal andra och skriver vad de nu skriver om. Han själv skriver en fortsättning på sin inlämningsuppgift till astronomi lektionen. Det är lika bra att studera på kvarsittningen än att göra ingenting. Dock kan han inte riktigt fokusera, han tittar istället ut genom fönstret och kollar på de vackra löven som håller på att skifta färg. Han gillar de röda och oranga färgerna, det är vackert och färglägger vardagen. Nu är det rätt grått ute, deprimerande väder som Loui vanligtvis brukar kunna finna rätt mysigt. Nu fryser han bara, hårstråna på armarna står upp och huden har knottrat upp sig, trots att han har både skjorta och kofta på sig. Det är svalt, och det bidrar till att han inte kan fokusera. Benet darrar och han gnager sig i underläppen medan han tittar på klockan i rummet. En timme kvar. Usch och fy. Loui väcks inte från sina dagdrömmar förrän McGonagall säger till Huaze att det inte är rätt tid att ligga och dregla på bänken. Det är en person som Loui stört sig på några gånger innan, Zhíyuan Huaze. Han har någonting emot honom, och den andre har något emot Loui. Det är vanligt att man ogillar folk på den här skolan.

”Mr Delavigne, du också.” Säger hon och tittar skarpt på huvudprefekten som är inne i sitt egna huvud lite för mycket. Loui rodnar, han innerligt hatar att bli tillsagd av deras lärare. Det händer inte jätteofta, men de gånger det händer så får han alltid lite panik. Professor McGonagall ställer sig upp och tittar mellan de två eleverna, som hon mycket väl vet ogillar varandra. ”Vet ni vad, vad säger ni om en liten gruppuppgift, bara ni två?”

Samma sekund som McGonagall nämnde Loui Delavigne, spetsade Zhìyuan öronen. Han fann det, av någon anledning, väldigt roligt hur en av huvudprefekterna lyckats gå och skaffa sig själv kvarsittning. Det var liksom någonting som aldrig hände, men nu hade det gjort det och han kunde inte undgå att finna det hela väldigt lusigt. Var det inte meningen att prefekter överlag skulle göra typ motsatsen till att få kvarsittning? Jo, vad han förstått det så var det så det egentligen låg till. Yuxuan hade till exempel inte fått en enda kvarsittning under sin tid på skolan och han hade varit huvudprefekt under sitt sista år. Nåväl, intressant i högsta grad var det, så det så.

Medan professorn talade, studerade artonåringen den jämnåriga ravenclaweleven under tystnad. Vad kunde han vara? Strax över hundrasjuttio centimeter kanske? Ögonen var till skillnad från hans egna blåa och ögonfransarna var mörka och tjocka. Håret såg fortsättningsvis smått ostyrigt ut och var även det den raka motsatsen från Zhìyuans eget, som var svart som natten och rakt. De var verkligen totala motsatser till varandra, eller bra nära att vara det i vilket fall.

När McGonagall sedan föreslog att de två skulle sätta sig tillsammans och ägna sig åt en gruppuppgift, sjönk hjärtat raka vägen ner i tårna på slytherineleven. Nej, snälla nej. Han kunde inte ens tänka för stunden så att sitta med någon annan och faktiskt göra något kändes smått omöjligt i den stunden.
Zhìyuan tittade mot lärarinnan med stora ögon och skakade genast på huvudet, vilket fick den äldre kvinnan att skratta till. Vad var det egentligen som var så roligt?
”Det var mer av ett påstående, Mr Huaze, inte en fråga”, påpekade Minerva och fortsatte att titta mellan de två eleverna ett slag, innan hon slog sig ner igen bakom katedern och viftade mot dem. ”Seså, dra ihop era bänkar och..” Hon drog fram sin trollstav från innerfickan och viftade med den bort mot Zhìyuans bänk, där en bägare snart uppenbarade sig. ”Och förvandla den här bägaren till tio olika saker. När ni har gjort det får ni båda lov att gå”, fortsatte hon och log mot de två, innan hon återgick till att betygsätta skrivningarna från gårdagen.

