Att skapa ett liv
Forum > Fanfiction > Att skapa ett liv
Användare | Inlägg |
---|---|
Trezzan
Elev |
Detta inlägg gav 3 poäng till Slytherin!
Att Skapa Ett Liv
Hej! Ännu en berättelse från mig, som jag känner att jag måste skriva. Som måste få utrymme i mitt inre tankevirvlande och i mitt liv. Fast jag borde ägna mig åt massa andra saker, noveller och romaner som jag försöker skriva... Nåja! Ni har säkert sett att jag skrivit flera olika fanfictions här på forumet, om ni nu klickar in här... SÅ! Det jag vill berätta här är att denna berättelse går att läsa som en fristående del, även om jag skrivit andra berättelser om samma huvudkaraktär som går in i varandra! Skulle det vara så att det är någonting som är oklart, säg gärna det. I vissa fall kan ju det uppenbara sig senare. ELLER så är det oklart på grund av att det nämnts i tidigare delar och eftersom den skall vara fristående vill jag gärna att den ska fungera på egen hand och gärna rätta utifrån det! Viktigt att veta är kanske att denna berättelse är väldigt, väldigt mörk och Voldymoldy är ständigt närvarande och med i berättelsen. Rating: 13+ Språk: Svenska Genre: Sorg / Krig / Styrka Kapitel: 20 Färdigskriven: Nej Era: 1978-1981 (första trollkarlskriget) Bakgrund: Jessica Raven har aldrig varit stark, men är styrka allt? Prövningar och lidande bygger upp denna unga kvinna i en misär utom denna värld. En ung dödsätare med en hemlighet så farlig att hon knappt vågar andas. // Ett annat perspektiv på den magiska världen och de krig som utspelar sig där. Hur det är att vara på en plats där en minst av allt vill vara. Att leva ett liv en inte vill leva. Att skapa ett liv Prolog Mina allt för långa, azurblå, naglar klapprar mot katedern jag sitter uppflugen på. Mina knän är gränslade över varandra under den långa svarta klädnaden och mitt en gång böljande svarta hår är knutet så hårt i nacken att jag får spänningshuvudvärk. Den spetsiga hatten sitter på sniskan och döljer delvis mitt ansikte vilket gör att jag obemärkt kan blicka ut över eleverna som läser Försvar mot Svartkonster. Eller, numera, bara Svartkonster. Sedan ung ålder har jag fått höra att jag är en naturbegåvning. En forn fiende, numera en allierad, påstod att mitt rena blod var ett gift. Ett gift som var grunden till min talang för dessa svartkonster som den mörke herren hyllat mig så för. Jag kan inte räkna alla synder jag begått på en hand och tänker därför inte börja räkna upp dem. Men om någon av dem varit anledningen till att jag blivit lärare på Hogwarts skola för trollkarlar och häxor så önskar jag att jag aldrig begått en enda synd. Mina tankar försvinner dagligen tjugo år tillbaka i tiden då jag själv suttit i denna sal. Blickandes ut över svartsjön i ett tankefyllt ögonblick, eller med åskans dån som ekade mellan stenväggarna. Minnena smärtar mer än vad jag vågar erkänna. För minnena påminner mig om de som en gång var mina vänner. Påminner om en ljus tid. Jag gör mitt bästa för att vifta bort tankarna, höjer murarna jag en gång lärde mig bemästra, och vänder återigen mitt mentala fokus mot skaran med elever. Sist in i klassrummet kommer inga mindre än Neville Longbottom i sällskap med Eleonora Jacobsson. ”Eftersom alla till sist behagat att dyka upp så är det väl dags att ni förbereder er för dagens lektion.” Jag synar elevhavet där de sitter uppradade vid sina bänkar. En del har sänkt sina blickar mot sina böcker och andra glor tillbaka på mig. ”Jag är eran nya lärare i Svartkonster eftersom de underbara syskonen Carrow uppenbarligen inte är kompetenta nog vad det gäller Svartkonsternas magi.” Det är en lögn. Jag var inte det minsta förvånad över att Alecto inte ens fick chansen att försöka undervisa någonting som har med kraftig magi att göra. Hon vet mycket väl hur man vevar en stav upp och ner och kastar snuskigt ilskna förbannelser omkring sig, men att kontrollera dem är en annan femma. Ännu mindre förvånad över att Amycus inte kunde hålla sina fingrar i