Vikings PRS Emma07 & wolfy

Emma07 lägger in mina mallar snart!



https://pikdo.net/p/abbeycowen/2114086087358696893_20272679
Namn: Ceolwyn (Asta som viking)
Ålder: 20
Övrigt: Lord Aldred av Mercias dotter, trolovad till en lord från Northumbrias kungarike. För att vara kvinna har hon ett ganska hett temperament och en vass tunga, något som speciellt hennes far och blivande make skäms för.



Namn: Audun
Ålder: 25
Övrigt: Agerar för det mesta innan han hinner tänka efter. Inte den mest tålmodiga personen man kan hitta heller, han vill att saker ska gå undan.

Namn: Harek Tveit
Ålder: 24
Bakgrund/personlighet: Hareks far var tidigare jarl, och när han för två år sedan blev allvarligt skadad och dog efter några våldsamheter utbröt först en del tumult i vem som skulle ta över då några andra försökte ta över makten. Vilket till sist blev Harek, som visserligen var ung men väldigt beslutsam. Han kan väl ibland agera lite väl mycket på bara känslor utan att tänka sig för, men det är främst ifall man fått honom förbannad eller liknande - i vanliga fall är han mer eftertänksam och försöker åtminstone se till alla möjligheter.



Namn: Darelle Aldrich
Ålder: 20
Bakgrund/personlighet: Darelle kommer ifrån en förmögen familj, där hon haft en väldigt bra uppväxt. Visserligen har väl hennes föräldrar försökt uppfostra henne väl, men sanningen att säga har det inte gått vidare bra med den saken. Hon har en väldigt stark vilja och tvekar inte på att säga vad hon tycker och känner trots situation. Något som kanske fått henne i problem en del, hennes far har under en tid försökt få henne förlovad vilket än så länge inte varit särskilt lyckat, kanske mest tack vare henne själv som ställt till det.

Vill du ha äran att börja?

Det var sista dagen innan det var dags att styra kosan hemåt igen, visserligen hade väl Harek inte slagit det i sten direkt - fann de fler ställen att roa sig på skulle de ju kunna dra sig vidare ditåt i några dagar, men resan hade varit lyckad och de hade egentligen redan mer än nog. Men de var också äventyrare, och att resa hem igen var tudelat - tråkigt att resa hemåt på ett vis och inte få se mer här, medans det också självklart var roligt att återvända hem till byn. För tillfället hade han dock annat att tänka på än känslorna inför hemkomsten. De var lite i sluttampen av att ta sig igenom den här staden, som inte bjudit något imponerande motstånd direkt - men det var det egentligen inte många som gjorde. Kanske emot en armé liknande deras egen, men vikingarna slogs på ett helt annat sätt än dem. Definitivt mycket mer kaotiskt än dem. Men det funkade strålande bra. De hade fått med sig några slavar därifrån, och han hade nästan genast skickat en del män emot de två till synes rikare husen som låg där - förhoppningsvis fanns det en del skatter där, eller också värdefulla personer som de skulle lyckas få med sig.

Larmet hade snabbt gått om överraskningsattacken. Darelle hade väl varit en av de första som varnats, och trots paniken som genast verkade råda i staden kom genast en tjänare för att hjälpa henne komma iväg på hästryggen för att inte bli skadad eller tillfångatagen. Vilket hon ansåg rätt löjligt - visserligen hade hon en högt uppsatt far, men hon såg egentligen inte varför det skulle göra dem så måna om att rädda just henne och inte alla de andra. Och desto mindre förstod hon varför hon inte fick delta i striderna - nu hade visserligen inte hennes far särskilt mycket vetskap om att hon faktiskt tränat. Men hon var ändå noga med att smyga med sig en kniv i klänningsärmen då hon begav sig emot stallbyggnaden, blev föga förvånande stoppad av en viking som självklart skulle dyka upp runt husknuten just då. Hon hade trott att hon skulle ha lite större chans än hon faktiskt hade, men hela deras stridssätt var mycket mer annorlunda än vad hon lärt sig - och det dröjde inte länge förrän mannen hade henne i ett hårt grepp trots hur hon försökte slita sig loss, men hon kunde åtminstone trösta sig med tanken på att hon lyckats få in kniven i hans sida innan han ilsket lyckats slå den ur handen på henne.

