PRS Lupple & wolfy

Lupple här har vi tråden, lägger in min mall strax när jag satt mig vid datorn


Namn: Holly Elizabeth Wright
Ålder: 18
Övrigt: Bor tillsammans med sina föräldrar och yngre bror i ett villaområde. Hon har nyss avslutat high school, och tvekar fram och tillbaka över vad hon skall sysselsätta sig med i framtiden. Hon är en kreativ själ som tycker om konst i alla dess former.

Namn: Nikolaj Cato
Kallas: Nik/Nick/Nic
Ålder: 18



Vet inte om bilden ens kom med XDhttps://www.google.com/search?q=francisco+lachowski&tbm=isch&ved=2ahUKEwj4uuyf0L_mAhWEuioKHZeaBMYQ2-cCegQIABAA&oq=francisco+lachowski&gs_l=img.3...0.0..140164...0.0..0.0.0.......0......gws-wiz-img.-FrLwYdA1Ck&ei=CFX6XfiWB4T1qgGXtZKwDA&bih=578&biw=1280&rlz=1C1CHBF_svSE816SE816#imgrc=opVSvB7O_KcTQM

Yes, den kom med & Francisco is a real hottie
Anyway.. Vill du börja eller ska jag?

Haha ja han va fett fin
Börja du ^^

Det var otroligt hur många människor som tycktes få plats i det annars så stora köpcentret. Det var juletider och hon var inte den enda som var ute i sista minuten för att handla julklappar. Med en liten suck skyndade Holly sig bort till herrparfymerna som stod prydligt uppradade längst in i butiken. Efter att ha letat och doftat på parfymer tills hon fick huvudvärk hittade hon vad hon letat efter. Flaskan var blå och formad som ett ankare. På flaskans framsida syntes de silvriga bokstäverna "Sailing". Adrian skulle älska den. Inte bara för den härliga doftens skull, utan också för att han ofta seglade på fritiden. Adrian var hennes pojkvän, de hade dejtat och varit ett "officiellt" par under några månaders tid. Det låg ingen vidare romantisk historia bakom, han hade en dag bjudit ut henne och hon hade tackat ja. De hade tidigare pratat och flörtat lite försiktigt, och klickat ganska bra. Då parfymlådan var betald och inslagen i ett vackert rött papper med gulligt snöre, tackade Holly för sig innan hon med lätta men raska steg lämnade butiken för att styra stegen i riktning mot parkeringshuset. Det var en riktig utmaning att skynda sig förbi alla människor utan att knuffa till någon, men Holly klarade det ganska bra. Hennes långa, ljusahår studsade över hennes rygg och axlar när hon skyndade sig fram, och det röda linnet fladdrade lätt under den svarta skinnjackan. En kvinna försökte desperat få tag i sitt barn, som sprang omkring framför henne, och råkade omedvetenhet knuffa till Holly. Eftersom flickan var väldigt tunn och inte hade så mycket att sätta emot flög hon med hjälp av sin fart en bra bit snett framåt. Rakt in i någon. Hon kolliderade hårt in i en annan människa och föll hjälplöst till marken när ännu en person råkade knuffa till henne i motsatt riktning. En liten duns hördes när hennes påse innehållande parfymen föll till marken bredvid henne. Till Hollys lättnad lät det inte som om något gick sönder. Ett par sekunder satt hon bara där på golvet mitt i köpcentret och stirrade på ett par långa ben. Hennes egna svarta jeans var halvt blöta och smutsiga av allt regnvatten människorna som gick in i köpcentret drog med sig utifrån.
"Förlåt så hemskt mycket, jag blev knuffad och.." Med rosiga kinder tittade hon upp mot personen som stod framför henne och tystnade. Det var något med de där ögonen som fick henne att tystna tvärt. Det var en mörkhårig och rätt så lång pojke som stod framför henne. Och något med honom var skrämmande bekant. Hennes hjärna jobbade i 150 när tankarna flög omkring. Det var som om det plötsligt sa 'klick' i hennes huvud när pusselbitarna föll på plats. Hennes hjärta slog ett extra slag och en varm känsla spreds i bröstet.
"Nik?" Hennes stora ögon travade osäkert över hans ansikte, och hon förblev orörlig på golvet med sitt paket liggandes bredvid sig, och med alla människor som irriterad skyndade förbi. Men för henne hade tiden gått flera år bakåt. Tillbaka till halloween, till kalas och till en spidermandräkt och en rosa glittrig klänning med änglavingar.

