Undercover [Emma07 och Countess]

Privat rollspel mellan Emma07 och countess



Namn: Victor Moreau
Ålder: 24 år
Bakgrund: Alla som följt nyheterna eller någon gång passerat en löpsedel har förmodligen hört talas om familjen Moreau. Fadern är en ökänd gängledare som stod högst upp på polisens lista fram till hans gripande för sex år sedan. Kvar lämnades Victor med sin bror Samuel och deras mor Celia. Victor beskrivs ofta som en intelligent och driven ung man, och av de två bröderna är han den som visat minst intresse för att följa faderns fotspår. I ett försök att starta ett nytt liv flyttade han till en egen lägenhet mitt i stan och påbörjade en arkitektutbildning, men eftersom han varit inblandad i sin fars kriminella nätverk hela livet blir han ändå indragen i vissa brott. Sedan barnsben har han trots allt fått lära sig att familjen kommer först, oavsett vad. Och att svika familjen är det värsta brottet av dem alla.



Namn: Alaric ”Rick/Ricky” Moreau
Ålder: 49
Bakgrund: Grovt våld, penningtvätt, droghandel, utpressning, listan går vidare. Alaric Moreau är en grym gängledare som gjort sig skyldig till otaliga brott. Hans kriminella karriär sträcker sig långt tillbaka och fram till sitt gripande var han en av stans mest efterspanade personer. Han arresterades i sitt hem där han bott i över sjutton år tillsammans med sin hustru Celia och deras två söner Victor och Samuel. På grund av bristande bevis dömdes Rick bara för ett fåtal av de brott som han misstänkts för, vilket gav honom sex år i fängelse. Många tycker att han förtjänar livstid, men utan bevis kan polisen inte hålla honom längre. Dessa sex år har nu passerat och inom kort får han komma tillbaka ut i samhället igen som en fri man.

Tack!

Namn: Adrian Farrison
Ålder: 25
Utseende:

Bakgrund: Adrian hade en lugn uppväxt tillsammans med båda sina föräldrar, varav pappan jobbade som polis. Redan som ung fick Adrian då och då följa med när pappan bara jobbade på stationen, och han har egentligen alltid varit bestämd på att också han ville bli polis. Vilket han också blev, efter gymnasiet började han direkt på polishögskolan och jobbar numera som polis. Dock har vägen till idag inte varit helt lätt - för 6 år sen hände nåt som skulle förändra en hel del för Adrians del. Adrian hade nyss gått ur gymnasiet och kommit in på polishögskolan, pappan höll på med en utredning kring en av de främsta gängledarna i området och det var när de skulle försöka gripa denna som han blev allvarligt skadad. Först visste man inte om han skulle överleva då han hamnade i en slags koma, och när han vaknade stod det klart att han fått en del hjärnskador som gick ut över både minne och förstånd, vissa dagar känner han varken igen sin fru eller Adrian.

Haha jag tror det var allt, om jag inte ändrar mig fler gånger om vad som ska ha hänt pappan XD

Victor trummade rastlös med fingrarna mot barbordet medan han gång på gång blickade bort mot utgången. Hans bror skulle ha varit där för tjugo minuter sen. Han skakade trött på huvudet och precis när tålamodet höll på att ta slut vibrerade mobilen i fickan.*Ledsen, något dök upp, vi får ta det någon annan gång /S*. Victor suckade tyst. Varför var han ens förvånad? Det var inte första gången som Samuel bestämde sig för att inte dyka upp och lämnade honom ensam i en bar. Han la mobilen på bordet intill och vände sig istället mot bartendern som gav honom ett bländande leende.
"Jag tar en till..", sa Victor och sköt fram sitt tomma glas en aning. Eftersom han redan var inställd på att dricka ikväll kunde han lika gärna ta något glas innan han begav sig.

Adrian lät händerna vila i jeansens framfickor medans han gick längs den tämligen tomma trottoaren på väg mot baren, tog upp dem först när han var vid dess ingång och drog upp dörren. Egentligen var han där av den enkla anledningen att han inte haft mycket bättre för sig under kvällen, så varför inte passa på att gå ut och roa sig lite och ta nåt glas? Han skulle nog bara må bra av att få nåt annat att tänka på för en stund med allt som var på gång för tillfället. Få tankarna bort ifrån jobbet för en stund, även om det för tillfället kanske var mer än bara jobb. Man kunde ju säga att fallet han engagerade sig i just nu var lite mer personligt, och han ville definitivt gräva mer i det och få fram lite mer bevis. Men det var just den delen som gav honom lite huvudbry, för han var ”bara” en vanlig polis och hade aldrig gjort varken nåt undercover-jobb eller varit ansvarig för en sådan större utredning. Så han kunde nog må gott av att få tänka på nåt annat. Han såg sig omkring lite, gav sig med en gång fram till bardisken och log vänligt emot bartendern.
”En mojito, tack”, bad han.

