PRS Nymphadora Black

Privat rollspel med Nymphie

Mallar:
Aphrodites mall:


Nymphadora Black:s mall:


Tributerna:

Namn: Cress Seasmith
Ålder: 16
Distrikt: 4
Utseende: Kort, rufsigt ljusbrunt/blont hår och blågröna ögon. Han är vältränad men det syns inte så tydligt, runt 165 cm lång.
Familj: Mamma, Pappa, lillasyster (11 år) och lillebror (7 år)
Personlighet: Cress är för det mesta vänlig och avslappnad men ändå bestämd, och kan bli aggressiv ibland.
Bakgrund: Cress familj är ganska rik och han har aldrig behövt gå hungrig. Cress namn har dragits en gång tidigare men ersattes då av en frivillig, närmare bestämt hans bästa vän, Marc. Vännen dog och i flera månader levde han under sorg, oförmögen att göra nånting annat än att gå i skolan.
Övrigt: Hans pappa är fiskare och mamman äger en butik där hon säljer fisken och diverse kryddor och grönsaker. Från sin mamma har han lärt sig att känna igen vissa ätbara växter. Cress och hans syster Hazel brukar fiska med pappan så han har en del erfarenhet av att skaffa mat och hantera kniv. Har även tränat en del på att slåss med både kniv och treudd.

Tar mig friheten att börja

——-

Ava drog på munnen när nålen stack henne i fingret. Hon hade gjort det en gång om året i flera år nu, men ändå kändes det lika mycket varje gång. Vakten som hade stuckit henne vinkade åt henne att gå och ställa sig tillsammans med de resterande sjuttonåringarna. Ava gick långsamt framåt, och hennes långa, blonda fläta gungade längst med ryggen i samma takt. Hon ställde sig bredvid en rödhårig tjej som hon visste hette Stella. Avas gröna ögon rörde sig och tog in scenen framför. Alla barn stod i mitten av torget, och vid sidan om stod föräldrarna och tittade oroligt; vilket av deras barn skulle skickas till slakt det här året? Ava fångade sin mammas blåa blick, men tittade snabbt bort. Mamman hade alltid haft svår ångest inför Reaping Day, speciellt de senaste fyra åren. Sedan det året Scarlet hade varit nära på att vinna. Scarlet var Avas enäggstvilling, och dagen de ropade upp hennes namn hade varit dagen Avas liv aldrig blev detsamma. Scarlet hade kämpat fantastiskt trots sin unga ålder på 13 år, men hon hade förlorat i kampen om förstaplatsen mot en artonårig tjej från Distrikt 1. Ava hade förlorat sin bästa vän och själsfrände. Ava mindes fortfarande känslan under Reaping Day för fyra år sedan. Namnet Scarlet Goodwin hade ropats ut, och handen som höll i Avas hade stramats åt. Scarlet hade tittat på henne med de identiska gröna ögonen, med blicken som sa våga inte anmäla dig frivilligt. Både Scarlet och Ava visste att Ava var den av dem som hade mentaliteten att klara av ett Hungerspel bäst, men det verkade som om Scarlet hade lärt sig det på vägen. Ända fram tills hon stupade. Det var en scen som jagade Avas drömmar fortfarande.

Ava rycktes ur sina tankar. Steg hördes från den stora scenen som hade satts upp. Två stora skålar stod på den, en som innehöll lappar med flickornas namn och en med pojkarnas. En man stod mellan dem, och började prata om Panems historia, som de hade hört så många gånger tidigare. Ava lyssnade inte ens, utan tittade bara rakt fram. Mannan tystnade.
”Då är det dags att dra den kvinnliga tributen” sa han glatt, ”må oddsen alltid vara till er fördel” sa han och stack ner handen i skålen. Han rotade länge tills han hittade en lapp han tyckte passade bra. Han fiskade upp den och vecklade ut den långsamt. Hela torget höll andan. Ava såg i periferin hur flera föräldrar tog tag i varandras händer, som om det skulle minska risken att det var just deras barns namn som stod på lappen. Efter vad som kändes som en evighet harklade sig mannen och läste från lappen.
”Ava Goodwin!”.

