I dina armar

*Drar nervöst ett djupt, djupt andetag*

Då var jag tillbaka här igen.

Hej alla finisar som förgyller mugglis. Hoppas allt är bra med er. Jag har varit, inte frånvarande för jag har titt som tätt kikat in här för att kolla läget, men jag har varit väldigt oaktiv. Jag har i och med detta försummat en av mina fanfics grovt och jag har inte vetat vad jag ska göra med den. Det enda jag har velat göra är att skriva om den. Så det har jag nu gjort. Eller åtminstone börjat och jag har kommit ganska långt.

Missförstå mig rätt, jag har verkligen älskat denna onämnbara fanfic (det är lätt att lista ut vilken det är) och jag har älskat att skriva på den. Men nu när jag läst om den är det många val i den som jag ångrar och det finns så mycket onödiga grejer i den som inte gjorde någon skillnad om man tog bort dom eller ej. Dessutom upptäckte jag att jag är en dialogskrivare av rang. Jag vet med mig själv att jag fullkomligt ÄLSKAR att skriva dialog. Det är verkligen i min mening bland det roligaste man kan skriva och det är ofta ur en dialog mina idéer till olika berättelser föds. Men ingen vill läsa ett helt kapitel där två karaktärer bara pratar med varandra, och inget annat händer. Utöver det så var den sprängfylld med klyschor (klyschor i all ära, men de bör användas med måtta), orealistiska relationsuppbygganden och jag hade en benägenhet att alltid introducera karaktärer just när jag behövde dem för att sedan återigen glömma bort deras existens. Men det allra största felet jag kunde hitta var att jag har skrivit in mig i ett hörn jag inte kan ta mig ur. Allting på grund av att det var så mycket jag ville få in i den på så kort tid, utan någon som helst plan på hur jag skulle göra det.

Så med denna omskrivning/remake/whatever finns det en plan. Det tog många månader för mig att komma fram till vad jag vill med den och vart jag vill komma. Det är inte den striktaste planen, men redan nu har jag mycket bättre förutsättningar.

Så då provar vi helt enkelt igen. Jag släpper den en gång till, under ett nytt namn. För även om den på många sätt är otroligt lik sin ursprungskälla, speciellt de första kapitlen, så lovar jag att den kommer vara annorlunda. Till att börja med så kommer kapitlen vara betydligt längre, så det faktiskt hinner hända något av vikt i (nästan) varje kapitel (jag jobbar för att minska antalet filler-kapitel). Jag som skriver har blivit äldre och har skaffat mig lite mer livserfarenhet som hjälper mig i mitt skrivande. Dessutom har jag tagit bort en del och lagt till annat som jag ansett vara nödvändigt för att få historien att flyta bättre. Och jag har verkligen embraceat att det är en fanfiction, jag får göra (nästan) vad jag vill med storyn. Så vi får väl se om det finns något intresse för den.

Så efter den otroligt långa utläggningen om varför jag gör det här får jag väl dra storyns premisser och åldersgräns etc.

I dina armar
Typ av text: Fanfiction
Genre: Romantik, Drama
Åldersgräns: Om jag mot bättre vetande måste sätta en åldersgräns skulle det vara PG-13. Men det är så individuellt vad man klarar. Jag använder gärna svordomar i dialog där jag anser att det passar. När det kommer till sex och kärlek, skriver jag inte vad jag själv anser vara explicit. Oftast. Jag skriver mycket med känslor och hur det skulle kunna tänkas kännas. Men skulle det ändras kommer jag att skriva ut det TYDLIGT innan kapitlet i sådana fall.
Handling: Vi får följa Ida Crawett (en OC som var starkt inspirerad av mig själv en gång i tiden, men nu är hon både en förskönad och förfulad variant av den förra Ida Crawett) som ska börja sitt sjunde år på Hogwarts tillsammans med sina bästa vänner Harry Potter, Ron Weasley och Hermione Granger. Detta sjunde år, som hon föreställt sig ska bli som alla de andra åren, förändrar allt och inte minst hennes uppfattning om en viss person (en person som är ett återkommande inslag i ALLA mina fanfics, men det är en härlig karaktär att jobba med).

Premisserna jag byggt min fanfic på:



En allra sista grej nu innan ni börjar läsa; bara för att jag nu skriver om min fanfic, så anser jag inte att den automatiskt har blivit ett mästerverk bara för det. Den har fortfarande fel och brister som alla mänskligt skapade ting har. Men jag tycker att den åtminstone har blivit bättre. Nu har jag tjatat färdigt. Enjoy I dina armar.


Kapitel 1

Med sina föräldrar tätt bakom sig, sprang Ida Crawett mot spärren som ledde in till perrong nio och trekvart. Trots att väggen kom närmare och närmare saktade hon inte in, utan sprang oberört igenom den. Den välbekanta perrongen uppenbarades framför hennes gråblå ögon. Hogwartsexpressen, i dess mörkröda prakt, stod som vanligt och spottade ur sig ånga som försänkte hela den surrande perrongen i en lätt dimma. Det var en syn lika fängslande nu som första gången hon sett det för sex år sedan. Tanken på att detta var Idas sjunde och sista år fick hennes hjärta att svida till av vemod. Hennes tankar avbröts plötsligt när hennes föräldrar dök upp bakom henne.
"Att du alltid ska envisas med att springa igenom väggen." sade hennes pappa John ansträngt när han och hennes mamma, Lucy, kom ikapp henne. ”Det är inte direkt diskret.” Ida skrattade dock bara åt hans ogillande min.
”Alla barnen gör det, så jag gör det med.” sade Ida som trotsigt mötte sin fars stränga blick. ”Dessutom blir det mycket roligare.”
”Allt i livet kan inte vara roligt Ida.” sade han och Ida märkte att han hade svårt att behålla strängheten i rösten. ”Speciellt inte när det kommer till trollkarlssekretessen. Det är vårt ansvar att skydda den och vår värld…”
”Jag vet pappa!” suckade hon högt och himlade med ögonen. ”Jag har hört din föreläsning om detta sen jag var ett spädbarn. Får jag föreslå att du ger den till Mr Tatcher där borta istället? Jag är rätt säker på att mugglarkläderna han har på sig är avsedda för kvinnor och inte för män.”
John skrattade till lite när han såg på Mr Tatcher och hans stränga uppsyn smälte bort när han åter såg på sitt enda barn. Han verkade aldrig kunna förbli arg på henne, vilket Ida var duktig på att använda till sin fördel.
”Ni ser inte någon av dem?” frågade hon sina föräldrar. Med ’dem’ så refererade hon till Harry Potter, Hermione Granger, Ron och Ginny Weasley som var hennes bästa vänner.
"Nej, jag har inte sett dem" svarade hennes mamma och strök Ida mjukt över det guldblonda håret, identiskt med moderns egna. "Men de kommer säkert strax. Vi är lite tidiga."
"Men hellre för tidig än för sen." sade hennes pappa samtidigt som han kollade på sin klocka. "Ska jag hjälpa dig med kofferten och Dazzle?" Dazzle var Idas ljusbruna kattuggla, som för tillfället satt i sin bur och sov.
"Nej, tack. Jag tar hand om det själv, jag är faktiskt myndig nu." log Ida och tog upp sin trollstav.
”Något vi fått dagligt bevis på sedan du kom hem” muttrade hennes pappa, men Ida ignorerade det, utan svängde lätt till med trollstaven. Kofferten lyfte någon decimeter från vagnen och Ida plockade upp Dazzles bur.
"Om ni ser någon av dem, säg då att jag bara lämnar av mina saker i en kupé!" ropade hon till sina föräldrar över axeln när hon började gå mot tåget.
"Absolut" svarade hennes föräldrar i mun på varandra bakom henne.
Det var en del folk på perrongen, men det var inte svårt att ta sig fram. Hon såg många ansikten hon kände igen och hälsade glatt på flera av dem. Kånkandes på Dazzles bur och med sin fortfarande svävande koffert hack i hälarna tog sig Ida ombord på tåget. Hon hittade snabbt en tom kupé där hon lämnade av sig sina saker. Dazzle sov fortfarande djupt och efter en sista öm blick på henne skyndade Ida sig ut ur kupén igen. Det tog dock tvärstopp då hon kolliderade rätt in i en varm, väldoftande kropp.
”Oj, ursäkta!” sade Ida och tittade upp i ett par kalla grå ögon. Hon ångrade genast sin ursäkt när hon kände igen dem. Hjärtat började att dunka hårt när Draco Malfoy gav henne ett snett leende.
”Ursäkten godtagen Crawett.” sade Malfoy och tog ett steg närmare Ida som instinktivt hade backat undan. Han var mycket längre än henne, och på nära håll kunde hon ana musklerna som fanns under hans kläder.
Röd i ansiktet såg hon sturskt upp på honom. ”Vid vidare eftertanke tar jag tillbaka min ursäkt.”
”Jag har redan mottagit den, det är för sent för det.” flinade han och tog ännu ett steg närmare. Det var som att de utförde en dans, för varje steg hon backade bakåt tog han ett framåt.
”Visst, jag bryr mig inte.” fnös Ida i ett försök att åtminstone låta oberörd.
”Trevligt sätt du har Crawett.” Malfoy log och hans ögon glittrade av okynne. Hon himlade med ögonen, det här var löjligt. Hon behövde komma bort från honom. Hennes kropp hade börjat frammana syndiga reaktioner som fick henne att rodna djupare, vilket han nöjt verkade lägga märke till.
”Låt mig bara vara Malfoy.” suckade hon irriterat och knuffade sig till slut bryskt förbi honom.
”Vi ses Crawett!” ropade han nonchalant efter henne.
Idas hjärta dunkade fortfarande hårt när hon hoppade ut från tåget. Malfoys svala doft dröjde sig kvar i hennes näsa och gjorde så att hennes blod rusade. Lätt vimmelkantig fick hon syn på sina vänner som samlats runt hennes föräldrar. Bestämt trängde hon undan Malfoy ur sina tankar och hon sprang glatt fram till Harry, Ron, Hermione och Ginny. Hon försökte skrattande att krama om dem alla samtidigt och genast började alla att glatt prata i mun på varandra. De hade nästan inte hunnit se varandra alls under sommarlovet då Ida hade rest runt i Europa med sina föräldrar. De hade bara setts under början sommarlovet, på Bill Weasleys och Fleur Delacours bröllop som Ida, Harry och Hermione också närvarat på och hjälpt till med.
Mrs Weasley dök plötsligt upp och log glädjestrålande mot henne sekunden innan hon drog in Ida i en varm omfamning. ”Kära lilla Ida.” sade hon och höll Ida på armlängds avstånd. ”Har du roat dig tillräckligt i Europa nu?”
”Jadå Mrs Weasley!” svarade Ida muntert. ”Det var underbart, men jag tror du praktiskt taget har fått varenda detalj nedpräntad på pergament av min kära mor.” Lucy slog retsamt till Ida över armen innan hon också kramade om Mrs Weasley. Ida hälsade också glatt på Hermiones föräldrar som pratade med Idas pappa, innan hon själv vände sig mot Harry.
”Hur är det med Sirius?” frågade hon.
Harry himlade med de blixtrande gröna ögonen. ”Han mår bra. Han skulle varit här egentligen, men Gringotts skickade iväg honom igårkväll för ett uppdrag i Kina.”
”Sade inte han att jobbet som förbannelse-brytare bara var tillfälligt?” frågade Ida med ett menande leende.
”Du vet hur Sirius är.” svarade han med en enkel axelryckning. Han verkade vara på väg att säga något mer, men då hade klockan plötsligt blivit väldigt mycket. Ida kramade hastigt om sina föräldrar och ignorerade hennes mammas uppenbart fuktiga ögon. Hon fick även avskedskramar från Mrs Weasley och Hermiones föräldrar, innan hon tillsammans med sina vänner steg på tåget som skulle föra dem tillbaka till Hogwarts.

