Hunger Games

Hunger Games mellan Aphrodite & Vildvittra

Det 80e hungerspelet skall gå av stapeln och för att fira detta kommer Snow med en överraskning.
Det 80e spelen kommer pågå som vanligt, men det kommer även hållas ett annat program med segrare av spelen.
De kommer sättas in i ett toppmodernt hus, en från varje distrikt. Allt kommer att sändas även om vissa samtal kommer censureras av publiken.
De får inga vidare instruktioner, men Snow har planerat en del för att visa vem som bestämmer och att ingen ska känna sig säker.

Namn: Ava Goodwin
Ålder: 26
Utseende:

Distrikt: 4
Bakgrund: Ava levde ett relativt bra liv i distrikt 4. När hon var tolv år gammal blev hennes identiska tvillingsyster uttagen till att delta i Hungerspelen. Systern kämpade tappert och hann till och med bli en Huvudstadsfavorit innan hon dog trea. Förlusten över en av hennes döttrar gjorde att Avas mamma tappade kontrollen och blev apatisk och slutade tala och jobba. Ava fick därmed börja ta hand om sin mamma och kämpa hårt för att få mat på bordet.
Hungerspel: Ava deltog i det 70:nde Hungerspelet, 16 år gammal. Hon lovade sig själv när hon blev vald att vinna för sin syster Scarlets skull, vilket hon också gjorde. Ava lyckades få tag på ett spjut och en pilbåge, med vilka hon lyckades vinna över de kvarvarande deltagarna. Redan när hennes syster blev uttagen till sitt spel och dog blev de två tvillingarna kända över hela distriktet, och när Ava sedan blev uttagen fyra år senare blev distriktet rasande, de ville inte att ytterligare en av ”Goodwintvillingarna” skulle förloras. När hon vann blev hon mottagen med firande hemma i distriktet.
Vad känner de andra deltagarna till: De vet om att Ava är tvilling och att de två och deras historia blev kända under Ava’s spel.
Övrigt: Ava har sömnproblem samt lider av PTSD och använder en blandning av alkohol och droger för att döva dessa problem. Ava har en mamma som är stum och kommunicerar genom teckenspråk med henne. Hon är duktig på att fiska (med spjut) samt att slåss i närstrid och skjuta pilbåge. Ava har ett kort temperament och har en tendens att agera först och fråga sen. När hon får för mycket känslor kan det hända att hon tappar kontrollen. Ava hör sin döda systers röst i huvudet som någon form av moralisk kompass. Ava är rädd för trånga utrymmen och eld.

Namn: Tasha Sylvatica
Ålder: 21
Utseende:

Distrikt: 7
Bakgrund: Tasha är uppvuxen i distrikt 7 och har sedan barnsben lärt sig att jobba i skogen och hantera yxor. Hon och hennes lillebror blev uppfostrad av deras mormor då deras föräldrar blev krossade under ett timmerlast då Tasha var 11 år och brodern Mark 9 år.
Tasha gjorde allt för att familjen skulle överleva, tog tsseras när hon blev tolv för att få mat och vägrade låta brodern ta.
Hungerspel: Deltog i det 76 e hungerspelen, 17 år gammal. Det var ett vinterlandskap och mycket gick åt till att finna mat. Tasha spelade svag och grät vid intervjun för att lura alla. Det visade sig sedan att hon var mycket skicklig med yxan och vann tack vare sin taktik. Hon fick många sponsorer tack vare sitt blodtörstiska beteende samt för hennes skönhet.
Vad känner de andra deltagarna till: Dels känner de till hennes spel och att Tasha efter spelen gavs till presidentens vänner för att dela bädd med dem. De känner även till att Tasha först vägrade vilket resulterade i att hennes kvarvarande familj dog av en "olyckshändelse".
Övrigt: Tasha lider av panikattacker och ångest, hon kan försvinna helt i sin egen värld ibland om ingen "hämtar tillbaka" henne. Botar sig själv genom alkohol och droger.
Med de övriga vinnarna (när de träffats när de varit handledare) så är hon mest snäll om än något ostabil. Hon är inte den blodtörstiga varelse som hon blev i spelen.

