Hush, hush - the spinoff (PRS wolfy och Emma07)
Forum > Quidditchplanen > Rollspel > Hush, hush - the spinoff (PRS wolfy och Emma07)
Användare | Inlägg |
---|---|
Emma07
Elev |
21 nov, 2019 14:31 |
Borttagen
|
21 nov, 2019 14:39 |
Emma07
Elev |
21 nov, 2019 14:41 |
Borttagen
|
Grace hade aldrig trott att det hela skulle sluta så här. Hon hade bestämt träff med Ryan för att prata med honom om svartkonsten. Han hade ringt henne och låtit oerhört hysterisk på rösten. Han hade inte lugnat ner sig heller då hon anlände till platsen. Han betedde sig nästan hotfullt. Det var uppenbart att han inte fått i sig svartkonst på ett tag, vilket hans kropp retade upp sig över eftersom den försökte vänja sig vid ett normalt tillstånd igen. Grace gjorde sitt bästa i att försöka lugna ner honom och hon trodde att hon lyckades med saken. Men plötsligt kände hon ett vass smärta i magen. Lätt gapande såg hon ner på kniven som han huggit henne med. Ryan verkade precis lika chockad. Han såg ut som om han ville säga något men istället vände han sig om och sprang iväg. Han sprang iväg istället för att hjälpa henne. Grace sjönk ner på knäna och placerade händerna mot såret i hopp om att stoppa blödningen ens lite. Så småningom sjönk hon ner på rygg istället och blickade upp mot himlen. Tårarna brände bakom ögonlocken. Det fick inte sluta så här. Det fanns så mycket kvar i livet hon ville göra. Och Ederel... Hon ville inte lämna honom. Hon kunde inte.
21 nov, 2019 15:16 |
Emma07
Elev |
Ederel hade gett sig av på en promenad med Beau ungefär samtidigt som Grace gett sig av, och en stund efter att han var tillbaka började han reagera på att hon dröjt länge. Samtidigt som han också började få en dålig känsla i magen, en känsla av att något var fel - tänk om det faktiskt hänt något? En magkänsla var väl inte så mycket egentligen, men som ängel lärde man sig att lita på sådant - oftast kunde det faktiskt vara en aning om något. Även om han verkligen hoppades att det inte var det. Han gav sig snart av, hade nåt minne av nåt ställe hon nämnt hon skulle mot så styrde stegen ditåt.
Väl där var det värre än han trott, då han fick se henne där var han framme på knä hos henne på nolltid. Att se henne allvarligt sårad kändes som om det fick hans hjärna att sluta fungera för några sekunder, kunde knappt ta in att hon var allvarligt skadad. Hur? Hur kunde ens någon göra så mot henne? Hon fick inte försvinna, det gick bara inte. Han hade klarat sig utan henne tidigare och det hade varit mer än nog. Han lade händerna emot hennes sår, i ett desperat försök att stoppa blödningen. "Grace, nej nej nej... Vad har hänt?" han försökte tränga undan paniken som kändes farligt överhängande, men uppriktigt sagt fungerade det inte särskilt bra. 21 nov, 2019 15:46 |
Borttagen
|
Ögonlocken kändes allt tyngre för varje minut som tickade förbi. Grace hade ingen aning om hur länge hon låg där, hon reagerade knappt på vad som rörde sig och hände i omgivningen. Hon blickade bara upp mot himlen, insåg att hon inte skulle överleva det här. Hon skulle inte klara sig. Då hon hörde Ederels röst drog hon lite på mungiporna. Han hade hittat henne. Han var där hos henne.
"Tror du att jag blir en ängel nu?" frågade hon mjukt. Det dröjde en lång stund innan hon lyckades fästa den ostadiga blicken på honom. Det var en fin tanke i alla fall - att hon, kanske, skulle få sina egna vingar nu. Bli en ängel. Eller kanske nefiler hade en egen himmel, hon visste inte hur det hela fungerade. Kanske hon inte ens skulle komma till någon himmel. Kanske hela hon skulle sluta existera så fort hjärtat slutade slå. "Kan du lova mig en sak?" undrade hon efter en stund, att prata tog på krafterna och det var tydligt att ljuset var på god väg att slockna. För gott. 21 nov, 2019 16:00 |
Emma07
Elev |
Ederel ville inte inse vad som var påväg att hända, att han var påväg att förlora henne. Ändå kändes det som om hon försvann är händerna på honom, och det var utan tvekan den värsta känslan han nånsin känt. Att vara helt hjälplös och bara kunna se på medans han förlorade henne.
"Du om någon förtjänar det, du kommer alltid vara min ängel", viskade han, kunde inte längre hejda tårarna från att börja rinna då till och med hon verkade ha insett att hon höll på att förlora livet. Något han vägrade erkänna, kunde inte förlora henne. "Jag lovar vad som helst, men du kan inte lämna mig. Du får inte lämna mig", viskade han desperat. 21 nov, 2019 16:20 |
Borttagen
|
Grace lyfte försiktigt en skakig, och blodig, hand till hans ansikte för att kärleksfullt smeka hans kind. Hon ville inte lämna honom, det var det sista hon ville. Men hon hade nog inget val den här gången.
