Splintered heart [PRS]

Hejsvejs, bara jag och Jiaozi som får knattra på skrivbordet här, så håll tassarna i styr! ♥

Sommarlovet har nog varit det bästa lovet Hayley haft turen att ha. Ett tag befann hon sig hos pojkvännen, Isaacs, ställe och andra delen spenderade hon hos sin bästa vän. Jösses, att säga att hon har en pojkvän känns rätt sjuk. Iallafall så har hon alltså lyckats hålla sig borta från att åka tillbaka till byn där hennes föräldrar befinner sig. Usch nej, dit tänker hon aldrig åka igen. Hur som helst behöver även de mest lyckade sommarloven gå till sitt slut och tiden tickar iväg. Nu börjar hon sitt sista år på Hogwarts, och fy sjutton vad det skrämmer livet på henne. Vad ska hon göra efter det här året? Hogwarts har varit lite av en säkerhet, vad ska hon göra när det tar slut? Till skillnad från sin kompis så har hon noll koll på vad hon vill göra, men hon har även noll koll på vad för olika jobb som finns. Familjen hade en gård med djur och fält, det är det enda hon vet att man kan arbeta med. Och som auror, men det är för att Joshua konstant pratar om det. Rätt ofta iallafall. Aja, sjuttonåringen har åtminstone lite mindre än ett år på sig att komma på vad hon kan tänkas vilja göra, så hon bestämmer sig för att inte bekymra sig alldeles för mycket över det.

Hon har spenderat dagen genom att packa upp sina saker i sovsalen, sovsalen som hon delar med fortfarande fyra kräk. Mer än gärna skulle hon vilja byta, men det har hon redan gjort en gång och tja, hon klarar ett år till av deras idiotier. Nu är det däremot middags dags, något hon väntat på länge. Åh vad hon har glömt skolans chokladpudding, den är på något sätt extra god. Men Hogwarts gör väl allting i princip extra gott.
”Sakna mig inte alltför mycket,” mumlar hon och lämnar en sista kyss på de bekanta läpparna innan hon drar med sig Joshua in i stora salen. Här ska Dumbledore välkomna de nya förstaårseleverna, vilket alltid är lite intressant. Sorteringshatten kan få för sig alla möjliga saker, och plus så blir det alltid god mat efteråt.

Sommaren hade varit väldigt lång och besvärlig för nittonåringen, som för stunden försökte pressa in sin koffert i det lilla rum han blivit tilldelad. Rum var en överdrift, det var snarare en glorifierad städskrubb. Däremot dög det, helt klart. Han hade spenderat den största delen av sommaren på gatan med Zihao, och då hade de inte ens haft sängar att spendera nätterna på. Först hade de tänkt stanna hos Isaac, men dennes föräldrar ville inte ha in sånt ”skräp” innanför dörren. När de uttalat just det ordet hade den yngre brodern fått spader och det hela hade slutat med att Yaosu fått bära bort honom. Bokstavligen, han hade fått lyfta upp idioten från marken och släpat honom bort från egendomen. Det hade varit en väldigt vacker syn, men det var absolut inte det värsta som hänt under sommarens gång. Nåja, som tur var, var det över nu. Madam Pomfrey hade erbjudit honom någon form av praktik uppe i sjukhusflygeln och Zihao var fortfarande elev på skolan, så sängar att sova i hade de i alla fall.
Med en stor gäspning sträckte han armarna över huvudet, bara för att råka slå händerna hårt i taket. Rummet var inte bara litet, det var även lågt i tak. Så pass lågt att han med nöd och näppe kunde stå upprätt utan att dunka huvudet i en massa hård sten. Att vara lång hade verkligen sina nackdelar ibland. Yaosu himlade med ögonen åt sig själv och steg ut ur den glorifierade städskrubben. Det hade nog varit en städskrubb en gång i tiden, en städskrubb i anslutning till sjukhusflygeln. Väldigt passande nu när han skulle arbeta där dag ut och dag in.

