Team Evil PRS Emma07 & wolfy

Emma07 här har vi tråden, är så excited hihi
lägger in min mall här när jag är klar!

Super! Jag får försöka leta bild imorgon haha

Namn: Mary
Ålder: 19
Kön: Kvinna
Bakgrund/personlighet: Mary växte upp med båda sina föräldrar, båda var shadowhunters och hon har alltid växt upp och vetat om vad hon är och allting. När hon blev lite äldre började hennes pappa sympatisera allt mer med the circle och också Lilith, medans hennes mamma mer regelrätt följde lagarna. Vilket gav upphov till en hel del bråk. Pappan gjorde en del dumma saker, och när hon var 15 så slutade allting med att klaven såg till att båda hennes föräldrar blev avrättade på grund av brotten, trots att hennes mamma inte riktigt varit inblandad. Det fick Mary att gå över till den onda sidan istället, där hon nu hjälper till och är skicklig.

Jonathan vände upp blicken mot den blåa, molnfria himlen. Hans humör varierade från dag till dag, idag kände han sig otålig. Han hade en lista över folk som han behövde gå igenom, för någon hade svärdet som tillhörde honom och det var på tiden att han fick det tillbaka. Och då han äntligen hade svärdet så skulle resten av världen falla på knä framför honom. Han skulle bränna ner allt till aska tills det inte fanns någonting kvar av den värld alla kände till. Bara tanken fick honom att le. Han hoppade ner från stenen och såg sig om, hörde ljud längre bort i skogen. Inte djurläten utan.. människor. Möjligtvis skuggjägare. Så roligt. Med nyfikna steg började han gå mot det håll ljuden kom ifrån.

Mary hade varit iväg tidigt med planen att smyga sig på några skuggjägare, men ärligt talat så hade det gått lite sådär. Hon hade lyckats få ner en utav dem, men de andra tre ställde till allt mer problem för henne - dem var något skickligare än vad hon hade tänkt sig, och även om hon lyckades hålla stånd emot dem så skulle hon nog inte klara det mycket länge till.

Han stannade upp då han fick syn på fyra personer framför sig. Eller fem, om man räknade med mannen som låg skadad på marken. Nyfiket iakttog han de andra tre och kunde snabbt dra slutsatsen om att kvinnan tillhörde cirkeln. Han hade hört talas om henne. Jonathan föraktade egentligen cirkeln, allt tack vare hans pappa. Valentine levde visserligen inte längre men de nya ledarna var inte mycket bättre de heller. Men han kände sig plötsligt på bättre humör så han skulle ingripa och rädda henne. Det var uppenbart att hon inte skulle klara sig mycket längre till på egen hand. Jonathan var en väldigt skicklig krigare. Han hade trots allt tränat sedan han var ett litet barn och blivit utsatt för det mesta, saker andra inte ens kunde föreställa sig. Inom en kort stund hade han dödat de tre skuggjägarna, kastade en blick mot den skadade som gav honom en hjälplös blick. Han la huvudet på sned och gick fram till mannen för att låta svärdet genomborra hans kropp. Därefter vände han sig om mot den unga kvinnan.
"Inte särskilt klokt att ge sig av ensam om du inte är skicklig nog att hålla fiender på avstånd."

Även om Mary hade varit illa ute, så blev hon ändå nästan lite stött av att den där killen kommit in och lagt sig i sådär. Hon förstod att den där killen också måste vara Jonathan, vilket gjorde det nästan ännu mer irriterande.
"Jag klarade mig faktiskt bra tills du kom och lade dig i", kommenterade hon något irriterat.

"Japp, det såg ut så," nickade Jonathan och himlade sarkastiskt med ögonen. Det hade verkligen sett ut som om tjejen haft situationen under kontroll. Vore det inte för honom hade hon mycket väl kunnat bli dödad, eller tagen till fånga för att föras till en fängelsecell i närmaste institut. Han torkade bort blodet från sitt svärd innan han vände sig om för att gå.

Mary himlade lätt med ögonen med en suck, plockade upp en av sina knivar som dem lyckats avväpna henne tidigare. Han var tydligt irriterande. Hon rätade på sig igen och såg på Jonathan med höjda ögonbryn.
"Tills du bestämde dig för att störa, ja", tillade hon, visserligen hade hon varit illa ut men hon hade ingen större lust att ge honom den tillfredsställningen.

Han stannade upp och vände sig om igen, gav ifrån sig ett lågt skratt. Om det skulle få Mary att sova gott om natten så fick hon fortsätta intala sig om att hon haft situationen under kontroll.
"Om det inte vore för mig skulle du vara död. Eller ha blivit fångatagen av skuggjägarna," påpekade han och snurrade lätt med svärdet i luften, "jag skulle säga att du står i tacksamhetsskuld till mig. Jag räddade ditt liv."

Mary fnös lite igen, såg på honom.
"Om du förväntar dig ett tack från mig så kan du glömma det. Jag är inte den typen", kommenterade hon, vilket hon inte heller var. Det krävdes en hel del för att hon skulle tacka någon. Hon började gå ut ifrån den lilla gläntan där de slagits.