PRS Emma07 och wolfy

Här är tråden wolfy

Mina mallar:


Namn: Thomas
Kön: Kille
Ålder: 18
Klass: Kronprins
Personlighet: Thomas är en väldigt jordnära kille och också rätt positiv. Han försöker alltid se det bästa i personer, vem det än är. Han är rätt så högt utbildad tack vare sin status som kronprins, och också rätt bra tränad. Han älskar dock att då och då ge sig ut i staden på egen hand, bara smita ut ur slottet på egen hand. Det är en sak han inte gillar, att ständigt ha vakter och folk runt sig. Och att alltid särbehandlas på grund av vem han är. Han vill snarare bli behandlad som en vanlig, men det är svårt att lyckas med på grund av hans status. Han är egentligen rättfram och rak av sig, tycker han något så säger han det.
Övrigt: Hans familj består av båda föräldrarna och en lite yngre syster.



Namn: Sophie
Kön: Kvinna
Ålder: 17
Klass: Tjänare
Personlighet: Sophie är en rätt så blyg tjej, kanske också på grund av varifrån hon kommer. Hon växte upp lite i slummen, med sina rätt så fattiga föräldrar och två yngre bröder. Hon växte upp rätt fattigt, och lyckades som äldre få jobb på slottet som tjänare åt en kille där. En kille som hon senare kommit sig att tycka allt mer om, lite för mycket för att vara hans tjänare egentligen. Pengarna som hon tjänar går helt till familjen, nu kan dem leva mindre fattigt än innan men fortfarande har dem det tufft.
Övrigt: Mer rollas fram

Namn: Caspian
Kön: Man
Ålder: 20
Klass: Prins
Övrigt: Caspian är kusin till kronprins Thomas. De står varandra väldigt nära och de har aldrig varit rivaler, trots att deras pappor inte kommer särskilt bra överens med varandra. Han håller sig i god form genom att träna ofta, antingen genom att ta långa springturer tidigt om morgnarna eller exempelvis fäktning. Har han inget bättre för sig sysselsätter han sig gärna genom att rita eller måla.



Namn: Alysia
Kön: Tjej
Ålder: 17
Klass: Brottsling/bybo
Övrigt: Bodde tillsammans med sin mor i ett litet hus i utkanten av staden. De hade ont om pengar men var ändå lyckliga. Då Alysia var tolv insjuknade modern allvarlig och dog bara några månader senare. Hon blev omhändertagen av en man med brutala metoder som blivit av med sin titel som Lord, lärde sig allt hon kan idag om att slåss och så vidare av honom.

Thomas såg sig snabbt om axeln och smet sen ut på gatan, han hade smitit ut bakvägen ur slottet. Egentligen utan någon riktig orsak - han ville mest få komma iväg lite ifrån slottet. Han trivdes där, det var inte det, men han tyckte om att bara få komma ut och få vara ifred för ett tag. Få vara mer som en vanlig bybo. Och dessutom få komma iväg utan att ha vakter i hasorna hela tiden, han hatade det att aldrig få vara ifred helt utan ständigt ha någon med sig. Det var förmiddag, kanske strax före 12-tiden, och Thomas hade redan varfit uppe ett tag och tränat fäktning innan han smitit ut. Han gillade det och var väl rätt så bra på det med, det var ju mycket sånt han tränades i med. Han hade sett till att klä sig rätt enkelt i hopp om att inte bli igenkänd på gatan, kanske kunde man enligt kläderna tro han var någon snarare lägre adelsman. Han vandrade lugnt vid gatan försjunken i tankar.

Sophie försökte desperat banka på dörren och försöka få upp den, men männen hade låst den väl utifrån... Hon hade gått i en av tjänarnas gångar för att hämta lite kläder när hon hade hört några män prata, och hade lyckats höra en del av vad de sagt. Hon hade förstått att de planerade att göra något mot Thomas, men hon var ännu inte helt säker på precis vad dem tänkte göra. Men något dåligt var det åtminstone i vilket fall som helst, hon hade fattat det som antingen kidnappning eller mordförsök. Hon hade försökt lyssna på dem men männen hade tyvärr upptäckt henne och nu låst in henne här nere i källaren.