Då larmet om överraskningsattacken gått sprang folk omkring som yra höns. Hennes pappa, Lord Aldred, krävde att hon skulle låta en tjänare föra henne till säkerhet samtidigt som han utrustade sig. Han var på väg att springa mot sin död. Men hon var bara en kvinna som inte var värd att lyssna på. Strax efter att hennes far lämnat huset åkte dörren upp med ordentlig kraft. In kom tre storväxta män. De var blodiga och leendet som spelade på deras läppar lovade våld och mer blod. Ceolwyn gjorde sitt bästa för att komma därifrån. Medan männen var upptagna med annat så skyndade hon sig ut, trots att hon önskade att hon kunde hjälpa de oskyldiga människorna som miste sina liv tack vare de blodtörstiga, brutala männen. Hon var nästan framme hos hästarna då hon ramlade omkull. Eftersom hon landade på mage pressades all luft ur henne men ändå försökte hon ta sig upp. Utan resultat för en av männen hade hunnit ikapp. Han viskade otrevligheter i hennes öra, gjorde det klart att han gärna skulle ha sett henne död men att hon för tillfället var mer användbar som levande. Hon blev hårt fastbunden innan hon tvingades följa med männen. De promenerade en god stund innan de nådde stranden. Ceolwyn fortsatte fram mot en av båtarna, fick ständigt knuffar i ryggen som gjorde att hon var på väg att snubbla gång på gång.


Audun såg ut över kaoset framför sig med ett brett flin på läpparna. Det var alltid lika spännande, lika roligt att utplåna by efter by, rike efter rike. Snart skulle England inte existera längre. Det skulle tillhöra vikingarna. De var så gott som kalra med Mercia, nu återstod enbart Northumbria och Wessex. Hans blick landade på en förskräckt man som på alla fyra kravlade iväg. Han försökte komma undan. Audun var ikapp mannen inom nolltid och höjde yxan för att hugga den i mannen upprepade gånger. Han strök fingrarna över sin haka, drog dem över skäggstubben innan han hade ihjäl nästa offer. Offer efter offer tills det inte fanns någon mer att döda. Männen började så småningom röra sig mot stranden igen. Knut var på uselt humör och det dröjde inte länge förrän Audun hade fått förklaringen. Den andre vikingen hade fått en kniv i sidan. Av en tjej. Det var skrattretande. Också mannens svordomar var underhållande att lyssna på men till och med det blev uttjatat efter ett tag.
"Håll käften, Knut," suckade han och drog händerna över ansiktet, satte sig tillrätta och såg ut mot havet.

Harek hade snart dragit sig ner emot stranden, då de i princip inte längre fanns några kvar där att döda eller fler hus att slå sig in i. Men det hade varit väldigt lyckat, och att vända hemåt kändes bittert men bra - bittert att lämna det här äventyret med att få se så mycket nytt och erövra. Men bra att återvända med en sån här success - kunde de ens återvända på nåt annat vis? Det kändes inte ens aktuellt att återvända med förlust. Då han var tillbaka på båten dröjde det inte länge förräns han funnit Audun med blicken och styrde även fötterna ditåt. Då han väl slagit sig ner såg han sig runt lite och nickade mot några av de fångade om sjasats upp.
"De där två kvinnorna, det var dem ifrån de större husen va?" frågade han, de kunde visa sig vara ett riktigt kap om de hade tur. Han vände även blicken till Knut för några sekunder och skakade lätt på huvudet.
"Och vad hände Knut?" frågade han roat, uppenbarligen var han väldigt upprörd över någonting men han hade inte riktigt fått klart för sig vad ännu.

Darelle var minst sagt uppretad. Hon hade försökt slå sig loss flera gånger under vägen till skeppet och även när de kommit upp dit. Men då de väl lossat ankar utåt förstod hon väl lite att det inte var någon idé - vart skulle hon ens ta vägen om hon lyckades ta sig loss? Det var först nu egentligen som hon också började känna sig rädd, adrenalinet och ilskan hade väl tryckt undan rädslan för en stund. Men hon började väl inse att hon inte hade en aning om vad som skulle hända, och inte heller hade den minsta makt över det - en känsla hon hatade, då hon i princip bara var i männens våld. Hon verkade åtminstone ha gjort den ena väldigt upprörd med att han sårat henne, vilket var en tröst i sig.

