En häxa och hennes katt, två detektiver!

Prolog:
Hur kunde något gå så här fel? Hur kunde något sådant här bli så ondskefullt? Hon tog ett försiktigt steg tillbaka och en gren under hennes ena fot knäcktes. Varelsen, saken framför henne slutade vad den gjorde och med ryckiga rörelser vred den på huvudet. Förskräckt slog hon handen för munnen när dess lysande ögon sökte efter henne. Hon kunde känna hur hjärtat slå i bröstkorgen och hon vacklade till. Så detta var ondskan hon skulle akta sig för? Innan hon hann göra något så kunde hon höra något ovanför sig. Ett bekant ljud innan tryggheten drog i henne.

Du har en läsare här!

Kapitel 1


Ringsignalen från mobilen fick Willow att vakna, sträcka sig efter mobilen och stängde vant av larmet utan att se. Sedan drog hon tillbaka armen in under täcket och drog sedan ihop sig för att somna om.
Willow hade nästan lyckats somnat om men kände en liten tass tryckas mot hennes kind.
”När klockan ringer så kliver man väl upp? Din lata häxa. Upp med dig!” Muttrande öppnade hon ögonen och kunde se i ögonvrån hennes katt, eller snarare hennes inneboende Oliver stå över henne med sin ena framtass i hennes ansikte. Hans röst var alldeles för mörk för den lilla kroppen och hon muttrade något ohörbart.
Irriterat flyttade hon på katten som genast satte sig för att iaktta henne. Med en suck och sedan en gäspning lyckades hon sätta sig upp och sträckte på sig.
”Så ska det se ut.” Oliver verkade se nöd ut för att sedan skaka på huvudet som han var en människa.
”Ibland förstår jag inte dig. Du är alldeles för lat för vara en häxa Willow.” Willow ignorerade honom och klev ur sängen. Kliade sig i trött det ruffiga håret innan hon började gå. Snabbt hoppade Oliver ner och började gå efter henne.
”Jag borde inte spela din mamma men du måste börja ta ansvar.” Snabbt vände hon blicken och blängde på honom. Snabbt stannade katten upp och satte sig ner.
”Jag vet vad du har för åsikter om mig men just nu orkar jag inte ta det.” Willow fortsatte in till köket där hon tog fram en burk med blöt kattmat och vände sig om. Som hon hade gissat hade Oliver kommit in.
”Du får frukost innan jag duschar så jag kanske får någon ro. Sen ska jag äta och efter det har jag saker att göra.” Surt spände hon blicken i sin katt innan hon återigen vände sig om för att göra i ordning maten.
”Jajaja.” Oliver kunde inte ro för sig och började stryka sig om hennes ben.
Hon ställde ner skålen och snabbt var han där för att äta. Hon kunde inte låta bli att le och strök honom om huvudet en gång och reste sig.

Hon stängde dörren efter sig och vände sig om mot handfatet. Willow synade sig själv i spegeln och gäspade sedan stort. Synade det rödbruna råttboet till hår och de gröna ögonen som stirrade trött tillbaka.
En varm dusch skulle pigga upp henne och snabbt drog hon av pyjamasen för att sedan ställa sig under duschen.


När hon väl hade kommit ut med en morgonrock om sin kropp och hennes hår var i en turban så slog hon sig ner vid köksbordet.
”Jag känner av något Willow.” Oliver hade hoppat upp på bordet och satte sig ner för att se henne i ögonen.
Willow såg på honom innan hon kliade honom bakom örat.
”Du säger så varje oktober Oliver. Jag vet att bron mellan det paranormala är som svagast och har vi otur kommer det kanske något mörkt otyg över.” Willow reste sig för att plocka fram saker till en frukost och satte sedan på kaffekokaren.
Hans blick borrade in i hennes rygg och hon vände sig om.
”Vad är det nu då Oliver?” Sa hon med en trött röst och katten gäspade stort.
”Du är en häxa väl? Använd dina krafter kanske? Du beter dig som en...” Hon höjde fingret och avbröt honom innan han hade sagt det sista ordet.
”Som en människa. Jag vet men jag lever bland dom. Det är en principsak Oliver. Du vet när jag använder min magi utöver jobbet.” Hon synade honom och sedan vände hon sig om för att bre de båda mackorna.