styr. Skadeglädjen har funnits där sen han var en pojke. Tvillingarna är och har alltid varit nästan omöjliga att separera och har ett djävulskt begär efter att få använda tortyrförbannelsen, Crucio. Som om de inte lärt sig bemästra den råa magin som strömmar tillbaka när en häxa eller trollkarlar kastar svartkonster. Den är så pass potent att få bemästrar magin i sig. Och cruciatusförbannelsen... Jag misstänker att de råkat bli beroende. Något jag och Hogwarts nye rektor Severus Snape var helt överens om var att Amycus Carrow var inkompetent i ämnet. Det kunde inte fortgå på detta vis. Visst ska eleverna få lära sig, men inte genom att utsättas för tortyr varenda dag. Det är mycket enklare att hjärntvätta ett gäng ungar genom manipulation. Vilket var hur jag framförde min proposition till Mörkrets Herre. Även om jag varken var eller är föga intresserad av att genomföra den planen. Men det behöver inte mina elever veta. Inget av de två sanningarna. Mitt iskalla yttre speglar det inre när jag låter blicken skölja över klassen igen. En del av dem ryser till och med. Men inte Neville, nej, för han verkar ha funnit modet. ”Ni kan kalla mig Professor Raven eller Fröken Raven”, säger jag efter en minuts tystnad. ”Slit inte ut det bara.” De sitter tysta vid sina bänkar och jag tappar behärskningen över ingenting alls förutom faktumet att jag måste vara här. ”NÅ!? Vad i den Mörke Herrens namn väntar ni på? Slå upp böckerna till sidan nittiofem!” Jag ställer mig rappt upp på mina hårda klackar och vänder mig tvärt mot griffeltavlan och skriver upp sidorna de ska läsa och uppgifterna de har att göra. Stryker särskilt under sidan hundrasjutton, kritan ger från sig ett skriande läte. Hoppas att dessa idiotiska, hemska, ungar ska fatta vad det är jag insinuerar. Att svartkonster är en neutral form av magi där balansen mellan gott och ont vilar på om handlingen i sig är fel eller rätt. Men det står inget i läroplanen om att lära sig att se saker ur olika perspektiv. Finns ingen magisk teori för förnuftet eller någon handbok i hur en ska vrida och vända på händelser. De lär antagligen inte förstå. De är så upptagna med sina små liv och dispyter och sin okunskap för att se djupare in i denna världsordning de lever i. Nåja, det är väl bara för dem att vänja sig. Jag återupptar min plats på katedern och synar elevskaran från min gömda blick under hatten. Försöker ge ifrån mig samma skrämmande intryck som Professor McGonagall en gång gett mig som ung. Trots att hon var en av de bästa lärarna jag haft var hon sträng. Det lilla jag kan om lärandet har jag fått från henne. Trots att jag nu tvingas stå ut med en hög med ungdomar som hela tiden blickar mot fönster och dörrar, letar omedvetet efter flyktvägar, är jag glad att ett av syskonen Carrow inte lär ut dem. Tvillingarna är så oskiljaktiga att jag får en olustig smak på tungan av att tänka på det. Det påminner lite om relationen som vår käre rektor, Snorgärsen, har med sin assistent. Om jag inte visste bättre angående rektorns assistent Metrimona Prince hade jag anat att det var något incestuöst mellan dem. Åtminstone om namnet var något att utgå från. Men om Severus Snape någonsin trott att han kan lura mig så har han fel. Jag är inte naiv och var inte det som ung heller. Inbillar jag mig. En hand sträcks upp långt bak i klassrummet och mot förmodan så är det Eleonora som tagit modet till sig. Hon möter min blick med en avsky som inte är av denna värld. Bortom alla murar slår sig ett frö till ro. Ett frö av oro. ”Ja, Fröken Jacobsson?” ”Är det verkligen lönt att läsa om mörk magi? Alla vet att även om magi inte är mörk eller ljus i naturen så är det formlerna som anses vara mörka som använts av all tiders mörka trollkarlar… Och häxor”, säger hon syrligt. Någon flämtar, tror väl att jag ska dra fram trollstaven och kasta cruciatus över dem. Men jag synar länge flickan med de bruna ögonen och hon tittar inte bort förrän i sista stund. Precis innan jag tänkt