Distrikt 1: Julia Gammal
Distrikt 2: Man, neddrogad, DÖD
Distrikt 3: Ingen
Distrikt 4: Ava, Finnick
Distrikt 5:
Distrikt 6:
Distrikt 7: Tasha
Distrikt 8:
Distrikt 9:
Distrikt 10:
Distrikt 11: Hannah, gammal över 60
Distrikt 12: Daniel

Tjingeling ^.^

Tasha sätter sig i soffan i sitt hus i segrarbyn. Huset är tomt men TVn är igång då Snow ska presentera det nya spelen.
Tasha håller stadigt tag temuggen i sin hand, det var samma visa varje år nya ungdomar som skulle dö eller kanske vinna.
Hon var en av tre segrare och de turades alla om att vara handledare. Det var ingen rolig uppgift, men något som måste göras, i år var det Tashas tur. En tur till huvudstaden skulle leda till att presidenten åter fick tag i henne och hon kunde ges till hans vänner, men så fick hon även sponsorer.
Slåttern skulle vara imorgon och sen skulle allt bli som vanligt.
Hon ser på den svarta TV skärmen som snart sprakar till och Panems vapen syns samt nationalsången spelas. President Snow börjar med att inleda och berätta om kriget mellan distrikten som nästan utplånade jorden och om distrikt 13 som utplånades helt. Han berättade om spelen som hållits sedan dess för att påminna distrikten om vad de kommer att förlora om de gör uppror mot regimen igen.
Tasha lyssnade bara med ett halvt öra, hon hade hört det så länge att hon inte längre brydde sig. Snow hade tagit allt som hon höll kärt, hon hade ingen kvar i livet.
Men då kommer Snow med tillkännagivandet och firandet av den 80e spelen. Det 80 spelen skulle pågå som vanligt, men även ett nytt program som kallades segrarhuset.
"En segrare från vart distrikt kommer att bli uttagen. Detta hus kommer vara i toppmodern kvalité och ni kommer se era segrare njuta och inte behöva döda eller dö. Men för en påminnelse att inte ens en segrare kommer undan regim. Vi kommer att ta oss in i era segrare, lära känna dem." med detta uttalande tystnar Snow, nationalsången spelas och allt blir tyst.
Tasha hör ett svagt skrik som är från henne själv, skulle hon bli fast igen? Kände hon Snow rätt skulle detta ej enbart bli en lyxsemester, det underliggande hotet hördes.
"Inte ens en segrare ska känna sig säker." han visste deras rädslor och svagheter.
Hon tappade muggen och gick fram till bordet och hällde upp en stor wiskey åt sig.

Ava vred och vände på sig i sömnen. Hennes kropp var spänd, och hennes ögon rullade fram och tillbaka under de stängda ögonlocken. Hennes panna var lätt fuktig, och naglarna grävde sig in i skinnet på handflatan i hennes knytnäve. Hennes andning var kort och häftig. Lika plötsligt som hon rörde sig slogs ögonen upp och hon drog efter andan. För ett par sekunder så såg de gröna ögonen endast skog. Långa, gröna träd och näsan andades in den fuktiga luften, medan öronen tog in ljudet av skrik i bakgrunden. Ava blinkade, och scenen ersattes med hennes sovrum. Ljuset letade sig in mellan gardinerna, och hon såg sig omkring.
”Du är hemma” mumlade hon och drog med handen över pannan. Hon torkade av svettdropparna på täcket innan hon satte de bara fötterna på golvet. Hon svalde och tittade på nattduksbordet. Ett glas vatten var placerat i mitten, och bakom väckarklockan – som hon aldrig använde – stod tre gula, cylinderformade små burkar. Alla tre burkar hade olika innehåll, men samma namn på etiketten – Ava Goodwin. Hon tog burken längst till höger och vred av den barnsäkra korken. Hon skakade fram två tabletter och slängde in dem i munnen. Hon tog vattenglaset och sköljde ner de små vita pillren med en klunk vatten. Hon satte ner glaset på nattduksbordet igen och drog handen genom det trassliga, röda håret. Hon tog ett andetag och försökte tänka hur luften gick in genom hennes näsa, in i lungorna och ner i magen för att sedan gå samma väg tillbaka.
”Korkade andningsövningar” muttrade hon och ställde sig upp.