Hon slog sig tyst ner och satte ner ena mackan medan hon åt på den andra. Hennes blick var fäst på trädet utanför hennes köksfönster. Löven hade gått från grönt till de vackra färgerna av hösten. Rött, gult och orange var nog de vackraste färgerna i naturen enligt henne.
”Så vad har du för planer idag? Vi har väl inga uppdrag att göra? Inga pappersarbeten?” Oliver fick henne att dras tillbaka till nuet och hon vände blicken till den svarta katten.
”Inga uppdrag nej och det är mer jag som gör alla pappersarbeten. Du ligger mest på soffan i arbetsrummet och sover.” Willow kunde inte låta bli att le när katten gav ifrån sig ett fnysande läte när han var missnöjd med något.
Ett skratt slapp från henne och hon fortsatte med att äta frukosten.

”Jag ska bara klä på mig sen är jag nog klar.” Hon såg på katten med handen på sovrumsdörren och stängde den snabbt efter sig.
Hon drog fram underkläder, ett par strumpor, jeans, en blus samt en tjocktröja i en mörkgrön nyans. Snabbt bytte hon om och öppnade sedan dörren för att se Oliver slinka in och sätta sig vid hennes fötter. Hon plockade upp handduken hon haft runt håret och plockade sedan upp morgonrocken och gick mot badrummet.


Hon hade tagit på sig sitt halsband och smycken hon hade förtrollat för att hålla henne säker samt att förvarna om något övernaturligt närmade sig dem.
”Ska vi gå då?” Willow stod vid ytterdörren med en handväska över ena axeln och med ena handen på ytterdörren. Oliver hade hoppat ner från soffan och kom fram till henne.
”Det låter som en bra idé. Då kan jag se efter vad som är på gång.” Sa han och sträckte på sig och hon höjde höjde sitt finger på sin fria hand.
”Vi pratar inte öppet som du vet. Du håller dig till mig.” Willow såg på honom en kort stund innan hon öppnade dörren och den varma höstdagen slog emot dem båda.
”Jaja!” Oliver tog ett skutt ut och satte fart mot trädet Willow hade sett på tidigare.
Hon ignorerade honom och började sedan att gå mot byn som låg en kort promenadväg bort.
Olivers ord hängde över henne medan hon gick. Att hon inte använde sina krafter var som hade sagt flera gånger. Hon använde dem ytterst sällan men i hennes jobb som detektiv så använde hon dem allt mer.
”Vänta!” Hon kunde höra Oliver ropa efter henne och hon stannade upp för att vänta in svarta fyrbenta vän.
När han hade kommit i kapp började hon gå igen. Löven dalade ner över dem och täckte vägen framför dem med ett hav av höstens färger.


”Willow, Oliver!” En äldre man vid ett stånd höjde handen för en hälsning när han såg dem komma. Willow log vänligt tillbaka och gick sedan fram till honom.
”Hej William. Är allt bra med dig?” Oliver hade kommit fram och strök sig nu sig om mannens ben.
”Åh hej vännen kom här.” Den gamla mannens ben knakade när han böjde sig ner för att plocka upp katten i famnen. Willow gav honom ett mjukt leende.
”Det är så bra som det är Willow. Det börjar bli kallare nu och snart stänger jag för året.” Han började klia katten bakom örat.
”Då kan du hålla ett öga på honom medan jag handlar?” Hon gav honom ett svagt leende och mannen skrockade till.
”Men Willow då! Du känner ju mig! Det är ju självklart att han får! Seså gå iväg nu.” Han flyttade på sin ena vägg och gjorde gesten som att schasa bort henne. Hon skrattade innan hon gick iväg för att handla maten.



”Åh tack för att du såg över honom.” Willow ställde ner kassarna vid Williams fötter och log.
”Det minsta jag kan göra att handla mina grönsaker från dig.” Hon gav honom ett leende och såg sig om. Under kassan kunde hon se ett par gröna ögon blicka på henne. Oliver hade alltså sovit igen och hon skakade sakta på huvudet.
Hon satte försiktigt ner kassarna och tog en korg som stod intill henne för att börja gå igenom alla grönsaker.
”Då ska vi se...” Viskade hon och började fylla korgen.
”Åh en pumpa skulle nog vara gott.” Sa hon och placerade ner den oranga pumpan i korgen. Det skulle inte vara för tungt.
Med magin kunde hon få kassarna att väga som ingenting.
”Jag tror jag är nöjd nu.” Willow ställde korgen intill kassaapparaten och William ställde sig intill den.
Den gamle mannen började knäppa in varor under tystnad men såg sedan upp.
”Jag fick reda på något förfärlig medan du var i mataffären. Thomas Stone har blivit mördad inatt. Har du inte fått ett samtal om det? Jag vet tyvärr inget mer.” Willow skakade på huvudet och såg på skakade på huvudet så hennes hår dansade om hennes ansikte.
”Jag är inte polis. Jag får typ inte jobba med mord.” Hon drog fram några sedlar och räckte över dem. Hon gav honom ett svagt leende.
”Men om de ringer så kan jag väl hjälpa dem. Har inget annat för mig så.” Hon ryckte på svagt axlarna och skakade på huvudet när han räckte över några sedlar i mindre valör.
”Åh Behåll växeln du. Du får hälsa Flora från mig.” Hon tog kassan till de andra och tog utan större svårigheter upp de andra.
”Oliver kommer du?” Hon såg över axeln på den svarta katten. Med ett jamande reste sig katten och trippade fram till henne.
Mannen skrockade igen och började plocka med något.
”Jag vet inte hur du gjorde det men han verkar förstå dig.” Om han bara visste tänkte Willow och började gå.



