In the dark PRS Vidomina & Medi

Vidomina

Hästen stannade och hon såg upp från flaket där hon suttit. Det röda håret gnistrade i solen och hon drog en hand genom håret. De senaste åren hade hon flytt varje dag för att slippa vampyrerna som jagade henne. Hon hoppade av och kved av smärtan i fötterna och tog upp några mynt och gav dem till kusken. Hon suckade ingen och såg ner i penningpungen, inga mynt kvar. Hon tog några steg mot världshuset och gick in. Men kom snart ut. Inga pengar inget rum.
Alice sjönk hopplöst ner och drog ihop sig. Staden hon var i nu var elegant och hon drog upp benen under hakan och hoppades att det itne fanns några vampyrer.
Imorgon skulle hon tjäna ihop till nya mynt." Murkret började falla och hon slöt ögonen och lät huvudet falla mot knäna.

"Rion, du tar ihjäl henne.". Leo hade sett på när Rion sugit blodet ur kvinnans kropp som fallit till marken efter attacken. Törsten Rion hade hade totalt tagit över och Leo hann inte med att hindra. Han ville stoppa Rion, men Rion var för snabb.
Rion stannade upp då han hörde Leos ord och drog sig ur kvinnans grepp med hennes blod rinnande nerför hans mungipor och hakor. "Du ser hemsk ut.", sa Leo och gick fram för att torka bort blodet som verkade söka sig nerför hans hals. Rion drog sig undan och plockade näsduken från Leos grepp. Snabbt tog han bort blodet och ställde sig upp på fötter. "Se efter henne. Vi måste börja gå hem sedan, innan det blir ljust.".
Leo nickade och gjorde som hans vän sagt åt honom att göra.
Rion drog in luft i sina lungor och såg sig om i gränden. De hade gömt sig mellan två hus som hade ett litet gömt utrymme mellan de, vilket gjorde det svårt för att andra att upptäcka de. Förbipasserade verkade inte ha varken sett eller hört. Mörkret och skuggan från byggnadens dolde de så bra. Rion borstade bort en röd hårslinga som fallit i hans ansikte med sin hand och drog in ny luft. Han tyckte sig ha känt doften av något bekant, så ljuvt och så varmt, men vad var det för något? Han rynkade pannan och tog ett steg ut på gatan. Leo skyndade sig med att gömma den döda kroppen bakom något som liknade sopor och gick efter Rion. "Det är någon här, Leo. Kom, vi ser efter.", sa Rion och gick före Leo ut på gatan med Leo som släptåg.

Alice hade nickat till där hon satt och nu sov hon med håret täckande ansiktet. Hon snarkade och verkade drömma om något. Plötsligt vaknade hon och for upp, hon hörde steg och torkade bort spottet från kinden och såg sig nervöst om. Hon började gå mot ett annat värdshus. Hon stannade upp när hon hörde stegen närma sig och ände sig om. Om de var vampyrer kunde hon skatta sin lyckliga stjärna. Varför vampyrer var så intresserade av henne visste hon inte. Bara hon visste var att hon var tvungen att fly.
Alice drog handen genom håret och drog upp huvan på den slitna manteln och backade in i en gränd.

Rion hade klätt sig i sina vita kläder som fick honom att på ett sätt sticka ut ur mängden av folket. Visserligen hade han rött hår som sträckte sig långt över hans rygg och fick honom att synas ännu mer. Han gick med bestämda steg åt det håll han tyckte sig känna igen doften. Leo halkade efter bäst han kunde. Han var en aning kortare än Rion, vilket gjorde att han skyndade sig mer, tyckte Leo.
Rion ledde de efter en gata med hus och butiker och uteliv där samling människor samlades för att röra sig till musik. Sådant som Rion sällan deltog i. Han stannade upp när de kommit till ett utav värdshusen. Här tyckte han att det var något annorlunda, men kunde inte placera det. Det var som nytt. Rion rynkade pannan och vred på huvudet för att se sig om. Han la märke till en flicka som verkade lämna platsen och med ens hade Rion beslutat att följa efter henne. Var det inte henne, så kanske hon visste var det var han hade lagt märke till tidigare. "Vänta!", ropade Rion efter det rödhåriga flickan och höjde en hand för att visa henne att han ville henne något. Han stegade åt hennes håll.

