Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

wolfy



Namn: Philip
Ålder: 18
Kön: Man
Art: Shadowhunter
Bakgrund: Phillip växte först upp med sina föräldrar, tills han var 5 år gammal. Han skulle aldrig glömma det - hans föräldrar hade förstått att något var påväg och gömt honom. Men han hörde allt, hörde sina föräldrars skrik och när han väl långt senare vågade sig ut så hittade han sina föräldrar döda. Efter det flyttade han runt på fosterhem efter fosterhem, stannade sällan på ett och samma ställe särskilt länge. Han var väl en lite jobbig unge - han kunde sällan sitta still, och under sin uppväxt provade han alla möjliga olika idrotter. När han blev lite äldre fastnade han dock lite för MMA, och tränade det under en tid. För först mindre än ett år sedan så blev han en shadowhunter, där han stortrivs nu. Och trots att han inte varit där länge så är han redan ganska skicklig. Han håller ganska tyst om sin bakgrund, även om han i övrigt inte är särskilt tyst - han pratar en hel del och kan vara rätt charmig och retsam av sig.
Övrigt: Duktig på att slåss, har fördel av att tidiigare ha tränat mycket mma.

Namn: Aubrey
Ålder: 17
Kön: Ung kvinna
Art: Shadowhunter
Bakgrund: Ensambarn. Född och uppväxt i New York. Hon har levt ett vanligt liv som människa, och inte haft en aning om att änglablod forsar i hennes ådror eller att hennes föräldrar är skuggjägare.
Övrigt: Aubrey är både impulsiv och envis, två personlighetsdrag som inte i alla situationer är den bästa kombinationen. För sina nära och käras skull är hon beredd att gå till världens ände för att rädda dem, även om det innebar att utsätta sig själv för extrem fara.

Philip flinade och såg ner på Casper framför sig, som han nyss fällt för andra gången. Han ägnade den största delen av sin tid på att träna, då det dels var något han älskade och var rätt bra på, om han fick säga det själv. Han hade ju också haft en del nytta av att ha tränat liknande redan innan han kom dit tack vare att han sysslade en del med mma. Han var väldigt rastlös av sig, så träningen var ett bra sätt att få ur sig energi och där det hände nåt. Han sträckte ut handen och hjälpte Casper upp, de var egentligen klara för stunden nu.
"Jag hoppas jag inte gjorde dig för mörbultad. Du stinker svett iallafall", sade han retsamt, han var lite som han var och liksom han sällan var still särskilt länge var han nog tyst under ännu kortare perioder.

Aubrey spände käkarna och såg misstänksamt på de två långa killarna då de släppte taget om henne.
"Vad gör jag här? Vad är det här för ställe? Vilka är ni?" frågade hon med rynkad panna. Det här var inte alls så som hon planerat att hennes eftermiddag skulle gå. Hon hade bestämt träff med hennes goda vän Miles vid en populär skatepark. Halvvägs hade hon stannat upp då höga röster hade fångat hennes uppmärksamhet. Då hon kommit närmare såg hon hur de två killarna tornade upp över en annan kille som ålade sig bort från dem på marken. Hennes första tanke hade varit att det var frågan om ett gängkrig, inte blev det direkt bättre då en av flaggstångarna tog fram ett svärd som han körde in i den försvarslöse killens mage. Ingen annan hade verkat lägga märke till scenen vilket Aubrey inte begrep sig på, istället hade hon fått konstiga blickar av alla förbigående människor. Mord var tyvärr inte ovanligt i New York, men mitt på dagen och vid en allmän plats som denna? Hur kunde ingen bry sig?

Phillip plockade upp sin kofta som han tagit av sig tidigare - nu gick han i t-shirt - och gick ifrån träningen, helt försjunken i egna tankar igen. Han blev lite nyfiken då han hörde väsen ifrån ett annat rum så bestämde sig för att gå den vägen. Han såg nyfiket dit, de två killarna visste han ju vilka de var men den där tjejen hade han aldrig sett förr. Vem var hon och vad gjorde hon där?
"Vem är bruden?", frågade han nyfiket med sitt klassiska, retsamma flin - det var nästan rätt sällan som man såg honom utan det. Han granskade henne uppifrån och ner, lite nyfiken på vad hon gjorde där.

Några svar på sina frågor verkade hon inte få eftersom killarna vände henne ryggen samtidigt som de lågmält diskuterade med varandra. Det gjorde henne lite förargad. För att inte tala om rädd och ängslig. De var mördare! Men ingen annan verkade ha brytt sig om dem. Nu när hon tänkte efter så verkade det som om ingen ens lagt märke till dem. Hur var det möjligt? Då två andra killar dök upp la hon armarna i kors över bröstkorgen. Fick hon inte svar på sina frågor så tänkte hon inte öppna munnen.

Phillip hade rätt snabbt fått prata med de två som dragit dit den där bruden, vem hon nu var. Och särskilt glad var han inte. Varför skulle just han behöva barnpassa henne? För seriöst, det fanns många andra som var mycket bättre på sånt än han. Dem skulle sätta honom, vars tålamod var lika med ingenting i princip, på att lära upp någon? Att lära henne slåss var en sak, men allt annat? Hur tänkte dem egentligen? Han suckade.
"Verkar som om du fått dig en barnvakt bruden. Vad heter du?", frågade han, barnvakt var väl åtminstone rätta ordet för det.

Aubrey slog ut med händerna då killarna ställde sig längre ifrån henne för att prata med varandra. Med jämna mellanrum kastade de blickar mot hennes håll. Hon motstod lusten att blänga tillbaka. Hon vände ryggen mot dem för att ta fram sin mobil från byxfickan. Om hon bara skulle hinna skicka ett sms åt någon om var hon höll hus. Hon visste inte exakta adressen men spåra mobilen var inte omöjligt. Speciellt inte med dagens teknologi. Hon ryckte lätt till då någon plötsligt tilltalade henne. Han verkade ganska egenkär. Härligt att ha att göra med en sådan person.
"Aubrey. Jag skulle gärna vilja veta varför jag är här."

Varför skulle dem sätta honom på just det här. Det fanns så mycket vettigare saker han kunde lägga tiden på - som att träna. Men istället var han fast med den här bruden?
"För att vi tyckte vi hade för få kvinnor här?", föreslog han först skämtsamt, suckade lite sen. Hur skulle han ens förklara?
"För tydligen såg du vad som hände förut, och det är det inte meningen att vanliga ska göra. Vilket betyder att du på något sätt är hälften ängel, eller nåt sånt typ", förklarade han, utan nån riktig tanke på att det nog bara förvirrade mer.

Aubrey himlade med ögonen. Hon hade hört roligare skämt. Just nu kände hon inte för att skratta överlag.
"Vad yrar du om?" frågade hon och såg på honom som om han inte var riktigt klok. Hon hade ingen aning om vad det var för rappakalja som lämnat hans mun, men det hade väl ingenting att göra med det hon sett eller varför hon var där?