”Så vad tror du?” Oliver hade sett sig om innan han hade börjat tala och gäspade sedan stort.
”Om vadå?” Willow såg rakt fram medan hon gick längst vägen.
”Om mordet förstås din dumma häxa.” Katten tog några skuttande steg framåt så han hamnade några steg framför henne.
”Mannen som talade om detta för William var inte från byn. Jag kände inte igen honom. Han doftade av död och förruttnelse.” Willow stannade upp och kastade en blick över axeln. Just då drog en vind förbi och drog henne i håret.
”Är du säker på detta? Tror du att vi är fara?” Hon satte ner påsarna på marken och drog bort håret från ansiktet innan hon vred på huvudet tillbaka mot den vägen de var på väg.
Framför henne stod en ung man med långt orangefärgat hår med en krona av höstlöv i håret. Hans bärnstensfärgade ögon synade henne.
”Willow!” Mannen skrattade lyckligt och placerade sina händer om hennes kinder.
Han log ett kärleksfyllt leende innan han släppte hennes kinder och tog några steg tillbaka.
”Timotej!” Willows gröna ögon blixtrade till av några sekunders hat innan hon suckade böjde sig ner för att plocka upp påsarna. Mannen som hon kallat Timotej gungade på sina bara fötter och såg sorgset på henne.
Hon suckade tungt och skakade på huvudet. Väsen kunde vara så påfrestande.
”Åh jag ber om ursäkt! Det var så länge sedan jag har kunnat se dig!” Han sträckte fram en hand och såg på henne med bedjande ögon.
”Åh låt mig hjälpa dig.” Hon gav honom en blick innan hon räckte över en av påsarna.
”Du kan alltid komma hem till mig. Jag kan göra grönsakssoppa.” Hon började gå och gav Oliver en hård blick. Flinade han nu åt henne? Nog hade han märkt att Timotej smugit sig fram.
”Det skulle vara mig en ära Willow.” Timotej gick vid hennes sida och hon sneglade försiktigt. I flera år hade hon sett monster och andra varelser.
”Skogen gör sig i ordning för sin vintersömn. Träden släpper sina blad och trädens regn är nog det vackraste som finns..” Timotej såg drömmande ut medan han gick vid hennes sida.



”Kom in du.” Hon såg på Timotej som tog ett prövande steg över tröskeln och log sedan när han klev in med andra foten.
”Känns fortfarande lika udda varje gång att kliva in i ett hus.” Han hade fortfarande kassen i ena handen och han slöt ögonen för att dra in alla dofter.
Hon gav honom ett leende och tog emot kassan för att sedan gå in i köket.
”Jo det skulle jag nog tro.”Hon började plocka in varorna medan on hörde hur Timotej gick runt i det lilla huset.
”Jag har hört skogen tala.” Timotej kom in i köket och slog sig ner på stolen och begrundade Willows ryggtavla.
”En ondska närmar sig och det finns inget vi kan göra. Willow vi är rädda.” Sa han och sänkte sedan huvudet. Oliver kom in och hoppade upp på bordet och satte sig ner.
”Det kände jag med. Willow du kan inte vara så DUM att du inte kände det! ” Hennes vän nästan fräste ur sig det och hon vände sig om. Oliver piskade ilsket med svansen och stirrade på henne.
”Jag kände det ja. Men vad ska jag göra? Det finns inget jag kan göra. OM det finns något jag kan göra.” Hon drog handen genom håret innan hon skakade på huvudet.
”Jag ska ta reda på mer saker. Om mordet har något med den här ondskan att göra. Att det är något övernaturligt med mordet.” Hon höjde blicken och såg på de två.
”Men vi äter lunch fört.” Willow plockade fram en skärbräda och en kniv för att sedan börja skära upp grönsaker i en stor bunke.