Ceolwyn hade ingen aning om hur många dagar resan tog. Det kändes som en evighet. Hon frös, hon var hungrig och törstig, och hon var rädd. Vid det här laget hade hon redan tappat räkningen på hur många gånger hon hade övervägt att hoppa överbord. Att låta havet ta henne var en betydligt mer lockande tanke då hon inte visste vilket öde hon skulle gå till mötes med de här brutala typerna. Hon hade åtminstone fått sitta bredvid den andra kvinnan som blivit tagen tillfånga. Trots att de inte utbytte många ord med varandra, främst för att männen snäste att de skulle vara tysta, så fick hon en viss tröst av att inte vara ensam.
En dag ropade en av männen till. Ropet fångade de andra männens uppmärksamhet och snart bröt ett högljutt vrål ut.
"Land i sikte!" tjoade de skrattande. Innan hon visste ordet av drog samma gubbe som fångat henne upp henne på benen, och lyfte henne ur båten. Kort därefter påbörjade de en lång promenad tills de kom fram till vad som uppenbarligen var "hemma" för vikingarna.
"Känn dig som hemma," fnös hennes fångvakt och knuffade in henne i ett skjul, låste dörren med en bom. Skjulet hade uppenbarligen fungerat som ett stall - ganska nyligen också. Hon hade hö att sova på och en hink som hon tydligen skulle behöva uträtta sina ärenden i. Med en suck sjönk hon ner på marken och lutade hakan mot sina knän.


"Ja, hon är dottern till lorden av Mercia," berättade en av vikingarna och pekade på Ceolwyn, "och hon kommer också från en rik familj." Han nickade mot Darelle innan han satte sig tillrätta för att börja ro.
Audun iakttog fundersamt deras fångar innan han riktade sin uppmärksamhet mot jarlen.
"Bitter över att han blev sårad av en tjej," sa han, skrattade till då Knut gjorde ett utfall mot honom. Han klappade sin vän på axeln innan han gick för att sätta sig. De skulle strax påbörja deras resa hemåt. Det var både tråkigt och roligt. De hade så mycket mer av England att upptäcka, så det kändes fånigt att ge sig av redan nu, men med tanke på att de redan plundrat otaliga byer och städer, så skulle deras skepp inte kunna bära mycket mer. Resan hem var spänd av flera olika anledningar, och han talade knappast bara för sig själv då han kände sig lättad då han såg land längre fram i horisonten.
"Du kommer med mig." Knut blängde på Darelle. Det skulle dröja länge innan han skulle glömma det faktum att en tjej lyckats hugga honom i sidan med en kniv. Han sa inte ett ord åt henne under promenaden hemåt, inte heller då han öppnade dörren till ett skjul där hon skulle bli inlåst.

Darelle var ganska uppskrämd under resan, det kunde hon inte säga något annat om. Hon hade trots allt ingen aning om vad som skulle hända eller vart de ens skulle ta vägen. Vad de skulle utsätta henne för. Hon var ändå på ett vis lättad att hon inte var den enda - självklart var det inte roligt att fler blev utsatta för det här, men det var en liten slags tröst att ha någon annan där som förstod. Även om de inte pratat särskilt mycket med varandra. Då hon drogs med iväg försökte hon flertalet gånger slita sig loss utan att egentligen ha en aning om vart hon skulle ta vägen, även om det var lönlöst - men hon vägrade ändå ge upp helt, hon ville inte tappa hoppet helt och hållet. Väl instängd i det där skjulet upptäckte hon snabbt att hon inte var ensam, vilket var en lättnad - det skulle ha känts långt värre att vara där på egen hand. Hon suckade och sjönk ner till sittande, vände blicken till den andra.
"Vad tror du dem kommer göra med oss?" frågade hon, kände sig lite pratsjuk för tillfället - kanske bara på grund av hur rädd hon kände sig.

Harek hade föga förvånande en hel del att göra då de återvände, men det hade också varit väntat. Det var också en stor lättnad att återvända - eller rättare sagt att de tagit sig hem så lyckat, med oskadda män och stora framgångar. Ja, om inte vissas sårade självkänsla räknades - det där såret han fått av tjejen hade i sig inte varit särskilt allvarligt. Något de andra haft väldigt roligt åt under resan hemåt, och det skulle nog dröja länge innan resten av männen glömde bort det. Och även om Harek aldrig skulle erkänna det ens för det själv var det något speciellt med den där andre - säkerligen bara att de kunde visa sig värdefulla. Vilket också gav honom idén att de skulle ta lite bättre hand om dem än de andra slavarna - de andra utsattes för en hel del, men borde de inte ha större chans att få ut pengar för dem ifall de behandlat dem väl? Han visste inte riktigt varför han plötsligt tänkte så, men nu lät det definitivt smart i hans öron. Och definitivt något han skulle försöka göra något åt.