Nästföljande timmar fylldes av skratt och prat. Deras kupé var välbesökt, då ett flertal olika personer bestämde sig för att titta in och säga hej. När Dean Thomas, Seamus Finnigan och Neville Longbottom kom gav Ida dem varsin kram, genuint glad över att få se dem alla igen. Även Parvati Patil och Lavender Brown fick kramar, dock inte lika hjärtliga som Dean, Seamus och Neville hade fått, när de kikade in långt in på eftermiddagen. Deras besök verkade mest vara för att få frågan om de visste vart de andra Gryffindorkillarna satt någonstans besvarad.
När de väl började närma sig Hogwarts, alla lite lätt sockerstinna efter allt godis de tryckt i sig, så lämnade Harry och Ron taktfullt kupén för att låta tjejerna byta om ifred. Egentligen var det ganska onödigt då alla någon gång under deras vänskap hade sett varandra i bara underkläder. Men eftersom de ändå gick så öppnade möjligheten upp för Ida att ta upp ett ämne hon tryckt på under hela tågresan.
”Jaha Hermione, hur går det mellan dig och Ron?” frågade hon med så lätt ton hon kunde uppbåda, som om det var vädret hon pratade om.
Hermione suckade och undvek Idas blick. ”Du vet att jag hade skrivit till dig om saker hade gått framåt. Vi är där vi alltid varit.”
”Förutom den lilla detaljen att ni båda har känslor för varandra.” sade Ginny menande och Hermiones kinder blev uppseendeväckande skära. ”Jag har levt hela mitt liv med Ron, jag vet hur han fungerar och jag ser att han vill ha dig Hermione.”
”Men varför visar han det inte?” utbrast Hermione frustrerat. ”Vi har setts under nästan hela sommaren?”
”Det har inte slagit dig att du också kan ta det första steget?” frågade Ida som om det var det mest självklara i världen.
”Det är klart att det har, men det är inte så enkelt. Det är ju Ron.”
”Och det är kanske just därför du ska försöka.” sade Ida mjukt. ”Du känner honom mer än väl. Du vet om alla hans fel och brister och ändå är du förälskad i honom.”
”Jag håller helt med föregående talare.” sade Ginny och log snett. ”Ron är inte så dum att när han väl har fått dig, då skulle han aldrig vilja sumpa det.”
I samma ögonblick öppnade Harry kupédörren igen och steg in tillsammans med Ron. Tjejerna tystnade ögonblickligen.
”Pratade ni om mig?” frågade Harry skämtsamt och satte sig bredvid Ginny. Hon i sin tur himlade med ögonen och flätade samman deras händer.
”Allt handlar inte om dig.” sade hon med en nästan stöddig ton.
”Nej, hur skulle det se ut?” blev Rons omedelbara svar som alla brast ut i skratt av.

En stund senare bromsade tåget mjukt in på perrongen i Hogsmeade och ett väldigt liv bröt ut i de olika vagnarna. Alla trängdes i utgångarna, ivriga att få komma av det svettiga tåget och ut i den friska och klara kvällsluften. I folkmyllret hamnade Ida mellan Ron och Harry. Båda två hade alltid varit längre än henne själv, men det var först nu när hon inte hade något än Harrys ryggtavla i sitt synfält som hon verkligen insåg exakt hur mycket längre de var.
Med ens var det som att någon dragit ur en propp, för innan Ida hunnit blinka befann hon och de andra sig ute på den mjukt upplysta perrongen. En gestalt till sidan om henne fångade hennes uppmärksamhet och för andra gången idag gjorde hjärtat en frivolt när hennes gråblå ögon mötte ett par grå. Generat slog hon bort blicken och började med uppskruvad puls raskt gå mot vagnarna som skulle köra upp dem till skolan.
Varför han? Varför han? Varför han?
Detta mantrat hade hon upprepat för sig själv en längre tid nu. Hon visste varken hur eller varför, men hon var motvilligt attraherad av Malfoy. Hon visste nästan inte själv när det hade vänt. Hans drag hade länge varit spetsiga och kroppen gänglig. Men under deras sjätte år hade hon upptäckt förändringar. Näsan hade fortfarande varit rak och spetsig, ögonen fortfarande iskallt grå och håret var lika vitblont som innan. Men något hände med hans ansikte, dragen blev inte lika påtagligt spetsiga som innan, utan de blev mjukare på något vis. Hans kropp hade gått ifrån att vara gänglig och istället blivit slank och atletiskt uppbyggd. Så det var definitivt en bidragande faktor. Men personligheten kunde hon inte påstå att hon sett några förändringar i. Han var fortfarande arrogant, elak och självisk.
Ida hade lust att stöna tyst för sig själv. Hon ville verkligen inte känna såhär. Det var verkligen högst motvilligt hon gjorde det. Ingen behövde påpeka för henne att det var fel. Ida avskydde honom minst lika mycket som hennes vänner gjorde. Men hennes kropp och sinne förrådde henne varenda gång hon såg honom. Hennes ständiga försök till att förtrycka sina lustande känslor hade ständigt misslyckats. Så för att kompensera upp och överglänsa de andra känslorna så försökte hon alltid hata honom lite mer. Det var hennes bästa, och enda, metod för att hantera sina känslor.
Givetvis var det ingen som visste om hennes känslor. Varken Ginny, Ron, Harry eller ens Hermione visste. För hur skulle hon förklara det? Det var så orimligt att hon själv hade svårt att förstå det. Och vad skulle det tjäna till om de visste om det? De kunde inte direkt hjälpa henne att bli av med sina känslor. Och hon skulle inte heller be dem att sluta hata honom, när hon själv jobbade så hårt på att hata honom mer än dem. Dessutom skulle hon inte bli tillsammans med Malfoy. Det var en omöjlighet. Det skulle, kunde och fick inte hända. Så vad skulle det faktiskt tjäna till om hennes vänner visste om hennes stridande känslor mot den vitblonda Slytherin-eleven? Ingenting. Absolut ingenting.
De hade kommit fram till vagnarna som skulle föra upp dem till slottet. Ida var den sista i deras grupp att hoppa in i vagnen, så i nästan samma ögonblick hon hade satt sig ned, drogs dörren igen av sig själv och vagnen började mödosamt röra sig framåt. Rons mage gav ifrån sig ett högt kurrande. Ida var på väg att fälla en retsam kommentar när hennes egna mage gav ifrån sig ett ännu högre knorrande.
”Jag tror de pratar med varandra.” sade Ron med ett skratt som de andra stämde in i.
”Tur att vi är framme snart, så att den kommunikationen kan ta slut.” flinade Ida och kikade upp mot den höga slottssiluetten som glittrade av ljusen inifrån. Deras skola. Deras andra hem.

-

Author's note: Som ni märkte, långt kapitel. Och det kommer med stor sannolikhet att fortsätta på det viset. Om ni hatar det upplägget med långa kapitel får ni gärna kommentera så får jag väl se om jag kan lägga upp det på ett annat sätt. Om inte annat, får ni gärna kommentera i alla fall om det är så att ni vill läsa mer. Och jag avråder er STARKT från att läsa original-fanficen. Som sagt, jag älskade den, men den är inte värd besväret. Men vill ni mot all förmodan ändå göra det, så kan jag ju inte hindra er.

Den nya titeln till min berättelse är namne med Håkan Hellströms låt. Den kan jag faktiskt rekommendera att man lyssnar på. Jag älskar den låten och speciellt texten som jag ändå kan koppla till denna fanficen och min vision med den.

Nu är jag äntligen färdig med mitt babblande. Kommentera, kritisera, gör vad ni vill med den så får vi se om det kommer upp mer. Det hänger på er nu mina fellow mugglisar. Kram på er ♥

Vid Merlin. Vad ska man säga? Jag har ju kikat på första versionen av den här, gillade den men kom av olika anledningar (livet) av mig lite i läsandet. Visste dessutom att den skulle dyka upp, omarbetad. Och OMG! Så otroligt välskriven den är nu!