Hon tog ett par kliv genom rummet och in i badrummet som låg kopplat till sovrummet. Hon tände ljuset och tittade på sig själv i spegeln. Hon såg blek ut. Ava skakade på huvudet och vände sig mot duschen. Hon gick in och satte på varmt vatten, och lät det strömma över henne. Hon blundade, och försökte känna vattnet och följa dess väg över hennes kropp och ner på golvet. Hon stod där en bra stund, innan hon vred kranen och stängde av det. Genast började hennes hår på armarna ställa sig upp av kylan som kom från sovrummet. Hon hade alltid fönstret öppet, oavsett årstid och tid på dygnet. Ava klev ur duschen och använde en av de stora, ljusblåa handdukarna för att torka sig. Hon flätade sitt hår och klev ut i sovrummet igen. Hon öppnade garderoben och tog fram ett par jeans och ett linne. Hon drog på sig kläderna och smällde igen garderobsdörren. Hon tittade på sängen, men brydde inte sig om att bädda innan hon vände sig mot dörren som ledde ut till resten av huset.

Ava gick genom hallen och kastade en blick på klockan som hängde på väggen. Hon hade sovit länge. Eller, länge var väl att ta i, hon hade ju inte precis sovit under natten. Hon gick ner för trappan och hörde hur TV:n var påslagen. Hon gick in i vardagsrummet och såg sin mamma sitta i en av fåtöljerna. Mamman var väldigt lik henne, enda skillnaden var att Ava hade rött hår, medan mamman hade blont. Ava böjde sig fram och placerade en kyss på hennes kind och höll handen på hennes hår. När Ava rätade på sig såg hon var det var mamman tittade på.
”Varför tittar du på den där skiten?” sa hon och skakade på huvudet. Mamman vände sig mot henne och höjde händerna i luften.
"För att det är viktigt att veta vad som händer", tecknade hon och Ava fnyste.
”Du vet vad som händer” sa hon och tecknade samtidigt som hon pratade. Ava vände sig om och gick in i köket. Där stod en kanna te och en ensam kopp. Ava log och fyllde koppen med te innan hon vände sig om och gick tillbaka till vardagsrummet. Hennes öron plockade upp vad President Snow talade om.
”….En segrare från varje distrikt kommer bli uttagen”. Ava vände sin uppmärksamhet till TV:n och lyssnade på vartenda ord President Snow sa. Hennes händer greppade hårdare om koppen, och hon hörde hur hennes mamma utstötte ett förtvivlat ljud från fåtöljen. Ava vände sig mot henne.
”Det är ingen fara” sa hon snabbt och satte ner koppen på bordet innan hon satte sig på huk framför sin mamma. Hon fattade tag i hennes hand och klämde den.
”Det är inte Spelen, det är något annat, det är okej” sa hon, med ett försök att hålla rösten lugn. Det var inte Spelen, men det var säkert något annat. Det var inte precis någon semester de skulle skickas på. En av segrarna….. Det var 25% risk att hon var en av de som blev valda. Dock hade hon tyvärr slagit värre odds än så tidigare. Ava svalde och började prata med sin mamma igen, och tryckte av TV:n med högerhanden.
”Det är okej” mumlade hon och lutade sig mot sin mammas arm. Hon tittade mot den svarta TV:n. Det var långt från okej. Det var något nytt, och det kunde bara bli dåligt.

