Before the first fall [PRS]

Det här är ett privat rollspel så håll tassarna borta från tangenterna. Komsi komsi, krambjörn.

Min mall:

alla förutom oss, sashay away

Löven dalade mot det torra gräset och himlen mörknade snabbt, som om ett riktigt oväder var på ingång. Vinden tilltog i styrka allt eftersom Christopher lämnade skolans område och när han lämnade dess marker, började regnet så sakteliga leta sig ner mot hjässan på honom. Det hade förmodligen varit en bra idé att ta med sig ett paraply, men så pass långt hade han inte riktigt tänkt. Helt ärligt var det ganska sällan tankarna gick en extra runda för säkerhetsskull. Sextonåringen drog manteln intill sig och gömde den understa delen av ansiktet i det varma, rejäla tyget. Allt som syntes där och då var ögonen, som kisade mot den ylande vinden.
Regn var egentligen trevligt och rogivande, men fan så heller när man vandrade omkring utomhus. Nu var vägen till Hogsmeade inte särskilt lång, men det tog ändå sin lilla tid. Däremot ökade han på takten när haglet anlände, då fick det vara nog. Han hade ingen lust att få en massa blåmärken överallt, inte på grund av hagel i vilket fall. För när man tränade quidditch ingick liksom både blåmärken och andra skador, vilka han dragit på sig många under årens gång. Men det var så roligt att spela att det vägde upp för allt det där andra.

När Christopher äntligen anlände till den stora kullerstensgatan, vågade han sig på att släppa ut en lättad suck. Nu var det i alla fall inte särskilt långt kvar att gå, bara hundra meter eller så. Och han var redan sen så desto mindre tid som hann passera, desto bättre. Han var väl något nervös över det faktum att han med största sannolikhet skulle vara den enda slytherinaren inom synhåll, men det kvittade. Så osäker i sig själv var han inte, åtminstone inte till den grad att han visade det inför andra. I alla fall inte enligt honom själv, även om osäkerheten i själva fall visst visade sig lite då och då. Människor som går och säger en massa dumheter till andra brukar vara rätt så osäkra i sig själva, men naturligtvis tänkte sextonåringen inte så långt, och skulle nog heller aldrig göra.
Hursomhelst hade han lyckligtvis en kompis som han visste skulle sitta med på mötet - Casper Wardell. Annars hade han inte vågar gå, utan tvekan. Casper och Christopher hade blivit vänner under det första året, när de delat en kupé under resan till Hogwarts. Även fast de gick i olika elevhem hade de hållit fast kontakten under alla sex år och kom av någon jävla anledning ganska bra överens. Elever från Slytherin respektive Hufflepuff brukar inte komma så bra överens, så det var väl någon form av undantag.
”Förlåt att jag är sen!” Utbrast sextonåringen, efter att ha slängt upp dörren intill Svinhuvudet. ”Jag hade kvarsittning med professor McGonagall och hon tvingade mig stanna tills alla pokaler var putsade..” fortsatte han rabblandes innan rösten dog bort. Pinsamt, så otroligt pinsamt.

Dagarna tickar framåt, varje timme av varje dag har Jacob sett fram emot mötet som sakta men säkert kommer närmare. Det kanske är en överdrivning, men enda sedan Dumbledore kontaktade honom har han sett framemot det. Det är möjligt att han är ovanligt glad över sin kontakt med rektorn, men det är ändå en sorts av drivmedel, som han då inte skäms över alls. Den äldre mannen vet mycket väl om hans engagemang när det kommer till kampen mot Voldemort och hans vansinniga teorier, vilket lett till att han personligen kontaktat honom om grundandet av Fenixorden. Redan för några månader sedan hade han fått reda på det, när det bara låg och puttrade inne i huvudet på rektorn. Enda sedan dess har han sett framemot det helt enkelt. Vissa skulle nog döma honom rejält för det, men han är van vid att ha många bollar i luften. Hålla sig sysselsatt. Dagen till ära hade Gryffindors quidditchslag schemalagd träning, vilket ledde till att både James och Sirius behövt syssla med annat. Och självklart följer Peter efter Black konstant, så att han skulle följa med hade ingen av dem förväntat sig. Det är nog bra det, de tre har alltid varit tidsoptimister, är lite väl sega när det kommer till kritan. Nu är det bara Jacob, Remus, Lily och William. Alla de förstnämnda tre är alltid punktliga…. När det kommer till William däremot, ja då hade Jake praktiskt taget behövt dra upp honom från sitt slöande i soffan placerad i sällskapsrummet.