Nittonåringen tog sällskap med skolsystern ner till den stora salen, just som middagen skulle dra igång. De hade missat sorteringen, men det kvittade - det viktigaste var ju faktiskt maten. Madam Pomfrey slog sig ner uppe bland personalen, diskret och smidigt utan att någon ens verkade lägga märke till henne. Problemet var att det inte fanns någon plats för stackars Yaosu, vars mun föll lätt på glänt när hans enda trygghet försvann och lämnade honom alldeles ensam. Den lilla sidodörren de stigit in genom gled igen med ett litet klick och de mörka ögonen spanade ut över folkvimlet. Jaha, vad skulle han göra nu? Sätta sig bland eleverna?
Med en trumpen min över ansiktet rörde han sig bort mot Slytherins bord, där han pressade sig ner bredvid Zihao. Usch, han hatade verkligen när folk stirrade på honom, och de som lagt märke till hans osmidiga försök att hålla sig borta från rampljuset, gjorde definitivt det. Han hade ingen uniform, inte ens en skjorta. Nej, han hade varit så dum att han valt att fortsätta ha på sig den vita, långärmade polotröjan. Inte undra på att folk undrade, han stack liksom ut.
”Du kunde inte ha varit lite mer diskret?” Muttrade Zihao och stoppade in en munfull med kyckling i munnen.
”Jag trodde att jag skulle få sitta med Poppy..” muttrade Yaosu till svar och sänkte blicken, fäste den på silvertallriken framför sig.
”Men du kunde ha satt dig på golvet istället för här”, påpekade den yngre och ryckte på axlarna, vilket fick Isaac, som satt mittemot dem, att frusta till.
”Ska du ha stryk eller? Bara låt mig sitta här och försök glömma att jag existerar, okej?”

Varje gång Hayley går in i den stora salen blir hon lika förundrad över hur vacker den är, speciellt under högtiderna. De tända ljusen lyser uppe i luften och passar perfekt med taket som ser precis ut som himlen. Alldeles stjärnklart och allt. Hon kan sitta och glo på det där i evigheter, hon älskar himlen. Även i byn hade hon älskat att kolla på himlen, det var en av de få saker hon gillade att göra där. Ligga vid rosbuskarna vid den lilla ån och stirra upp på himlen, både under dag, natt och när det snöade för fullt. Det var något rogivande med det hela, och det tycker hon fortfarande. Helt ärligt skulle hon bra gärna lägga sig ner på golvet och stirra upp i den fejkade himlen, däremot skulle nog de allra flesta finna det aningen underligt. Det hade hon funnit om någon annan gjort det. Kanske man kan smyga ner en madrass eller något och ligga där efter middagens slut. Hm, nej det kommer inte gå. Hon och Joshua har redan försökt men dörren hade varit låst, med ett lås som de inte kunnat öppna slå lätt med alohomora. Man kan ju allltid drömma. Någon gång vill hon tälta, sova ute i sovsäckar och bara stirra upp. Tyvärr har hon varken tält eller sovsäck, men det borde väl fungera iallafall? Bara att ligga i gräset och frysa ihjäl sig.. Ögonbrynen höjer på sig när någon knäpper med fingrarna framför hennes ögon, vilket får sjuttonåringen att komma tillbaka till verkligheten.
”Vadå?” Undrar hon lätt irriterat, hon hade gärna velat fortsätta titta upp mot skyn, men det verkar som att Joshua har annat i åtanke. Hayley lutar kinden mot sin handflata och låter blicken glida tillbaka till sina två vänner. Aeron sitter och äter kycklingklubbor alldeles för fullt medan Joshuas blick glider fram och tillbaka, mellan henne och någon vid Slytherinbordet.
”Kolla vem som är här,” mumlar tyst så att bara de tre ska höra. De kristallblå ögonen glider åt det håll hennes vän inte så diskret stirrat mot. Ögonbrynen skjuts upp i pannan på henne när hon lägger ögonen på Yaosu Huaze. En elev som gått ur skolan för två år sedan. Jo, hon minns det väl. Joshua hade haft en förälskelse på honom redan då.. och hon med, trots att hon hållit det hemligt. Hur skulle hon inte ha haft en förälskelse på honom? Han var en av få som behandlat henne med respekt, som sett henne som en medmänniska. Benen dinglar fram och tillbaka i luften medan hon under tystnad granskar den äldre på håll, innan hon vänder sitt fokus till Joshua igen. Han ser sådär löjligt glad ut, som han sällan gör. Hayley vill ju inte förstöra för honom, det är därför hon hållit det hemligt sen från början, och på detta så har hon en pojkvän själv. Herregud, hur ska hon ens reagera på det här?
”Se där, verkar som att universum vill ge er en andra chans,” mumlar hon tillbaka med ett magert leende. Fan vad deppigt det är.