Slåtterdagen var inne och Tasha hade inte sovit en blund, även om man inte kunde se det. Hon var noga med att alltid hålla sig i perfekt form utåt vilket alltid fungerat. Visade hon sig perfekt utan de minsta problem för kamerorna och alla så kunde hon falla ihop i kramper hemma eller där inga kameror nådde. Detta fungerade när hon var handledare, men det skulle inte fungera i ett hus där de alltid var övervakade. Kanske alla skulle se hennes inte perfekta jag?
Med ett svagt leende sätter hon sig med de andra segrarna på scenen innan lottdragningen skall börja, denna gång med tre skålar. Två för den normala slåttern och en för segrarnas hus. Tasha visar inte med en min vad hon känner utan sitter med de andra tre. Hannah som har familj ser dock nervös ut och Sam som knappt var närvarande. Nej, skulle någon av dem bli skulle Tasha eller Johanna anmäla sig frivilligt. Så chansen att hon skulle bli uttagen var ganska stor.
Den vanliga slåttern ropades först upp och helt ärligt hade Tasha slutat att bry sig nämnvärt. Hon hade slutat att umgås med människorna i distriktet för att hon inte skulle få varmare känslor för någon. Skulle hon få det skulle Snow finna ett sätt att skada dem, om inte annat skulle hon förlora dem till spelen. Det var enklare på detta viset.
Sedan var det den tredje skålen och Sinara trippar fram på höga knalllila stilettklackar och rör i skålen med fyra lappar i.
"Tasha Sylvatica" kvittrar hon fram med ett leende. Tasha ställer sig upp och visar inte en min, hon har fortfarande det leendet hon alltid bär. Det kanske såg ut som om det inte rörde henne, men det gjorde det och de andra segrarna visste det.

Hon tar adjö av de andra segrarna på stationen, kanske något stelt. Men hon ville som sagt inte visa varmare känslor för någon, då skulle de skadas. Hon ville inte att Hannas familj skulle komma till skada. Sam var visserligen så illa där an så han skulle bäst vara död. Men Johanna hade likt hon förlora allt och alla, hon förstod även om de inte sa något.
Johanna Mason som först kört samma taktik som Tasha, inte kunde någon drömma om att Tasha skulle göra lika, men det gjorde hon och hon vann.

Ava lutade sig mot sin mamma och lyssnade till sina egna andetag.
Det är inte samma sak. Scarlets röst hade letat sig igenom tabletterna. Som vanligt. Ava slöt ögonen och hennes hand letade sig till sin mammas hår. Hon öppnade ögonen igen när det knackade på deras dörr. Sekunden efter knackningen hade letat sig genom huset hörde hon hur dörren öppnades.
”Ava?” sa en bekant röst. Ava reste sig upp och lossade handen från mammans hår.
”Vi är här, Finnick” sa hon och gick bort mot hallen. Hon mötte honom ett par steg från dörren, hans blonda hår var lite rufsigt och han andades häftigt, som om stegen mellan deras hus var flera kilometer, trots att de bodde bredvid varandra. Under de senaste tio åren hade de umgåtts, hjälpt varandra genom mentorskapen i Spelen och pratat. Funnit där för varandra. Det var en trygghet som Ava tyckte om, en trygghet som hon ibland kände att hon längtade för mycket efter. Omfamningen var snabb och Ava kände hur hennes näsborrar drog in doften av Finnick när han slog armarna om henne.
”Det är inte samma sak som Spelen” sa hon, oklart om det var till henne själv eller Finnick.
”Det blir bra” muttrade Finnick i hennes öra, och hon lyssnade till hans andetag och hjärtslag genom skjortan han hade på sig. Det blir bra.

------

Ett par dagar gick, där det kändes mer som om Ava levde i en dimma, mer än vanligt vill säga. Finnick lämnade inte hennes hus, och Ava var tacksam för det. Inte bara för hans sällskap, utan även för att hennes mamma tyckte om honom. Det var som om hon blev lite mer uppmärksam på vad som hände runt om kring henne när han var där. Morgonen för Slåtterdagen kom, och Ava stod och drog i den emeraldgröna klänningen hon bar. Att de alltid var tvungna att vara så himla fina när de skulle skickas in i döden. Eller vart de nu skulle skickas. Finnick och Ava gick tillsammans ner mot torget där Slåttern hölls. När de nådde fram till podiet, lyssnade de på när personen som var ansvarig för dragningen pratade om det vanliga, Panem och hur de hade hamnat där de var idag. De två namnen drogs, en flicka i femtonårsåldern och en pojke på tolv. Inga volontärer. Ava svalde och följde pojken med blicken när han med tunga steg gick upp för trappan och skakade hand med sin motståndare. Han var lika gammal som Scarlet hade varit.