Precis som man kunnat förvänta sig, med tanke på de tre punktliga Gryffindorarna, har de precis som alltid kommit i tid. Inte före Dumbledore såklart, men han är upptagen i en konversation med en av skötarna i Svinhuvudet. De hade sluppit undan regnstormen som legat och gnott hela dagen, och sitter bekvämt i värmen och väntar på resten av eleverna som ska komma. Jacob reser sig upp från sin plats i en av fåtöljerna, manteln är upphängd och skorna avtorkade. Så fort William ser att vännen ställer sig upp lyser ögonen upp.
”Kan du köpa en till mig också?” Jodå, han visste förstås vad han var påväg att bjuda sig själv på. Det är rätt lätt att läsa av varandra efter alla år. Så fort han nämner däremot, så ser både Remus och Lily upp på honom med bedjande ögon. Såklart. Nu behöver han dra med sig fyra honungsöl till bordet.
”Fan,” gnäller han tyst och drar benen över golvet på vägen till baren. ”Fyra honungsöl tack,” han skickar ett leende till tjejen bakom kassan, som glatt ler tillbaka mot honom. Efter alla rundor till Svinhuvudet i Hogsmeade har de lärt känna varandra rätt bra. Däremot verkar ingen av dem vara riktigt i humör för att småprata, Jacob har mycket att tänka på nämligen. Tillexempel hur han ska balansera fyra stycken stora glas fylld med drycken. Och så snappar öronen upp en röst han definitivt inte ville höra.

Det var väldigt skönt att komma in i värmen efter att ha stapplat omkring ute i regnovädret. Nu var Svinhuvudet inte den trevligaste baren i Hogsmeade, långt ifrån, men dagen till ära var lokalen ganska inbjudande. En brasa knastrade muntert och doften av honungsöl fann snart sin väg genom näsborrarna på Christopher, vars mun genast började vattnas.
”Du lyckas på något sätt alltid göra ett spektakel av sig själv”, påpekade Casper och drog med sig sextonåringen bort från dörren, längre in i den något dammiga lokalen. De slog sig ner vid ett bord, inte allt för långt ifrån brasan, medan slytherinaren började dra av sig manteln. Han hängde den på stolsryggen efter att de satt sig tillrätta, innan huvudet föll mot bordet med en högljudd skräll.
”Det är inte mitt fel att McGonagall älskar att ge mig kvarsittning”, gnällde Christopher ner mot bordsskivan och stampade frustrerat med fötterna i golvet.
”Jaså? Låt mig då fråga vad det egentligen var du gjorde den här gången”, kontrade Casper. Bra fråga, vad var det egentligen han hade lyckats sig på den här gången?
”Jag förvandlade hennes kateder till en krukväxt och gav den kanske ben att gå med”, muttrade den andre och rätade därefter på sig, med underläppen putande och axlarna slokandes.
”Då förstår jag att hon gav dig kvarsittning..men kanske några extra poäng för benen? Det är ju ändå ganska skickligt gjort”, svarade hufflepuffaren och skrattade svagt till.
”Knappast, hon gastade mest om att jag slösar bort alla mina talanger på en massa strunt”, knorrade Christopher, vars ögon så sakteliga hade börjat leta sig runt den öppna ytan. Han kände igen alla förutom någon elev från sjunde året, men utöver det stod det ganska klart för honom vilka det var som Dumbledore bjudit in. Evans, Lupin, den där tönten William och såklart Greene. Jösses, vilken sorgsen liten bunt. Okej, det där var orättvist, men de verkade ändå aldrig ha gillat honom särskilt mycket. Kanske det berodde på att han alltid lyckades bete sig som ett as? Fast om sanningen nu skulle fram så hade han aldrig gjort det av den anledningen, utan orden hade liksom flytt munnen på honom. Han hade kallat Evans rödtott ett antal gånger, fascinerat sig över Lupins ärr, kallat William en slö sengångare och Greene hade också fått utstå en hel del terror. Inte så värst mycket på senare dar, däremot hade det varit riktigt illa under det tredje samt fjärde året. Det var tiden när sextonåringen bestämt sig för att ta ut all sin ilska, som egentligen var enbart riktad mot föräldrarna, på alla andra. Förutom Casper, även om han behövt stå ut med en hel del annan skit. Nåväl, Christopher visste att det varit så grovt fel någonting nu kan vara, men ändå hade han gjort det. Psyket hade brustit totalt, bortom all räddning. Nästan.

