Vidomina Och Ginerva2003

Vidomina

Bella satt framför teven och tittade på en tråkig gammal actionkomedi medan hon åt upp alla popcorn. När filmen var slut så kunde hon knappt hålla upp ögonen, så med trötta steg lämnade hon den gamla slitna soffan för att gå upp mot övervåningen där hennes sovrum låg. Hon la sig i den noggrant badade sängen och somnade direkt med kläderna på.

"Bella? Bella? Hör du mig? Jag har saknat dig."
I Bellas drömmar visade sig en man, kring 20-års åldern. Han var klädd i jeans och hoodie med ett tilltufsat mörkt hår. Hans leende var snett, men blicken letade efter Bella. "Var är du? Kom till mig!", ropade han och svalde. Men när hon upplevde sig närmare Bella föll han på knä, i en miljö som verkade nära skogen med solen som steg borta i horisonten och gav ifrån sig ett oranget sken. Hans utseende förvreds i ljuset och han tog sig för ansiktet för att visa sitt riktiga jag. Han skrek av smärta av förvandlingen och efter det magiska skeendet visade sig en ansikte med en blick i gul färg och ett leende som verkade ont när det log. Som om ingen glädje redan fanns. Istället för att uttrycka sin längtan efter Bella skrattade han. Hånfullt. "Bella! Bell-AAAA!", nästan intill sjöng han och såg upp mot skyn så att det orangefärgade ljuset utav solen kysste hans ansikte.

”Vem är du” ropar hon och hennes röst ekar. Hon går närmare manen som så mystiskt vissats sig.
”Jag kommer” ropade hon och försökte springa.
”Vad händer med dig” frågade hon förvånat. Hon bakade ett steg med skakiga ben. Hon vände sig om för att börja springa men det kändes som att hennes ben var fast.
Hon såg till baka mot honom.
”Snälla skada mig inte” sa hon med darrig röst.

"Bella! Bella, din vackra stämma, det är som musik i mina öron.", fortsatte den unge mannen. "Det är jag. Kasper.", ropade han efter hennes röst. Han kom upp på benen och såg mot den varelse som uppenbarade sig framför honom. Bella. När han upptäckte att han sprang ifrån honom skyndade han efter. Det var lätt att närma sig henne. Han kom ikapp henne, men hejdade sig då han upptäckte hennes rädsla. "Bella? Bella, snälla, bli inte rädd för mig.", sa han och stannade upp och han förvandlades tillbaka till den unge mannen han först vistats i hennes drömmar som. Han verkade som vilken ung man som helst då. De demonliknande utseendet var som bortblåst. "Jag skulle aldrig göra dig illa, Bella.", sa han med en lägre röst och sänkte blicken. Tydligt sårad över hennes ord.

”Varför såg du ut sådär förut” frågade hon med en darrig röst och satte sig på den bara kalla marken. Hon frös lite i drömman som gjorde att hon darrade till mer men hon försökte att se till att han inte skulle märka det.
”Är detta en dröm” frågade hon med en låg röst. Hon hoppades på ett sätt att det inte var en dröm för denna man var så snygg men också lite skrämmande med tanke på hur han förvandlats.

"Jag..", började Kasper. "Jag var inte mig själv.", sa han och sänkte blicken för en sekund för att sedan se på henne igen. "Jag skulle aldrig skada dig, snälla, lita på mig.", sa han förtvivlat och sträckte ut sin arm åt hennes håll. Han närmade sig henne och försökte greppa tag om hennes arm, men något förhindrade honom att röra vid henne. Magi, eller något liknande. "Det är en dröm, Bella. Bella, du måste göra mig fri, så att vi kan mötas i verkligheten. Jag finns inte bara i dina drömmar, jag finns i verkligheten. Jag vill träffa dig. Jag... Jag saknar dig."
Kasper svalde och såg på henne med en bedjande blick. "Ta mig till dig. Var ska vi mötas?"

”Jag vet inte jag brukar inte umgås med främlingar” sa hon och drog en hand genom håret och darrade till av att det blev kallare.
”Men jag kan väll gör att ett undantag du kan väll inte vara så farlig” sa hon.
”Hur kan jag göra fig fri” frågade hon och reste sig upp och såg att hon hade bara på sig en tunn klänning det var ju inte konstigt att hon förs.

"Bella, jag är inte en främling för dig. Du kanske inte vet det nu, men tids nog så kommer du att förstå."
Kaspar svalde och tystnade en sekund. "Jag skulle aldrig göra dig illa.", tillade han då hon antydde att han verkade farlig.
"Du kan bara släppa mig fri om du bestämmer dig för det. Låt ditt hjärta visa vägen. Föreställ dig platsen där du vill att vi ska träffas. Jag kommer att vara där. Så, återigen, Bella, var kommer vi att träffas?" Kaspar såg otåligt på henne och log ett pressat leende åt hennes håll samtidigt som hans blick var bedjande. Han hade uppenbarat sig i hennes dröm för att Bella velat det.

”Kan vi ses i parken utan för mitt hus?” Frågade hon osäkert. Hon ville inte göra något fel och om det var en dröm skulle han ändå inta vara där.
”Snälla låsa att du aldrig skadar mig jag vill inte bli sviken” sa hon men lite osäker röst hon kände att hon kunde lita på honom på samma gång som hon undrade om han skulle bli hennes död. Bara efter några sakunder vaknade hon från drömmen. Hon bytte om och borstade egendom håret.

"Ja, vi ses i parken.", sa han och nickade då.
Men inom några korta sekunder bleknade hans närvaro hos Bella och han försvann ur tomma intet framför henne. "Bella!", ropade han en sista gång i hopp om hon skulle rädda honom eller förstå. Men hon hade sagt parken. Det gav Kaspar hopp.
Han lät sig upplösas i drömmen för att finna sig i en gränd. Omgivningen verkade öde i första ögonblick. Han uppfattade personer på långt håll som passerade igenom parken eller rastade sina hundar eller höll varandra sällskap i sociala sammanhang. Parken verkade vara för många, konstaterade Kaspar och rättade till sin hoodie så att den föll på rätt sätt om hans överkropp. Han hoppades på att Bella skulle visa sig snart. Hon var det enda som höll honom kvar där. Bella.. Hon hade haft en sådan inverkan på honom. Som en dragningskraft. Som magi.