ge upp. En känsla av vinst sköljer över mig. Men jag vet inte om jag tycker om den eller inte. Till sist studsar jag upp på mina klackar igen. Ljudet ekar mellan stenväggarna. Jag tar långa, mjuka, steg genom klassrummet fram till Ellis bänk. Skjuter upp sidan hundrasjutton och pekar ner på sidan med en lång azurblå nagel. På fingret sitter en smaragd invirad i korpklor som tvinnar sig runt fingret. ”Ni saknar livserfarenhet, mina unga studenter.” Jag vänder min uppmärksamhet till hela klassen. ”Och därför vet ni inte vad som är bäst för er.” Återigen tar Elli till orda. Tydligt orädd över situationen hon befinner sig och livet hon lever i. ”Den magiska världshistorien talar för motsatsen.” Och plötsligt förstår jag varför Amycus flängt fram staven alltför ofta och torterat ungarna. Eller är det bara mig hon testar? Jag spännen återigen blicken i hennes men hon stirrar ner i sin bok efter att Neville knuffat till henne och skakat motvilligt på huvudet. ”Ni har inte lärt er den hårda vägen”, påpekar jag. Hon tittar upp på mig och särar läpparna för att säga emot återigen. Jag lyfter en tystande hand med en kraftfull snärt och hon kniper ihop. ”Erat liv verkar ytterst oproblematiskt så jag tänker inte yttra mig om erat onyanserade perspektiv på mitt sätt att lära ut mitt ämne, kära elev.” Slutet av september för med sig ett tidigare mörker än sommarmånaderna. Det omsluter mig i tornrummet och utanför sveper gråblå moln förbi i det hastigt ökande mörkret. Det är ett litet rum, inrett med säng, skrivbord och kamin, som påminner mycket om mitt rum som tonåring i Korpkåken. Jag slår upp fönstret på vid gavel och vindens kyliga kyss griper tag i mig med sådan kraft att jag på nytt känner mig levande. Känner mig fri. Så jag klättrar upp på fönsterbrädet och kastar mig ut genom fönstret. Kastar mig ut i friheten. 15 aug, 2020 03:19
Detta inlägg ändrades senast 2020-12- 6 kl. 06:50
|
Avis Fortunae
Elev |
Du vet redan att jag fangirlar varenda rad av det här kapitlet. Visst blir det speciellt när jag numera är så insatt i dessa karaktärers öden, men det är också hur ditt skrivande utvecklats, olika övergångar och detaljer...jag bara måste tagga några personer här, som har visat intresse för Skinny love, Skam och Prinsen. Vårt gemensamma universum är numera ett faktum, även om vissa skillnader finns sinsemellan, till exempel angående Sirius.
catradora 96hpevanescence Mintygirl89 LeoneyPixelow Det börjar redan med titeln. Den är så välvald ur så många aspekter. Spoiler från slutet av Skinny love: Spoiler: Tryck här för att visa! Men också att skapa ett liv utifrån sina förutsättningar. Jessica har i mångt och mycket tvingats in i det liv hon lever. En del val hon har gjort kan diskuteras, men de gjordes aldrig lättvindigt, och även i det här kapitlet kan man se hur hon lirkar och får saker och ting lite mer uthärdliga. Som när hon diskuterar med Voldy och smyger ut tortyren ur undervisningen... Sedan hela bilden av hur hon sitter uppflugen på katedern med sina azurblå naglar och faktiskt lite grann påminner om McGonagall i en del detaljer. Det märks att nämnda dam varit en förebild för henne. Alla övergångar i det här kapitlet är så snygga och naturliga. Jessica ska undervisa i svartkonster, som det numera heter, och har fått höra att hon är en naturbegåvning, att hennes rena blod är ett gift. Och jag blir så vansinnigt nyfiken på om den där forna fienden är den jag tror... det får visa sig och jag ser verkligen fram emot kommande kapitel. Numera allierad, ja, det stämmer bra med min teori. Jessicas nostalgiska tillbakablickar tjugo år bakåt! Så gripande och sorgligt! Åskan som dånade mellan stenväggarna. För henne var det kanske mysigt. (Mirre hade gömt sig under täcket. Eller hos...) Haha, så typiskt att redan i de första meningarna säga något negativt om andra 'lärare' dvs tvillingarna Carrow. Typiskt Hogwarts på något sätt; får flashback till en del tidigare lärare som talat om sina föregångare i