Gillar inte bara kapitlet, utan även hur du beskriver själva skrivprocessen, och din spoiler på slutet såklart! Älskar drama! Som skrivande person vet jag precis hur det känns och du har verkligen satt ord på det

Sist men inte minst: kapitlet. Hur du fångar Malfoys karaktär och gör honom kaxig och attraktiv på ett alldeles oemotståndligt sätt. Hur du berättar, med alla detaljer och omsorgsfullt uppbyggda meningar. Och så vidare.

Bevakar. Definitivt.

Gud vilken fin kommentar ♥ Jag har sett att mitt forumbetyg har ökat utan att jag varit aktiv, och sett att du läste den! Så det gav mig lite eld i baken att faktiskt börja publicera den här omskrivningen, haha! Men då har jag ju också ett litet hum om ungefär hur långt du kommit på originalberättelsen och, som jag skrev i mitt förra inlägg, så är de första kapitlen ganska lika varandra vid en direkt jämförelse. Men det är så jag alltid föreställt mig att den ska börja och då får det förbli så. För är det något jag alltid vetat om den här fanficen är det hur den börjar och hur jag vill att den ska sluta (det är den där kringelkrok-vägen i mitten som ställt till det bara). Däremot så anser (och hoppas) jag att den här nya versionen är mer välskriven.

Men nu är jag färdigpratad för denna gången och släpper andra kapitlet istället. Enjoy!


Kapitel 2

Festmåltiden i Stora Salen var som vanligt storslagen, med flera läckra och väldoftande rätter. De tindrande och svävande ljusen kastade ett gyllene och varmt sken över de högljutt skrattande och pratande eleverna. Alla skulle uppdatera allt och alla om vad som hänt en själv under sommarlovet. Att det var läsårets första dag märktes tydligt.
Ida tuggade nöjt på en smördränkt majskolv medan hon försökte att inte skratta sitt alldeles för högljudda skratt när Gryffindorkillarna berättade dråpliga anekdoter från den gångna sommaren. Ginny och Hermione skrattade i sin tur åt Idas fruktansvärt dåliga humor och hennes ofta hopplösa försök till att inte skratta.
Just när Dean drog ännu ett skämt råkade Ida titta bakom Harrys axel och såg rätt in i Malfoys ögon. Det var som att tiden stannade upp och allt som inte var Malfoy fick suddiga konturer. Han tittade allvarligt tillbaka på henne. Det fanns inget elakt eller hånfullt i hans blick överhuvudtaget. Hjärtat började sin vana trogen att dunka snabbare i hennes bröst och fick henne att äntligen slå bort blicken. Varför envisades hennes ögon med att ständigt söka sig till Slytherin-bordet? Hade hennes hjärna installerat en magnet som automatiskt letade upp honom åt henne?
Nya gapskratt bröt ut runt Gryffindorbordet och Ida återvände till verkligheten. Men nu log hon bara. Hermione verkade lägga märke till förändringen, för när de senare under kvällen gick upp mot Gryffindortornet tog hon upp det igen.
”Har det hänt något Ida?” frågade hon. Ida älskade Hermione, men ibland önskade hon verkligen att hon hade kunnat få en mindre observant bästa vän.
”Nej, det har inte hänt något.” svarade hon oberört och lyckades få till en milt förvånad blick när hon tittade på Hermione. ”Vad får dig att tro det?”
”Därför att jag känner dig och jag vet att när du skrattar som mest finns det få saker som kan få dig att sluta.” sade hennes väninna menande. ”Eller så har det varit förut, men sen en tid tillbaka är det inte så längre. Det är som att något plötsligt går upp för dig och du går in i dig själv.”
Det är orättvist att den smartaste häxan i deras generation också verkade vara den mest skarpsynta. Nu hade det egentligen varit ett bra tillfälle för att vräka ur sig hemligheten om hennes känslor för Malfoy till Hermione, men det tog emot. Det gick inte. Det praktiskt taget stockade sig i halsen när hon i en millisekund övervägde att berätta det. Så hon lät helt enkelt bli.
”Det som slår mig är att vi har så kort tid kvar här.” blev Idas svar istället och det var faktiskt till viss del sant. Hon kände då och då ett sting av sorg och panik över att snart vara färdig på Hogwarts. Hon kände hon sig inte färdig med slottet. Hennes lyckligaste tid var nu. Hon älskade allt med skolan och särskilt gemenskapen i hennes elevhem.
Hermiones undrande blick försvann och ersattes av en min full av förståelse.
”Jag vet.” sade hon. ”Allt har gått så fort.”
”Det är sjukt.” suckade Ida. ”Jag vet att vi antagligen aldrig kommer skiljas åt, vi kommer fortsätta ses och så vidare. Men det kommer ändå inte att bli detsamma.”
”Det är livets naturliga gång.” sade Hermione och log. ”Men som du säger, vi kommer inte skiljas åt.”

Den natten vred och vände sig Ida i sin himmelsäng. Sängen var lika varm och bekväm som den alltid varit, men hon fann ingen ro. De andra flickornas djupa andetag indikerade på att de alla tre redan sov djupt och Ida var ensam i sin vakenhet. Insomnia hade varit ett återkommande problem hon tampats med sedan i våras. Sommarlovet hade varit en befrielse från det och hon hade sovit utmärkt under nästan hela ledigheten. Och plötsligt kom denna första natt tillbaka på Hogwarts och det verkade återigen vara en omöjlighet att få sova. En omöjlighet som hon starkt anade var influerad av en viss person.
När klockan närmade sig halv fem på morgonkvisten gav Ida slutligen upp och klev suckande upp ur sängen. Hon tassade tyst fram till sin koffert och började försiktigt rota efter en av sina favoritböcker. När hennes fingrar plötsligt mötte mjuk frotté i kofferten slogs hon av en idé. Hon plockade försiktigt upp sin purpurröda badrock ur kofferten och skyndade tyst ut ur sovsalen.
Det var alldeles tyst och stilla i slottskorridorerna. Inte en själ utom henne själv verkade vara vaken. När Ida slutligen nådde fram till ingången till prefekternas badrum viskade hon lösenordet som Ron gett henne. Han hade alltid gett dem till henne sedan han blev prefekt, vilket hon var oändligt tacksam för. Dörren till badrummet öppnades med ett gnisslande som med stor säkerhet hade kunnat väcka hela slottet. Ida smet in och drog kvickt igen dörren efter sig. Badrummet lystes upp av ett flertal levande ljus som fick långa skuggor att dansa över de marmorvita väggarna. Badkaret liknade mer en mindre, rund bassäng med minst hundra guldkranar som alla pryddes av ädelstenar i olika färger. Det ekade tyst i badrummet när Ida gick fram mot kranarna och trots att hon långt ifrån hade provat dem alla, hade hon ändå en favoritkombination. En mjuk och väldoftande kombination av apelsinblomma, havsbadsalt och fresia.
Hon klädde snabbt av sig pyjamasen och knäppte omsorgsfullt av sig sin guldkedja som det hängde en liten gyllene kvick i. Hon lade försiktigt ifrån sig halsbandet på ett utav borden där det låg en prydlig hög med vita, mjuka handdukar medan hon såg sig omkring. Trots att hon hade varit här inne många gånger kunde hon aldrig låta bli att bli förundrad över hur stort och vackert rummet var.
Inom bara någon minut var bassängbadkaret fyllt av bubbelskum och vatten. Hon dök ned i det ljuvligt varma vattnet och stannade under ytan i några sekunder innan åter simmade upp mot ytan igen. Hon strök spottande undan det långa, våta håret från sitt ansikte innan hon simmade bort mot den grundare delen av badkaret, där man kunde sitta ned. Med en belåten suck lutade Ida tillbaka huvudet mot den ovanligt bekväma stenkanten och slöt förnöjsamt ögonen.

Ett plötsligt, högt ljud fick Ida att hoppa till och hon insåg att hon måste ha slumrat till. Hon såg sig omkring för att se vad som hade triggat fram det vagt bekanta ljudet och hennes hjärta slutade att slå för ett ögonblick. I dörröppningen in till badrummet stod en förstenad Malfoy. Ida gav ifrån sig ett förskräckt och förödmjukat ljud som kunde liknas med ett skrik.
"Hur kom du in?!" frågade Ida argt och en plötslig tacksamhet över sin egen förtjusning i bubbelbad for över henne. Hon var också extra tacksam över att just dessa bubblorna inte försvann med tiden och dolde hennes nakna kropp från Malfoys ögon helt.
"Det var upplåst…" sade han och till hennes förvåning flackade han med blicken som om han inte visste vad han skulle titta på.
"UT!" befallde Ida och hon fortsatte förundras över att han lyssnade på henne. Han stängde till och med dörren. Ida skyndade sig upp ur badkaret och svepte snabbt sin badrock om sig. Hon torkade kvickt sitt guldblonda hår med trollstaven medan hon snabbt kastade en blick i spegeln för att granska sitt utseende. Över de höga kindbenen vilade fortfarande en lätt rodnad och de vanligtvis fylliga läpparna var hårt ihopknipna. Hon plockade snabbt åt sig sin pyjamas innan hon jäktat gick bort mot dörren.
Utanför väntade Malfoy på att få komma in. Han verkade ha hämtat sig och återfått sitt självgoda sätt. "Äntligen." utbrast han flinandes när Ida öppnade dörren till badrummet. Ida hade tänkt att bara gå förbi honom men han blockerade hennes väg.
"Jag har en liten fråga Crawett." fortsatte han och såg henne i ögonen. "Hur lyckades du komma in där, när du varken är prefekt, förste ordningsman eller Quidditchkapten?"
"Det får du lov att fundera ut själv" sade Ida sockersött innan hon trängde sig förbi honom med hjälp av en av sina Quidditchtacklingar. Hon hörde förnöjt hur han stönade till.
"Tur för dig att jag inte kan ge dig poängavdrag än, Crawett!" stönade Malfoy efter henne när hon skyndade tillbaka mot Gryffindors sällskapsrum. Det krävde all hennes viljestyrka att inte vända sig om över axeln för att kika på honom.
Hon kände inte att hon hade glömt något eller att något var fel under hela vägen tillbaka. Det var först när hon gett tjocka damen lösenordet och krupit in i sällskapsrummet som Ida plötsligt slogs av en tanke. Hon förde snabbt handen mot halsen och hon kände hur hjärtat började slå oroligt. Halsbandet. Det låg kvar i prefekternas badrum.