Zhìyuan stirrade på bägaren under tystnad ett bra tag innan han reste på sig så hastigt att stolen nästan tippade över och slog i golvet. Därefter greppade han tag om bänken och släpade iväg den bort mot Loui, där han stannade till och ploppade ner på sin stol igen, med armarna i kors och läpparna putandes.
”Okej, jag har ingen aning om hur vi ska göra så om du vill lämna idag får du nog lov att guida mig genom det”, konstaterade artonåringen, som fortfarande såg väldigt missnöjd ut. ”Eller du kanske inte har något emot att stanna hela natten och plugga halva livet ur dig, vad vet jag?”

Gud vad pinsamt. Ja, Loui finner det pinsamt att sitta där på kvarsittning. Han är fullt medveten om att han som huvudprefekt inte borde sitta där, och det skulle han inte ha gjort heller om det inte varit för professor Snape och hans dumma bias till slytherinelever och dumbommar som Draco Malfoy. Han vill säga högt till alla varför han är här, men det skulle göra honom riktigt odräglig, och han intalar sig själv att han inte är så odräglig. Uppgiften från professor McGonagall får honom att gömma ansiktet i händerna ett slag. Åh, han vill inte. Han är helt säker på att professorn gjort det med flit, då hon noterat att de två inte kommer överens med varandra. Loui finner det roande, men även lite drygt. McGonagall är hans bästa lärare, men han tycker inte om hur hon kommer att njuta över deras plågande. Det hade helt ärligt talat varit roligare och mer effektivt att sitta och plugga själv i tystnad. Det verkar inte heller som att Loui är den enda som är missnöjd med den här uppgiften, för Zhíyuan ser också väldigt missnöjd ut.

När den andre sätter sig ner bredvid honom så sjunker axlarna och han slår ihop blocket som han skrivit flitigt i. Okej, så den jämnårige har inte någon aning om hur man gör, vilket kommer göra att det hela kommer att ta lite tid. Det är trots allt en svår besvärjelse att lära sig, och Loui har ingen aning om han är någon bra lärare. Det är åtminstone inte det han vill arbeta med när han slutar på skolan. Loui vänder tillslut upp blicken mot Zhíyuan och ger honom ett litet leende.
”Okej.. jag antar att jag kan guida dig.” Svarar han och gnuggar sig lätt om ögonen. Han är så trött, han sov verkligen dåligt under nattens gång och han har inte riktigt orken för både bråk med Malfoy och kvarsittning. ”Nej, jag skulle nog hellre stanna hela natten och plugga halva livet ur mig än att göra det här.” Mumlar han tyst. Han skulle däremot inte göra det, han är en suck up och vill verkligen inte att professor McGonagall ska tycka mindre om honom. De har en rätt bra relation till varandra, och han vill inte förstöra det. Men det tänker han såklart inte förklara för den andre.

”Yes, okej. Du kan först observera hur jag gör.” Loui drar upp trollstaven och riktar den mot bägaren. Han behöver endast röra lite med trollstaven för att få bägaren att förvandlas till ett helt vanligt glas med en dryck i sig. Ja, Loui har lärt sig att inkludera alkohol i sina objekt, men det behöver McGonagall inte veta. Det ser ut som vanlig saft, trots att det är vin. ”Vill du ha lite?” Undrar han och viftar försiktigt med glaset framför nosen på Zhiyuan så att han ska kunna känna doften. Innan den andre däremot tar emot det så förvandlar han det till en vanlig skål istället. Nej, han tänker inte ge alkohol till någon elev, det skulle få honom att inte bara bli av med positionen som huvudprefekt, utan även ut ur Hogwarts helt och hållet. Rörelsen med trollstaven hade varit lite långsammare så att den andre ska kunna se hur man gör.

”Förlåt, jag suger på att förklara hur man gör.” Säger han och gnager sig i den fylliga underläppen. ”Jag kan göra det i smyg medan du viftar lite med staven. Vad säger du om det?” Åh, han känner sig dum.