just detta ämne... men Carrows är allt annat än sympatiska, som vi vet, och hela beskrivningen av hur de handskas med magin är så intressant! Som om de inte lärt sig bemästra den råa magin som strömmar tillbaka när en häxa eller trollkarlar kastar svartkonster. Det är en så pass potent magi att få bemästrar magin i sig. Just det där att magi strömmar tillbaka, att den kan ge konsekvenser och ibland oväntade effekter. Jag tänker till exempel på Harrys och Mirres ärr och på skyddet Lily gav Harry genom att dö för honom. Som om de inte lärt sig bemästra den råa magin som strömmar tillbaka när en häxa eller trollkarlar kastar svartkonster. Den är så pass potent att få bemästrar magin i sig. Älskar såklart hur Jess har samarbetat med rektor Snape och lirkat med Voldy. Allt med ett gott syfte. Neville har funnit modet, även om han än så länge håller låg profil. Men det ska bli intressant att se hur det utvecklas. Att svartkonster är en neutral form av magi där balansen mellan gott och ont vilar på om handlingen i sig är fel eller rätt. Men det står inget i läroplanen om att lära sig att se saker ur olika perspektiv. Finns ingen magisk teori för förnuftet eller någon handbok i hur en ska vrida och vända på händelser. Alltså det här, exakt det här! Jag har också alltid sett det så, som på sidan 117. Detta gör till exempel att svartälvornas magi, som drabbade Mirre, har haft så olika konsekvenser. Och det var inte bara negativt att Severus kunde så mycket om svartkonster. Tvärtom har han flera gånger kunnat rädda liv med hjälp av den kunskapen. Och sedan kopplingen från tvillingarna Carrow till den fysiska likheten mellan rektorn och hans assistent - klockrent. Namnet också, såklart. Precis så måste det ju uppfattas från Jessicas perspektiv, och självklart kan Snape inte lura henne. Hon förstår. Och Elli är naturligtvis den som vågar ifrågasätta. Med precis samma argument som på sidan 117. ♥♥♥ Bortom alla murar slår sig ett frö till ro. Ett frö av oro. ♥♥♥ Jag tar långa, mjuka, steg genom klassrummet fram till Ellis bänk. Skjuter upp sidan hundrasjutton och pekar ner på sidan med en lång azurblå nagel. På fingret sitter en ”Ni saknar livserfarenhet, mina unga studenter.” Jag vänder min uppmärksamhet till hela klassen. ”Och därför vet ni inte vad som är bäst för er.” Jag tror att det har fallit bort någon mening här. Vad är det som sitter på fingret? En ring av något slag? Den detaljen kan vara betydelsefull att ha med, för med tanke på de tidigare omständigheterna är jag nyfiken på vilken ring Jessica i så fall bär. ”Erat liv verkar ytterst oproblematiskt så jag tänker inte yttra mig om erat onyanserade perspektiv på mitt sätt att lära ut mitt ämne, kära elev.” Åh hu, det måste svida i Elli. Hennes liv har ju varit allt annat än oproblematiskt, särskilt den allra senaste tiden. Jessica bor också i ett tornrum... är det DET tornrummet till och med? Men det ligger ju ganska centralt i slottet. Jess vill kanske bo lite mer för sig själv. Frihetskänsla i slutet. Jag tänker mig att den tillflykten är en av de saker som fått henne att stå ut genom livet. Suveränt! Du överträffar ständigt dig själv. Jag väntar och längtar ivrigt efter nästa kapitel. Ska bli intressant att se om det nu blir mest sjuttiotal eller om det ibland hoppar fram till 1997. Avgörande saker kommer att ske under båda dessa perioder. Du är redan författare! Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 15 aug, 2020 18:54
Detta inlägg ändrades senast 2020-08-15 kl. 19:18
|
Leoney
Elev |
15 aug, 2020 19:07 |
Avis Fortunae
Elev |
Åh jag fangirlar totalt och har tårar i ögonen...
På fingret sitter en smaragd invirad i korpklor som tvinnar sig runt fingret. Självklart! Visst är det den ringen hon bär nu! ♥♥♥ Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 15 aug, 2020 19:34 |
Mintygirl89
Elev |
OMG! Det finns inte ord att beskriva hur bra inledningen var! Jessica verkar stark på något sätt! Och Elli verkar modig på något sätt!