De två tributerna för Distrikt 4 försvann bort och mannen på podiet harklade sig.
”President Snow har skickat med ett meddelande” sa han och höll upp ett kuvert. Ava rynkade på pannan. Vad var detta nu då? Mannen började läsa.
”Då Distrikt 3 inte längre har några segrare vid liv, har Distrikt 4 valts som det distrikt som ska ställa upp med en segrare i Distrikt tres ställe”. Ava tog in vad han hade sagt, och publiken runt dem drog efter andan. Två segrare från Distrikt 4 till vad det nu var för hus de skulle till? Ava blåste långsamt ut luft ur munnen och tittade ner i marken. Hon hörde hur mannen tog steget fram till skålen där fyra lappar låg. Ett av dem bar Ava’s namn på dem. Han harklade sig innan han läste.
”Finnick Odair!” ropade han och Ava kände hur Finnick klämde hennes hand. Hon tittade fortfarande ner i marken när Finnick rörde sig upp på scenen, och mannen plockade upp ytterligare ett namn.
”Ava Goodwin”. Ava slöt ögonen och hörde hur publiken exploderade. Det kunde inte vara sant. Hur var det ens möjligt att Goodwinfamiljen kunde ha en sådan otur? Båda döttrarna i Hungerspelen och sedan den ena av dem utvald igen? Ava trängde ut allt ljud när hon gick bort mot scenen och Finnick. De skakade hand med varandra innan Peacekeepers föste bort dem.

Det var inget långt hejdå den här gången. Ava hann med att krama om sin mamma en gång, och lyckades be sin vän Miriam hjälpa henne med mat och överlevnad medan Ava var borta.
Jag älskar dig, tecknade hon precis innan hon blev bortföst, och det sista hon såg var den tomma blicken från hennes mammas förtvivlade ansikte. Det gjorde ont i henne, att se sin mamma så förstörd ytteligare en gång. Hon hoppades att Distrikt 4 skulle vara lika vänliga mot henne nu, den tredje gången den en gång starka modern stod handfallen med en dotter på väg ifrån henne. Ava tog ett djupt andetag och höll hårt i sin väska. I den låg diverse gula burkar som hon hade plockat med sig, utifall att oddsen inte skulle vara till hennes fördel. Vilket det ytterligare en gång inte var.

Ava klev upp på tåget och Finnick strök hennes nacke innan han försvann in i ett av sovrummen med en smäll i dörren. Ava förstod honom, hon ville göra samma sak. Det hade gått 10 år sedan hon satt på samma tåg, lika osäker på vad som skulle hända idag som då. Skillnaden nu var att hon var vuxen. Hon svalde och slog sig ner i en av fåtöljerna. Hon vände sin blick mot Distrikt 4 som långsamt började röra sig när tåget avgick. Frågan var om hon någonsin skulle få se det igen.

Tasha ser med lättnad att Johanna också kliver på samma tåg. Hon skulle vara handledare nu i år då inte Tasha kunde. Johanna var väl den hon kommit närmast i distriktet även om de båda höll avstånd från varandra.
Både Tashas och Johannas familjer hade blivit dödade av en "olyckshändelse" med de båda visste att det var Snow som låg bakom. På så sätt vågade de inte visa varmare känslor för den andre då Snow skulle utnyttja det.
De fick alla olika rum, resan skulle ta cirka en dag till huvudstaden. Johanna såg till att de andra två som skulle till spelen hittade sitt rum och gjorde sig ordning till middagen.
Johanna knackade på Tashas dörr och öppnade.
"Hej där." sa hon och slog sig ner på sängen där Tasha satt och stirrade oseende ut.
"Det är inte spelen." fortsatte Johanna då Tasha inte svarade.
"Nej, men du vet att det kommer ske något annat Mason. Det kommer inte vara en lyxsemester." svarade Tasha och vände sig slutligen mot Johanna som nickade bekräftande, hon visste väl att Snow skulle hitta på något.
"Här" Johanna håller fram ett snöre och ger det till Tasha som tar emot det. Hon drar sakta fingrarna längst repet. Hur ofta hade hon inte sett Johanna knytit den och knytit upp den, bara för att hålla sig samman.
"Finnicks?" frågar hon och Johanna nickar. Johanna hade fått det repet förr av honom. Ett knep att hålla ihop om mana försökte undvika tyngre saker, vilket inte alltid gick.
"Tack" mumlar Tasha och ville mer än gärna krama om Johanna, men hon kunde inte. De kunde inte visa varmare känslor för varandra även om de kände så.
Tasha log snett och drog ett djupt andetag.
"Gå och ta reda på dina skyddslingar nu. Kanske får vi nya segrare." ler hon snett och trycker lätt Johannas hand till avsked innan hon försvinner. Tasha var distriktets senaste vinnare och visst skulle de behöva en ny.

