The other side PRS wolfy och Emma07

wolfy


Namn: Kenzi
Ålder: 18
Art: Fe/syren (goda sidan)
Om: Kenzis far var en fe, och utav honom har hon fått vissa magiska egenskaper. Hennes mor däremot är en syren, vars sida hon också fått lite ifrån - såsom sin sångröst, som hon med lite vilja kan göra bokstavligt talat fängslande. Själv är hon en väldigt vänlig själ, som alltid vill allas bästa och oftast hjälper sig själv före andra. Hennes far blev en del år tidigare dödad i bråk med den andra sidan, och resten av uppväxten har hon ägnat bara med sin mamma.

Namn: Cailean
Ålder: 19
Art: Mörk fe
Övrigt: Han kan kontrollera mörkret och använda sig av det i olika former, han kan dessutom ändra skepnad samt flyga under vissa omständigheter. Han har innerst inne ett väldigt gott hjärta, och han bryr sig om sina nära och kära. Det finns ingenting han inte skulle göra för deras skull.

Kenzi hade själv aldrig egentligen velat bli så insyltad i hela det här kriget med den mörka sidan, men hon hade heller aldrig haft något val. Hennes pappa hade varit väldigt engagerad i det hela, vilket också var anledningen till att han blivit dödad - och efter det hade hennes envetna mamma blivit ännu mer enveten om att dem inte skulle få vinna. Kenzi höll sig utanför det så mycket hon kunde, och hennes mamma var nog både nöjd och missnöjd med det - det innebar inte lika stor fara, samtidigt som hon ville att dottern skulle vara lika engagerad som hon själv var. Men det var fara nog för henne bara att mamman var engagerad, vilket hon bittert fått erfara den här kvällen. Hon hade varit på köpcentret med några vänner, och det var efter att ha skiljts ifrån dem och fortsatt hemåt som attacken hade kommit. Hon hade gått helt i egna tankar, vilket också gjort att hon varit helt oförberedd och det hela hade gått snabbt - hon visste inte ens vad för nån art som hade gjort det. För folket runt såg det antagligen bara ut som om hon snubblat och skadat sig, medans det rättare sagt var någon - eller något - som hade rivit upp det långa såret på hennes ben, som gick ungefär ifrån knät och ner till ankeln. Det verkade åtminstone inte alltför djupt, och i vanligt fall skulle hon kanske ha klarat att hela det själv - men folk hade redan samlats runt henne och en ambulans var redan ditringd. Så för henne var det bara att åka med snällt iallafall och få det ompysslat, och det gjorde henne ju egentligen ingenting heller. I efterhand var det nog rätt bra, för i takt med att dem fått in henne i ambulansen verkade världen försvinna bort allt mer och mer. Och trots att hon låg och vippade fram och tillbaks mellan att förlora medvetandet, så förstod hon ändå att det måste ha varit något slags gift med i det hela.

"Cailean!" ropade en ljus röst och han vaknade upp ur sina tankar, flackade lätt med blicken innan han tillslut fäste den på ett välbekant ansikte. Rhea var en mörkhårig skönhet. Hon hade slät olivfärgad hud, korpsvart hår som nådde henne till midjan och pigga nötbruna ögon. Hon var antingen en god och härlig vän, eller ens värsta mardröm. Han hade aldrig träffat någon som hellre önskade henne vara det sistnämnda. Han gick fram till henne där hon stod lutad mot en disk, uppdaterade honom om läget och tog knappt notis om ambulansen som tvärnitar utanför huvudingången. Strax därefter kom ambulanspersonalen in med en ung tjej som såg ut att vara medvetslös. Cailean glömde för ett kort ögonblick bort att andas. Kenzi! Vad i hela friden hade hänt? Hans blick mörkade och knogarna vitnade, men han återfick snabbt kontrollen över sig själv och nickade bestämt. Han gav order till de två männen som kommit in med henne att fortsätta till rum tre som var ledigt. Därefter bad han Rhea springa efter det han behövde, räknade upp vilka ingredienser innan han själv skyndade sig mot rum tre. Männen verkade inte ha någon aning om vad som hade hänt henne vilket inte direkt fick honom på bättre humör, mundäner var verkligen hopplösa idioter ibland. De gjorde ingen nytta.

Kenzi var fortfarande halvt om halvt medvetande - inte riktigt borta, men inte heller helt hundra med. Hon såg och hängde med lite av vad som hände runt henne, men inte mycket mer än det för tillfället. Det ambulanssköterskorna som hämtat henne hade snart fått in henne på rummet och börjat klippa upp byxbenet så att han skulle kunna komma åt såret ordentligt och även få av henne skor och sockar ordentligt. Det avslöjade också hennes lilla märke, en liten guldig sol ungefär vid ankeln. Det var dock inget som oroade henne - om man inte visste vad det var märke för så såg det bara ut som en lite udda tatuering. För tillfället lös den nästan upp lite, just för att hennes kropp kämpade för att hela såret och dessutom driva ut vad det nu var för gift. Själva såret i sig var som hon först trott inte särskilt djupt, utan nästintill bara en lång skråma som såg värre ut än det var, men sedan hade det också mest varit ett sätt att få i henne giftet snabbt och effektivt.