Nikolaj var måttligt irriterad över att hans kära mor hade skickat iväg honom såhär sent för att köpa just precis det där specifika skalet som hans lillasyster önskade sig.
Det var trångt, det var varmt och varenda människa stressade värre än någonsin.
Samtidigt så sände just detta köpcentrum otroligt många minnen till honom från hans tid då han bott i denna stad. Av alla dessa minnen var många positiva, speciellt när det gällde grannflickan men det var också en av de värsta när han tvingades att flytta för att hans far fått jobb någon annanstans. Nu var de tillbaka eftersom han hade blivit placerad här igen.
Nikolaj var inte särskilt nöjd över det av just alla dessa minnen.
Han hade haft många vänner här och inte kunnat hålla kontakten med någon av dem.
Han hade luvan uppdragen för att slippa bli igenkänd och gick i sina egna tankar på väg mot butiken som sålde det där himla speciella skalet.
När någon ramlade rakt in i honom och numera satt på marken.
Den första sekunden var han ganska irriterad men hon, kvinnan bad om ursäkt på ett väldigt gulligt sätt att irritationen liksom rann av honom.
Han vände ned blicken och höll ut en hand för att hjälpa henne upp när hon vände upp blicken.

Det var som om han hade slungats många år tillbaka i tiden, de där genomträngande ögonen var lika duktiga på att se hela honom nu precis som då- så kändes det i alla fall.
Det var som ett bildspel spelades upp framför hans ögon, de lekte jaga på gatan utanför husen, det var halloween, det var födelsedagskalas, skolgården, skogen, kojan, lekstugan, det var första dagen på sommarlovet innan de skulle börja sjuan och han tvingades att säga hejdå.
Han blev nästan snurrig av allt han såg. På så kort stund.
Han visste precis vem hon var, det var grannflickan- det var hans bästa barndomsvän, han första kärlek- det var Holly.
"Holly. " Fick han fram med ett brett flin på sina läppar. Han höll ut handen mot henne för att hjälpa henne upp. Han skrattade lågt och skakade lite på huvudet.
" Underbart att vara tillbaka i hemstaden- man springer på massa folk från förr." Sa han och småskrattade lite.
Det var komiskt att just hon, personen han sekunder innan tänkt på hade ramlat in i honom.

Det var Nikolaj. Det var verkligen han! Utan att svara på den gamla vännens hälsning flög hon upp från golvet för att omfamna honom. Hon andades in den härliga doften av honom och knep igen ögonen, ville aldrig släppa taget. En lycklig nostalgisk känsla pulserade runt under hennes skinn och hon kände sig nästan lite yr. Slutligen lossade hon ändå på sitt grepp för att syna honom uppifrån och ner.
"Du har vuxit till dig!" Så snart Holly yttrat orden dumförklarade hon sig själv och svor inombords. Vad trodde hon? Självklart hade han vuxit sedan de var tretton, det hade hon också gjort. Hon rodnade svagt och slog ner blicken. Han såg verkligen bra ut. Han var ganska lång, nästan ett helt huvud längre än vad hon själv var. Men hans ögon var sig lika, pigga och lysande, precis som det underbara leendet som alltid fick henne att själv le.
"Vad gör du här?" Hennes blåa ögon lös när hon mötte hans blick. Holly råkade stöta till något på marken när hon flyttade sig för att släppa förbi en kort man, och sneglade ner. Hon fick syn på det lilla paketet som fortfarande låg halvt utanför den vita påsen på marken. Snabbt böjde hon sig ner för att plocka upp det innan pappret blev blött.
"Har du varit här länge? Ska du stanna länge?" Tänk om han var där för att stanna! Bara tanken fick hennes mage att fyllas av vilt fladdrande fjärilar. För hon kom så väl ihåg smärtan då han gett sig av, hur förkrossad hon känt sig över att förlora sin allra bästa vän.