Ett sus gick genom publiken. Hur var det möjligt? Goodwin-tvillingarna kunde väl inte ha en sådan otur? Ava och Scarlet hade blivit kända i distriktet just för att de var identiska, och många hade sörjt dagen Scarlet dog och erbjudit hjälp till Ava och hennes mamma. Ava kände hur det knöt sig i magen, men hon visade ingenting i ansiktet. Hon tog ett par steg ut ur folkmassan så hon kunde börja röra sig mot scenen. När hon tog första steget mot scenen bröts den tryckande tystnaden av ett förtvivlat skri. Ava vred på huvudet och såg sin mamma. Hon hade fallit till marken och tårarna rann ner längst med hennes kinder. Hon utstötte ett skri igen. En man satte sig ner på huk och lade händerna på hennes axlar; det var Eric, en familjevän.
”Ava, nej!” tjöt hennes mamma och Ava svalde. Hon vände sig mot scenen igen och blev omsluten av Peacekeepers.

Det var bara fyra steg upp till scenen, men det kändes som fyrtio. Hon gick fram till mannen och skakade hans hand. Hon vände sig mot publiken. Hon såg hur många av dem viskade med varandra, och hur hennes mamma stod lutad mot Eric, med ansiktet mot hans axel. Hela hennes kropp skakade. Mannen på scenen harklade sig.
”Då drar vi den manliga tributen!” sa han med ett leende, ”må oddsen alltid vara till er fördel”. Ava svalde och gjorde allt för att inte gå fram och ge honom en rak höger. Oddsen hade varit allt annat än till fördel för hennes familj.

Cress drog en hand genom det rufsiga håret där han stod framför spegeln. Inombords darrade han men pojken han såg framför sig såg bestämd ut. Bara tanken på att det var Reaping Day fick honom att vilja spy. För tre år sedan drogs hans namn, den skräcken glömmer han aldrig, men hans bästa vän Marc hade snabbt anmält sig som frivillig. Två veckor senare var han död och Cress levde i sorg i flera månader. Han knäppte skjortan och gav sig sedan av till det stora troget tillsammans med sin familj.

När han hade avlämnat sitt blod gick han ock ställde sig bland de andra pojkarna från distrikt 4. Till vänstern om dem stod flickorna och torget kantades av oroliga föräldrar och andra familje medlemmar. Någonstans till höger fick han se en skymt av sina föräldrar, hans mamma hölls om av hans pappa.
På scenen framför dem stod Aldar, en gammal man som i flera års tid hade varit ansvarig för de utvalda från distrikt 4. På båda sidor om honom stod två glasskålar, en för flickornas lappar och en för pojkarnas. Det var Aldar som skulle dra en lapp ur varje skål och på så sätt döma två oskyldiga människor till döden, såvida de inte var starka nog att vinna spelen.

När folket hade samlats började Aldar sin historia lektion. Den handlade om hur kriget ledde till att distrikt 13 utplånades och för att påminna folket om att inte göra uppror introducerades hungerspelen. Det hade varit samma sak som sagts så länge Cress kunde minnas, och hans mamma hade berättat att det var samma även på hennes tid.
När Aldar hade berättar färdigt blev han tyst i några sekunder. Sedan harklade han sig. Nu var stunden kommen.
”Då var det dags att dra den kvinnliga tributen”, förklarade han, men alla visste det ändå. Först flickan, sedan pojken. ”Må oddsen alltid vara till er fördel!”
Sedan stoppade han ner handen i den vänstra skålen, rörde om och drog sedan upp en lapp. Efter en stunds tystnad läste han upp namnet.
”Ava Goodwin”
Cress visste vem denna flicka var, han led med henne, men framförallt med hennes mamma. Avas tvillingsyster hade tävlat några år tidigare, men hon dog tillsammans med tjugotvå andra.
Ett fruktansvärt skrik tjöt genom luften och Cress såg hur Avas mamma föll ihop.
”Ava, nej!” skrek hon men Ava bara vände sig bort och gick upp mot scenen.
Trots att alla kände till familjen Goodwins hemska förflutna var det ingen som anmälde sig som frivillig.

Sedan harklade sig Aldar igen.
”Då drar vi den manliga tributen, må oddsen alltid vara till er fördel!” Han log och stoppade ner handen, nu i den högra skålen.
När han sedan tog upp en lapp och läste namnet stannade Cress hjärta till i nån sekund.
”Cress Seasmith”

På något sätt hade han ändå kommit upp på scenen, även om han inte kom ihåg hur, för nu stod Cress och blickade ut över folkmassan.
En grupp Peackeepers förde in honom och Ava i byggnaden bakom scenen.

Tystnaden lade sig återigen när mannen skulle plocks fram den manliga tributen. Ava kände genast igen namnet, eftersom det hade blivit draget tidigare. Han hade blivit räddad av någon som anmälde sig frivilligt. Denna gången var det dock tyst; ingen ville rädda honom en andra gång. Ava betraktare hur Cress rörde sig mot scenen och hon mötte hans blick. De både hade råkat hamna i denna situation och ingen av dem kunde göra någonting åt det. Deras öde var okänt, men vad som var känt var att detta var fruktansvärt orättvist.