En timme senare klev Ida för andra gången denna dag in i prefekternas badrum. Hon hade stått halvt gömd bakom en rustning och väntat på att Malfoy skulle lämna badrummet innan hon själv hade kunnat storma in där igen. Rummet var fortfarande varmt och fuktigt efter att Malfoy varit där. Hon kunde inte hjälpa sig själv när hon drog in den berusande doften av hans badvattten som fortfarande hängde kvar i luften. Hon stelnade till när hon insåg vad hon hade gjort, innan hon förebrående skakade på huvudet åt sig själv och snabbt styrde stegen fram till bordet där hon hade lagt halsbandet. Hjärtat sjönk i bröstet på henne innan hon ens nått fram. Halsbandet låg inte där.

-

Author's note: En grej till om de här första kapitlen, som egentligen inte är nödvändigt vetande men som jag ändå vill dela med mig av. Jag har varit tvungen att slå ihop flera av dem. Från början var t.ex. den första halvan av detta kapitlet (innan badrummet) ett eget kapitel. Ganska händelselöst va? Men jag tycker att det beskriver Ida på ett bra sätt och varför hon gör de valen hon gör, så därför är det en bra början på ett kapitel, men inte bra som eget kapitel.

Lämna gärna kommentarer om ni gillar den här lite långsamma starten

Jag tycker det fungerar väldigt bra med de lite längre kapitlen. De är precis lagom längd enligt min smak Denna händelse i badrummet minns jag tydligt. Den lyxiga miljön bildar en härlig bakgrund. Det var så härligt med Idas quidditch-tackling, och nu är det spännande att hon glömde halsbandet. Vet ju vad som kommer att hända (ska inte spoila) och kan säga att jag älskar deras kaxighet mot varandra. Du beskriver dem så bra!

Kapitel 3

När Hermione, Parvati och Lavender kom in i Stora Salen senare samma morgon var Ida redan där, halvvägs in på sin andra portion av frukosten.
"Där är du!" utbrast Hermione när hon slog sig ned mittemot sin bästa vän. "Hur länge har du varit uppe?"
Ida klämde fram ett ansträngt skratt. "Jag somnade egentligen aldrig, så vid femtiden bestämde jag mig för ett litet bad. Och så somnade jag där istället." Ida avslutade sin historia där och berättade inte om vad som väckt henne.
”Varför somnade du inte?” frågade Parvati och sippade på sitt te.
Ida ryckte på axlarna och tog istället för sig mer av äggen och de stekta tomaterna till sin redan halvfulla tallrik.
"Äter du alltid så mycket?" frågade Lavender, som själv tog för sig av en rostad brödskiva. Det fanns något överlägset i hennes ton, som om det var fel att äta mycket.
Ida tittade förvirrat ned på sin tallrik. Hon tänkte för sig själv att det inte var så mycket. Inte mer än vad det brukade vara för en andra portion.
"Jag antar det.” sade Ida och log undrande mot den skeptiska Lavender. Hade hon verkligen inte upptäckt det tidigare hur mycket Ida faktiskt åt? De hade ändå delat matbord sen de var 11 år gamla och hennes aptit hade inte minskat med åren.
"Det är därför vi tycker så mycket om dig Ida." sade plötsligt Harry och slog sig ner bredvid henne och Parvati medan Ron satte sig bredvid Hermione. "Du vet hur man äter."
"Jag då?" utbrast Ron och låtsades se förorättad ut.
"Ron, ingen blir förvånad över en kille som äter ungefär lika mycket som en hippogriff." sade Harry och tjejerna skrattade.
”Vad glad jag blir att det enda mina bästa vänner gillar med mig är för det faktum att jag äter lika mycket som en hippogriff.” sade Ida, som just skyfflade in mer äggröra i munnen, med ett skratt som stockade sig i halsen. Malfoy hade strosat in i Stora Salen, utan sin vanliga följetång av vänner och trånande Slytherinflickor. Harry, som trodde att Ida verkligen hade satt något i halsen, började dunka henne hårt i ryggen. Ida viftade bort hans obehövliga hjälp, men tackade honom i alla fall.
”Detta är varför man inte pratar med mat i munnen.” sade Hermione med en menande blick på Ron som hade en hemsk vana att ständigt göra det.
Ida hörde inte Rons frågande svar, då hon var fullt fokuserad på Malfoy som just kastat en spelad försynt blick åt hennes håll. Hon kände irritationen stiga och tittade snabbt ned på sin tallrik igen.
Äggröran tittade provocerande tillbaka upp på henne och hon kände hur matlusten försvann. Resten av frukosten engagerade hon sig med att vara sitt roligaste jag inför sina vänner medan hon ignorerade både sin frukost och Malfoy.
Posten anlände och Dazzle landade framför Ida med två brev. Hon lossade brevet från ugglans utsträckta ben och Dazzle tog en bit av Idas orörda bacon som lön för mödan.
På det ena brevet kände hon igen sin mors mjuka handstil. Ida behövde inte ens läsa brevet för att kunna föreställa sig vad hennes mamma skrivit. Hon skulle antagligen fråga om hur resan hade gått och hur det kändes att vara tillbaka på Hogwarts. Ida log lite för sig själv över sina överbeskyddande föräldrar och skakade lätt på huvudet.
Hon stoppade ned brevet i väskan med intentionen om att svara på det senare under dagen, innan hon vände uppmärksamheten mot det andra brevet. Det brevet hade däremot en prydlig handstil hon aldrig sett tidigare och det gav henne oväntat onda aningar. Hon rev nyfiket upp det och läste det korta meddelandet inuti.

Jag har ditt halsband.
Om du vill ha det får du lov att komma och hämta det i uggletornet ikväll klockan 21.00.
D.M

Det kunde hon ha listat ut. Hon skulle bli tvungen att hämta det från honom personligen. Hon suckade invärtes och tittade bort mot Slytherinbordet för att fånga Malfoys blick. Ida skakade knappt märkbart på huvudet. Malfoy flinade, höjde på ögonbrynen och nickade bestämt.
Han skulle få sin vilja igenom, halsbandet var viktigt för henne. Hon hade fått det av sin mormor strax innan hon dog. Hennes mormor hade varit en framstående Quidditchsökare en gång i tiden, och den kvicken i halsbandet var den första kvicken hennes mormor hade fångat i sin första världsmästerskapsmatch. Idas morfar, som var trollkarlsjuvelerare, hade efter det förminskat kvicken och fäst den i en guldkedja som han senare gett hennes mormor som gåva när de firade sin första bröllopsdag. Varken Idas morfar, eller Ida själv för den delen, skulle kunna förlåta henne om hon förlorade halsbandet. Hon visste att hon måste hämta det. Hon skulle faktiskt bli tvungen att bli ensam med honom. Ida himlade så diskret hon kunde med ögonen och Malfoy verkade förstå att han vunnit då han log onödigt triumferande.
Hon såg plötsligt hur deras elevhemsföreståndare, professor McGonagall, kom gåendes mot henne och hennes vänner. Det var dags för dem att få deras scheman.
"Varsågod, miss Crawett." sade McGonagall och räckte Ida hennes nya schema. "Detta är ditt kommande läsår, och om jag inte minns helt fel vill du jobba som botare?"
"Det stämmer professorn." svarade Ida och log ett litet leende.
"Och du fortsätter med nästan alla grundämnen?"
"Ja, det stämmer."
"Sen ser jag att du kommer studera runskrift och talmagi. Ja, jag är nog klar här. Jag ser dig senare på förvandlingskonsten" sade hon rappt och gick vidare mot Harry.
Ida synade snabbt sitt schema, förvandlingskonst, trolldryckskonst, örtlära och dubbeltimme i talmagi. En helt okej torsdag. I alla fall fram till klockan nio ikväll.

Dagen flög fram i rasande fart trots att Ida hade haft flera gemensamma lektioner som Slytherineleverna och därmed Malfoy. Hon hade bittert ignorerat honom under varje tillfälle.
Under kvällen satt hon tillsammans med Harry, Ron och Hermione i Gryffindors sällskapsrum framför brasan. De försökte tillsammans ta sig igenom trolldryckskonstens uppsats om veritaserum som de fått utav Snigelhorn. De turades om att läsa högt för varandra ur böckerna de lånat från biblioteket. Men desto närmare visaren på Idas klocka kom siffran nio, desto mer kände hon oron stiga inom henne och gjorde det svårare för henne att koncentrera sig. Trots det så var Idas och Hermiones uppsatser nästan klara när klockan var runt halv nio, medan Harry och Ron knappt var halvklara.
Ida sneglade försiktigt ned på sin klocka igen. Om hon skulle hinna till uggletornet skulle hon vara tvungen att gå nu. Hon hade redan innan tänkt ut vad hon skulle säga till sina vänner.
"Jag måste till uggletornet!" utbrast Ida och hoppade upp medan hon slog sig för pannan. "Jag skulle ju svara på mammas och pappas uggla!"
"Vill du ha sällskap?" frågade Hermione och verkade göra en ansats till att också resa på sig.
”Nej!” sade Ida lite för snabbt, vilket fick både Harry och Ron att undrande titta upp. Hon harklade sig och krängde på sig sin väska. ”Nej det behövs inte Hermione, men tack ändå. Det går fort. Skriv färdigt din uppsats så är jag snart tillbaka.”
”Okej.” sade Hermione, som verkade vilja säga något mer, men avstod.
”Jag är strax tillbaka!” sade Ida över axeln och skyndade ut från uppehållsrummet. Med bultande hjärta och samvetstyngda tankar styrde hon stegen mot uggletornet.