Åh, jag ryser! Så spännande var det att läsa! Läs gärna Tårar från himlen :D <3 17 aug, 2020 20:28 |
Elzyii
Elev |
Älskling ♥
Du är SÅ MAGISK. Jessica är otrolig, på alla sätt och vis. Jag älskar henne???!!! Och att hon får vara Ellis mamma... Tänk om alla mina fan från 2013 kunde se detta???! Dem skulle avlida av lycka, tro mig. Jag fangirlar som en galning här borta. Jag måste få prata med dig och Avis och sprattla av mig hur sjukt bra detta var. Nu måste jag också skriva!!!! JAG VILL SKRIVA EN SKITLÅNG KOMMENTAR MEN JAG MÅSTE SOVA. MEN DET HÄR. Jag finner inga ord!!!! När vi pratar disc, då ska du få din kommentar. Var så säker!! Vi har MYCKET att prata om. Du har ju överträffat mig på alla punkter??? Tack för att jag får finnas i ditt liv! Läs gärna min ff:n om Draco <3 Läser gärna din som gengäld, och för att jag älskar att läsa! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51873 18 aug, 2020 22:02 |
Trezzan
Elev |
Avis Fortunae
Spoiler: Tryck här för att visa! Leoney Ingen press till att läsa! Känner du att du vill, så finns berättelsen här. ♥ Mintygirl89 Tacktacktack! Hoppas du ska gilla fortsättningen. ♥ Elzyii Spoiler: Tryck här för att visa! ________________________ Nästa kapitel!!! OBS VARNING: Innehåller beskrivning av nålar och blod. ___________________________ Kapitel 1. 15 juli 1978 Löften Den tionde juli inväntar Jessica sin partner i östra flygeln i Korpkåken och han är minst lika punktlig som han alltid varit. Som om han inte hade något bättre för sig. Som om hans liv inte var inplanerat i minsta detalj med dödsätaruppdrag och räder. Men Jessica har förberett sig. Övat ocklumenering varje vaken timme och de pauser hon tagit har ockuperats av lära i animagi. Men nu är han här och hennes inre är avstängt för yttre faktorer. Ingen släpps in. Ändå synar de svarta ögonen henne noggrant. ”Visst känns det som gamla tider, Rave- Rosier.” ”Ja, visst, Snape.” Hon synar hans otämjda, platta, livlösa hår där det hänger slappt över axlarna och den vaxbleka hyn. Det yttre reflekterar hans trötta inre. Om det inte vore för att han dolde sitt inre. Men det syns alltför väl. Och någonstans långt inom henne själv vet hon att hon ser trött ut också. De speglar varandra i sina sköldar. ”Alltid någon som tvingar in mig i ett trolldryckssamarbete med dig.” ”Även detta”, poängterar hon och släpper den svarta sammetsgardinen hon hållit undan för att låta handen falla från fönstret hon blickat ut genom. Sommarregnet har inte gett sig av på flera dagar. England är sannerligen regnets hemland. ”Och du vet vad allt detta handlar om?” undrar Severus Snape och möter flickans blick. Hon har ett iskallt skal och ögon lika blå som Arktis glaciärer. Kylan närmar sig honom och han gör allt i sin makt för att inte rysa. ”Du behöver mitt blod för en brygd.” Hon låter klädnaden falla nerför axlarna till armbågen innan hon klär av sig den och med en snärt av staven flyger den iväg och placerar sig prydligt på en hängare vid dörren till flygeln. ”Och du vet vad den här… brygden som du så fint kallar det, går ut på?” säger han och höjer händerna i en undrande gest. Det är något med gesten som oroar Jessica. Men det kan ingen se. Hon härmar hans gestikulationer med händerna. ”Inte den blekaste.” ”Nåja, ska vi sätta igång?” Och dagarna går. Det omaka paret fortsätter sitt experiment i fullständig tystnad och Severus tillreder brygden som Herren blivit utlovad. Utvinner blod ur vener som tynar bort och finner nya att nyttja. När Jessica synar sig i spegeln är hon blekare än någonsin och de fula, rödlila, ärren från brustna blodkärl täcker hennes kropp. I sin tystnad undrar hon hur länge detta ska pågå. Om detta är vad hon måste genomgå som straff för det onda hon gjort. Som straff för att hon inte tagit rätt val. Fem dagar senare, när lördagen är kommen, utbyter de ord och Jessica undrar för första gången vad blodet egentligen är till för. ”Vad är vitsen med allt detta? För just nu känns det mest som ett straff.” erkänner hon och Severus synar henne från nålen han håller i. Han är ingen helare och hade ingen aning om hur man tar blod från kärl. Men han har lärt sig och nu tycks det gå bättre. Någorlunda. Han är snabblärd. ”Jag vet inte om du är befogad att veta.” ”Jag lär lista ut det till slut.” ”Du får veta imorgon.” ”Imorgon?” ”En gåva, till elixiret jag framställer.” ”Gåva…” väser hon när han prickar fel med nålen. Han tar ett fastare grepp om hennes ben och trycker in nålen oförsiktigt. ”Still, Rav-Rosier. Det blir bara värre annars.” ”Du framställer något otäckt. Jag känner det på mig.” ”Jaså, det gör du?” undrar han och sneglar upp på henne med en allvarlig blick. Tycks säga, om du anar så håll mun. ”Du framställer ett gift.” ”Vad får dig att tro det?” säger han och sänker blicken till arbetet han utför. Hon struntar blint i hans fråga. ”Du vet väl om att gift är en kvinnas vapen?” skrattar hon skarpt och vinner en ilsken blick från den