Han antog att han kunde guida honom? Det betydde att de med största sannolikhet inte skulle komma någon vart. Men vad spelade det för roll egentligen? Zhìyuan hade redan missat quidditchträningen och hade ingenstans att vara. Helt ärligt kunde det nog nästan vara skönt att bara sitta där och glo på den andre medan han skötte det hela. Fullmånen var några dagar bort så artonåringens huvud var inte direkt i det bästa tillståndet, snarare tvärtom. Hjärnan var seg och han kände sig sjuklig, med huden blek och febern bra nära på att ta över. Under morgondagen skulle han nog bli tvungen att spendera sin tid i sjukhusflygeln, säkert med en massa näsblödningar och värk i musklerna. Åh, vilka roliga tider han hade att se framemot!
”Ärligt, hela natten?” Upprepade Zhìyuan och höjde på ögonbrynen. Tänk att vilja undvika något så pass mycket att man hellre skulle plugga hela natten lång. Merlin, artonåringen kunde inte ens föreställa sig det.

Zhìyuan betraktade Loui när han viftade med staven och fick ett glas med vin att uppenbara sig istället för bägaren. Det var imponerande, men det tänkte han minsann inte erkänna, varken för den andre eller sig själv. Sedan hade han inte heller den blekaste om hur den jämnårige fått det hela att ske, men det var inte heller någonting han tänkte fråga om.
Artonåringen placerade armbågarna på bordet och vilade ansiktet i händerna, med de svarta ögonen fästa på bägaren. Ville han ha? Jo, egentligen hade det nog suttit fint med ett glas vin. Han kände sig redan som skit så lite alkohol skulle nog ha gjort susen. Men just som han sträckte sig efter glaset, förvandlades det till en skål istället. En tom skål utan någon alkoholhaltig dryck.
”Vad fan var det där bra för?” Undrade Zhìyuan och blängde mot den andre, fortfarande med ena armen utsträckt.

”Ja, det gör du faktiskt”, erkände slytherineleven och himlade med ögonen, medan han pillade lite med skålen som uppenbarat sig framför dem. ”Helt ärligt, ja, jag tror att det är vår enda chans”, fortsatte Zhìyuan därefter och drog fram sin egen trollstav, samtidigt som han lutade sig tillbaka mot stolsryggen och slängde en blick mot huvudprefekten. ”Så vi ska fuska? Jag har ingenting emot det men..är inte du huvudprefekt? Borde inte du vara emot saker som att fuska?” Frågade artonåringen och höjde på ett av de mörka ögonbrynen.

Ska Loui vara ärlig? Ja, det är väl lika bra. Nu har han inte haft en superhistoria med Zhíyuan, men helt ärligt så ogillar han inte honom så mycket.
”Nej, faktiskt inte. Skulle nog hellre göra det här,” erkänner han med ett svagt leende. Att studera hela natten har han gjort många gånger förut, men usch vad stressigt det har varit. Många gånger har han varit uppe hela veckor och studerat nonstop, och det tär väldigt mycket på honom. Det är nog en ut av anledningarna till att han inte har kunnat sova. Hans hjärna är på plugget konstant, han blir så ängslig angående det. Loui har ingen aning om varför det är så, han skulle mycket hellre ta en stund att andas, men av någon anledning går inte det. Han har känt i flera år att plugget är något han kan kontrollera, men uppenbarligen är det inte det. Loui har ingen kontroll på sig själv och plugget. I slutändan så skulle han hellre umgås med Zhíyuan än att studera, men han känner ett konstant behov att studera, så det är väl det som styr det.