Ava lutade sig tillbaka i fåtöljen och vred på huvudet när dörren till nästa vagn öppnades. In genom den klev Diana, segraren som var årets mentor. Bakom henne gick de två tributerna från Distrikt fyra. Ava kastade en blick på dem. Flickan hade ett tomt ansikte men såg på något sätt hård ut. Pojken hade röda, svullna ögon och gick tyst bakom Diana. Det bådade inte gott, de som grät var oftast de som dog fortast.
Jag grät när vi sa hejdå, och jag dog inte fortast. Ava blinkade och blåste ut luft ur näsan. Hon mindes dagen Scarlet stod inne i rummet när Ava och deras mamma gick in för att säga hejdå. Scarlet hade inte haft röda och puffiga ögon, tårarna hade runnit tyst ner för hennes kinder, och Ava hade kramat henne så hårt hon bara kunde, som om det skulle ge henne någon hjälp i Arenan. Deras mamma hade varit sammanbiten, för sina döttrars skull, men Ava hade hört henne gråta senare på kvällen instängd i sitt rum. De hade bara fått två minuter att säga hejdå, men det hade känts som tre sekunder.

”Det här är Ava” sa Diana och gestikulerade mot henne.
”De andra segrarna brukar inte vara här, men som ni förstod så är det ett speciellt år” fortsatte hon och Ava höjde handen mot dem för att förmedla att hon hörde var de sa. De båda tributerna tittade på henne och flickan nickade.
”Jag känner igen dig” sa hon och Ava tittade upp på henne. Hon hade aldrig sett henne. Men det var inte speciellt konstigt att hon kände igen Ava, det gjorde alla i Distrikt 4, precis som med de andra tre segrarna. Kom man tillbaka från Arenan så blev man ett ansikte att minnas.
”Du besöker min pappas affär rätt ofta” fortsatte hon och Ava höjde på ögonbrynet.
”Fredrik Smith, apotekaren” sa hon och Ava kastade en blick mot sin väska. Apotekaren i Distikt 4 kunde få tag på i princip vad som helst. Ava hade ingen aning om hur, men han lyckades. Hon hade varit där ofta de senaste tio åren, så pass ofta att Fredrik numera hade vad hon behövde innan hon frågade, och till ett rabatterat pris.
”Där kan du nog ha plockat upp några talanger som är värdefulla” sa Ava med ett litet leende. Flickan nickade kort och Diana pekade på dörrarna som var i tågvagnen de nu stod i.
”Där har ni sovrummen, det finns varsitt till er” sa hon och Ava pekade på dörren som Finnick hade gått in i och dörren bredvid.
”De två är tagna, annars kan ni välja fritt” sa hon och reste sig upp. De två tributerna gick in i varsitt rum och Diana satte sig ner i fåtöljen mittemot.

Ava gick fram till skåpet som fanns i hörnet på vagnen. Hon öppnade det och drog ut en av whiskeyflaskorna på andra hyllan.
”Med is, tack” sa Diana och Ava kastade en blick på henne med ett litet flin innan hon tog två av kristallglasen från brickan intill skåpet. Hon fiskade upp två isbitar från ishinken och slängde ner i det ena glaset, och lät det andra vara tomt. Hon korkade upp flaskan och hällde upp lagom med den guldliknande drycken i båda glasen. Ava satte ner flaskan på bänken, plockade upp de två glasen och vände sig om. Hon gav det ena glaset till Diana som hade sin hand utsträckt och satte sig ner i samma fåtölj som innan. Ava tog en klunk och lät drycken hållas i munnen i ett par sekunder innan hon svalde.
”De lär inte komma ut på ett tag” sa hon och nickade mot de två dörrarna som tributerna hade gått in genom.
”Jag förstår dem” svarade Diana och Ava nickade. Diana hade vunnit Spelen för bara tre år sedan, och detta var hennes första år som mentor. Förra året hade Ava själv varit mentor, men hennes tributer hade inte klarat det. Den kvinnliga av dem hade dock kommit tvåa, men tyvärr var det inte riktigt någon bedrift när det kom till Hungerspelen, det var vinna som var det enda sättet.

