PRS Medi och botilia1

Vattnet var varmt och doftade lavendel medan två kvinnor sänkte ner en medvetslös ung kvinna och började tvätta henne.
"Så han ska få en till?" Sa den ena och började tvätta flickans tjocka röda hår och suckade.
"Han har rätt många men det är bra. Då kan vi andra hjälpa till i huset och tjäna ihop till vår frihet. Vi hinner även återhämta oss."
När flickan var nytvättad och påklädd lades hon in i ett rum för att vakna till bland stora kuddar och mjuka filtar. Ett rum som tillhörde ägaren av detta hus.
Hon kved till och vred sig lite medan hon drog upp handen och la den över ansiktet.
"Va hände?" Hon öppnade sakta ögonen och satte sig häftigt upp.
"Var är jag?"

Marcus sträckte lätt på sig, hade hört att han fått dit en ny flicka. Det var aldrig han som kidnappade dem utan det hade han andra tjänare att göra. Marcus började gå mot rummet han visste flickan hade lagts i samtidigt som han tog med sig rena kläder till henne. För kvinnokläder hade han i mängder, både från offer och älskarinnor. Han öppnade lätt dörren till rummet och såg flickan ligga där.
- godmorgon, jag tänker att du kan ta av dig det där och ta på dig detta så han enkelt och la kläderna på en stol i rummet. Att vara prins var väl inte helt vad han ville men han fick lära sig älska situationen som den var, andra hade dött för att få ha den position som han hade.

Hon såg på mannen som hade kommit in och såg på kläderna och såg ner på de hon hade på sig. De var inte hennes.
- Vart är jag?
Hon kände sig yr och försökte ta sig ur sängen och reste sig och vacklade innan hon föll ner i sängen igen och lade armen om sig.
Hon hade vackert rött hår med passande gröna ögon, hyn var ljus och hon var väldigt vacker.
Hennes blick vändes mot mannen och hon reste sig.
- Svara mig. vart är jag och vad har jag gjort?

Marcus granskade henne lätt med sina mörka ögon innan han drog en hand genom sitt mörka ostyriga hår.
- du är i ditt nya hem för några år framöver, det är nämligen så att jag och mina vänner behöver mat och det är där du kommer in, din uppgift är att ge mig mat så han enkelt och ryckte lätt på axlarna.
- jag vill att du tar på dig de kläderna och följer med mig så jag kan visa dig runt på han till, utan några som helst känslor av skuld.

Hon såg på honom och tårar började bilda sig i hennes ögon och skakade på huvudet.
- Nej jag..
Hon såg sedan på kläderna på stolen och såg sedan ner. Det var nästan samma.
- det är ju samma.
Rösten var darrig och hon backade undan några steg. Vad hade hon gjort?

- det är inte samma, från och med nu så gör du som jag säger så han kyligt, kläderna fick helt enkelt vara. Han tog tag i hennes handled och öppnade dörren.
- du behöver inte gråta, du hade kunnat ha det värre så han och gick ut i korridoren, fortfarande med ett grepp om hennes handled. Den här onda naturen var väl mest för att han blivit uppfostrad med att behandla människor såhär, han hade aldrig egentligen känt kärlek.

HOon kände när han greppade tag om henne och försökte ta sig loss. Hans hand var kylig och hon såg upp på honom. Vadå värre? Hon hade blivit kidnappad och blivit tillsagd att hon skulle vara kvar. Med den andra handen torkade hon bort tårarna och följde efter honom.
- Varför får jag inte gråta? Jag blev kidnappad. Jag har inte gjort något fel!
Hon såg sig om och kände kylan från väggarna och hon huttrade till.

Han såg en kvinna gå igenom korridoren och stoppade henne.
- var snäll och förklara för den nya om vad som händer och hur saker går till sa han och släppte flickans handled och lutade sig lätt mot väggen bakom henne i stället, ville ha ett öga på henne men orkade inte förklara allt för henne heller, det hade han gjort alltför många gånger redan.

Kvinnan fångade upp den nya och nickade.
- Självklart mästare.
Hon såg på henne och suckade.
- Hur ska jag börja? Det finns vampyrer och de behöver blod.
Hon pekade på sin hals.
- Ibland biter de men oftast lämnar vi blod hos våran läkare som bor här. Du har valts ut för att vara en bloddslav för våran mästare. Du kommer få byta namn och du är nu hans ägodel.
Hon såg upp, neg och vände sig om för att gå.

Hon vände sig om och pressade sig mot väggen.
- Hon skojar väl? Du vampyr?

Marcus kunde inte låta bli att skratta till av hennes reaktion, alltid likadana. Han fick väl bevisa det då. Han lät sina ögon bli mörkröda och visade sina vassa hörntänder.
- ja, jag är en vampyr och nu kanske du inser vad du gör här så han kyligt och förvandlades tillbaka till sitt vanliga mänskliga utseende.
- ibland måste jag byta ut de jag tar blod ifrån och min tjänare ansåg att du var rätt person lade han till.