”Förlåt, tyckte det var lite roligt.” Säger han med ett glatt litet leende på läpparna. Han granskar den jämnåriges ansikte en liten stund. De är så väldigt olika varandra, kanske det är där det skär sig. Om Loui ska vara helt ärlig igen så har han inte så mycket emot Zhíyuan, de har aldrig varit så elaka mot varandra, bara väldigt olika och de båda två har nog blivit lärda att ogilla varandra. ”Jag kan bjuda dig någon annan gång. Men inte under någon lektion eller kvarsittning.” Kanske han kommer att ångra att ha gett det erbjudandet, men han tror inte att den jämnårige någonsin kommer att ta upp det igen. Plus så borde han inte ens ha tänkt tanken att förvandla den där bägaren till ett glas vin, vad fan tänker han med? Om McGonagall känt doften så hade han fått åka hem till sin pappa igen. Visserligen hade han tyckt att det varit roligt, men det gör det inte direkt acceptabelt.

”Jo, jag är emot såna saker,” svarar Loui tyst och blir än en gång skamsen över sig själv. Att fuska är inte någonting han gjort innan, inte ens för sina vänner. Han har hjälpt dem med läxan och sådär, men det är skillnad på att fuska och hjälpa. ”Okej, vet du vad? Jag tänker försöka lära dig.” Loui tar försiktigt tag i Zhíyuans hand och för den i samma rörelse som han själv nyss gjort. Det känns lite underligt att hålla i den andres hand, men det blir lättare att lära sig på det sättet. Plus så känns det rätt bra, men det ignorerar han totalt.
”Okej, så du rör handen så här..” Loui visar några gånger på Zhíyuans hand vilka rörelser det är man ska göra. ”Och så tänker du på vad det är du vill att det ska förändras till. Du säger först protego, och det du vill att det ska förvandlas till efter. Till exempel, protego chips.” Loui viftar lätt med sin egna trollstav och det som nyligen varit en skål blir en påse med chips. Den här gången tänker han låta Zhíyuan äta ut av chipsen också. Nu har Loui lärt sig att bara vifta med trollstaven, men med lite träning så kanske den andre också kan göra det.

Okej, nu var det inte så att Zhìyuan direkt ogillade Loui eller så, utan det var snarare någonting han fått lära sig. Deras familjer kom inge vidare bra överens och tja, det hade väl smittat av sig på något underligt vis. Han hade aldrig skapat sig en personlig uppfattning av den andre utan mest ignorerat hans existens totalt, vilket den andre förmodligen också gjort. De hade aldrig talats vid ordentligt, så det här var väl egentligen ett bra tillfälle att lära känna den jämnårige lite bättre. För att gå omkring och ha förhastade uppfattningar om någon annan, nej det var inte artonåringens grej. Han var faktiskt väldigt känslig mot det där, eftersom många människor drog förhastade slutsatser om honom bara baserat på hans lilla pälsproblem. Nu var det ingenting han direkt gick och skyltade med, men han hade förlorat många vänner på grund av det. Så snart de listat ut att han inte alls var av rent blod, ja då hade de vänt honom ryggen. Bara av den lilla anledningen. Usch och fy, minst sagt.

”Du tyckte det va?” Muttrade Zhìyuan och blängde mot skålen, som han fortfarande satt och pillade med. ”Jag tyckte ju då att det var mindre roligt, men det kanske inte spelar någon roll för dig, du fick det i alla fall ett gott skratt”, fortsatte han tyst och höjde sedan på båda ögonbrynen. Va? Hade Loui precis erbjudit sig att bjuda Zhìyuan på vin någon annan gång? Den sistnämnde var nästan tvungen att peta sig i öronen för att se till så att han inte hört fel.
”Uh..” började artonåringen och slutade greja med skålen. ”Vet du vad? Varför inte, tänker inte tacka nej”, konstaterade han fortsättningsvis och drog smått på munnen, så att ett blekt leende uppenbarade sig på de torra läpparna. Han måste ha sett absolut, totalt hemsk ut vid det laget. Huden var vit som ett lakan, läpparna spruckna och torra och ögonen hade ett par rejäla, mörka påsar under sig. Varför i allsin dar hade den jämnårige fått för sig att bjuda med någon som honom på en drink? Det kändes liksom helt fel, men det kunde ju ha något med Zhìyuans dåliga självkänsla att göra.