unga, mobbade, mannen framför henne. Hon har alltid haft svårt att ta honom på allvar. Pojken som jämt varit försjunken i egna tankar, i tystnad, med huvudet sänkt och inte gjort en fluga förnär… Åtminstone inte som någon märkt. När han synar henne, med det långa håret slitet från dagarna hon varit en del av hans experiment, hennes ansikte magert, och hyn blekare än någonsin, så känner han inget medlidande. För hon var en gång en del av gänget som såg ner på honom. ”Ditt blod är gift, Raven.” ”Exakt vad menar du med det? Snorgärsen?” fräser hon och rycker sin kropp från hans grepp. Hans hårda, ilskna, grepp har lämnat röda märken i hennes vad. ”Svart magi rusar genom varenda ven i dig. Det är därför herren nyttjar dig. Du är inte värdefull någonstans förutom ditt blod”, väser han och reagerar för sent när hon sparkar honom i bröstkorgen så han faller ner på rygg. Hon skrattar gällt medan hon ser ned på honom där han samlar sig på golvet. ”Och jag kan inte rå för mitt blod, jag föddes sådan. Medan du”, han möter hennes iskalla blick och kalla kårar rusar genom honom, ”du har förgiftat dig själv.” ”Jag tog rätt val och belönas för det. Du kommer att straffas, Raven.” ”Du bör passa dig, Snape, för du befinner dig i mitt hem. Mina regler. Och gör du något fel så är du ersättbar. Det är inte jag. Du är bara ett smutsigt halvblod och du förtjänar platsen du har. Golvet omfamnar dig.” Hennes röst är likgiltig och när hon vandrar därifrån har hon trollstaven i högsta hugg. Redo för honom om han skulle våga röra henne i hennes egna hem. Hemmet som är bundet till henne via blodsmagi. Uppför alla nittiofem trappor till sitt – nej, hennes och Evans – rum. Det är tidigt, lördagsmorgonen den femtonde juli 1978. Men hon faller utmattat på himmelssängen och sjunker in i en mardrömsfylld sömn. När hon vaknar vilar en iskall hand mot hennes feberbrända panna och hon slår panikslaget upp ögonen och känner hur kroppen rycker till. Den enda gången murarna inte är ordentligt uppbyggda är när vaket tillstånd slår till. Karmosinröda ögon blickar ner på henne och vitt hår ramar in ansiktet på betraktaren. ”Hur mår du, lillasyster?” ”Jag mår fint, Lara.” Jessica reser sig upp från sängen och sätter sig vid dess sida. Lara händer är hopknutna i hennes knä. ”Vad är det?” ”Du ser inte kry ut.” ”Fint sa jag ju, Lara.” Biter hon ifrån. ”Sluta krångla.” ”Jag vill att du ska veta att det kunnat vara värre än så här. Jag har tagit på mig alla uppdrag Herren velat skicka dig på. Du är trygg här hemma. Även om det tär på dig.” ”Värre?” fräser den svarthåriga, märglade, kvinnan och blickar upp mot sin syster med ögon som ramas in av blått. ”Det känns som jag aldrig kommer att repa mig”, anförtror hon den blonda kvinnan. Allt är tydligen inte så fint som hon försöker intala sin brors fru. ”Ja, värre”, upprepar Lara, som verkar trött på Jessicas barnsliga perspektiv på det hela. ”Jag arbetar dag och natt för att hinna med allt som Herren begärt av både mig men även uppdrag ämnade för dig.” Jessica blickar ner på sina knän. Drar ner en av tröjärmarna över de blåsprängda armarna. Minsta vidröring ger henne blåmärken nu. Och blodtagningen gör henne trött och ger henne yrsel. Varenda kant i huset har mött hennes kropp på ett eller annat sätt och lämnat kvar både gulnade och röda märken. Hon kan inte rå för det, ser inte hindren förrän det är för sent. Hon svarar inte men lyssnar till allt Lara pratar om, lyckliga saker, Avery, livet. Ringen hon bär som hon anser vara den största gåvan hon fått. En gåva Jessica givit henne. Som låter henne vandra i dagsljus. ”Jag har sammanställt helande elixir till dig, Jess. De finns i köket. Hela kallskafferiet är fyllt utav dem. Du kommer behöva dem. Du måste ta dem. Låt inte detta bli ditt fördärv. För även om Herren kunnat sköta detta bättre, kunnat göra det mindre smärtsamt för dig, så straffar han oss båda för att vi valt vårt eget sätt att göra saker och ting på.” ”Det lönar sig i slutändan”, svarar Jessica och lägger sig ned igen medan Laras hand vandrar upp mot hennes vamra panna och kyler febern. ”Jag har en plan, Jess. Men du måste vara starkare för att orka hjälpa mig med den. Lova mig att du tar elixiren?” Jessica ser upp på de ständigt skimrande karmosinögonen som glimmar i eftermiddagssolens gyllene strålar. Lara är blek som snö men har ett fylligt leende och rosiga kinder. Isen smälter i Jess ögon när hon blundar och nickar. ”Lovar du att allt blir bra?” ”Allt blir bra.” 26 aug, 2020 01:38 |
Avis Fortunae
Elev |
Du har ju säkert förstått att jag har en del att kämpa med i mitt liv, även om jag också har det oförskämt bra på många sätt. Att få läsa ett sådant här kapitel från dig är belöning när den är som bäst. Jag måste helt enkelt ta mig tiden - för min egen skull. Kan inte tänka mig något bättre än att läsa vidare i din fascinerande värld om Jessica. Det är så fantastiskt att se hur du hela tiden utvecklas som författare.