”Stryk? Du skulle aldrig kunna ge mig stryk, jag är längre än dig”, fnös Zihao och övergick sedan till att fortsätta stoppa i sig av maten. Det var som om han hade ett hål i magen, då han verkade kunna fortsätta i all evighet. Däremot började man kunna se på honom när magen blev full, då han alltid såg smått gravid ut efter en rejäl måltid. Fast å andra sidan gjorde ju den äldre av dem också det, så det var väl ingen förolämpning att komma med egentligen.
”Du är typ två centimeter längre än mig”, muttrade Yaosu och började själv plocka på sig av maten. Han var betydligt mer diskret och varierad än sjuttonåringen bredvid, som tyckte att det var helt normalt att bara äta kött. Och inte nog med det, han klagade hela tiden över att det var för hårt stekt. Inte för stunden, men han hade en tendens att göra det.
”Två centimeter är två centimeter, du är bara avundsjuk”, envisades den yngre brodern, med munnen alldeles full av mat.
”Usch, du är så äcklig, Zihao”, gnällde Isaac när en del av maten trillade rakt ur munnen på kamraten. Rätt åt honom, nu var de två mot en. Ha!
”Han är alltid äcklig”, påpekade Yaosu och öste på en massa broccoli på den redan överfulla tallriken. ”Vad har du gjort i sommar då, Isaac?” Fortsatte han undrandes och stoppade in en bit broccoli i munnen. Gott, han gillade broccoli. Nu var kött betydligt godare, men som sagt, det var bra att vara varierad i sin diet.
”Inte så mycket, Hayley var hos mig i några veckor och efter det åkte jag och mamma för att hälsa på min syster i Belgien medan pappa jobbade”, svarade Isaac och ryckte på axlarna. Han vände sedan på sig och tittade ut över folkhavet, tills de gråa ögonen slutligen lade sig på Hayley. ”Hon sitter därborta.” Nittonåringen hade redan en aning om vem Hayley var, även om han inte pratat särskilt mycket med henne under sin egen skoltid. Det var lite svårt att glömma henne med tanke på hur förbaskat söt hon var, med de där långa, blonda lockarna och kristallblå ögonen. De svarta ögonen fäste sig en kort stund på henne, innan de vek undan.
”Ni passar bra ihop..i alla fall rent utseendemässigt”, sade Yaosu och drog på munnen.
”Uppmuntra honom inte, Hayley är bästis med den där lilla fisen”, knorrade Zihao, vars mörka ögon också funnit sin väg till Gryffindor bordet. Det lustiga var att även om han precis kallat den jämnårige eleven för en fis, var hans kinder smått röda och tänderna gnagde gång på gång i ett renskrapat kycklingben.
”Är du avundsjuk?” Isaac lutade sig fram över bordet och nöp tag om sjuttonåringens kinder, bara för att klämma hårt i dem.
”Avundsjuk? På vadå? Dig och blondie? Aldrig i livet.”