Alice hoppade till och vände på huvudet och såg en vacker man ta långa kliv åt hennes håll. Han hade vita kläder och långt glänsande hår. Förskräckt tog hon steg bakåt och fumlade med något hon hade innanför kragen.
"Snälla skada mig iinte." Hon såg upp på honom och backade in i väggen och svalde hårt.
"Snälla jag vet inget!" Hon kunde höra seg, skratt och hon öppnade munnen för att skrika på hjälp. Skräcken lös i hennes ansikte.
"Hjälp!"

Rion verkade inte ha lugnat sig efter attacken på kvinnan. Han var uppjagad och andades häftigt när han stannade framför den unga kvinnan. Han hade inte lagt märke till att han knytet sina nävar först han tog ett steg åt hennes håll för att prata med henne. Leo kom ikapp och parkerade sig bredvid Rion. "Rion! Vänta. Du skrämmer henne!". Leo lät orolig på rösten. Rion stannade med ens till. Han insåg det också och svalde. På nytt drog han in luft i sina lungor och öppnade munnen för att tala. "Nejnej, jag menade inte att skrämma dig, jag ville bara..", började han och höjde en hand åt hennes håll för att visa att hon kunde sänka volymen. "..Är det du som doftar så gott?", frågade han sedan och insåg direkt hur märkligt det lät. Rion skakade på huvudet och rynkade pannan samtidigt som han letade efter orden. "Jag menar.. har vi setts förut?"

Hon pressade sig mot väggen medan hon skakade på huvudet.
"Nej det har vi inte. Jag är bara förbipasserande." Hon svalde och hennes hjärta slog fortare än vanligt och hon såg bort.
"Förlåt my lord." Hon neg innan hon snabbt gick in i en gränd och började springa. Hon kände sig svimfärdig igen. H
Hon föll omkring när benen vek sig och hon kände matavfall blandat med spya slå upp i hennes näsa. Sakta reste hon sig och borstade bort det värsta oh såg över axeln ifall de skulle följa efter.

Den unga kvinnan skulle inte hinna långt innan Rion hunnit ikapp henne. När hon fallit till marken och rest sig igen hade Rion med en snabb rörelse greppat tag om hennes arm och dragit henne emot sig. "Vänta.", sa han och insåg att han inte visste vad han skulle säga. Han ville tro att han var under en förtrollning, men så skakade han på huvudet och vaknade till. "Jag..", sa han och såg förvirrat in i hennes blick. Leo hann ifatt. "Rion, du skrämmer henne!", sa han och hans ansikte förvreds till ett orolig uttryck.
"Snälla, jag tror du kan hjälpa mig.", sa Rion och insåg hur desperat han lät. Han släppte henne och hans arm föll längst sidan. Med ett nytt försök öppnade han munnen. "Jag ser att du verkar ligga illa till, snälla följ med, så kan jag erbjuda dig mat och en sovplats. Vad säger du?", sa han och han såg mer nyfiken ut.

Hon var nära på att skrika efter hjälp men beslöt sig att inte göra det. vad skulle de göra? Straffa en nobel? Hon kände hur hon skakade i hela kroppen och on vred på huvudet och såg på den kortare med en livrädd blick.
"Är ni vad jag tror ni är?" Hon vred på huvudet igen och tog ett steg och tog fram ett kors hon haft innanför kragen på den slitna och nu väldigt illaluktande klännigen.
"Kommer jag att dödas?"

Rions uttryck förvreds till ett oförstående uttryck. Han rynkade pannan och vickade lite huvudet på sned. Oförstående. "Vad men-..", började han, men avbröts sig själv. "Nej. Jag tyckte att du verkade bekant. Vi är..", sa Rion och vred på sig och visade med armen åt Leos håll. "Det här är Leo och jag heter Rion.". När han nämnde sitt egna namn placerade han en hand över sitt bröst och försökte le ett litet leende åt hennes håll. "..Vi tänker inte skada dig. Snälla..", sa han igen. "..jag tror du kan hjälpa mig. Kan du snälla följa med?". Han granskade henne uppifrån och ner och lade märke till hur illa hon låg till. Han ville hjälpa henne, men var den idén kom ifrån visste han inte riktigt. Leo verkade iallafall inte lägga märke till något särskilt, vilket faktiskt irriterade Rion en aning.