Tre minuter i nio steg hon in i uggletornets enda rum. Malfoy var, förstås, redan där. Han stod vid fönstret och blickade ut över det månbelysta skolområdet. När han hörde att Ida kom vände han sig långsamt om och ett leende spred sig sakta över hans läppar.
"Jag trodde inte att du skulle komma." sade han och lutade sig tillbaka mot fönsterkarmen.
"Jag övervägde först att inte göra det" svarade Ida spydigt. "Men jag vill helst ha tillbaka mitt halsband."
"Inte så fort." sade han och log retfullt. ”Du kan ändå inte tro att du bara ska få det sådär?”
Ida suckade.
"Vad vill du att jag ska göra Malfoy?" frågade Ida och tittade på honom med vad som var ett bra försök till en uttråkad blick. Hjärtat bultade däremot hårt i bröstet på henne. Han log retfullt som om han hörde det, men sade inget. En plötslig insikt slog henne om att de kanske inte var ensamma. Det kanske var en fälla för att sätta dit henne. Instinktivt såg hon sig om i uggletornet.
”Vi är ensamma här Crawett.” sade han som om han läst hennes tankar. ”Det är bara du och jag här.” Ida visste inte om det var betryggande att höra de orden eller inte. Något hon däremot visste var att hennes kropp hade reagerat vid hans ord om att det bara var de två här och det hade sänt behagliga rysningar längs hela kroppen. Malfoy betraktade henne men sade inget mer.
"Vad vill du ha Malfoy?" frågade hon envist och bröt tystnaden igen.
"En kyss" viskade han och började att försiktigt närma sig henne.
Ida kände hur det sög till i magen av nervositet och att det plötsligt blev svårt att andas.
"En kyss?” svarade hon och rösten bröts. ”Vill du inte ha något annat?"
"Inte något annat från dig."
Det här kunde inte vara sant. Här stod hon i uggletornet, med Malfoy som först skulle ge tillbaka henne hennes halsband om hon kysste honom. Nej, detta kunde omöjligt vara sant.
"Är du seriös?" frågade hon och såg stint in i hans grå ögon.
"Helt seriös." svarade Malfoy som nu stod precis framför henne. Väldigt nära. Luften mellan dem var så tjock av spänning att man nästan kunde ta på den.
"Har du halsbandet här?" frågade hon och fortsatte stint att se honom i ögonen.
"Ja." svarade han och log det där sneda leendet som ständigt hemsökte hennes tankar om nätterna.
Ida stack diskret ned handen i klädnaden och greppade sin trollstav samtidigt som hon icke-verbalt försökte få tillbaka halsbandet med locka till sig-besvärjelsen. Hon såg guldkedjan kika fram från hans ena ficka på klädnaden innan Malfoy bestämt tryckte ned den igen.
”Bra försök, Crawett.” sade han och ett hånflin lekte nu istället på hans läppar.
Det var nu eller aldrig. Det hon helst av allt ville göra och som hon till varje pris ville undvika, för hon visste att om hon kysste honom nu fanns det ingen återvändo. Hennes känslor skulle antagligen aldrig bli detsamma efter det. Ida tog ett djupt, lite irriterat, andetag. Hjärtat slog snabbare och hon strök en hårslinga ur ansiktet. Hon ställde sig på tå och kysste honom snabbt på munnen. Hon kände hur hon blev alldeles varm i ansiktet men såg honom bestämt i ögonen.
"Mitt halsband, tack!"
Malfoy skrattade. "Vad var det där?”
“Vad?” fnös Ida irriterat.
”Vi är inte 12 år gamla, Crawett. Jag vill ha en riktig kyss.” sade han och höjde på ena ögonbrynet.
”Eftersom du beter dig som en 12-åring tycker jag att den var passande.” sade Ida. ”Detta är utpressning Malfoy.”
”Har du något annat förslag på hur jag ska kunna fånga din uppmärksamhet när du sitter uppflugen på din höga hippogriff?”
”Vad menar du med…” fräste Ida men avbröt sig. ”Ge mig mitt halsband Malfoy! Du har fått en kyss. På läpparna. Vad mer begär du?”
"Crawett, måste jag verkligen visa vad det är jag begär?" sade Malfoy och innan Ida ens hann svara hade han lyft upp hennes haka och kysst henne. En varm ilning for genom hennes kropp när deras läppar försiktigt mötte varandra. Det gjorde henne alldeles knäsvag. Malfoy kysste henne mjukt och försiktigt, helt olikt än vad hon föreställt sig hur hans kyssar skulle vara. Det sög till i mellangärdet när hans varma tunga letade sig in i hennes mun och smekte hennes egen. Ida drog in hans exklusiva doft och uppfattade killparfym och tvål.
Malfoy avslutade kyssen men de stod fortfarande tätt ihop.
"Nu kan du få ditt halsband." viskade han medan han tog upp den välbekanta guldkedjan ur fickan och gav det till henne. Så fort han gjort det backade Ida snabbt bort från honom och skyndade mot dörren. Där stannade hon emellertid upp och vände sig om.
"Malfoy, det här stannar mellan oss." sade hon kallt, med bara en lätt antydan av darrning på rösten. ”Annars förhäxar jag dig!”
"Visst, jag lovar att det stannar mellan oss." svarade han på sitt vanligt släpiga och överlägsna vis.
Så fort hon lämnat uggletornet gick hon så snabbt hon kunde därifrån och när hon åter var inne i slottet rusade hon upp för trapporna mot Gryffindortornet. Framför den sista trappan saktade hon slutligen in för att hämta andan och knäppte darrande fast guldkejdan runt sin hals.
"Varför dröjde du så länge?" frågade Harry när Ida kom tillbaka in i uppehållsrummet.
"Peeves." muttrade Ida och det var delvis sant, för Ida hade faktiskt hört Peeves när hon sprang tillbaka uppför trapporna mot tornet. ”Jag tänkte gå och lägga mig nu, om ingen har något emot det?”
"Nejdå, du sov dåligt i natt, så gå och lägg dig!" sade Hermione som verkade ha gått över till att korrekturläsa Rons uppsats.
"God natt!" sade Ida och försökte le hjärtligt mot dem.
"God natt " ropade de efter henne i kör.
När Ida väl låg i sängen uppe i den tomma sovsalen kunde hennes tankar inte sluta att rusa. Hela scenen i uggletornet spelades konstant om för hennes inre syn. Varje känsla hon upplevt i uggletornet fick hon uppleva igen där hon låg i sängen. Hon kved tyst till. Hon hade kysst honom. Och kyssen hade varit bra, mer än bra till och med. Hon fingrade på halsbandet, som var orsaken till att kyssen överhuvudtaget hade hänt, när en tanke plötsligt slog henne. Vad hade Malfoy menat med att hon satt uppflugen på sin höga hippogriff? Var det någon som vägrade komma ned från sin var det ju faktiskt han. Hade han sagt det för att sätta henne ur spel? Eller hade han faktiskt, på något skruvat sätt, menat det?
Desto mer hon tänkte på det, desto svårare blev det för henne att få ihop pusselbitarna. Varför hade han från första början velat att hon skulle kyssa honom? Hennes första tanke var att han hade någon ny, utarbetad plan för att kunna förödmjuka henne. Men ändå… Det fanns en annan liten tanke med, en liten gnagande tanke som inte kunde lämna henne ifred. Kanske Malfoy, bara kanske, hade samma känslor för henne som hon hade gentemot honom. Det var en farlig tanke och hon försökte febrilt fäkta bort den innan den riktigt slog rot. För hennes egen skull var det bättre att hon intalade sig att han ville förödmjuka henne eller ville utkämpa något maktspel mot henne. Det var lättare att ta avstånd till.

-

Author's note: Kommentera gärna och särskilt tack Avis Fortunae för dina kommentarer ♥

Fun fact: Scenen i uggletornet var den scenen som sporrade hela idén till denna fanficen.

Ta hand om er i dessa karantän-tider ♥

och log det där sneda leendet som ständigt hemsökte hennes tankar om nätterna.

Detta är bara ett av många, många exempel på hur varje mening i den här fanficen är ett litet konstverk i sig. Ja, jag älskar den, fullkomligt älskar den. Den har allt. Välskriven, fångar alla karaktärer och miljöer, har detaljer som är genomtänkta från början till slut. Som halsbandet med kvicken, till exempel, och hela historien bakom.

Älskar hur Ida porträtteras; bilden av henne börjar växa fram. Att hon äter ordentligt, till exempel, och att det uppskattas av hennes närmaste vänner. En sådan sak säger så mycket.

Och scenen i uggletornet. Så perfekt, så spännande, så pirrigt ... förstår att denna scen är början på hela idén. Dialogen är ... obeskrivlig. Och det där uttrycket, att sitta på sin höga hippogriff.

Åh, jag kan nästan inte vänta på fortsättningen, men det gör jag såklart! Väntar tålmodigt!