När Loui greppade tag om en av slytherinelevens händer, rodnade denne genast. På riktigt, hade han på riktigt varit tvungen att ta tag i handen på det där sättet? Tydligen.
Han studerade halvt medvetet rörelsen den andre sedan gjorde och försökte sedan följa den efteråt. Det gick ju sådär, men det var bättre än ingenting. Hade huvudprefekten inte tagit tag i handen på det där sättet och tvingat honom att göra det själv hade han inte lyckats ens hälften så bra.
”Okej, jag ska försöka”, mumlade Zhìyuan och roffade åt sig påsen med chips, bara för att slita upp den och ta en näve. ”Men först tänker jag äta, så tänk inte ens tanken på att förvandla den till något annat”, fortsatte han och slängde en varnande blick mot Loui, medan han fortsatte han skyffla in chips i munnen. ”Vi har bara sex omgångar kvar nu va? Bägare till glas, glas till skål och skål till chips..nej sju menar jag.”

Det verkar som att Zhíyaun genuint blivit upprörd över att Loui förvandlat det där glaset med vin till en skål. Han får typ skuldkänslor eftersom att han blir förvånad över att den andre låter så rask på tonen. Men det kanske inte spelar någon roll för dig. Det var det som lät mest raskt.
”Förlåt..” Säger han med rynkade ögonbryn. Han är nästan osäker på sig själv. Det känns som att han inte borde be om ursäkt över något sådant, det hade bara varit ett skämt.. men samtidigt så verkar det som att Zhíyuan genuint blivit upprörd över det, eller är det något som ravenclaw eleven bara fantiserar upp? Artonåringens axlar sjunker en aning och han kliar sig i nacken. Den jämnåriges besvikelse verkar skifta till förvåning, då han verkligen inte verkar ha tänkt att Loui skulle bjuda honom på en drink. Nu hade Loui kanske inte trott att den andre skulle ha sagt ja till det, det förvånar honom verkligen. Men tja.. om nu den andre tänker acceptera erbjudandet som Loui gett som hast så kommer han inte direkt säga nej. Ögonbrynen skjuts upp i pannan på Loui och han glor en stund på den jämnårige innan ett leende växer sig på läpparna.
”Okej, dåså. Säg bara till när du vill ha en,” svarar han, medan de ljusblåa ögonen glider över Zhíyuan. Han ser rätt sluten ut när han tittar lite mer noggrant. Hans läppar är torra, han är blek och han har mörka ringar runt ögonen. Loui harklar sig lite, för han kan inte undgå från att känna genuin oro för Zhíyuan, trots att han knappt känner honom. Loui är en rätt känslig själ, och om han sett Malfoy riktigt sliten ut så skulle han nog ha gått fram till honom också. ”Så hur mår du?” Undrar han. Loui inser att han nog inte är en person som den andre skulle vilja prata med angående hur han mår, men han känner ändå att han behöver fråga. Plus så låter det bara som att han vill småprata, så det blir nog bra.

Loui kan inte undgå från att skratta till när slytherineleven drar åt sig påsen med chips. Det verkade han uppskatta iallafall, så han har inte totalt gjort bort sig.
”Nej, jag kommer inte att förvandla den till något annat förrän du ätit upp.. men jag tänker ta lite jag också,” Han slår löst bort Zhíyuans hand ett litet slag så att han själv kan ta av chipsen. Samtidigt så kan han i ögonvrån se McGonagall le. Dumma henne. Medan han tuggar på chipsen så låter han blicken glida ut genom fönsterna igen. Himlen är fortfarande inte helt mörk än. Det är härligt, när man kan titta ut genom fönstret klockan 20 och det inte är mörkt, under hösten och vintern brukar det bli så mörkt så snabbt och han hatar det. Loui brukar hamna i något som kallas vinterdepression. Han klarar sig liksom inte utan ljuset, allt blir så mycket svårare under vintern, så mycket mer stressigt. ”Mm, sju stycken. Vad tycker du om att köra varannan?”