Gång på gång glider blicken fram och tillbaka mellan slytherinbordet och skålen framför nosen på Hayley. Hon har tagit lite chokladpudding. Okej nej, inte så lite, men hon skäms inte över mängden. Det är ju så förbaskat gott och hon har inte ätit det på ett bra tag. Hur som helst känns det rätt ruttet av henne, för hon är medveten om att ögonen inte dras till slytherinbordet bara pågrund av Isaac, killen som sitter mittemot honom drar till sig hennes uppmärksamhet. Gud, hon känner sig verkligen som skit över det, det har liksom inte hänt förut. Ännu värre är det för att hon knappt pratat med Yaosu, bara några gånger då han varit riktigt snäll. Till exempel när hon blivit nerknuffad, vilket händer rätt dagligen faktiskt, så hjälpte han henne. Ja, en sådan liten sak fick henne att få en liten förälskelse på honom. Patetiskt? Kanske. Sjuttonåringen påminner sig själv om att hon inte kan slänga iväg sitt förhållande med Isaac bara pågrund av att en kille hon gillat för två år sedan kommit tillbaka.
”Vad tänker du på?” Undrar Joshua med huvudet på sniskan medan han dricker lite pumpajuice. Han tar inte åt sig av efterrätterna, men det är förväntat. Hon fäster blicken tillslut på honom igen och gnager sig frenetiskt i underläppen. Vad ska hon ens svara på det? Joshua är bra på att läsa av henne efter de två år som de känt varandra, han kan lätt se ifall hon ljuger, ifall någonting står fel till.
”Inte så mycket.. Isaac,” mumlar hon som svar medan hon petar med skeden i chokladpuddingen, med ett litet leende. Förhoppningsvis är leendet tillräckligt för att få den andre att gå vidare och inte söka efter något mer svar. De tidigare tankarna har nämligen fått henne att bli lite arg på sig själv. Axlarna sjunker, hon skulle bra gärna gömma sig under bordet, men det är en annan sak som folk skulle finna underligt. Joshua verkar iallafall nöja sig med det svaret, och verkar också finna det gulligt. Kanske han inte är lika bra på att läsa av henne som hon trott, vilket underlättar väldigt mycket för henne.
”Fan vad jag saknat allt det här, har inte ni?” Undrar Aeron med munnen fylld med pumpapaj. Det är underligt hur han kan slänga i sig vad som helst och ändå fortfarande vara slank, Hayleys kropp fungerar ungefär likadant så hon klagar inte. Men underligt är det. Joshua rynkar på näsan, han är bra vän med Aeron, men han har inte vant sig vid hur han pratar med munnen full. Eller hur mycket han kan äta på en och samma gång.
”Jag har då inte saknat att se dig prata med munnen alldeles full, kanske du ska lägga av med det?” Frågar Joshua, det här samtalet har de däremot gått igenom ett antal gånger, och Aeron kommer nog aldrig ändra på det där. Trots att det i vissa tillfällen kan anses ohyfsat. Helt ärligt är det en av sakerna som Joshua finner är charmigt med honom, men det kan faktiskt vara lite äckligt samtidigt.

Även om det kändes ganska ruttet att vara tillbaka på skolan, kändes det samtidigt väldigt hemvant och nostalgiskt. Han hade spenderat sju år i slottet och helt ärligt skulle det bli trevligt att få spendera ytterligare några år med att vandra omkring i alla korridorer. Det var ett mysigt ställe på det stora hela, med alla eldstäder och ljus som fanns precis överallt. Till och med hans lilla glorifierade städskrubb var mysig, även om den var förskräckligt liten. Fast om sanningen skulle fram tyckte han nog att alla ställen som hade tak och värme var mysiga, men men.
”Jag tänker gå och sätta mig vid Hayley”, konstaterade Isaac plötsligt och ställde sig upp från bänken, någonting som fick Yaosu att komma tillbaka till verkligheten. Salen hade börjat tunnas ut på folk och nu var det mest äldre elever och lärare som satt kvar. Inte konstigt att den yngre broderns bästa vän ville kila iväg och sitta vid sin flickvän, nu när det väl gick.
”Usch, vill du att jag ska kräkas eller?” Frågade Zihao och gjorde en grimas, för att därefter få ett ondskefullt leende på läpparna. Det kröp sakta men säkert upp över läpparna på honom och några sekunder senare hade han skuttar över bordet för att följa efter sin kamrat. Vackert, han hade lämnat ett prydligt skoavtryck mitt på bordet. Nittonåringen himlade med ögonen och drog fram sin trollstav, mumlade några ord och betraktade stillsamt avtrycket allt eftersom det försvann. Varför hade Zihao sett så ond ut? Det bådade liksom inte gott. Ögonen drogs mot Gryffindor bordet där de sedan fastnade. Som sagt, det bådade inte gott.