Jag läste det här kapitlet en mörk sensommarmorgon i gryningen. Stämningen var perfekt kan jag säga. Ditt svar på min kommentar gjorde mig också så glad! Och jag vet att vi båda alltid ger varandra respons, förr eller senare - muntligt, skriftligt eller andligt. Jag har ditt 'tänk' med mig när jag skriver. Så snälla, var inte besviken på dig själv, som du skriver. Jag ger dig längre kommentarer för att det skingrar mina tankar och får mig att må bra. Dessutom kommer ju dina kapitel inte lika ofta som mina Jess i blått som förföljer henne, ja, det stämmer ju! Tänker även på den där flickvännen i blått som Sirre hade, om jag minns rätt... Du är på helt rätt spår vad gäller Jess vetskap om Snape och hans assistent Jag se också fram emot att, när tiden tillåter, få veta mer om Jess relation till Voldymoldy. Att hon kan debattera och diskutera med honom på ett speciellt sätt. Som kanske ingen annan kan? Inte ens Bellatrix, eller nej, speciellt inte hon, HAHAAAA. Hon dyrkar ju marken som han går på Parallellhandling låter toppen! Vi får se hur det utvecklar sig. Nästan det första som slog mig i kapitlets början var tredjepersonsperspektivet. Fick fundera ett tag och kom på att det ju blir en bra kontrast mot jagformen på 90-talet. Första kapitlet var ju i jagform, och sedan hoppar det tillbaka i tiden och berättar om Jessica. Tredjepersonsperspektivet kan skapa en viss distans, men även frihet att flytta sig lite mellan personerna, så som görs på några ställen med Snapes perspektiv. Kapitlet är verkligen allt jag kunnat önska mig. Det känns som om du skrivit det direkt till mig. Tycker du har utvecklats enormt vad gäller textens musikalitet, hur meningarna komponeras ihop för att ge en speciell effekt. Ändå synar de svarta ögonen henne noggrant. Åh, jag smälter. Inte bara för att det är Snape utan för att inledningen är så perfekt i melodin. Rave-Rosier. Hon kommer alltid att vara Raven för honom! Liksom för alla de andra, inte minst Sirre ♥ De speglar varandra i sina sköldar. Det är som om du kunde läsa mina tankar och när jag ser detta så känns det nästan som om du har läst mina sista kapitel i Prinsen, vilket du ju faktiskt inte har, lite surprise måste det ju vara ändå När Severus frågar Jessica om hur mycket hon vet får jag känslan av att han någonstans, kanske till och med omedvetet, vill att hon ska uttrycka avsky över det som pågår. Men det är nog bara på ett omedvetet plan. Severus är som djupast inne i mörkret vid denna tid, en riktigt tragisk figur på sitt sätt. Liksom Jessicas öde är tragiskt. Här är det ju som om de bokstavligt tömmer henne på liv, samtidigt som hon på ett plan härdas, och jag ser alltmer den Jess jag själv skriver om 1997. 1978 är dessa båda dock 'bara' tonåringar, precis på väg in i vuxenlivet, och det är så sorgset hur de börjar den vägen. Man märker också att de har mycket kvar att lära. Speciellt Severus. Han är ingen helare - inte ännu. Det finns inom honom, men just vid denna tid är han som värst däran. Tycker att han valt rätt väg. De är båda hårda mot varandra och du beskriver dynamiken perfekt i gestaltningarna av gesterna de gör. Och båda försöker trycka ner varandra, som jag uppfattar det. Han genom att säga att hon är värdelös förutom sitt blod, och hon genom att kalla honom smutsigt halvblod. "Golvet omfamnar dig." Alla uttryck här är så snyggt gjorda! När den iskalla handen på pannan kom hoppades jag en halv sekund att det var Severus, men inser att det inte hade varit realistiskt. Det är väl Mirre i mig som tar över. Däremot börjar jag motvilligt känna en viss tacksamhet mot Lara för hur hon tar hand om Jess så gott hon kan utefter omständigheterna. Hon är nog också tacksam mot Jess för ringen och friheten den ger. Jag undrar vad Jess har gjort med sin speciella ring? Dina kapitel blir bara bättre hela tiden, hur det nu är möjligt. Längtar så till nästa, men ge det den tid och inspiration som behövs. Under tiden agerar Jess för fullt i Prinsen. Hoppas du kommer att tycka att det stämmer överens med hur hon är! EDIT: Jag förstår verkligen hur Jess känner angående Snape. Att hon tycker han förgiftat sig själv genom att frivilligt välja den här vägen, medan hon tvingats in i det. Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 26 aug, 2020 17:41
Detta inlägg ändrades senast 2020-08-26 kl. 19:39
|
Mintygirl89
Elev |
Oj, det här kapitlet var riktigt bra! Jag kan riktigt känna hur hon har feber, och det var lite läskigt.