Slytherinaren ryckte till när en klar, tydlig röst ljöd genom rummet, Dumbledore. Där kan man snacka om att ha respekt, för det hade han verkligen för den äldre mannen. Djup respekt och tacksamhet. Hade det inte varit för rektorn, hade Christopher förmodligen varit död vid det laget, eller kanske ännu värre.
”Ska vi börja då? Jag vill tacka er alla för att ni tagit er tid efter en dag fylld av lektioner..och kvarsittning”, började rektorn, med mungipor som det ryckte lätt i. Inte konstigt att Dumbledore blev road av sådant smått, det brukade han ju bli.

”Jösses, jag har aldrig sett livet försvinna så snabbt hos någon innan,” påpekar Miranda, som lutar sig fram över barbordet mellan de två. Hennes bebisblåa ögon betraktar nyfiket ansiktsuttrycket på den yngre killen framför sig. Uppenbarligen har hon lust att höra lite skvaller, oturligt nog för henne har Jacob aldrig varit särskilt förtjust i skvaller. Även när det kommer till Christopher Walker. Efter alla gånger de stött på varandra och haft långa konversationer bör detta vara något som den unga kvinnan borde ha snappat upp. Men äsch, han dömer henne inte. Det finns en hel del som inte ens hans bästa vänner känner till. William har nog luskat ut det mesta, men bortsett från honom så finns det många hemligheter gömda.
”Det är bara någon jag hellre slipper,” kortfattat, men mer behöver han inte dela med sig för att Miranda ska förstå. Helt enkelt ett ämne för en annan gång. Hon har dock fortfarande ögonbrynen höjda, och nyfikenheten är uppenbar. När däremot Dumbledore öppnar munnen kommer de bägge två på andra tankar.
”Saved by the bell,” fyra stora glas fyllda till bredden med honungsöl dyker upp på en bricka. Bra att de åtminstone hann bli färdiga. Jake skickar ännu ett leende till flickan, och tassar tillbaka till fåtöljerna där vännerna sitter och väntar.
”Vad gör han här?” Viskar han till Remus, han vill ju inte störa rektorn mitt i sina meningar. Tyvärr får han inte mycket mer än en axelryckning till svar, då vännen verkar alldeles fördjupad i vad det är som sägs. Kanske han borde ha valt att fråga William istället, han verkar inte tänka på mycket annat än honungsölen för närvarande. Han skulle nog ha gett ett roligare svar än det Jacob fick.

Den hatande känslan gentemot Christopher är inte någonting som kommit från ingenstans, utan det finns bra anledningar till det hela. Han må vara mer godhjärtad än fån som Lucius Malfoy, riktiga svin, men han är långt ifrån snäll. Han har nog aldrig varit snäll mot de fyra Gryffindorarna sittandes i ett av hörnen. Inte en endaste enstaka gång. Det är liksom svårt att uppskatta en person som inte varit annat än dryg i sex år, vilket kan leda till att man själv förlorar vissa principer och är dryg tillbaka. Men Slytherineleven kan inte förvänta sig något annat.
”Låt mig berätta lite mer om vad det är jag vill att vi ska åstadkomma med detta, och varför vi är här.” Dumbledores röst får prefekten att komma på andra tankar, och med sitt glas honungsöl i handen fokuserar han endast på det som blir sagt runt omkring honom. Mycket viktig information.

Mötet blev ganska långdraget och tiden tickade därmed på. Det var kolsvart ute när rektorn tackade för deras uppmärksamhet och talade om när nästa möte skulle kunna tänkas hållas. Långdraget var däremot inte alls samma sak som långtråkigt, för det hade mötet absolut inte varit och Christopher tvivlade starkt på att någon av deltagarna blivit uttråkade. Dumbledore hade tagit upp många viktiga punkter och delat med sig av intressant information, som både fick sextonåringens skinn tt krypa men samtidigt hålla sinnet alert. Det som stod klart för honom var i vilket fall att de rörde sig mot mörkare tider, med riktigt stora steg. Otäckt och spännande på samma gång, även om den förstnämnde känslan tog över smått.
Av någon anledning påminde det honom om hemmet i norra Skottland, känslan alltså. Han kunde inte riktigt sätta fingret på det, men samma olustiga känsla spred sig ändå i magen. Nu skulle han dock inte bli tvungen att spendera lika mycket tid hemma över loven, då ordern förmodligen skulle komma att ta upp relativt mycket tid.