”Hej blondie”, kvittrade Zihao och gled ner mellan Hayley och Joshua. ”Och hej kortis”, fortsatte han och vilade armbågen mot bordet, med kinden lutandes mot handen. Var han där bara för att ställa till med elände? Åh ja, det var hans specialitet. Blicken hade glidit från Hayley och vidare mot Joshua, där den naturligtvis borrat fast sig.
”Kan du sluta vara dryg för en gångs skull?” Undrade Isaac och höjde på ett av de perfekta ögonbrynen, samtidigt som han slängde en av armarna runt flickvännen.
”Nej”, svarade den andre slytherinaren blankt och lutade sig lite närmare den jämnårige gryffindoreleven, med uppspärrade ögon. ”Kolla på dig, som sitter här och har det trevligt..kommer du ihåg innan lovet när jag slängde dig i sjön? Vill du att jag ska göra det igen? För det tyckte jag var trevligt”, sade han och knäppte till Joshua hårt i pannan. ”Ha, ha, ha, visst är jag roli-” Zihao tystnade med ens när han själv fick sig ett hårt slag i bakhuvudet.
”Du är en vidrig liten skit, vet du det?” Yaosu stirrade på den yngre brodern med ännu mer uppspärrade ögon än den sistnämnde. ”Vad har han någonsin gjort dig? Kan du svara på det?” Fortsatte han smått upprört och slog till sjuttonåringen ännu en gång, den här gången över axeln istället.
”Han existerar, okej? Det är tillräckligt..” muttrade Zihao, vars kinder blivit röda som två tomater.

Precis som varje gång Zihao Huaze börjar prata med dem så himlar Hayley med ögonen. Hon skulle bra gärna ge honom en käftsmäll, dock är hon rädd att det skulle få honom att slå tillbaka.. han är ju lite av en tickande bomb ibland. Mycket läskigt. Däremot har hon inget problem med att visa sitt missnöje. De har aldrig kommit bra överens, och kommer troligen aldrig att göra det. Hon blänger mot den jämnårige när han sätter sig mellan de två vännerna, mitt i deras samtal. Åh, blondie är inte direkt ett öknamn, men eftersom att det är i en negativ klang som han säger det så har hon en vana att bli irriterad.
”Mhm, hej jätten”, muttrar sjuttonåringen. Det är så uppenbart att han endast säger det för att irritera henne, vilket han definitivt lyckas med, men det behöver inte han veta om. Jätten är inte direkt ett elakt öknamn heller, men det passar på honom. Enda anledningen till att hon inte puttar undan drummeln är för att en viss arm slängs runt henne, annars hade Zihao kanske legat på golvet vid det här laget. Hon lutar sig tillbaka mot pojkvännen medan hans vän än en gång verkar gå på stackars Joshua. Om den djäveln får för sig att kasta ner Joshua i sjön igen tänker hon verkligen mosa honom. Skit i små käftsmällar, han ska få en rejäl spark i magen. När han bestämmer sig för att luta sig närmre den andra gryffindoreleven griper hon tag i hans tröja vid nacken och drar raskt bort honom.
”Vad tycker du om vi bestämmer oss för att kasta ner dig i sjön?.. vi väntar förstås till november då det är iskallt, men det kommer att hända.” Hotar Hayley och knuffar till honom. Ja, Zihao är lång och hon kommer inte kunna bära ner honom själv, men tillsammans med Aeron och Joshua skulle det nog gå bra. Kanske hon kan lura till sig Isaac så att han går med på det också. Ju fler desto bättre. Alla vid bordet bör veta vid det här laget att till skillnad från Joshua förtjänar han faktiskt det, även hans bästa vän. Hayley blir faktiskt lite glad över att se den stora drummeln sprattla omkring i det iskalla vattnet i huvudet. Rätt åt honom.
”Så du skulle hellre se att jag inte existerar?” Frågar Joshua med blicken fäst på hans främsta mobbare. Efter alla år så har han vant sig, och han är inte lika rädd över att se honom i ögonen. Hur som helst kommer hon på andra tankar när Yaosu kommer och slår till sin lillebror hårt i skallen, och sedan på axeln. Jo, det är väl dessa saker som fick henne att tycka om honom, han är inte en dryg mobbare som många andra på skolan. Tyvärr är det väl dessa saker som fått Joshua att få en liten förälskelse på honom, för att han räddar honom från eländet. Hayleys blick fastnar på den två år äldre ett tag innan hon viker undan med blicken och kollar ner i sin chokladpudding istället.
”Förstår inte hur ni två kan vara bröder, helt sjukt,” påpekar hon och tar tillslut en tugga av sin chokladpudding, som smälter i munnen på henne. Fy så gott.