"Jag vill att du ska vara lycklig. Stäng inte in dig, bygg inte upp samma mur som du hade första gången vi träffades igen." Hon ansträngde sig för att uttala orden så tydligt som möjligt, trots att läpparna inte riktigt längre ville röra sig. Orden stockade sig i halsen på henne. Hon ville honom enbart väl. Att han skulle stänga in sig själv och bli samma känslokalla person som han varit för länge sedan var det sista hon önskade. "Älska igen. Det finns någon där ute som kommer älska dig som aldrig förr, och som du kommer älska. Kom ihåg mig men låt mig gå, släpp taget. Jag kommer alltid finnas vid din sida oavsett vad." Grace kände några tårar rulla längs med hennes kinder. Det fanns så mycket mer som hon ville säga men tiden räckte inte riktigt till. "Jag älskar dig så otroligt mycket. Tack för allt som du lärt mig under vår tid tillsammans, tack för alla minnen och för din kärlek. Tack vare dig så känner jag mig hel." Hon la sin hand på hans för att lätt krama om den, vilade blicken på honom ända tills hon drog sitt sista andetag. 21 nov, 2019 17:04 |
Emma07
Elev |
Ederel kunde inte förstå att hon var borta, ville inte heller förstå det fullt ut - det gjorde för ont. Det kändes som om hjärtat gått i tusen bitar, det gjorde nästan fysiskt ont. Att hon aldrig skulle komma tillbaka, att han aldrig skulle få se henne le igen, höra hennes skratt eller få hålla om henne. De där tio åren efter skilsmässan hade varit ett helvete - men då hade han ändå haft något slags hopp om att de skulle kunna ses igen. Nu fanns inte längre den möjligheten, den hade berövats ifrån honom alldeles för tidigt.
Han hade ingen aning om hur länge han satt där, höll om hennes, skrek, försökte desperat få liv i henne igen. Då det kommit folk dit märkte han dem knappt ens förräns han fick någons hand på sin axel. På något vis tog han sig hem, nu i efterhand kom han inte ens ihåg hur - allt hade bara varit ett töcken av chocken, men han gissade att det var av poliserna som dykt upp. Hur kunde något sånt här hända, hur kunde någon ens ta en så fantastisk persons liv? Det var oförståeligt, och han hade knappt ens insett att hon verkligen var borta ännu. Inte heller hemma hade han en aning om hur lång tid som gått - det kändes som en evighet utan henne. Det kunde ha varit timmar, dagar, veckor. Han hade ingen aning, han gick nästan fortfarande i nån slags sorgens töcken. Det enda som höll honom någorlunda flytande var Beau, och att han åtminstone var tvungen att ge sig ut ur huset på promenad med henne varje dag. 21 nov, 2019 17:42 |
Borttagen
|
Saknaden efter hennes älskade dotter var enorm. Känslan gick inte att beskriva. Folk runt omkring henne hade deltagit i sorgen, erbjudit sig sitt stöd dygnet runt oavsett vad hon skulle kunna tänkas behöva hjälp med och de menade alla att de förstod sorgen hon kände och gick igenom. De sa att de förstod. Men gjorde de det verkligen? Hade de förlorat ett barn? Hade de fått uppleva den råa, hjärtskärande, förfärligt plågsamma smärtan som hon nu gjorde? Sarah tvivlade starkt på saken. Innerst inne visste hon att byborna enbart menade väl, att det bara var hon som inte visste hur hon skulle bearbeta och kontrollera sina känslor. Det kändes som om hon hade svikit sin egna dotter. Om bara några dagar skulle hon följa sin dotter in på den sista resan, för det var då begravningen skulle äga rum. Att planera sitt egna barns begravning var en mardröm för en förälder, det var något som inte kunde beskrivas med ord och som ingen möjligtvis kunde förstå - såvida hen inte själv gått igenom det.
Med en djup suck knackade hon på dörren innan hon klev in. Begravningen var något hon ändå velat sköta på egen hand, just eftersom det handlade om hennes enda barn och för att hon behövt hålla sig sysselsatt med något. Men hon ville ändå höra om Ederel hade några önskemål. Det hade dessutom varit på tiden att hon tittade förbi och såg efter med egna ögon hur han orkade. De hade väl aldrig riktigt sett öga till öga men för Graces skull hade de kommit överens. Och nu var Ederel den enda Sarah hade kvar som en koppling till Grace. "Hur är det?" Sarah satte sig ner på soffan och tog av sig sina läderhandskar, såg på Ederel. 21 nov, 2019 18:00 |
Forum > Quidditchplanen > Rollspel > Hush, hush - the spinoff (PRS wolfy och Emma07)
Du får inte svara på den här tråden.