”Den var riktigt god Willow. Tack så mycket!” Timotej ställde ner skålen och såg ut över hennes bakgård och lutade sig tillbaa.
”Vad bra att du gillar den.” Willow ställde ifrån sig skålen och kände sedan att Oliver hoppade upp i hennes famn.
”Vi borde prata om ondskan som närmar sig.” Sa Oliver hoppade upp i hennes famn och lade sig tillrätta.
”Jag vet inte vad det är men det är något mäktigt. Mäktigare än vad du är Willow.” Sakta vred han på huvudet och gäspade sedan stort.
”Hade jag fortfarande varit i mänsklig form hade jag lätt förhindrat detta.” Han gäspade och sedan kurade ha ihop sig.
Med en blick på Timotej så började Willow stryka Oliver ryggen. Timotej sa inget utan vände tillbaka huvudet så han såg ut över skogen. Willow fingrade på smycket på halsbandet medan hennes tankar flöt i väg. Detta skulle kräva så mycket av hennes magiska energi så bara av tanken gjorde henne trött.
Ringsignalen skar genom i luften och fick de alla tre att hoppa till. Snabbt drog hon fram mobilen och svarade.
”Det är Willow Creed.” Rösten var lugn och hon lyssnade på personen på andra sidan. Nickade då och då medan hon blickade ner på Oliver som gav henne en begrundande blick.
”Jag kommer så fort jag kan. Vi ses då kommissarien.” Sa hon och lade på för att se mot Timotej och sedan Oliver.
”Det var om mordet. Jag måste ge mig av.” Oliver hoppade ner och gav Timotej en blick.
”Rättare sagt vi. Jag och Willow måste iväg.” Timotej reste på sig och nickade sakta medan han klev ner från verandan.
”Gör så Willow. Ta fast den kommande ondskan innan den slukar oss alla.” Sedan försvann han på en sekund.



Vid vägkanten såg Willow en man stå och vänta. Snabbt gick hon fram med Oliver på sin axel och sträckte fram handen.
”Willow Creed.” Presenterade hon sig och mannen presenterade sig som Hugo Knight kastade en undrande blick på Oliver som hade börjat spinna. Hugo såg ut att vara lite över trettiofem skakade på huvudet.
”Kan du berätta om personen som blivit mördad?” Tillsammans började de gå och Willow sträckte handen mot Oliver och kliade honom försiktigt.
”Thomas Stone, sex år gammal försvann igår kväll från sitt hem några kilometer härifrån. Enligt hans föräldrar hade han befunnit sig på deras trädgård och sedan bara försvunnit.” Han vände blicken mo Willow som såg fundersam ut.
”Och han hade inte bara gått själv?” Frågade hon men hon visste redan svaret. Barn hade fått höra om och omigen att de var tvungna att hålla sig i närheten av huset. Om inte skulle de säga till och berätta exakt vart de skulle.
”Tyvärr inte.” Hugo klev över en stock för att sedan fortsätta.
”Kroppen hittades bara för några timmar sedan av en man.” Willow kunde känna Olivers klor borra sig in i hennes axel. Hon kände redan den tryckande och nästan kvävande känslan. Mörk magi och hon såg sig snabbt om.
Men hon kunde inte se någon eller något som inte skulle vara där utöver polisen. Inte än iallafall. Med hjärtat som slog hårt som en sten gick hon efter Hugo och känslan blev allt starkare.
”Pojken hittades strypt bland annat....” Började Hugo men Willow hörde honom inte. Det brusade bara ju närmare kroppen hon kom.
Där framme kunde hon se personer gå runt för att leta ledtrådar. Men de kunde inte se det hon och Oliver såg, mörkret. Hennes steg saktades ner och hon såg till att amuletten verkligen satt runt hennes hals innan hon började hå närmare kroppen. Runt om henne kunde hon höra viskningar, skrik och förtvivlande rop. Detta var inget en människa kunde höra och hon gjorde sig beredd på det värsta men hon visste att det skulle vara omöjligt.
Temperaturen hade sjunkit flera grader ju närmare kroppen de hade kommit och det kändes nu som en iskall vinterdag när hon såg den övertäckta kroppen.
En sak de båda var säkra på: Ondskan var på väg och de hade kanske ingen chans att rädda någon.

Du är verkligen en värdig vinnare!
Väntar tålmodigt på mer!