”Mhm, det är helt sjukt”, konstaterade Yaosu bittert och tvingade upp Zihao från bänken. Den yngre broderns kinder var fortfarande röda som tomater och man kunde nästan se hur han skämdes. Med tanke på omständigheterna var det nog lätt att tro att det berodde på faktumet att han blivit ordentligt utskälld, men det var inte hela sanningen. Nej, han skämdes allt över det han sagt till Joshua, som verkade ha tagit hans dryga ord lite för hårt. För det där svaret var nästan lite som en fråga om Zihao hellre skulle se Joshua död, och det ville han inte. Raka motsatsen faktiskt, han tyckte att den jämnårige var väldigt söt och intressant. Ibland brukade han till och med kunna sitta och tjuvtitta på honom, på håll såklart. Med andra ord var han precis som en omogen liten pojke, som var elak och dryg mot personen han egentligen tyckte om. Väldigt ologiskt.
”Jag har en teori”, började Isaac och betraktade Hayleys chokladpudding ett slag, innan de ljusa ögonen gled mellan de två Huaze bröderna. ”Zihao måste vara adopterad, jag menar kolla på honom, de är inte ens lika varandra överhuvudtaget”, fortsatte han och kisade med ögonen, som om han försökte finna någon likhet överhuvudtaget mellan dem.
”Vadå? Vi är långa båda två”, muttrade den yngre brodern smått protesterande och puttade irriterat bort nittonåringen, vars fingrar fortfarande var slutna om skjortkragen på honom.
”Det betyder inte att ni är släkt ens, det finns fler människor som är sådär långa”, påpekade den andre slytherineleven och höjde på ögonbrynen. Det han höll på med var egentligen inte bra, då han enbart eldade på Zihaos dåliga humör. För tja, alla visste att Yaosu såg löjligt bra ut och om någon då kom och påpekade att de inte var lika varandra, uppfattade den yngre av dem det som om han själv inte var attraktiv.
”Men tyvärr är vi släkt, bröder till och med”, avbröt Yaosu och stirrade ner på sina skor. Han hade inte tänkt sig för när han gått fram och skällt ut Zihao, men såhär på efterhand insåg han att hela situationen gjorde honom väldigt okomfortabel. För många ögon var vända mot honom, obehagligt.
”Är du säker?” Manade Isaac på och höjde ytterligare på ögonbrynen.
”Åh ja, hundra procent säker”, svarade han och vågade sig på en hastig blick över eleverna som satt närmast. Joshua måste varit den smala killen bredvid Zihao, Hayley den blonda flickan som Isaac hade armen slängd runt och..nej, han hade ingen aning om vem killen med munnen full av mat kunde tänkas vara.
”Jag är här för att praktisera med madam Pomfreys översikt, så jag antar att vi ses om ni måste besöka sjukhusflygeln.” Yaosu log blekt mot den lilla gruppen och ryckte sedan tag i ett av den yngre broderns öron. ”Du och jag ska ha ett litet samtal”, väste han fortsättningsvis in i sjuttonåringens öra och började släpa bort honom mot den lilla sidodörren, efter att ha skickat iväg ett lite mer ursäktande leende mot de andra. Bra start på karriären, jösses.