Läskigt, men bra! Du har ju sett hur jag har gjort i "Tårar från himlen"! Lara verkar vara en intressant karaktär. Ska bli kul att läsa vidare. Och Snape är med på ett hörn, märker jag. Läs gärna Tårar från himlen :D <3 26 aug, 2020 18:04 |
Elzyii
Elev |
OMG Trezzan!
O.M.G. Alltså, okej. Jag VET att du är den av oss två som utvecklats mest genom åren. Men att du utvecklats SÅHÄR bra, det visste jag inte! Jag ryser mig igenom hela kapitlet. Så jäkla bra! Sättet du skriver, hur du fångar mig från första stund. Hur du sätter en sådan personlighet över karaktärerna. Jag kan riktigt känna Jessicas hånfulla blick på vår allas Snappe, se hur hon ler när hon tänker på hur de mobbade honom. Lenheten i hennes röst, ”Snorgärsen”, det går verkligen att höra hur hånfull hon är, känna hur deras tidigare skolår kommer upp till ytan igen. Och Snape… Hans ilska, kanske även något mer. Förudmjukelse? Rädsla? Något är det. Något i hans blick. Något i hans röst. Jag kan inte sätta fingret på det, men de finns där. Hur Jessica bara är så överlägsen. Vad han än säger, så rår han inte på henne. Han är nästan desperat. Varför? Det ska bli intressant att dyka ner mer i det här. ”Och du vet vad allt detta handlar om?” undrar Severus Snape och möter flickans blick. Hon har ett iskallt skal och ögon lika blå som Arktis glaciärer. Kylan närmar sig honom och han gör allt i sin makt för att inte rysa. Kan inte låta bli att älska honom för detta Hon får honom att rysa! Han, allas vår Snappe! Jag tror det är första gången någon förutom Mirre och möjligen Lily har någon känslomässig påverkan på honom, och jag älskar det! ”Du bör passa dig, Snape, för du befinner dig i mitt hem. Mina regler. Och gör du något fel så är du ersättbar. Det är inte jag. Du är bara ett smutsigt halvblod och du förtjänar platsen du har. Golvet omfamnar dig.” Hennes röst är likgiltig och när hon vandrar därifrån har hon trollstaven i högsta hugg. Redo för honom om han skulle våga röra henne i hennes egna hem. Hemmet som är bundet till henne via blodsmagi. Uppför alla nittiofem trappor till sitt – nej, hennes och Evans – rum. Det är tidigt, lördagsmorgonen den femtonde juli 1978. Men hon faller utmattat på himmelssängen och sjunker in i en mardrömsfylld sömn. Oh detta stycke. Alltså, Jessica. Du är min idol. Du vill ju inte vara med den där fule jäkeln, förstå det! Du älskar någon annan... Du ska vara med HONOM. Jag väntar med spänning på resten! Varför tar dem Jess blod? Vad händer? Vad ska hända? Åh låt mig inte vänta för länge älskling! Jag vet inte hur du gör, men du gör det. Jag är ditt största fan in i döden ♥ Läs gärna min ff:n om Draco <3 Läser gärna din som gengäld, och för att jag älskar att läsa! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51873 26 aug, 2020 21:07 |
Du får inte svara på den här tråden.