Kapitel 2:



De hade kommit fram till kroppen och Willow stelnade till. Det var iskallt runt pojken, som den kallaste vinterkvällen. Sedan var det lukten. Under lukten av blod fanns det något mer, något som vanliga människor kunde uppfatta. Viskningarna slutade inte och hon tvingade sig själv att inte ryta tillbaka till dem. Dödsviskningar var inget att leka med och de var en plåga att lyssna på.
Oliver tog sats och hoppade ner och landade intill hennes fötter innan han satte sig.
”Det här har jag aldrig sett förut....” Willow kliade sig i bakhuvudet innan hon sjönk ner på huk för att se bättre. En svag svart liknande rök eller om hon skulle kalla det för dimma låg över kroppen, hon sträckte försiktigt ut handen och höll den några decimeter från pojkens kropp.
Hugo kastade en blick på henne med ett höjt ögonbryn. Han hade hört från sina kollegor att hon var bra men udda men de hade inte sagt HUR udda hon var. Dessutom hade hon med sig sin katt. Han skakade på huvudet innan han vände sig om för att se omgivningen. Mer för att slippa se på det döda barnet, det knöt sig bara av att tänka tanken. Vem kunde göra såhär mot ett barn? Såklart en väldigt sjuk person tänkte Hugo innan han hörde den unga kvinnans dova röst och vände sig om. Katten hade återigen hoppat upp på hennes axel. Han kunde se hennes läppar röra sig men han hörde inget och han skakade på huvudet igen.
Efter en stund vände sig hon mot Hugo med ett dystert uttryck i ansiktet.
”Vi kommer inte finna mördaren.” Hon bet sig i underläppen i tveksamhet. Detta var ju sanningen. Pojken hade inte blivit mördad av en människa utan av en ren ondskas varelse. Om hon berättade detta så skulle han säkert skratta henne i ansiktet och be henne lämna platsen. Kanske släpa henne till sjukhuset för att få skallen kollad.
En vind drog förbi och fattade tag om hennes hår.
Hugo gav henne ett höjt ögonbryn innan han kastade en blick mot kroppen. Hon verkade så säker på det hon sa och det brann i honom att fråga men något inom honom sa att det var fel.
”Är du säker miss? Att det är så? Jag menar... Se på kroppen.” Han gjorde en gest med ena handen över platsen och Willow nickade snabbt.
”Ja jag är säker på detta.” Hon lade armarna om sig och rörde dem upp och ner. Kylan hade spridit sig mer nu och rösterna hade ökat i både i antal samt volym. Det var bara av ren vilje kraft att hon inte slog händerna för öronen för att utesluta dem.
Han såg nyfiket på kvinnan som stod framför honom. Hon verkade så säker på sin sak och hon såg inte ut att vara en dag över tjugofem. Hans äldre kollegor hade ju jobbat i år och utstrålade samma som dem.
”Jag tror jag är klar här. Om det är något så kontaktar jag er. Jag har ju ert nummer.” Han ryckte till och kunde bara nicka. Snabbt tog hon sig förbi honom och skyndade sig längst stigen bort från brottsplatsen. Ju snabbare hon kom därifrån ju bättre kändes det inom henne.
”Du såg det med va?” De var ensamma och hon hörde hur hennes röst skakade när hon sjönk ner på en sten. Oliver hoppade ner till hennes knä och såg upp på henne med sina begrundade ögon.
”Ja det gjorde jag och det var något mer. Willow det är något som inte stämmer. Sådan här ondska har jag sett på flera år.” Hans svans piskade lite av ilska men han lade sig sedan ner. De behövde båda lugna ner sig innan de började ta sig hem.