Peacekeepers förde dem bakom scenen, och in i huvudbyggnaden i distriktet. De stod framför två dörrar, en som Ava skulle gå in genom och en för Cress. Bakom dem fanns deras familjer. Ava hade varit där en gång tidigare, men då hade hon varit på andra sidan dörren, och väntat på att få säga adjö till sin syster. Ava svalde och öppnade dörren. I en röd sammetsfåtölj satt hennes mamma. Moderns blick var tom och hon tittade rakt ut i tomma intet.
"Mamma" sa Ava och gick fram till henne. Hon satte sig på knä framför henne och strök bort en blond hårlock som hade fastnat i spåret av tårar som blänkte i mammans ansikte.
"Mamma" sa Ava igen, och den här gången fick hon en reaktion. Moderns blåa ögon mötte dotterns gröna, dock var de blåa fortfarande tomma.
"Du kan inte falla ihop nu" sa hon och lade sin hand på mammans. Mamman svarade inte. Sedan Scarlet dog hade mamman inte talat mycket, och Ava hade blivit van vid att leva i tysthet. Tyvärr hade moderns mutism och sorg lett till att hon inte kunde jobba like mycket som tidigare, och Ava hade blivit den som fick försöka få mat på bordet dagligen. Nu visste hon inte riktigt hur det skulle gå för hennes mamma.

Som om han hade läst hennes tankar, öppnade Eric dörren. De hade varit grannar hela livet och hans familj hade alltid funnits där för Ava och hennes familj, speciellt efter att Scarlets namn hade dragits. Eric gick fram och lade sina händer på Avas axlar.
"Jag tar hand om Alice" sa han och Ava tittade på honom.
"Fokusera bara på att ta dig hem igen" sa han och Ava kramade om honom. Hon vände sig mot sin mamma och kysste hennes panna. Dörren öppnades igen och en Peacekeeper kom in.
"Tiden är slut" sa han bistert och drog i Avas arm. Alice utstötte ett litet skri igen.
"Mamma, det är okej" sa Ava och tittade på sin mor. Hon höjde händerna i luften och tecknade jag älskar dig innan hon drogs ut genom rummet. Hon svalde och fördes längst med en grusväg. Cress var inte med, antingen var han redan på tåget eller så sa han adjö till sin familj fortfarande.

Plötsligt möttes Ava av ett enormt tåg. Det var väldigt modernt och fint. Peacekeepern gick med henne upp men försvann lika snabbt och stängde dörrarna efter sig. Ava fick en känsla av att dörrarna var låsta. Vagnen hon befann sig i var vacker, med vita fåtöljer och ett brunt bord i mitten. Väggarna var dekorerade och i taket hängde en kristallkrona. Ava bet sig i läppen och satte sig ner i en av fåtöljerna.
Det var inte riktigt såhär jag ville att denna dagen skulle sluta, tänkte hon för sig själv medan hon fingrade på halsbandet med det guldiga hjärtat hon bar runt halsen.

De fördes framåt av Peacekeepers, Cress leddes in i den högra av två dörrar för att ta farväl av sin familj.
I rummet fanns en röd soffa, ingenting mer, som Cress mamma, pappa, och lillasyster satt i. Hans lillebror, Peter, stod up och rusade fram till Cress när han fick syn på honom. De kramade om varandra och sedan gick Cress vidare till de andra familjemedlemmarna i tur och ordning.
Han gav sin lillasyster en lång kram och och en puss på kinden.
”Hazel, flippa inte ur nu, men om jag inte kommer tillbaka så får du mitt rum, och mina fiskesaker...” Han kastade en snabb blick på Peter och fortsatte. ”... men du måste dela det med din bror när han bli tillräckligt gammal. Okej?”
Ett litet leende lös upp i Hazels annars så dystra ansikte. Sen gick han fram till sina föräldrar.
”Ni får inte ge upp, oavsett hur det går så måste ni ta hand om Hazel och Peter. Ni vet ju hur det gick för Avas mamma, Alice. Jag klandrar henne inte, men ni får inte bli så. Och så kan ni väl ge Alice lite fisk och grönsaker, hon behöver det?”
Båda nickade till svar och kramade sedan om deras son. Peter började gråta och Cress gav honom ytterligare en kram. Sedan behövde han krama de tre andra en gång till.
”Jag älskar er!” sa han när en grupp Peacekeepers kom in för att föra honom vidare. Det sista han hörde var hans mammas snyftningar.