Kapitel 4

Dagen därpå visade sig bli något av en prövning för Ida. Eller rättare sagt, en serie med prövningar. Till att börja med var hon nära på att kräkas av nervositet när hon gick ned till Stora Salen för att äta frukost. Nog för att Malfoy hade lovat att inte säga något, men Ida litade inte mycket på hans löften. Han tillhörde trots allt Slytherin och för Ida sa det allt. Det fanns en anledning till att just det elevhemmet hade ett dåligt rykte. Det fanns en anledning till att i princip varenda ond trollkarl som någonsin existerat hade tillhört Slytherin. De hade dåliga och toxiska värderingar. Och de kunde omöjligt vara pålitliga mot någon annan än någon från deras eget elevhem. Så när Ida klev in i Stora Salens, som doftade starkt av rostat bröd och bacon, var hon helt övertygad om att varenda Slytherin-elev skulle vända sig mot henne och att glåporden skulle hagla.
Men ingenting hände. Alla därinne fortsatte att ägna sig åt sina egna samtal och frukosttallrikar. Ingen brydde sig om att Ida hade vandrat in i Stora Salen tillsammans med Ron och Hermione. Malfoy verkade trots allt inte ha sagt något. Han pratade istället med Theo Nott över en skål med gröt och verkade inte ens ha märkt att hon kommit in i salen.
Lite lättare om hjärtat satte sig Ida ned med ryggen mot Malfoy och fyllde upp en skål med flingor. Illamåendet var som bortblåst. Ron och Hermione slog sig ned bredvid henne. Harry och Ginny hade varit spårlöst försvunna när de vaknat den morgonen.
Ida skrattade och pratade ljudligt under hela frukosten, allt i ett försök att trycka undan minnesbilderna från kvällen innan. För varje gång hon råkade komma att tänka på det, vilket var oftare än hon ville erkänna, upplevde hon samma rusande känsla som när man missade ett trappsteg. Hon hade önskat att gårdagen verkligen inte hade påverkat henne så mycket. Att det bara hade varit en kyss. Men hennes kropp verkade tycka att det var något mer, att den kyssen borde betyda något mer. Men hennes huvud och sinne skrek förtvivlat nej. Det fick inte vara så. Hon skulle se till att besegra de här känslorna. Hon var starkare än så. Det måste hon vara.

Snape blickade bistert ut över den tysta klassen som samlats framför honom senare under förmiddagen. Han verkade nästintill besviken över hur många som faktiskt fått tillräckligt höga betyg till att få fortsätta läsa försvar mot svartkonster. Han vände sig om mot svarta tavlan där han började skriva upp vad Ida bara kunde anta skulle bli dagens ämne. När Snape vände sig om mot klassen igen kunde Ida utläsa endast fyra bokstäver. F.U.T.T.
”Fruktansvärt Utmattande Trollkarls Test.” sade Snape med en närmast uttråkad ton. ”De mest avgörande proven som ni kommer att göra här och som kommer påverka resten av era liv.” Han gjorde ett uppehåll här och blickade illvilligt ut över klassen. Ida kikade på Hermione och himlade diskret med ögonen. Alltid detta lätt hotande välkomsttal från Snape deras första lektion med honom varje läsår. Ida kände sig inte orolig över examensproven och hon var säker på att Hermione kände likadant. Resten av klassen såg dock inte lika lugna ut. Seamus ena ben skakade energiskt under bordet framför dem och Parvati snodde febrilt håret mellan sina fingrar. Malfoy, som satt två rader framför henne verkade däremot nästan lika obrydd som Ida och Hermione. Malfoy hade i och för sig alltid varit Snapes favoritelev, så han kände sig säkert självsäker inför det kommande året. Ett minne från gårdagen slog henne, hans varma fingrar mot hennes haka och som förde hennes läppar mot hans.
”F.U.T.T.-examen,” fortsatte Snape släpigt och avbröt Idas hisnande tankar. ”är den mest krävande examen Hogwarts har att erbjuda och jag skulle bli mycket förvånad om ens hälften av er når över Acceptabelt-gränsen efter att ni skrivit dem i juni. Det är mycket avancerad magi som krävs av er och som alla inte kommer klara av att utföra utan anmärkningar. Dagens lektion kommer ägnas att gå igenom betygskriterier och en liten fingervisning om vilken typ av magi ni väntas kunna utföra i slutet av det här läsåret.”
Resten av lektionen ägnades åt att anteckna ned allt Snape sade och avslutades med en uppvisning av Snape själv med några olika avancerade trollformler och förhäxningar de skulle bemästra slutet av året.
”Tur för oss att vi har en trollformel mindre att bemästra tack vare dig kompis.” sade Ron och boxade vänskapligt till Harry på armen medan de gick mot Stora Salen för att äta lunch. ”Jag kommer njuta av att visa upp min patronus inför den där bleka fladdermusen nästa termin.”
”Stora ord Weasley.” hördes en släpig röst bakom dem, och när Ida irriterat vände sig om såg hon att Malfoy kommit upp precis bakom dem. Hennes andra prövning hade börjat.
”Låt mig gissa, din patronus är väl en vessla?” fortsatte Malfoy och Rons ansikte blev högrött. Han verkade vilja greppa sin trollstav, men Hermione lade en varnande hand över hans.
”Och din patronus Malfoy, om du ens lyckas frambringa någon, kommer väl säkert vara en kackerlacka?” sade Harry hånfullt och Malfoys bleka ansikte antog en ilsket skär nyans.
”Bara för att du bemästrar en trollformel betyder det inte att du har din F.U.T.T.-examen som i en liten ask, Potter.” fräste Malfoy till svar. ”Det krävs lite mer än så.”
”Som vadå?” fnös Hermione. ”Fjäska för läraren?”
”Och det kommer ju verkligen från rätt käft Granger.” sade Malfoy hånfullt.
”Håll mun Malfoy innan jag hjälper dig på traven.” sade Ida hotfullt, med trollstaven höjd mot honom. Han såg utmanande tillbaka på henne.
”Passa dig Crawett, innan jag drar av poäng från dig.” sade han silkeslent. ”Det skulle vara väldigt dumdristigt av dig att förhäxa en prefekt.”
”Kanske, men det skulle vara värt det.” sade Ida och log sockersött. ”Jag är säker på att du också vet att du förtjänar det.”
”Är det någon som förtjänar det är det du.” brusade Pansy Parkinson upp och hon greppade beskyddande tag i Malfoys ena arm.
”Otroligt motargument Parkinson.” skrattade Ida hånfullt. ”Den har du uppenbarligen jobbat på länge.”
”Kom Ida, det räcker nu.” sade Seamus lågt och fattade mjukt tag i hennes lediga arm. Ida sänkte motvilligt trollstaven och just när hon vände sig om för att gå såg hon hur Malfoy nästan omärkligt skakade av sig Pansys händer. Ida kunde inte hjälpa det, men Pansys uppenbart sårade ansiktsuttryck fick Ida att börja småle för sig själv. Malfoy verkade se det, för innan Ida helt vänt sig om verkade det leka ett leende på hans läppar också.

Idas tredje prövning uppenbarade sig senare under eftermiddagen, när hon och Hermione vandrade in i det halvfulla klassrummet som tillhörde professor Binns. För längst bak i klassrummet satt Malfoy tillsammans med Blaise Zabini. Ida suckade invärtes. Han förföljde henne inte bara psykiskt, utan också fysiskt. Hur kunde det ens vara möjligt att han verkade läsa nästan varenda ämne hon själv hade valt? Det hade inte varit lika tydligt förra året att de läste så många gemensamma ämnen. Men då hade hon i och för sig aldrig kysst honom heller. Hon hade aldrig tidigare haft hans kyss i så färskt minne att hon ännu kunde känna hur hans läppar hade rört hennes. Ida tryckte bestämt undan förnimmelsen medan hon och Hermione satte sig längst fram i klassrummet.
När Ida en gång hade klagat om trollkonsthistorian för sina föräldrar hade hennes pappa sagt att det var viktigt med historia för att man skulle kunna förstå sin nutid. Det hade fastnat och resonerat hos henne, som det mesta av det hennes pappas ord brukade göra hos henne. Hon ansåg därför att det var ett viktigt ämne, till skillnad mot många andra som bara tyckte att lektionerna var schemalagda sovstunder.
Professor Binns började att berätta om Vampyrinvasionen på 1860-talet. Han talade om det med sin allra mest sövande röst och Ida lade märke till att inom bara några minuter hade två elever redan börjat snarka. Binns hörde som vanligt ingen av snarkningarna som ekade i hans klassrum utan fortsatte att mässa. Både Ida och Hermione antecknade frenetiskt ned vartenda ord deras spökprofessor sade och de slutade inte förrän lektionen avslutades en timme senare.
När Ida var på väg ut från klassrummet stack en sval hand till henne en lapp. Utan att tänka knöt hon hårt ihop handen kring det lilla pergamentstycket. Hon låtsades fumla med något i sin väska och släppte ned pergamentet i den. Hon kunde inte läsa den här, inte när Hermione var med, för hon visste exakt vem som gett henne lappen. Nyfikenheten klöste och slet dock inom henne för att få läsa vad han skrivit. Samtidigt fick hon också dåliga aningar av det. För vad han än hade skrivit, tvivlade hon på att det på något sätt skulle vara glädjande för henne.
När Ida var på väg ut genom dörren stack en sval hand till henne en lapp. Utan att tänka knöt hon hårt ihop handen kring det lilla pergamentstycket. Ida låtsades fumla med något i sin väska och släppte ned pergamentet i den. Hon kunde inte läsa den här, inte när Hermione var med, för hon visste exakt vem som gett henne lappen. Nyfikenheten klöste och slet dock inom henne för att få läsa vad han skrivit, samtidigt som hon också fick dåliga aningar av det. För vad han än hade skrivit, tvivlade hon på att det på något sätt skulle vara glädjande för henne.
Ida fick syn på flicktoaletten längre ned i korridoren och styrde automatiskt stegen åt det hållet. Hon avfärdade Hermiones erbjudande om att följa med, utan försäkrade henne om att Ida skulle komma ikapp henne senare.
Utom synhåll från någon annan i ett låst toalettbås började Ida genast att rota runt i sin röriga väska efter pergamentbiten. Hon tappade snabbt tålamodet och greppade istället sin trollstav.
"Accio lapp" mumlade hon och den lilla lappen landade omedelbart i hennes handflata.
Ida vecklade snabbt upp den och började läsa det korta meddelandet. Hon läste det en gång. Sen en gång till. Men det var inte förrän vid den tredje omläsningen det gick upp för henne vad han faktiskt skrev. Tankarna rusade i huvudet på henne. Hon kände sig vimmelkantig och hon var tvungen att luta sig mot den sönderklottrade båsväggen. Hjärtat dunkade hårt när hon med sammanbiten min rev lappen i småbitar innan hon slängde dem i toaletten. Det skulle inte hända. Det fick inte hända. Ida spolade och såg hur resterna av Malfoys meddelande virvlade runt i vattnet innan de försvann. Orden ekade dock fortfarande ordagrant för hennes inre.

