PRS (Lupple & TildeW)

Här är tråden Lupple Länger in mallen och min mall

Mall:
Namn:
Ålder:
Kön:
Utseende:

Namn: Margot Deetz
Ålder: 23
Kön: Kvinna
Utseende:

Namn: Anthony Hill
Ålder: 23
Kön: Man

Utseende:
https://www.google.com/search?q=tattoo+boy+tumblr&rlz=1C1CHBF_svSE816SE816&source=lnms&tbm=isch&sa=X&ved=0ahUKEwi9tqza57nkAhWrw4sKHWG1CEkQ_AUIEigB&biw=1280&bih=578#imgrc=_WE5S6rsA61saM:

hoppas bilden kom med ^^

Jodå bilden kom med!

—————————————
Margot gick genom den stora vita korridoren hon ledes genom av en av skötarna. Hon svalde hårt när hon hörde hennes mamma säga hejdå med gråt i halsen, men Margot kunde inte ens se bak på henne Det var inte meningen att det skulle bli såhär illa, det hände ju bara då och då, hon skulle ju bara prova en gång. Tårarna började fyllas med tårar. Vad fan skulle hon göra nu? Rehab var det sista hon ville åka in på, och fungerade det ens?
Inne på rehab luktade det som på ett sjukhus, alldeles för rent, väggarna i alla rum var vita och det gjorde nästan ont i ögonen om man kollade på de alldeles för länge. Margot hade skrivits in precis vid middagstid, så det första hon skulle få göra var att lämna sina kläder i det rum hon hade blivit tilldelad och sedan få äta i matsalen med de andra på rehabiliteringen.

Anthony satt vid middagsbordet, samma plats som han alltid satt vid och försökte läsa lite ur en bok medan han väntade på att mattiden skulle börja.
Det var alltid såhär, rutiner. Människorna som jobbade här älskade rutiner.
Samma tid varje dag för varje aktivitet. Det enda som var annorlunda var kanske just vilka aktiviteter som de hade.
Självklart var mattiderna alltid samma varje dag och han hade även dessa förskräckliga gruppsamtalen varje dag. Efter middagen.

Personalen här visste vem han var. Det var ju inte hans första rodeo så att säga. Några gånger hade han skrivit in sig frivilligt vilket absolut inte hade fungerat. Nu var han här genom tvång. Vilket var ännu mer frustrerande.
Han la igen boken och såg sig omkring och såg de han varje dag så börja röra sig in till matsalen. Men det var ett nytt ansikte som han såg. En tjej. Men hon gick inte in i matsalen. Inte än. Han flinade till. Någon ny- det var alltid intressant.

Städerskorna som arbetade på rehabiliteringen gjorde inte ens ett försök i att få rummen att se en aning hemtrevliga ut. Det här kunde vara platsen hon skulle bo på närmsta året och de enda möbler som fanns var en säng med ett nattygsbord och ett skrivbord med en stol. Det här var verkligen den sämsta idéen någon i hennes närhet haft. Den ryggsäck med kläder Margots föräldrar packat åt henne slängde hon på sängen innan hon beslöt sig för att gå till matsalen

Patienter satt redan vid borden med sina matbrickor. Margot lade snabbt märket till visa grupperingar. Hon suckade och vandrade fram till matpersonalen för att få sin egna bricka, samtidigt som hon höll utkik för en ledig plats, osäker på om hon ville sitta med någon eller inte.

Anthony reste sig samma stund som det var tillåtet att gå och hämta mat vilket var ungefär samma tid som den nya tjejen klivit in i matsalen.
Han tog en tallrik och ett par bestick för att sedan ta åt sig mat.
Det var förvånansvärt god mat här vilket var en positiv grej, kanske den enda positiva.
Han såg på tjejen och la huvudet lite på snedden, hon verkade vilsen. Han flinade till och klev fram till henne.
"Du kan sitta hos mig." Sa han innan han började gå bort mot sin plats igen och satte sig ned.

Han började ganska genast att äta men märkte ganska snart att han inte hade någon som helst aptit. Han stirrade irriterat ned på tallriken innan han lutade sig bakåt i stolen och korsade armarna över bröstet.
Han hoppades att tjejen skulle komma och sätta sig bara för att kunna fokusera på något nytt och framför allt på något annat än sig själv.

Margot blev lite paff när en helt främmande kille, ungefär i hennes ålder, kom fram och bjöd in henne att sitta med honom. Hon hade inte trott att människorna här skulle vara så pass välkomnande, men gladeligen gick hon efter den tatuerade killen till hans bort. Utan att säga mycket satte hon sig ned mittemot honom.

Maten på plats såg ätlig ut, samtidigt fanns det ingen som helst aptit. Hur skulle hon kunna äta ordentligt när hon just blivit av med sitt vanliga liv?

Han såg på henne, studerade henne och insåg att de måste ungefär vara i samma ålder.
"Anthony. " Sa han kort som en presentation om sig själv. Han mindes själv första gången han varit på en sån här plats det hade varit skrämmande. Nästintill olidligt. Han visste inte om hon varit på ställen tidigare än om denna plats var hennes första.
Oavsett vad kände han att det vore fel att låta henne vandra själv.
Varje gång han åkt in på rehab hade det alltid funnits nån som tagit emot honom på nått sätt vilket var en värdefull sak.
Och framför allt så var det en distraktion. En välkommen och behövlig distraktion.

Margot såg upp på killen vars namn hon just lärt sig var Anthony.
”Margot”, sa hon men en lätt nickning innan hon återgick till att peta i maten.
Hon uppskattade Anthonys sällskap. Den var behövlig just nu, men kanske bara tillfälligt. Anthony verkade inte särskilt intresserad av att prata, vilket inte var konstigt för någon i hans sits, eller någon annan som befann sig på samma ställe. Då och då såg Margot upp på honom. Hon var alltid lika försiktig med att han inte skulle lägga märket till att hon kollade på honom. Båda hans armar, av vad hon kunde se var tatuerade och hon studerade varenda en noggrant.

Anthony nickade bara av hennes svar, Margot- det passade henne.
Men han sa inget för det fanns inget att säga. Han stirrade ganska tomt ut bland matsalsborden när han kände hennes blickar mot sina armar men sa inget.
Han var tacksam för sina tatueringar det dolde ju alla ärr han hade under dem.
Efter en stund reste han sig upp för att gå och slänga sin mat men gick sedan tillbaka för att sätta sig.
De hade 15 minuter kvar innan de fick lämna rummet.
Han suckade trött och såg mot henne.
" Så du kommer in i rutinerna här väldigt fort. Uppenbarligen så älskar dem rutiner. " Mumlade han och stirrade mot personalen som rörde sig runt omkring.
De verkade alltid så upptagna fast väldigt få förändringar skedde- enligt honom alltså.