Cress leddes ut ur byggnaden och in på en perrong på baksidan. Tåget som skulle ta dem vidare står på rälsen. Cress hade sätt många tåg från huvudstaden men inget som liknade det här. Det var vitt och fräscht. Genom ett fönster fick Cress en skymt av något som liknade ett vardagsrum.

Han klev på tåget och hörde hur dörrarna stängdes, och antagligen låstes, bakom honom. Cress hade kommit in i något som liknade en hall, och där var Aldar.
”Välkommen, min vän!” Han log och när Cress såg det suckade han. Aldar var från huvudstaden och där sågs hungerspelen inte som nånting annat än rolig underhållning, men så behövde de ju inte offra sina barn heller.

Aldar visade med handen mot en dörr till vänster och Cress gick före honom in i ett ljust rum med vita fåtöljer som stod runt ett bord. Han fann Ava sittandes i en av dem. Cress mötte hennes blick och mimade ett tys ”jag är ledsen” innan han slog sig ner i fåtöljen mitt emot.

Ava såg sig omkring. Hon kunde inte låta bli att tänka på om det var här Scarlet hade suttit, i denna vagn, påväg mot sitt öde för fyra år sedan. Hade hon varit rädd? Lugn? Arg? Ava gissade på det mittersta alternativet, Scarlet hade alltid varit den lugna av dem.
Du ska inte tänka på mig nu, hördes Scarlets röst. Ava ställde sig upp, men satte sig lika snabbt ner igen. Det var inte mycket hon kunde göra egentligen. Hennes blick fastnade på en av tavlorna på väggen. Det var ett hav med en båt. Förmodligen ett försök från Huvudstaden att inreda efter distriktet. Det gick inte så bra. Men varför brydde de sig egentligen, när de bara skulle frakta tributerna till huvudstaden och med stor sannolikhet inte frakta hem dem igen?

Ava vände sig mot dörren när hon hörde röster. Aldar kom in med ett leende på läpparna, och efter honom kom Cress. Ava såg hur Cress ljudlöst formade ord med sina läppar, och Ava gjorde allt för att inte himla med ögonen. Såklart, det första som hände var att någon kände medlidande för henne. Hon var tjejen med maximal otur, tvillingen till den så tappert kämpande Scarlet och hennes familj var så otursam och det var så synd om dem. Ava hade svårt för folk som tyckte synd om henne. De kände inte henne, men låtsades som om de gjorde det genom att försöka bry sig om saker de inte kände till.
Han vill bara vara hjälpsam. Ava tvingade fram ett litet leende som svar. Bättre än att himla med ögonen i alla fall.

Cress satte sig ner, och Aldar slog ihop händerna.
”Dricka! Bästa sättet att lära känna varandra!” Sa han med ett leende och försvann ut genom glasdörren. Strax därefter kom en brunhårig kvinna ut. Hon var klädd i rött och hade stramt uppsatt hår. Hon var blek, och hennes ögon tomma. Ava slog vad om att kvinnan inte hade någon tunga. Avoxen tittade på dem och satte ner en bricka framför dem. På brickan stod sex olika glas, med tre olika drycker uppdelat i två glas var. I mitten av brickan stod en skål med choklad. Ava hade aldrig smakat det tidigare, det fanns inte ofta att köpa i distriktet och när det väl fanns var det för dyrt. Ava tittade på skålen och lutade sig tillbaka i fåtöljen utan att ta ett glas. Avoxen gled ljudlöst iväg genom glasdörren, och de två tributerna från Distrikt 4 var nu ensamma för första gången.

Aldar beställde in dricka och försvann ut ur rummet.
Cress tittade lite besvärat på Ava, hon såg lite sammanbiten och tvär ut. Att hon inte gillade tanken på att slåss till döds förstod han, och det höll han med om, men det fanns något annat i Avas blick också.
Nån minut efter att Aldar hade lämnat rummet kom en brunhårig kvinna in, en avox, huvudstadens slavar. Cress hatade det, avoxer tog alltid hand om deltagarna men behandlades som skräp.
Kvinnan ställde ner en bricka med dryck och en skål choklad på bordet.
”Tack”
Cress hade smakat choklad två gånger tidigare, en gång på hans tionde födelsedag och en gång på Hazels tionde. Det var dyrt, men då Cress familj var en av de rikare i distriktet hade de iallafall fått prova det.
Han stoppade en bit i munnen och räckte sedan över skålen till Ava. Den mjuka chokladsmaken spred sig i munnen och han kände en gnutta välbehag.