”Så, vad tyckte du?” Undrade Casper och spände fast sin mantel, innan han fiskade upp väskan som stod vid fötterna på honom.
”Att det är hemskt men samtidigt spännande..jag är i alla fall glad att han bjöd in mig, trots att jag går i Slytherin”, svarade Christopher och drog på munnen, svagt men ändå märkbart.
”Bara för att du går i Slytherin betyder det inte att du är en dålig person”, predikade den andre genast och sköt ut hakan. ”Man ska aldrig döma hunden efter håret, eller hur?” Fortsatte han, med en liten glimt i ögat, och drog en av händerna genom det rödaktiga håret. Casper var egentligen ganska söt när man tog sig en närmare titt på honom. Kinderna var alltid rosiga, ögonen klart blåa och håret rufsigt. Sedan var han även ganska kort, inte mer än hundrasjuttio centimeter i sin fulla längd.
”Ja ja, jag vet att jag inte är en dålig person.” Slytherinaren himlade med ögonen och trädde på sin egen mantel. Den hade torkat hyfsat under timmarna som passerat och var sådär härligt varm. Inte lika varm som han önskat, men bättre än ingenting. Och så länge den inte var blöt hade han ingenting att klaga på.
De bruna ögonen svepte över lokalen medan de två vännerna rörde sig mot dörren. Det var ganska längesen han lagt ögonen ordentligt på Greene, som inte verkade ha växt på längden på flertalet år. Han hade alltid varit liten, vilket förmodligen var en av anledningarna till varför Christopher gått på honom under de där två åren. Det hade varit vad han kallade enkelt byte och precis vad han varit ute efter i den stunden. Såhär på efterhand skämdes han dock ganska så mycket, mer än han själv ville erkänna. Om han inte hade varit så dryg mot allt och alla hade vänkretsen kanske varit större än en person? Vem visste? Med tänderna gnagandes i underläppen ryckte han lätt på axlarna, innan blicken gled mot Casper igen.
”Har du ett paraply med dig?” Undrade den längre av dem och grävde ner händerna i fickorna.
”Vad tror du om mig egentligen? Klart jag har ett paraply, det är ju världens oväder därute!” Svarade hufflepuffaren nästintill förnärmat och började gräva i sin väska, tills ett gult paraply slutligen drogs fram.

Helt ärligt känns det som att tiden flyger förbi, vilket gör Jacob lite besviken. Inte på mötet, överhuvudtaget inte, det var fantastiskt. Så fantastiskt att han inte skulle ha några problem med att stanna där i flera timmar till. Det hade varit så intressant och insiktsfullt, precis som allt annat rektorn säger. Tillräckligt bra för att göra honom stum i slutet, där han sitter lite som en staty. Glaset är nu slut på honungsöl, men det kvittar. Han har annat att tänka på. Nästa möte till exempel. Gud vad han ser framemot det redan.
”Klockan är snart halv nio, vi kommer nog missa middagen,” påpekar Lily, medan hon drar manteln över axlarna och sätter fast den. Hennes röst är tillslut det som får sextonåringen att vakna upp igen. Tillbaka till verkligheten. Han tvingar ur sig en liten harkling för att få hjärnan att fungera igen, och han skyndar sig med att ställa sig upp från den aningen hårda fåtöljen.
”Jag är så förskräckligt hungrig! Vi kanske kan sno med oss några frallor från köket?” Williams röst är lätt gnällande, vilket är rätt roligt att höra. Han har vanligtvis en väldigt mörk, mogen röst, men den kan definitivt låta bedårande vid vissa tillfällen. Som nu, till exempel. Bedårande läten är inte något man förknippar med honom, då han ser lite skräckinjagande ut. Stilig förvisso, men de skarpa ansiktsdragen och muskulösa kroppen kan lätt få en att vända på klacken.
”Lugn, jag bad James och Sirius att ta med lite upp” försäkrar Jacob, och stryker fingrarna genom de lena, blonda lockarna. De kittlar alltid så förbaskat mot ögonlocken, riktigt irriterande. Det får blicken att vackla en smutta, och landa på Christopher. Främst för att han märkte att han kollade på honom, men också för att försäkra sig om att ingen skulle börja gräla. Det har nog ingen ork med såhär dags. Hade han hört dem prata? Ja. Och han håller inte med, Slytherineleven är en dålig person, åtminstone mot gänget som håller på att göra sig redo. Han förknippar bara dåliga minnen med honom, och av det han fått lära känna har han inte fått ett positivt intryck. Men Jacob har ingenting med det att göra, och håller sig för sig själv istället, lägger fokuset på manteln istället.