Ceolwyn tittade upp då dörren till skjulet öppnades och den andra unga kvinnan blev inknuffad. Sällskap var uppskattat trots att det var oerhört tråkigt att de båda verkade gå samma öde till mötes.
"Ingen aning," erkände hon med en suck. Hon kunde dock tänka sig ett och annat. De var omringade av män och de var unga kvinnor. Männen skulle garanterat dra nytta av det förr eller senare. Då det hade mörknat utanför, något Ceolwyn kunde se genom väggarnas springor, öppnades dörren och en man kom in. Han slängde ett torkat bröd framför fötterna på henne med en grymtning.
"Jag skulle vilja bada," sa hon och mötte bestämt mannens blick. Han grymtade till igen och vinkade till sig henne.
"Då ska jäntan få bada," flinade han och tog med sig henne ut. Han vinkade till sig fem andra män samtidigt som han nickade mot en tunna fylld med vatten.
"Jag tänker inte kliva i där, vi är ju i närheten av ett hav. Och är du säker på att du har tillräckligt med män med dig?" Vikingen greppade tag om hennes haka och brummade ilsket till.


Audun satte tillsammans med flera andra i gång med att gömma allt silver de fått med sig från Mercia. Projektet tog sin lilla tid men så småningom var det gjort. Då var det dags för mat. Festa hade männen definitivt gjort sig förtjänta av, och ingen festade så som vikingar gjorde. Senare på kvällen gav han Birger order om att se till att tjejerna fick mat. Han följde mannen med blicken i ögonvrån en stund, Birger kunde man inte alltid riktigt lita på utan han brukade alltid då och då ställa till med problem. Men han var en ruskigt bra krigare vilket var den enda anledningen till att han fortfarande var en av dem. Audun kände sig hur som helst inte förvånad då ett ståhej uppstod. Birger hade släpat med sig en av kvinnorna ut. Audun kunde inte komma ihåg att han gett tillåtelse åt Birger att göra det.
"Harek," sa han för att fånga jarlens uppmärksamhet och nickade åt Birgers håll, bestämde sig för att själv titta in i skjulet och se vad som hänt med den andra kvinnan.

Darelle önskade att de inte hade dragit med sig den andra ut - dels ville hon inte bli av med sällskapet, och dels av ren oro för den andre. Trots att att hon egentligen inte kände henne mer än det lilla de pratat med varandra under resan, så var det ju inte svårt att räkna ut vad hon löpte stor risk att råka ut för med alla de här männen. Vad de båda löpte risk för egentligen, men det kändes väl som om den andra var mer i riskzonen just nu. Och det var verkligen inget hon önskade någon. Då de gått ut reste hon sig genast upp för att försöka se ifall det gick att ta sig ut, men de hade förstås stängt dörren ordentligt efter sig igen och det verkade vara tämligen lönlöst hur hon försökte få upp den. Istället fick hon missnöjt nöja sig med att försöka kika ut igenom en av de lite större springorna i väggen i ett försök att åtminstone få reda på lite vad som hände utanför.

Harek tyckte att de bara nyss hade börjat fira hemkomsten och framför allt framgången, då Audun pockade på hans uppmärksamhet. Han lät genast höra en suck ihop med en ilsket muttrad svordom då han fick syn på att han dragit ut flickan, undrade för sig själv varför de skickat just Birger på det. Han reste sig upp och nickade lite åt Audun, hoppades iallafall att han hakade på honom ditåt. Nu hoppades han visserligen att männen skulle lyssna på honom, men de var vikingar och var de egentligen nånsin särskilt bra på att lyssna på order? Hot var nästan det som brukade fungera bäst. Nu hade han ju gett order innan om att de inte skulle skadas, men han litade då verkligen inte på att hans män skulle lyssna till det med två unga kvinnor där som fångar och särskilt inte när de fått i sig lite att dricka. Väl framme vid den lilla folksamlingen valde han inte att från första början gå emellan.
"Vad står på? Jag kan inte komma ihåg att de hade tillåtelse att lämna skjulet."