Så fort Willow hade stängt dörren efter sig pustade hon ut. Hjärtat verkade skena iväg och benen vek sig under henne. Snabbt var Oliver vid hennes sida och synade henne med sina begrundade ögon.
”De tog energi av dig, mycket dessutom. Du behöver vila dig och sen ska du träna. Som jag sagt flera gånger. Du är den vekaste häxan jag mött.” Han fnös till innan han började tvätta ena tassen. När han var klar såg han upp igen och svansen piskade lite. Willow såg snabbt bort och tog sig sakta upp med hjälp av väggen.
”Jag ska öva Oliver men du vet varför jag är tveksam över magin.” Ögonen slöts och en rysning gick genom henne. Bara för ett år sedan hade hon varit en vanlig människa men en morgon hade hon vaknat och gåvan var där. Kort därefter hade Oliver dykt upp och förklarat att han var en magisk varelse och där för att utveckla hennes förmågor. Hon hade sett andar och hört viskningar sedan dess. Magin hon utövade var som Oliver uttryckte sig var ett spädbarns nivå men hade blivit bättre. Ingen förklaring på det mysterium hade hon fått och hon hade sökt på internet samt böcker ihop om svar på sina nyvunna förmågor.
Hon ryckte till av att Oliver hade bitit till i hennes fotled för att få hennes uppmärksamhet.
”Lyssnar du på vad jag säger Willow?” Han blickade upp på henne och gick bort mot fönstret och hoppade sedan upp.
”Eh nej det gjorde jag inte. Jag var i andra tankar.” sa hon sanningsenligt och gick bort till fönstret där Oliver satt.
Hon kunde höra irritationen i hans röst när han började tala.
”Det jag sa var att du måste sluta att ta sådana här jobb. Du måste lägga ner all din vakna tid på att lära dig magins alla regler. Du kan inte klara dig som du gör nu...” Han vred på sitt huvud och iakttog henne.
”Om det är vad jag tror det är så ligger världen illa till.” Hon ryckte till. Han hade inte sagt dem, inte byn och verkligen inte landet utan han hade sagt världen. Det var alltså så illa. Hjärtat slog hårt inom henne och hon hörde att röstens tveksamhet.
”Har jag någon chans?” Viskade hon och möttes återigen av Olivers begrundande ögon. Han suckade och det såg ut som han ryckte på axlarna.
”Jag vet inte Willow. Osäker men det finns kanske något sett att få dig starkare. Jag drogs till dig för att jag kan se möjligheten.” Han vände huvudet mot fönstret igen och tittade ut mot vägen. Willow sa inget utan stod bara vid hans sida innan hon vände sig om. Hon hade inte tidigare brytt sig om om hon lärde sig mera magi eftersom det hade kommit så sent men något inom henne manade henne nu att lära sig. Tidigare hade hon känn sig hotad och svag som om röken hade varit starkare. Det knackade på dörren och hon hoppade till. Hon hade varit så inne i sina tankar att hon såg sig om.
”Vem är det?” Hon sa detta till sig själv medan hon tog några steg mot dörren. Hon kände ingen magi strömma från dörren så någon häxa eller det där i skogen kunde det inte vara.
När hon öppnade dörren mötte hon Hugos bruna ögon. Ett leende lekte i hans ena mungipa där hon tittade upp på honom.
”Så du bor här?” Han gjorde en gest med handen innan han harklade sig.
”Får jag komma in? Jag skulle behöva fråga dig lite saker.” Hans blick mötte hennes men han skakade sedan på huvudet.
”Jag tror INTE att du mördade barnet. För guds skull fröken Creed.” Hans nyfikenhet hade vuxit enda sedan hon hade åkt från platsen och något inom honom hade bett honom leta reda på henne. Willow kunde inte hålla sig utan gav honom ett leende innan hon klev åt sidan för att släppa in honom.
”Och jag säger inget annat.” Sa hon och lade huvudet på sned.
”Får jag bjuda på något? Te eller kaffe?” Hugo hade klivit in genom tröskeln och tummade på jackan.
”Eh kaffe, svart om det går bra.” Han såg på den unga kvinnan nicka innan hon försvann ut till köket.
Snabbt stängde han dörren efter sig och tog av sig skorna innan han såg sig om. Det var rätt mysigt och hon verkade som en smart ung kvinna men han behövde få svar på några frågor innan han kunde vara nöjd.
”Du kan komma in i köket eller vardagsrummet.” Willow hade stuckit ut huvudet och gav honom ett mjukt leende igen.
”Det är nog skönare att samtala där än i hallen, tycker du inte det själv?” Hugo skrattade till och tog några steg mot en dörrvalv och stod sedan i det som såg ut som vara vardagsrummet. En söt doft stack honom i näsan och han kunde inte placera den. Blicken gled genom rummet tills den landade på den svarta katten. Deras blickar mötted och Hugo kände sig lite obekväm. Katter kunnde vara så elaka om de kände för sig. Han stoppade handen innanför jackan och tog fram en bandspelare, tryckte på knappen och stoppade snabbt tillbaka den innanför jackan. Kastade en blick på katten som hade börjat piska med svansen. Vad var det folk hade sagt om det? Var de arga då eller glada? Hugo kunde inte minnas eftersom det var något som aldrig intresserat honom.