”Hur kunde du glömma ditt paraply? Jag påminde dig ett flertal gånger!” Tänkte Jake ge William lite av en utskällning? Jodå, men bara en tyst en. Så att inte hela puben hör dem. William ler bara som svar, som han alltid gör. Brett och glatt. Efter alla år som de känt varandra har den längre av de två lärt sig att han alltid kommer kunna gå under hans paraply. Lily och Remus har precis gått ut ur puben, vilket leder till att Jacob skyndar sig efter dem. Paraplyet uppslaget och manteln hårt knuten om överkroppen. ”Den här gången kommer du inte få gå under det!” Men kommer han att hålla sig vid det där? Nope, det tar inte lång tid för William att få plats där under, vilket är lite svårt då han är betydligt längre. Jacob kan verkligen inte lära sig.

Att röra sig hela vägen tillbaka till Hogwarts från Hogsmeade tog sin lilla tid och när de två ungdomarna slutligen var påväg nerför trapporna, till deras respektive elevhem, var båda ganska så blöta. Paraplyet hade självfallet hjälpt, men regnet hade varit så hårt och kommit så pass mycket från sidan att det inte varit riktigt tillräckligt. Christopher längtade verkligen efter att ta sig en varm dusch, kanske till och med smyga sig i i prefekternas badrum och ta ett bad. Fast nej, det var han alldeles för trött för. Det fick helt enkelt duga med en dusch, och sedan lite försenad middag från köket.
”Jag antar att vi ses imorgon?” Frågade Casper när de kom fram till en korsning av korridorer. Väggarna var av sten och facklor satt utplacerade med jämna mellanrum. Alla våningar som låg längre ner var generellt mörkare än de ovan, av uppenbara anledningar. Och då var det ändå inte särskilt mörkt ännu, utan det blev betydligt mörkare när man rörde sig ner mot fängelsehålorna. Varför var Slytherins elevhem ens tvunget att befinna sig där? Det var orättvist, speciellt i jämförelse med Ravenclaw och Gryffindor.
”Jo, vi ses väl imorgon under frukosten”, svarade sextonåringen dröjande, innan han ryckte upp sig och klistrade ett leende på läpparna. ”Glöm inte att uppsatsen om gastar ska in imorgon också”, fortsatte han svängde in i rätt korridor, samtidigt som han vinkade mot kamraten, som snart fortsatte mot sitt eget elevhem.

Det varma vattnet sköljde över det ljusa ansiktet, över de fräkniga kinderna och genom det tjocka, svarta håret. Åh, det var så skönt att äntligen bli varm efter allt det där förbaskade regnet. Christopher drog händerna genom de mörka lockarna innan han fiskade åt sig en flaska med schampoo. Det doftade av jordgubbar, till skillnad från balsamet som istället doftade av vanilj. Även duschtvålen hade en trevlig doft, mer som någon blandning av körsbärsblommor och aprikos.
När sextonåringen stängt av vattnet och stigit ut från duschen, drog han hastigt åt sig badlakanet som hängde på en av krokarna. Som tur var, var duschrummet tomt och han slapp därför en massa mörka blickar på sig. En halvblods magiker i Slytherin? Inte populärt whatsoever. Inte ens de han delade sovsal med fann sig i det och de hade aldrig haft någon mer nära relation. Casper var den enda eleven på skolan som uppskattade slytherinaren ens en gnutta, det var i alla fall så han själv uppfattade det.