Ava och Diana satt tysta en stund, småpratade lite, blev tysta, och småpratade. Ava drack ur sitt glas och satte ner det på bordet med en smäll. Hon lossade på flätan hon hade i håret och drog handen genom det långa, röda håret. Diana mumlade något om att vila och smet in på sitt rum, men innan hon gjorde det fyllde hon på whiskeyglaset ganska mycket. Ava förstod precis. Hon vickade på glaset på bordet och tittade bort mot whiskeyflaskan och funderade. Hon vred huvudet mot Finnicks dörr och kliade sig på armen. Hon reste sig upp och gick bort mot dörren. Hon knackade två gånger men väntade inte på svar. Hon öppnade dörren och smet in. När hon stängde den bakom sig såg hon att Finnick satt på sängen och var fokuserad på repet han hade i handen. Han knöt knutar på det, ett sätt att koppla tankarna till annat. Han hade försökt visa Ava hur man gjorde och hur det kunde hjälpa, men Ava hade aldrig förstått det. Hon hade andra sätt att koppla av, om än lite mer destruktiva sätt.

Finnick tittade upp när dörren smällde igen. Ava började gå mot honom samtidigt som hon knäppte upp klänningen hon hade på sig. Hon lät den falla till golvet och klev ur den medan hon gick. När hon kom fram till Finnick böjde hon sig fram och lät sina läppar möta hans. Hon kände hur han släppte repet och fattade istället tag om hennes nacke och midja. Han drog henne mot sig och ner på sängen med läpparna fortfarande klistrade mot hennes.

Efter ett tag då Johanna lämnat dem knackar det åter på hennes dörr. Tasha går för att öppna och ser en man stå där. Han pekar åt henne att följa med och hon förstår att han är en av de stumma, en av de som fått tungan utskuren. Tasha följde med honom längst korridorer och såg landskapet flyga förbi utanför, det hade mörknat ute.
De kommer fram till en dörr som mannen öppnar och kliver åt sidan för att släppa in Tasha. Han kliver sedan ut och lämnar henne kvar i rummet. Hon hör hur dörren låser sig bakom henne.
Tasha hör allt detta, men håller ögonen på mannen i fåtöljen Mr Smith. Mr Smith var en storvuxen man i de övre medelåldern och en av Snows närmaste män.
Tasha visste redan när hon såg honom vad allt detta skulle innebära.
"God kväll miss Sylvatica, sitt ner" sa han och gjorde en gest mot ett uppdukat bord för två. Tasha rörde sig inte och han log snett.
"Vi såg att du kom god överens med miss Mason. Visst är hon här på tåget?" sa han lugnt och Tasha stönade inombords. Men hans enkla ord hade fått den effekt han ville och hon kom och satte sig.
Middagen fortskred sedan under tystnad, men Tasha kunde knappt få ner en bit, men hon drack desto mer av vinet.
Hon hade ett rykte om sig att vara lättfotad och gå i sängs med alla. Men mot för vad alla trodde så gjorde hon inte det frivilligt. Hon utförde enbart Snows tjänster för att ingen skulle råka i skada.
Smith tog sedan sig upp från fåtöljen och drog henne med sig till sovrummet där de sedan följde deras vanliga procedur. Hon visste hur han ville ha det och gjorde hon sig mer tillgänglig och intagande var han inte så hårdhänt. Det var som ett spel, ett spel som ännu pågick och detta för att Snow fortfarande kunde styra henne i sitt spel som en pjäs.
Smith somnade sedan och Tasha tog sig upp ur sängen. Hon samlade ihop sina kläder, knackade på dörren och hon blev utsläppt. Hon fick hjälp tillbaka till sitt rum, där hon tog en dusch och ett stort glas med whiskey här räckte det inte att knyta rep. Hon satte sig i sängen, drack ur flaskan och väntade på att en ny dag skulle komma.