”Så jag hade bara snabbkaffe. Men det går säkert bra hoppas jag.” Hon hade kommit in med två koppar och han drogs tillbaka till rummet.
”Javisst tack så mycket frö...” Han slog sig ner och Willow stoppade honom.
”Säg Willow snälla. Fröken Creed?” Hon fnyste till innan hon själv slog sig ner med sin kopp i händerna.
”Willow ja...” Han tog en klunk och såg sig runt innan han ställde ner koppen. Han harklade sig för att rena strupen innan han lutade sig framåt.
”Jag kom för att ställa några frågor Willow. Jag blev.... Ska vi säga nyfiken på dig.” Hon gav honom ett snabbt leende tillbaka innan hon drack några klunckar av sitt te.
”Ställ på.” Sa hon med sin lena röst och ställde själv ner sin kopp på bordet.
”Jag vill börja med att fråga om är ditt namn och din ålder.” Han iakttog henne och gjorde en gest med ena handen. Han hade märkt att katten hade förflyttat sig och satt nu vid hennes sida. Återigen kunde han se hur hennes läppar rörde sig och hon såg sedan på honom med smalnande ögon. Inte kunde hon tala med katten väl?
”Som sagt är jag bara nyfiken.” Sa han snabbt men Willow pekade mot hans jacka.
”Han säger du spelar in vårat samtal....” Sa hon och sänkte sedan handen för att klia katten bakom örat.
Hans mun föll ner och han kunde bara stirra på dem. Drev hon med honom nu eller? Snabbt samlade han sig och tog lite skamligt fram bandspelaren ur innerfickan och placerade den på bordet.
”Ja det gör jag men som jag sa tidigare är du inte misstänkt för något.” Han såg från katten till kvinnan som satt framför honom. Hon satt tyst i någon minut innan hon drog en ljudlig suck och lutade sig tillbaka. Hennes blick blev fjärrande innan hon svarade.
”Mitt namn är som sagt Willow Creed ingen lögn där. Jag är tjugofyra år gammal.” Hugo nickade för att visa att han hade hört och såg ner i bordet.
”Och du är detektiv? Är du inte lite för ung för det? Jag menar...” Han blev tyst och kunde skymta ett leende i hennes mun.
”Åh det där ja...” Hon satte sig rakryggat och plockade upp koppen och rörde lite med skeden.. Nu gällde det.
”Jag säger det bara för folk tror mig inte om jag säger sanningen. Du förstår...” Hon synade honom och hon tog en klunk och lät spänningen stiga i rummet.
”Jag är en häxa. En ny sådan men en tvättäkta häxa.” Det blev tyst i rummet innan Hugo började skratta. Hon kunde väl inte mena allvar? Det fanns inga häxor. Men när hon inte rörde på munnen slutade han och harklade sig.
”Du är seriös nu? Att du är en häxa?” Hon nickade bara till svar och kliade Oliver bakom ena örat.
”Men hur kan du då vara detektiv? Jag förstår inte.” Han hade stängt av bandspelaren och såg på henne.
”Det är lite svårt att förklara men jag kan försöka förklara det.” Hon såg sig om och tog sedan upp en bok som inte hade något omslag.
”Om vi tar den här boken till exempel. Säg att det är en död människa. Om jag andvänder mig av magi kan jag se tiden då människan mördades. Människan som mördade och så vidare. Fråga mig inte varför jag väljer att jobba såhär och med det här.” Hon lade ifrån sig boken med en axelryckning.
”Det blir lite som en superkraft.” Hon flinade lite innan hon drack av teet igen. Hugo bara skakade på huvudet. Visste fortfarande inte om han skulle tro henne eller ej. Han hade inte märkt att hon hade rest sig och kommit tillbaka med en liten flaska med en gråaktig vätska.
”Drick det här. Du kommer att förstå då.” Hugo betraktade henne. Såg hennes blick som var en blandning mellan iver och nyfikenhet. Hugo tog tveksamt emot flaskan och höll den i sin hand. Vilka visste att han var här ifall han skulle dö? Hans chef såklart och några till. Så ifall hon skulle mörda honom med gift skulle hon bli den misstänkta.
”Det är inte gift om du tror det.” Willow hade återigen slagit sig ner och nu korsat ena benet över det andra.
”Det är en häxbrygd som kommer göra att du förstår bättre. Lita på mig bara.” Hennes röst var så lugn och han hörde inte något tvivel i rösten. Efter så många år som polis hade han lyckats att veta när folk ljög för honom hur bra de än försökte.