Bartendern ersatte Victors tomma glas med ett påfyllt och började sedan att förbereda en mojito. De snabba och samtidigt smidiga rörelserna tydde på att han hade lång erfarenhet inom sitt arbete. Victor förde det nya glaset till munnen och svepte hälften, tänkte inte låta broderns frånvaro förstöra hans kväll. Saker och ting skulle trots allt bli annorlunda snart. Efter sex långa år skulle de bli en fullständig familj igen. Givetvis var han glad över att få tillbaka sin far, men samtidigt befarade Victor att hans försök till ett mer ”normalt” liv var över. Fadern hade kanske lyckas övertala polisen och rätten att han va en förändrad man, men Victor var inte lika övertygad. Man kan inte lära gamla hundar sitta. Han svepte det sista i sitt glas och tog sedan en snabb titt på personen vid hans vänstra sida. Där stod ung man som såg ut att vara en bit över tjugo, som han själv, kanske lite äldre. Han var längre än Victor och kraftigare byggd, mer vältränad. Antingen var träning en del av hans fritidsintressen, eller så krävde hans jobb en god fysik. Victor sköt fram glaset mot bartendern igen och i väntan på påfyllning vände han sig lätt mot främlingen bredvid.
”Skönt att jag inte är den enda som hänger ensam i en bar på en fredagskväll”, sa han roat.

Adrian följde bartenderns rörelser med blicken, mest för att ha något att se på medans hans tankar däremot var på helt annat håll. Att det redan gått sex år sedans den där mannen spärrats in kändes... Overkligt. Det kändes snarare som hälften. Den första tiden hade känts oändlig, med allt som hänt pappan, medans det numera kändes som om det swishat förbi. För att vara ärlig kändes det rätt otryggt att han skulle släppas ut, både för hans föräldrars skull och sin egen. Han visste inte ifall han skulle komma efter dem, både han och hans mor hade varit drivande krafter i fallet emot honom. Han väcktes dock ur sina tankar då bartender gav tillbaka honom glaset, tog emot det och tackade varpå han hällde i sig en del av drickan. Han vände blicken mot mannen bredvid honom, granskade honom snabbt. Han såg bekant ut, och verkade vara ungefär i hans egen ålder vad han kunde se. Han log lite mot honom.
"Inte ensam längre iallafall", sade han, höjde sitt glas igen och det var först nu efter att han pratat som poletten föll ner om vem mannen egentligen var.
"Ett bra sätt att rensa tankarna på åtminstone", sade han.

Som svar på mannens ord lyfte Victor det nya glaset i en snabb skål. Hörde på längre håll hur någon drog dåliga skämt och hur sällskapet skrattade tillgjort, sådär som det brukar vara på krogen. Och ju senare det blev, desto fler människor strömmade in i lokalen. Folk skrattade, dansade, drack och minglade runt. Gjorde kvällen till deras. Victor tog en ny klunk och när han såg att hans nya barsällskap började få slut i sitt glas vinkade han till sig bartendern igen.
”Ge honom en ny..”, sade han med ett leende på läpparna. Bartendern nickade och sa någonting som inte gick att höra i sorlet av människor. Han förberedde en ny drink och sköt fram den till Adrian.
”Ägaren är en vän till familjen..”, fortsatte Victor för att på något sätt förklara hur det kom sig att mannen bakom baren inte väntade sig någon betalning. Kvarhöll dock att pubens källare ibland hade använts som mötesplats när hans far samlade sina vapendragare.

Adrian log snett, besvarade hans lilla skål med att själv höja lite på glaset. Visserligen kände han igen honom lite, men han kunde inte komma ihåg att han nån gång hade faktiskt träffat honom.
"Tack", sade han med ett leende, nickade lite intresserat då han berättade om bartendern. Polis-delen av hans hjärna blev genast mer nyfiken på vad det innebar, ifall det verkligen bara var en vän eller mer för familjen än så med tanke på vilken familj det var, men han försökte tränga undan de tankarna för stunden och lade det bara på minnet så länge. Denna kvällen skulle han vara ledig ifrån jobbet, åtminstone bara för denna kvällen.
"Vad heter du?", frågade han nyfiket, visserligen hade han misstankar om vem det var men var inte hundra procent säker på sin sak.

”Victor.. Victor Moreau”, svarade Victor när mannen frågade om hans namn. Gjorde inga som helst försök till att dölja det. Fadern hade trots allt alltid sagt att man skulle vara stolt över den man var. En skicklig förbrytare behövde inte gömma sig bakom en annan identitet. En skicklig förbrytare kunde gå fritt på stan, göra precis vad han eller hon än ville – äga gatorna. Nu var det inte en brottsling som Victor ville bli, men hans far hade ändå en poäng i det han sa. Och vid det här laget visste förmodligen de flesta redan vem han var.
”Och du är?”, undrade han, uppriktigt nyfiken på den unge mannen. Han sträckte fram en hand för att hälsa ordentligt.

Hans namn bekräftade Adrians misstankar, men vad gjorde det. Han visste inte särskilt mycket egentligen om honom, och han kunde inte döma honom på grund av vem hans pappa var. Föga förvånande, så var han ju långt ifrån förtjust i hans far och hade kanske lite mer "relation" till den familjen än en del andra. Men det var också lite av riskerna som man utsatte sig för när man jobbade som just polis. Själv hade han inga problem att utsätta sig för det, men nära och kära var en helt annan sak däremot.
"Adrian Farrison", presenterade han sig, skakade Victors hand med en antydan till ett leende.
"Då måste du vara Alarics son, inte sant?", frågade han, visserligen visste han ju det av att bara höra namnet men det hörde väl till allmänt hyfs att inte bara anta det.