Christopher tvättade hastigt av ansiktet inne på en av toaletterna, smorde in det med återfuktande kräm och blåste håret torrt med hjälp av staven. Därefter klädde han på sig - mjukisbyxor och en stor pullover, för att sedan bege sig iväg mot köket. Stegen förde honom upp för trapporna och vidare längsmed en av korridorerna, bort mot tavlan med päronet. Fingrarna gled över den gulgröna frukten med små rörelser tills tavlan gled upp och avslöjade en gömd liten gång.
Doften av nylagad mat slog genast mot ansiktet på honom och magen gav ifrån sig ett klagande läte. Han hade inte insett på långa vägar hur hungrig han egentligen var. Klockan började väl närma sig tio vid det laget och han hade inte ätit något sedan lunch, plus att han blivit tvungen att överge sitt mellis för McGonagalls dumma kvarsittning.
”Sir! Vad får det lov att vara? Lite te kanske? Köttfärslimpa med sås och potatis?” Pep en av de små alverna och skyndade fram mot slytherinaren. ”Kom kom, sitt här”, fortsatte den lilla varelsen och drog med sig sextonåringen mot ett litet bord.

Det är tur att eleverna i årskurs sex inte behöver gömma sig inne i sällskapsrummet efter klockan nio, om så varit fallet hade de nog inte kunnat få mat i de stackars magarna. Jacob hade varit utsvulten enda sedan lunch, det hade inte varit en dag fylld med lektioner, men han hade ändå haft näsan i böckerna hela eftermiddagen. Som sagt, han gillar att ha saker och tänka på, syssla med annat. Han blir lätt uttråkad och stressad av att bara sitta och göra ingenting. Något som alla i sovsalen irriterar sig på. Kanske för att han delar rum med riktigt hypade personer som William och James, som vill ha uppmärksamhet nästintill konstant. Ingenting som han tänker säga till deras ansikten från ingenstans, men de vet nog det själva på en viss nivå. Hur som helst, han är utsvulten. Han hade varit fastfrusen i böckerna och inte haft tid att äta någonting mellan passen. Jo, han hade kunnat ta sig tiden och få i sig lite näring, men det hade passerat minnet helt och hållet. Lyckligtvis har de tre resterande killarna som inte varit med på mötet tagit med sig både frallor och soppa. Passar utmärkt tillsammans. Som vanligtvis zoomar sextonåringen ut där de sitter vid en av bänkarna längre ner i korridoren och njuter av middagen. Det är en del av vardagen, huvudet står helt tomt i några minuter. Vilket är lite konstigt då han vill hålla sig sysselsatt, hur det funkar vet han inte, men det är så det ligger till. Jacob väcks inte upp förrän han ser en hand glida förbi framför ögonen på honom, och som den han är daskar han genast till den. Främst för att han vet vem det är han har att göra med.
”Nej, jag vill ha min fralla,” protesterar han, och skickar en blängande blick mot William, som redan ätit upp sin mat. Han är lång och kan stoppa i sig hur mycket som helst. Men Jacob kommer inte gå med på det. När det är avklarat zoomar han ut än en gång. Herregud.

Efter ett tag blev de klara, men bara efter en liten påminnelse från McGonagalls sida att de kommer behöva gå upp tidigt morgonen därpå. Prefekten borde väl ha sett till så att alla gått tillbaka till sovsalarna vid det laget, men det är lätt att vara efterklok. Han själv tänker inte gå och lägga sig riktigt än. Han har med sig rena, mysiga kläder sin ryggsäck, tillsammans med sina hår och hudprodukter. Därefter rörde han sig till prefekternas badrum. Den här gången tänkte inte Remus följa med, han var betydligt tröttare och behövde sin välförtjänta sömn. William verkade inte heller riktigt ha ork att försöka få Jacob att ta med honom. Detta gör det betydligt lättare för Jacob, han behöver lite andrum. Han spenderar nog lite mer än en halvtimme där under badskummet, det hinner bli lite väl kallt när han bestämmer sig för att ställa sig upp och låta vattnet rinna ut. Därefter tar han en dusch för att tvätta håret, med kokos och vanilj som bas i både schampot och balsamet. När det är klart torkar han av sig noggrant, bara för att smörja in sig med bodylotion med doft av kokos och sandelträ, och håret i en inpackning för natten. Tillslut får han på sig ett par gråa mjukisbyxor och en långärmad T-shirt, och packar ihop sina saker för att gå därifrån. Fy fan vad härligt, välbehövd spakväll.