”Men jag varnar dig innan... Det smakar inte alls gått.” Han hade fått av korken och en bitter lukt spred sig från flaskan, Snabbt luktade Hugo mot flaskan och gjorde en grimas. Lukten kunde han inte placera men han trodde henne. Om den smakade lika illa som den luktade ville han inte direkt dricka den men nyfikenheten hade tänts hos honom. Utan att tvivla så satte han flaskans öppning mot munnen och snabbt böjde han huvudet bakåt för att svepa flaskans innehåll. Smaken var om ännu värre än lukten och Hugo hostade till.
När han hade slutat att hosta så torkade han sig om munnen med ärmen ppå jackan och tog koppen med kaffe och svepte resten av det för att dölja eftersmaken.
”Förlåt jag varnade dig.” Willow kunde inte låta bli att skratta och drog bort handen från katten.
Vad var det hon hade gett honom? Hugo blickade ner på flaskan igen innan han såg sig om.
”Vad var det här?” Han höll upp flaskan mot henne och höll nästan på att tappa den när katten började tala.
”Icke magiska varelser kan varken se eller förstå det magiska. De måste ha... hjälp.” Han sträckte på sig innan katten hoppade upp på bordet för att sätta sig emellan dem.
”Du var lite skeptisk mot henne men jag tror du kan komma till nytta för oss. I gengäld så hjälper vi dig.”
Hugo satt bara med öppen mun och pekade mot katten.
”Den talade...” Kom det efter ett tag och drog tillbaka handen när Oliver slog till hans hand med klorna.
”Den har ett namn.” Oliver fnyste och gav honom en kall blick. Willow gav en kort axelryckning innan hon reste sig och smet ut i köket.
”Mitt namn är Oliver och jag är hennes hjälpreda in till det magiska. Det var något som hände för två år sedan. Willow här fick den magiska gåvan och med det drogs jag till henne. Men mer hopplös häxa har jag inte mött tidigare” Willow hade kommit tillbaka med ett kakfat och räckte över det till Hugo.
”Lyssna inte på honom. Han må se liten ut men han är rätt storkäftad för att vara så gammal.” Hon slog sig ner innan hon harklade sig.
”Men han har rätt i en sak. En dag fick jag bara gåvan. Jag har ingen aning om varför eller hur men jag kunde både se och tala med det magiska. Jag kan se saker som har hänt om jag koncentrerar mig och på så sett kan jag se folks sista blickar innan de blivit mördade.” Hon blev tyst och stoppade en kaka i munnen.
Nu såg Hugo hur blek hon hade blivit. Magerheten som fick hennes hår att se glanslöst ut och ömheten grep tag i Hugo. Om hans Julie hade levt i dag hade hon varit i samma ålder som Willow.
”Så vad hade hänt pojken? Du sa att han inte blivit mördad....” Hörde han sig själv och såg hur Willow nickade.
”Han blev mördad av något helt annat. Ni såg det inte men hela platsen var omringad av en svart dimma. Ondskan viskade och jag höll på att bli galen.” Hennes underläpp darrade och hon blickade mot fönstret.
”Det är mörk magi. Mer vet jag inte. Har inte känt någon sådan här starkt förut.” Återigen greps Hugo av faderskännskan och for nästan upp.
”Det låter inte bra...” Utbrast han innan han kom på sig själv och sjönk ner. Hjärtat hade rusat iväg och han såg mot katten.
”Och vad kan vi göra åt det?” Frågade han ihop om svar.
”Försöka hitta ondskan. Det måste ha kommit från något eller något.” Katten tog sig närmare och luktade på honom.
”Du kommer kunna tala med mig i några timmar till innan du måste dricka igen. Det är nackdelen med hela drycken. Men jag vill helst inte förlora kontakten nu.” Han såg över axeln.
”Och den här kvinnan tar knappt hand om sig själv som du ser. Hon är sliten och äter inte om hon är stressad.” Hugo log svagt innan han sträckte fram handen.
”Då vill jag att du kommer hem till mig på middag ikväll. Jag tror min fru inte har något emot det. Vi kan samtala mer då, självklart andra ämnen men jag tycker att du ska vila nu Willow.”
Hennes ögon hade blivit glasartade men snabbt fattade hon hans hand och tryckte den. Hade haft lyssnat på honom och knappt säga åt Oliver. Tankarna på Thomas hade återigen svärmat inom henne. Ända hon kunde se var hans ansikte förvridet av skräck och smärta.
”Willow?” Hon ryckte till och såg upp i Hugos ansikte. Ett svagt leende kom fram och hon nickade.
”Vi ses ikväll då.” Efter att ha skrivit sin adress på en papperslapp lämnade Hugo stugan och Willow lade sig ner i soffan.
”Gjorde vi rätt?” mumlade hon och slöt ögonen. Oliver hoppade upp och lade sig vid hennes huvud och begrundade kvinnan framför sig.
”Vi får bara hoppas.” Sedan hade de båda somnat.

Så bra skrivet, som alltid. Hur ska det gå för Willow? Med den kritiske Oliver och den inbjudande Hugo.