Cailean gav ambulanspersonalen en blick, vilket fick dem att hastigt nicka som avsked innan de skyndade sig därifrån. Han hade den effekten på folk vilket han trivdes med. Hans mörka blick ljusnade en aning då han bekymrat betraktade Kenzi. Hans älskade vän. Sanningen var att han inte längre enbart hade oskyldiga, vänskapliga känslor för henne. Han visste att det var idiotiskt att känna för henne som han gjorde, för han var säker på att känslorna inte var besvarade. Varför skulle hon nöja sig med honom då hon kunde få vem hon än ville ha? Kenzi var den mest godhjärtade person han kände. Godheten riktigt lyste om henne. De hade varit kompisar ända sedan de var fem år gamla. Det hade varit en mulen förmiddag i oktober, och de hade båda besökt samma lekpark med sina föräldrar. Han hade ramlat ner från klätterställningen och skrapat upp sitt knä. Inte ett ljud eller ord hade han yttrat men hon hade ändå omedelbart kommit springande, och erbjudit sig att blåsa på såret. Därefter hade hon från sin jackficka plockat fram ett plåster med Hello Kitty-motiv, förklarat att hennes mamma alltid ville att hon skulle ha ett extra plåster i fickan ifall en liten olycka var framme. Det var allt som krävts för att de två skulle bli vänner som höll ihop i vått och torrt.
Då Rhea var tillbaka med tillbehören han bett henne hämta satte han igång. Efter en blick på såret och med tanke på hennes tillstånd hade det inte dröjt många ögonblick för honom att komma fram till en diagnos. Giftet hon fått i sig var rätt vanligt och lyckligtvis lätt att suga ut ur kroppen också.

Kenzi bättrade på sig rätt bra, och det dröjde inte länge innan hon faktiskt hängde med mer ordentligt på vad som hände runt omkring henne. Och insåg att det var Cailean som stod vid henne, vilket faktiskt fick henne att rodna lite lätt - hon hade inte det minsta emot att bli ompysslad av honom, men det kändes lite mesigt att hon fått åka in akut efter att ha snubblat. Eller ja, det hade hon verkligen inte gjort men hon fick ju säga det till honom iallafall. Hon kunde ändå inte låta bli att le lite, för det var ju lite lyxigt att bli ompysslad av den hon kommit att falla så för. Trots att det bara var en dröm, för varför skulle han gilla henne med? De var goda vänner, men det var det, även om hon skulle vilja ha mer. Han var bara så perfekt. Till sist fick hon väl ändå ge sig till känna.
"Men ser man på maken, då jobbade du allt. Jag var osäker så var ju tvungen att kolla det, och det gick ju så mycket snabbare med ambulansen än att gå själv", sade hon med ett busigt leende mot honom, det var ju långt från sanningen.

Cailean vände blicken upp till hennes ansikte då det verkade som om hon börjat kvickna till. Han höjde bara lätt på ögonbrynen åt orden som lämnade hennes mun, vem tog hon honom för? Han köpte inte hennes lilla bortförklaring för en sekund. Istället för att svara riktade han blicken till hennes sår igen, fick i ögonvrån syn på något som fick honom att haja till. Den mörkhårige tog sig en bättre titt på det lilla märket vid hennes ankel som föreställde en sol. Cailean blev alldeles kall inombords. Utan ett ord reste han sig upp, slängde ifrån sig engångshandskarna han haft på sig innan han lämnade rummet utan att se sig om. Rhea följde honom fundersamt med blicken innan hon vände blicken mot tjejen som låg på båren, studerade märket en stund innan hon sträckte sig ett par handskar för att fortsätta med det som Cailean påbörjat. Hon förstod inte varför han blivit så till sig. Det var inte första gången de pysslat om någon som inte tillhörde samma sida som dem.

Kenzi blev minst sagt väldigt förvånad då han rusade ut därifrån, förstod inte alls vad för anledning han hade haft att göra det. Var det vad hon hade sagt? Det kändes inte så, hon hade ju inte direkt sagt något han borde bli upprörd alls över. Och han borde väl verkligen vara van vid hennes såna små skämt vid det här laget att han inte tog åt sig utav dem. Ändå hade han rusat iväg, och vad hon hade sett verkade ingen annan ha pratat med honom så att han hade kunnat bli upprörd utav det heller.
Han måste ha sett märket. Vad annars fanns där som kunde ha fått en sån reaktion? Men det betydde att han själv måste vara något ifall han nu visste vad det lilla märket betydde. Och det kändes helt overkligt, att hon känt honom så länge men inte förstått att han också skulle vara nåt övernaturligt? Fast å andra sidan hade ju hon lyckats dölja det, fram tills nu. Efter ett tag var hon åtminstone äntligen klar, och förvånansvärt bra - såret värkte bara pyttelite och bara ett lätt illamående satt kvar ifrån giftet. Men hon fick åtminstone vara uppe och gå igen. Hon tackade kvinnan som tagit över efter Caileen, gick ut för att ringa efter sin mamma för skjuts innan hon bestämde sig för att försöka leta upp Caileen. I vilket fall som helst skulle de behöva prata.

Cailean hade försvunnit in till ett litet rum bakom mottagningsdisken. Han muttrade irriterat för sig själv, kunde inte begripa hur han känt Kenzi i närmare femton år men aldrig lagt märke till hennes lilla märke. Hur hade han kunnat missa den lilla solen? Själv hade han, liksom alla andra som tillhörde vad som kallades för 'den mörka sidan' en liten tatuering som föreställde en måne. Den var placerade alldeles intill hans örsnibb och doldes av hans mörka lockar. Då när han låtit håret växa ut vill säga. Men också annars så var det en tatuering som folk ytterst sällan la märke till om han inte visade upp den. Vilket han inte gjorde. Hur som helst så gjorde den här upptäckten saker mycket komplicerade. Det var förbjudet för folk från den mörka sidan att umgås med någon från den ljusa sidan, och tvärtom. Ertappades man så blev man också straffad. Cailean kunde inte riskera att någonting hände Kenzi, så han hade redan bestämt sig för att klippa alla band med henne.