Nik tog emot henne, var egentligen inte direkt chockad över hur hon hälsade.
Det var ju som sagt inte första gången hon hälsade så.
Han kramade om henne och skrattade till.
" Tjenare." Viskade han glatt och släppte samma stund som hon gjorde det.
Hörde hennes kommentar och lyfte lite på ögonbrynet och flinade.
" Menar du? Nej tycker du verkligen det?, jag tror säkert att alla mina gamla bandtröjor skulle passa." Flinade han retsamt och synade även henne.
Hon hade verkligen växt till sig- hon var verkligen en kvinna.
" Du är ungefär lika lång- jag menar jag har ju alltid varit typ ett huvud längre." Fortsatte han skoja.
Han var ofantligt glad över att se henne där, det var på nått sätt som en gammal barnslig låga tändes inom honom.
Han såg in i dem där blåa ögonen och de var precis som han mindes, kanske aningens mindre lekfulla. Men det berodde nog på att ingen av dem riktigt ville springa ut och åka pulka precis nu.
Men det var verkligen hon.
Han såg på det hon plockade upp och flinade. " Sista minuten?" Frågade han men var egentligen inte jätteintresserad av svaret.
" Na, en månad kanske." Sa han fundersamt och ryckte på axlarna.
" Familjen kommer, pappa har fått jobb här igen och ja du vet. Småsyskonen verkar ju aldrig sluta komma." Suckade han och himlade lite med ögonen.
Hans föräldrar hade varit väldigt unga när de fick honom och han var äldst, visst de började bli äldre men barn ville de ha fler av.
"Jag får se, får jag jobb här så stannar jag- får jag inte så drar jag vidare. "Log han ärligt.
"Men du då Holly? Berätta allt. Vad gör du nu för tiden och så?" Frågade han nyfiket.

Det ryckte i hennes mungipor och hon kunde inte låta bli att himla med ögonen då han retades med henne. Gud, vad hon hade saknat honom. Saknaden sköljde likt en våg över henne och det krävdes all viljestyrka för att hålla tillbaka tårarna som brände bakom ögonlocken. Tårarna kunde hon gott och väl spara till ett senare tillfälle. Stackars Nik skulle väl bli bortskämd om hon utan förvaring började gråta inför honom.
"Sista minuten," bekräftade hon och andades fram en liten suck, "till min pojkvän." I följande ögonblick slog hon mentalt till sig själv. Varför hade hon känt sig tvungen att tala om det för honom? Hon harklade sig lätt för att skaka av sig det hela - lyssnade uppmärksamt till orden som lämnade hans läppar. Ända fram tills han poängterade att han skulle dra vidare om han inte fick jobb där. Så det fanns en chans att hon skulle förlora honom igen? Det var en obehaglig tanke som hon inte ville tänka mer på för stunden.
"Inte så mycket. Funderar över livet och vad jag vill med det." Holly ryckte på axlarna. Det var sanning till största del.

Nikolaj såg på henne och orden hon sa liksom ringde i hans huvud- 'till min pojkvän.' Om och om igen ekade dessa och han förstod inte varför hon ens sagt det.
Vad menade hon?
De var bara vänner och hade alltid varit det.
Samtidigt så hatade han orden, för det spelade ingen roll vem det var om det så var presidenten själv han hade väldigt svårt att se att någon var tillräckligt bra för henne.
"Första julen?" Flinade han retsamt och studerade paketet, garanterat en parfym.
När hon sedan styrde samtalet mot nått annat så följde han tacksamt dit, även om hans försök hade varit för att lätta upp stämningen för nog hade den varit tryckt precis.
" Funderar över livet?" Sa han och la huvudet på snedden.
"Kom igen Holly, vad var det du ville bli- prinsessa? Har du slutat drömma?" Frågade han med lite mer allvarlig ton och studerade henne länge.
Hon hade ju alltid haft mycket planer om man jämförde med honom i alla fall hade han tolkat det så.
Men att höra henne svara så kändes inte riktigt tillräckligt. Men samtidigt förstod han att han inte kunde förväntas sig att hon skulle berätta för honom.
Det var trots allt många års sen sist.