För att försöka få igång en konversation, Cress hatade tystnader, vände han sig till Ava.
”Jaha, då var vi här. Men jag hatar hur glad Aldar är. Han tycker verkligen bara att detta är ett roligt event... Men du, smaka på chokladen!”

Cress verkade i alla fall njuta av chokladen. Hans familj var en av de som hade det gott ställt. Ava visste att hans pappa var den man köpte fisk av; de gångerna pengarna fanns hade Ava köpt av honom. Men mestadels levde Ava och hennes mamma på grönsaker och de fiskar som Ava själv lyckats fångat med hjälp av hennes pappas gamla fiskespjut. Avas pappa hade varit fiskare, men var med om en båtolycka och drunknade när Ava och Scarlet bara var tre år gamla. Mamman hade jobbat som helare fram tills Scarlets död, och nu tog hon ströjobb här och var när hon hade orken, vilket inte var ofta.

Cress erbjöd henne choklad, men Ava skakade på huvudet. Hon ville inte få mersmak för något hon förmodligen aldrig skulle äta igen.
”Han är från huvudstaden, jag tror inte han kan känna någon annan känsla än glädje” sa hon och skakade på huvudet. Alla som bodde i huvudstaden älskade Spelen, det var höjdpunkten på året och varför inte vara glada över något de tyckte om? Ava lutade sig tillbaka och höjde händerna till huvudet. Hon började lossa på den vackra uppsättningen hon hade gjort enbart för Reaping Day. De var tvungna att se respektabla ut ifall de blev utvalda. Hennes långa, blonda hår föll långsamt ner längst med hennes kropp när flätorna lossade en efter en, och när hon var klar kastade hon bak håret på ryggen.
”Så, fiskarson” sa hon, och hennes gröna ögon studerade killen som satt i fåtöljen framför.
”Du kommer i alla fall inte dö av hunger” la hon till skämtsamt med ett litet leende på läpparna. Såklart var det inte säkert att det skulle finnas vattendrag i Arenan, eller ens ätbara fiskar, men ändå. Ava tog ett av glasen som hade vatten i sig och tog en klunk. Det var friskt och kallt, förmodligen från en helt annan källa än vattnet i Distrikt 4. Vattnet där var inte dåligt, men detta vattnet hade någon annan smak.

Ava lutade sig tillbaka igen med glaset i handen. Hennes andra hand lekte med guldhjärtat runt halsen. Det var en berlock som gick att öppna. Halsbandet var inte olagligt i sig, men det var rätt konstigt att det befanns sig kring halsen på en kvinna från distrikt 4. Vanligtvis hade man smycken som var gjorda av material från distriktet man bodde i. Distrikt 1 var det som arbetade med smycken och kunde därför ha vackrare sortens smycken med diamanter och annat. Avas smycke kom förmodligen därifrån, vilket gjorde det märkligt att hon hade det eftersom man aldrig lämnade sitt distrikt. Hon hade fått det på hennes trettonåriga födelsedag av Scarlet, bara ett par veckor innan de sa farväl för sista gången. Inuti halsbandet fanns ett hologram, vilket gjorde det ännu mer unikt. Ava hade ingen aning om hur Scarlet hade fått tag på halsbandet, och hon hade inte hunnit berätta det innan hon dog.

När Ava skakade på huvudet ställde Cress tillbaka choklader på bordet. Han studerade flickan framför honom och övervägde om han skulle berätta att han sagt ut sina föräldrar att försörja hennes mor med mat. Han hade sätt Ava då och då i staden och visste att hon inte var mycket för att ta emot hjälp. Men andra sidan kanske hon skulle bli lättad om hon visste att hennes mamma iallafall skulle klara sig.
”Så, fiskarson, du kommer iallafall inte dö av hunger”
Cress tittade upp. Ava hade ett litet leende på läpparna och han fick en liten glimt i ögat.
”Inte du heller”, svarade han och fortsatte sedan med ett flin ”Eller ja, inte om du samarbetar med mig, gör du inte det kommer du inte klara dig tre dygn.”

Ava lutade sig tillbaka och tog ett glas med vatten, Cress som ville smaka något nytt dog instället ett glas med en röd vätska. Den smakade syrligt, och har en touch av hallon. De röda båren fanns det gott om i distrikt 4, de växte i stora buskar vid de många sjöar som fanns.

”Jag kan känna igen växter också”, tillade
han. Hans mamma ägde en butik där hon sålde fisken som hand pappa hade fångat, men hon sålde även diverse växter och grönsaker som hon själv plockat eller odlat.
Cress kastad en blick på smycket runt Avas hals. ”Fint halsband!”
Han mötte hennes blick och log en aning.