Ava låg på rygg och tittade upp i taket. Det var fäst självlysande stjärnor i taket, och hon ägnade en stund åt att räkna dem. På hennes arm låg Finnicks huvud, hans ansikte vänt mot hennes sida. Han andades tungt och verkade sova rätt så bra. Ava höll sin hand i hans hår och tittade snabbt på honom. Hon visste att han förmodligen skulle få ett par jobbiga dagar innan de skulle påbörja vad det nu var för spel Snow hade hittat på. Finnick användes som sällskap till Snows vänner och bekanta, såldes likt en slav på marknad. Det skedde varje gång han var i Huvudstaden, och det skulle förmodligen se likadant ut även i år. Ava hade haft turen att undvika just det ödet, även om andra lotter hade fallit i hennes knä.

Ava drog långsamt till sig sin arm, och satte sig upp. Finnick verkade inte vakna av att hon avlägsnade sig från hans sida. Hon andades in ett par gånger och satte fötterna på golvet. Hon reste sig upp och gick in i badrummet. Hon tog en snabbdusch och drog en handduk om sig innan hon gick ut i sovrummet igen. Ljudet av duschen verkade ha väckt honom, för Finnick satt upprätt i sängen, lutad mot väggen bakom. Han studerade henne.
”Hur är det?” frågade han och Ava torkade sina armar.
”Bra” sa hon och fokuserade på att torka av pärlorna av vatten som fanns på hennes kropp. Det droppade på golvet, men det brydde hon sig inte om. Hon såg i ögonvrån hur Finnick tittade på henne.
”Visst att du brukar vara spontan, men jag känner skillnaden” sa han och Ava tittade upp på honom. Hon stod böjd neråt för att nå sina vader. Hon suckade och rätade på sig.
”Fine. Det är Scarlet” sa hon och slängde handduken på golvet intill dörren till badrummet. Hon böjde sig ner och plockade upp sina underkläder.
”Och du kan inte bestämma dig huruvida du ska döva henne eller inte” sa han som om han hade läst hennes tankar. Det var ett av de många problem Ava hade. Hennes hjärta gjorde ont efter längtan att höra sin systers röst mer än bara ibland, men hennes psyke klarade inte av det. Det var fler än en gång som Finnick hade hittat henne, hallucinerande talat med sin syster och vägrat komma ur psykosen. De gånger det hade hänt hade det tagit ett par dagar för Ava att komma tillbaka till det normala, för psykoserna var helt fantastiska. Hon fick äntligen både se och prata med Scarlet igen, och alla bekymmer försvann.
”Tror jag kommer igenom spelhelvetet om hon är här” muttrade hon och drog på sig klänningen. Hon drog upp dragkedjan och tittade på Finnick, som inte sa någonting. Ava visste vad han skulle säga ändå. Det var en korkad idé, och det visste hon om. Men en del av henne drogs till det och ville se Scarlet igen. Bara en gång till. Även om hon visste att så inte skulle vara fallet.

En knackning på dörren fick de båda att vrida på huvudet.
”Kom in” sa Finnick och Ava drog en hand genom håret, som om det skulle hjälpa. Vem som än öppnade dörren skulle förstå vilken sorts relation de hade. Inte för att det var hemligt egentligen. Diana stod i dörröppningen.
”Middag” sa hon och kastade en blick på Finnicks bara överkropp i sängen innan hon försvann från dörröppningen. Finnick slängde täcket åt sidan och ställde sig upp. Han drog på sig sina underkläder och byxor innan han drog fram en ny skjorta från byrån. De båda gick tillsammans ut och vidare till nästa tågvagn, där ett middagsbord var uppdukat. Längst med väggarna stod sammanlagt tre av de stumma betjänterna, Avoxerna. Ava hade alltid tyckt de var lite obehagliga, och samtidigt tyckt fruktansvärt synd om dem. Utanför fönstren for världen förbi i ett snabbt tempo, alla träd hade förvandlats till en grön massa.

Ava satte sig ner mittemot den kvinnliga tributen, som redan hade börjat äta. Pojken satt och petade i sin mat, och mittemot honom satt Diana. Finnick satt på kanten och plockade på sig mat, men Ava noterade att han knappt åt. Hans gjorde små rörelser med fingrarna på vänster hand, som om han knöt knutar med den. Ava tittade sig omkring vid bordet. Vilket gäng.