Möt mig ikväll igen
Vid sjön
Klockan nio
D.M

-

Author's note: Åh vad jag har vänt och vridit på detta kapitel. Jag har skrivit om det från grunden tre gånger tror jag, innan jag kände mig någorlunda nöjd med det.

Och jag ber att få förtydliga om att tankarna om Slytherin inte är mina, utan är skrivna från Idas perspektiv. Det är hennes åsikter och tankar, inte mina. Jag själv, trots min röda avatar och att jag är namne med min karaktär, är faktiskt en Slytherin.

Och slutligen, tack återigen för din otroliga kommentar Avis Fortunae. Jag älskar verkligen att läsa dem! ♥ Och jag såg att du var fin nog att nämna och tipsa om denna fanficen i din egna (som jag definitivt ska läsa!). Så verkligen tusen tack för det! ♥

Det märks verkligen att du har skrivit om och bearbetat. Önskar att jag kunde vara lika noggrann. Men allt är verkligen så fint utarbetat, hur meningarna går in i varandra och vävs ihop ... och hur alla beskrivs. Jag ÄLSKAR Malfoys kaxighet. Hur han och Ida käftar med varandra, när de andra vännerna är med - men hur han sedan med en 'sval hand' ger henne en lapp. Känns så typiskt med den där svala handen. I kontrast till:

Ett minne från gårdagen slog henne, hans varma fingrar mot hennes haka och som förde hennes läppar mot hans.

Inte helt oväntat ett av mina favoritställen!

Det här är ju på många sätt en förbjuden romans, något som måste hållas hemligt, och det ökar såklart hela tjusningen.

Och så snygg avslutning. Ser de där små bitarna försvinna, men orden har likväl etsat sig fast.

Vad händer nu? Till skillnad från historier där man får vänta en evighet på första kyssen (som du skrev om i den underbara kommentaren på Länken) så har det ju varit mun-mot-mun-action ganska tidigt här ... men alla hinder finns ju kvar! Det skulle inte hända. Det fick inte hända.

Hon måste ju bara gå dit! Det är klart att hon måste! Vem skulle kunna låta bli, liksom?

Och något jag gillar är att Ida och Malfoy är kaxiga båda två, om än på lite olika sätt. Det skapar en speciell dynamik.

PS Gillar din porträttering av Snape också. ♥ Så länge han inte går på enskilda elever tycker jag det är rätt kul när han dissar alla. Lite som att man ändå inte tar det på allvar; det är mer som en del av showen. Men det beror väl på Rickmans suveräna skådespel ... i alla fall målar du upp en helt perfekt, karaktäristisk bild av honom.

Avis Fortunae, alltså dina kommentarer ♥ Noggrannheten från min sida har kommit efter många år, då jag alltid bara har skrivit och direkt publicerat så fort jag fått ur mig allt jag ville med det kapitlet.

Och just det här med den förbjudna romansen så är det verkligen något jag älskar att läsa om, jag älskar att få bevittna det på valfri skärm och då är det bara naturligt att jag gärna skriver om det också.

Och när det kommer till allas våran Snape, så föredrar jag honom så som du eller jag porträtterar honom. I originalet är han med bara lite grann, men jag har som plan att ha med honom mer återkommande i den här (liksom många andra karaktärer!)

Men här är i alla fall ett nytt kapitel, enjoy ♥


Kapitel 5

Sju minuter över nio på kvällen. Ida satt i biblioteket och gjorde sina läxor tillsammans med Hermione och Ginny. Eller Ida försökte åtminstone att göra sina läxor. Ikväll verkade det vara särskilt svårt för henne att koncentrera sig. Det kändes som om hon hade en hård knut i magen och den fick henne att må lite illa. Att påstå att hon var nervös hade varit en underdrift.
Ida hade börjat tvivla på sitt beslut att inte gå ned till sjön. Från början hade hon varit helt säker på att hon inte skulle gå. Men ju närmare mötestiden hade kommit under kvällen, desto mer kluven hade hon blivit. Hon hade till och med vägt sina alternativ flera gånger medan hon låtsats läsa i sina läroböcker, men hade trots det inte kommit fram till något egentligt resultat.
Till att börja med visste hon inte vad hon skulle säga till sina vänner, om hon bestämde sig för att gå ned dit. För hon kunde verkligen inte säga sanningen. Ida visste inte ens hur hon skulle kunna ta sig ned till sjön utan att bli upptäckt. Och dessutom, om hon mot alla odds ändå tog sig ner dit oupptäckt, varför skulle hon träffa Malfoy? Det skulle vara dumt. Det räckte med att hon hade träffat honom i hemlighet en gång innan. Och utöver allt det andra, så skulle det också vara klokt att låta bli att gå ned dit för hennes egen skull. För hennes känslors skull. Om det var någon som kunde krossa hjärtan var det Malfoy och Ida tänkte inte ge honom den chansen om hon kunde undgå det.
Det var dock helt omöjligt för henne att fortsätta med sina läxor och när klockan närmade sig fem över halv tio gav hon slutligen upp.
”Jag går nu.” sade Ida till de andra och började plocka ihop sina böcker. Hermione och Ginny gjorde en ansats till att göra detsamma. ”Nej, sitt kvar ni! Jag kan gå själv, jag skulle nog våga påstå att jag är tillräckligt stor för det.”
”Okej.” log Hermione och hon och Ginny sjönk tillbaka i sina stolar.
”Vi ses senare Ida.” sade Ginny innan hon återvände till den tjocka boken hon hade uppslagen framför sig.
Irma Pince, bibliotikarien, stirrade misstänksamt på Ida när hon lämnade biblioteket och Ida log glatt mot henne. Madam Pince tittade förvånat på henne och Ida var tvungen undertrycka ett skratt.
Korridorerna ekade tomma när hon stillsamt promenerade fram genom dem. Hon kände sig till slut någorlunda nöjd med sig själv och sitt beslut att inte gå ned till sjön. Det hade varit det förnuftigaste valet. Hon borde därför släppa tanken på att gå ned dit. Hon hade gjort sitt val. Ändå var det omöjligt att sluta tänka på det. Malfoy var oerhört svår att sluta tänka på eftersom, hur mycket hon än försökte förneka det, var hon glad över att han ville träffa henne. Det var så oerhört fånigt att det gjorde henne glad. Hon visste ju inte ens vad han hade för avsikter med att träffa henne. Dessutom var det verkligen inte någon idé att gå ned. Hon var snart en timme försenad och Malfoy skulle antagligen inte vara kvar.
”Crawett!”
Idas hjärta for med ens upp i halsgropen när personen i fråga, som just nu upptog all hennes tankeverksamhet, ropade efter henne. Ida frös till på stället och hörde hur Malfoys steg närmade sig bakom henne. Hon vände sig långsamt om just när Malfoy kom fram till henne.
”Vad vill du Malfoy?” frågade Ida med en så nonchalant ton hon kunde uppbåda och såg honom stint i ögonen.
”Jag bara undrar vad som var så viktigt att du inte kunde hasa dig ned till sjön?” frågade han och hon hörde att han också försökte låta oberörd. De väggfasta lyktorna i den ensliga korridoren kastade ett dansande ljus över dem. De befann sig högt ovanför Slytherins uppehållsrum. Det var därför en väldigt liten chans att en slump hade fått dem att stöta ihop med varandra. Han hade letat efter henne.
”Jag gjorde mina läxor.” svarade Ida och gjorde en ansats till att vända sig om för att gå ifrån honom. Malfoy grep omedelbart tag i hennes handled och hindrade henne från att gå. Hon stirrade på den. Hans hand kändes som is mot hennes bara hud och gav henne gåshud.
”Gjorde dina läxor?” upprepade han hånfullt och lyfte på ena ögonbrynet. ”Har du inget bättre skäl?”
”Släpp mig Malfoy!” snäste Ida och slet tillbaka sin arm från hans grepp. Hon andades tungt och mötte trotsigt hans hårda blick. ”Tror du verkligen att jag skulle komma bara för att du bad mig? Jag är inte din husalf. Ingenting har förändrats mellan oss. Ingenting. Även om du tydligen verkar tro det. Vår sammandrabbning i förmiddags borde ha gett dig en antydan om det, men tydligen inte.”
Malfoy tittade nästan förvirrat på henne, som om hennes ord var helt oförståeliga för honom. Ida drog ännu ett djupt andetag innan hon fortsatte, hetsigare än förut.
”Men vill du veta vad som verkligen var det som avgjorde att jag inte kom? För jag såg ingen mening med det. Jag vet hur du fungerar Malfoy, du är lika hal som ormen som representerar ditt elevhem. Hade jag dykt upp hade du försökt leka med mina känslor. Något du faktiskt redan försöker med. Och när du sedan ansett att jag var tillräckligt snärjd skulle du ge mina känslor ett giftigt, mördande bett innan du skulle slingra dig tillbaka din mörka håla, utan minsta bevis på ånger. Precis som en orm.”
Nu såg det ut som att Ida hade slagit till Malfoy, precis som Hermione gjort under deras tredje år.
”Så det är vad du tror?” sade han slutligen och hans röst skälvde av undertryckt raseri. ”Det finns alltså inte en chans i världen att det skulle vara på något annat sätt? Det finns inte en chans att jag faktiskt ville träffa dig av en annan anledning? Att jag faktiskt vill träffa dig?”
Ida tog ett steg närmare Malfoy, darrandes i hela kroppen. Men hon höll trollstaven i ett fast grepp och riktade den stadigt mot Malfoys ansikte.
”Den chansen är nästintill mikroskopisk.” Hennes röst var bara en viskning nu. Blodet rusade i kroppen på henne och hennes hjärta dunkade så hårt nu att det smärtade Ida invändigt. ”Som jag sa innan, jag vet hur du fungerar och jag är inte som de där andra stackars flickorna du brukar leka med. Till skillnad från dem har jag en hjärna som fungerar mer än väl. Och du skulle bara våga försöka förolämpa min intelligens.”
”Det gör jag inte!” väste Malfoy. Hans blick flackade nervöst mellan hennes trollstav och hennes förargade ansikte. ”Men jag överväger starkt att ifrågasätta din intelligens just nu då du vägrar inse vad det är som jag säger. Vad måste jag säga för att du ska förstå?”
”Inget du säger kan övertyga mig om något annat.” väste hon tillbaka och var på väg att säga något mer när hon hörde något som fick hennes smärtsamt, bultande hjärta att stanna. Fotsteg som närmade sig dem. Idas ansikte vitnade och hon agerade instinktivt. Hon drog med sig Malfoy in i närmsta städskrubb och stängde tyst dörren efter dem.
Det var mörkt där inne och de stod väldigt nära varandra. Där Malfoys kropp rörde vid hennes var det som att den delen av hennes kropp brann, med en liderligt behaglig värme. Ida vägrade att titta på honom. Hon försökte kontrollera sin andhämtning medan hon hörde hur fotstegen kom och passerade dem utan att stanna. Ida andades tyst ut och snarare kände än såg hur Malfoy intensivt betraktade henne. Trots att de redan var oerhört nära varandra lyckades han på något vis ställa sig ännu närmare henne.
”Så, vad måste jag göra för att övertyga dig?” viskade Malfoy och hans varma andedräkt kittlade hennes nacke. Han hade aldrig varit så svår att motså som han var nu, så fruktansvärt nära och med hans ljuvliga doft som så intensivt fyllde hennes näsborrar.
”Det finns inget du kan göra, Malfoy.” väste hon mellan sammanbitna tänder och rusade snabbt ut från städskrubben.

När Ida flåsande kröp in i uppehållsrummet upptäckte hon till sin förvåning det var helt tomt. Hon sjönk utmattat ned i soffgruppen närmast eldstaden. Hon darrade i hela kroppen av ansträngning och starka sinnesrörelser. Heta tårar rann nedför hennes kinder som hon envist torkade bort med ena handen. Hon visste inte vad hon skulle tro om Malfoy. Varför detta plötsliga intresse för henne? Han måste ha suttit där ute och väntat länge på henne, innan han slutligen gett upp om hennes ankomst. Och när han hade återvänt in i slottet verkade han ha sett efter om han kunde hitta henne i slottet.
Han hade dock varit övertygande. Malfoy hade mer eller mindre sagt att han var intresserad av henne. Bara tanken på det fick hennes hjärta att hoppa över ett slag.
Nej. Hon fick inte tappa greppet. Det var fortfarande Draco Malfoy, den mest föredömliga eleven av Salazar Slytherins elevhem. Malfoy besatt varenda en av de egenskaper Slytherin värderade som idealiska. Man kunde helt enkelt inte lita på Malfoy. Det var dessutom fortfarande en förbjuden attraktion. Hon måste motarbeta det. Motstå frestelsen. För han kunde omöjligt vara värd det.
Porträttet svängde plötsligt upp och Hermione och Ginny dök glatt pratandes upp bakom det.
”Hej.” sade Ida och försökte uppbåda ett så naturligt och glatt tonfall hon kunde. Hon hoppades att det inte skulle synas i det dunkla ljuset att hon hade gråtit.
”Har du inte lagt dig än?” frågade Hermione och slog sig ned bredvid henne.
”Jag fastnade här.” sade Ida och lyckades uppbåda ett skratt. ”Blev du färdig med din uppsats Ginny?” Hennes rödhåriga väninna slängde sig ned i den närmaste fåtöljen och gav ifrån sig en jakande grymtning till svar.
”Då har du i alla fall varit mer produktiv än vad jag har.” sade Ida och log menande. ”Så du kan somna med gott samvete.”
”Ni får åtminstone gå och lägga er nu, medan jag och Ron måste gå vår prefektrunda ikväll.” sade Hermione och kvävde en gäspning. Som om Hermione hade ropat på honom, kom plötsligt Ron rusande nedför trapporna från pojkarnas sovsalar. Han såg nyvaken ut med det röda håret stående åt alla håll och Ida var inte säker, men hon kunde nästan svära på att han såg lite nervös ut.
”Är du redo?” frågade Ron och som för att bekräfta Idas misstankar, så snodde han för ett ögonblick frenetiskt med sina händer innan han snabbt körde ned dem i sina fickor.
”Jag ska bara lämna min väska så är jag redo.” sade Hermione. Hon verkade inte ha lagt märke till Rons oroliga beteende. Ida utbytte en blick med Ginny, som menande lyfte på ena ögonbrynet.
”Jag kan ta din väska Hermione.” sade Ida snabbt och närmast ryckte åt sig sin väninnas tunga skolväska. Hermione gav henne en konstig blick medan Ida strålade mot henne.
”Gå nu!” sade Ida och viftade åt dem att ge sig av. ”Jaga några förstaårselever eller vad ni nu gör på era rundor!”
Så fort Hermione och Ron hade lämnat uppehållsrummet vände sig Ginny mot Ida. ”Idioten kommer äntligen medge sina känslor för henne.”
”Förhoppningsvis.” sade Ida med ett okontrollerat fnitter medan de började gå mot spiraltrappan och sina respektive sovsalar. ”Ron såg nästan lite spyfärdig ut, så vi får hoppas att det bara är ord som kommer ur hans mun.”
”Stackars Hermione.” skrattade Ginny. De båda flickorna önskade varandra god natt när Ginny gick in i sin sovsal och Ida fortsatte uppåt mot sin egna.
Lavender och Parvati var fortfarande vakna när Ida trädde in i sovsalen. Hon verkade dock ha promenerat in mitt i ett privat samtal de inte ville hon skulle höra något av, för de tystnade så fort de fick syn på henne. Ida låtsades inte om det, utan hälsade bara obekymrat på dem. Hon dumpade av både sin och Hermiones väska på respektive säng, innan hon gick vidare mot toalettrummet för att göra sig i ordning inför natten. Så fort Ida hade stängt dörren om sig hörde hon hur de båda flickorna genast började viska igen, men hon kunde inte höra om vad. Inte heller denna gång brydde Ida sig om det. De båda gryffindorflickornas skvaller hade aldrig hittills intresserat henne.
Medan hon tvättade sitt ansikte var det inte bara vatten som sköljde över henne. Hennes möte med Malfoy gjorde sig åter påmint. I ett försök att trycka undan minnena så skrubbade hon sig så frenetiskt i ansiktet att det gjorde ont. Det var dock förgäves, för hon kunde fortfarande känna vart hans andedräkt hade kittlat hennes nackhår. Där hans kropp hade nuddat hennes brände det fortfarande av välbehag. Hon inbillade sig till och med att hon fortfarande kunde känna hans berusande doft. Ida skrubbade sitt ansikte ännu hårdare medan blodet i hennes kropp rusade.
När hon till slut stängde av kranen tittade hon trotsigt upp i spegeln på sitt droppande och rödflammiga ansikte.
”Skärp dig.” viskade hon förargat till sin spegelbild och skakade på huvudet. ”Han är inte värd det.” Men hon kunde tydligt se en antydan om att hennes avbild inte verkade hålla med henne.

-

Author's note: Nu börjar de riktiga ändringarna från originalet, för så här gick det verkligen inte till från början. Då lät jag henne faktiskt gå ned. Men så som jag känner min karaktär nu, så blev det svårt att motivera henne till att faktiskt gå ned. Så det blev såhär istället.

Kram på er (eller dig, min trognaste läsare) ♥

Åh vad kul att du tycker om kommentarerna. Du har verkligen bidragit till att det är livfullt på forumet igen, med läsning av hög kvalitet, och du förtjänar många läsare. Det är verkligen den där sortens läsning som hugger tag och håller en på halster. Förbjuden romans, som sagt! Och visst är det roligt att skriva om sådant man själv vill läsa om. Naturligtvis blir jag också glad att det kommer mer av Snape. Honom gillar jag att läsa om på alla sätt och vis, haha, och Draco ligger inte långt efter kan jag säga.♥

Det är lätt att relatera till Idas tvekan att gå ner till sjön, samtidigt som det måste vara i det närmaste oemotståndligt att INTE göra det, och du skildrar hennes tvekan och funderingar väldigt levande. Förnuftet och känslan som strider mot varandra. Sedan, när de väl träffas i korridoren, är det kraftfulla citat Ida säger:

Jag är inte din husalf.

***

Jag vet hur du fungerar Malfoy, du är lika hal som ormen som representerar ditt elevhem. Hade jag dykt upp hade du försökt leka med mina känslor. Något du faktiskt redan försöker med. Och när du sedan ansett att jag var tillräckligt snärjd skulle du ge mina känslor ett giftigt, mördande bett innan du skulle slingra dig tillbaka din mörka håla, utan minsta bevis på ånger. Precis som en orm.

Det är fantastiskt att hon kan sätta orden på det så där i stundens hetta, och jag tror att det är avgörande, för det verkar som om han börjar förstå hur hon tänker.

När Ida klargör ”Inget du säger kan övertyga mig om något annat.”, med betoning på ordet säger, så trodde jag nästan att Malfoy skulle skippa orden och gå direkt på handling. Då bröts ju dock situationen och de hamnade i städskrubben för att någon kom. Och OMG när hon rusade därifrån - jag blev nog minst lika frustrerad som du blev i kapitel 49 i Länken! Det var nästan outhärdligt!

Din skildring av Ron och Hermione - så gulligt och typiskt karaktärerna.

”Ron såg nästan lite spyfärdig ut, så vi får hoppas att det bara är ord som kommer ur hans mun.”

Lockade definitivt fram ett leende!

När Ida tvättar ansiktet inför natten känns det nästan som en ritual, som att hon försöker skrubba bort känslorna för Malfoy ... och jag förstår din note på slutet. I den förra versionen gick Ida ner till sjön, men den här karaktären har utvecklats på ett delvis annat sätt, och det blir spännande att se hur. Längtar till nästa! ♥