Alysia drog den svarta kåpan tätare omkring sig. Det var senhöst och luften var rätt kylig. Hon behövde fångat på varmare kläder till vintern. Hon drog upp huvan innan hon sakta närmade sig ett litet fruktstånd. Då den äldre kvinnan jaden uppmärksamheten åt ett annat håll, sträckte Alysia ut sin hand för att kvickt nappa åt sig ett saftigt rött äpple. Som om ingenting fortsatte hon sedan gå längs med gatan. Att snatta frukter och mat överlag var en barnlek för henne vid det här laget. Längre fram på gatan såg hon en adlig man gå. Ilskan blossade till i hennes ögon. De högre uppsatta i klass-samhället trodde de var bättre och mer värda än andra människor. Av klädseln att döma verkade han vara en lägre adelsman men det kanske bara var kläderna. På armen såg hon ett silvrigt armbandsur, han hade kanske pengar i fickorna? Hon tog en stor tugga av äpplet innan hon slängde ifrån äpplet och tog sig närmare den unga mannen, slank ner handen i hans jackficka.


Uttråkat traskade den unge prinsen fram i en lång korridor med händerna knäppta bakom ryggen. Två vakter följde efter på ett respektabelt avstånd. Saken irriterade honom en aning. De befann sig i slottet - behövde folk verkligen hålla koll på varenda steg han tog? Caspian stannade upp och vände sig om mot vakterna, talade vänligt om för dem att de kunde ta en paus. Vakterna sa inte emot utan bugade sig lätt innan de snurrade runt och lämnade prinsen ifred. Caspian väntade tills de försvunnit runt hörnet innan han tog fram nyckeln som han haft gömd i sin ficka, för att låsa upp dörren till källaren. Nyckeln hade inte varit lätt att komma åt vilket väckt hans nyfikenhet. Det fanns inte någon speciell anledning till varför han ville ner till källaren, annat än att ta reda på vad det fanns för spännande där nere då det var uppenbart att ingen egentligen var välkommen där nere. Långsamt tog han sig nerför trappstegen, blev minst sagt förvånad då han hittade en ung tjej, en tjänare, där nere.
”Vad gör du här?”

Thomas vandrade lugnt längs gatan, han ansåg det också rätt viktigt att då och då personligen vara ute i själva staden och sådär. Hur skulle dem annars ha ordentlig koll på hur folket egentligen hade det? De hade vad adelsmännen sade men det behövde ofta tas med en nypa salt. Han var inte överförtjust i adelsmän även om han ju egentligen var en själv - de flesta försökte oftast bara vrida allt till sin egen fördel. Han lade snart märke till kvinnan som närmade sig honom, vred sig mot henne då hon försökte slinka ner handen i hans ficka. Han hade pengar där, och för hans del gjorde det egentligen inte jättemycket att hon tog det - hon behövde det antagligen mycket mer än vad han gjorde.
"Man brukar prata med folk innan man försöker komma innanför kläderna på dem", sade han lugnt med ett litet snett leende, fick väl hoppas att hon åtminstone inte skulle känna igen honom direkt. Men trots allt kände väl många till hur han såg ut.


Sophie såg upp då hon plötsligt hörde dörren öppnades och spände sig, var det männen som kom tillbaks igen tro? Hon slappnade dock genast av och andades ut lite då hon såg vem det var. Dock lite generad nästan, hon hade dolt det men hon hade faktiskt lyckats kära ner sig lite i honom. Hon lyssnade på honom och var tyst ett par sekunder innan hon svarade, slog ner blicken då hon egentligen inte ens skulle prata med någon som var så hög adel. Hon neg lite mot honom och tvekade lite, skulle hon berätta sanningen eller inte? Trots allt handlade det ju kanske om någons liv.
"Jag blev instängd, ers höghet", började hon försiktigt.

Det var uppenbart att den unga mannen var på sin vakt för hennes försök att slinka handen i hans ficka upptäcktes snabbt. Hennes ögon smalnade en aning åt hans kommentar, snörpte lite på munnen innan hon återfick sitt neutrala ansiktsuttryck. Sinne för humor hade han visserligen, det var konstigt att han inte gjort någon större scen av det hela. Stanna där för att ta reda på saken tänkte hon inte göra. Istället vände hon sig om för att gå därifrån. Hon hade hela dagen på sig, hon skulle inte misslyckas en andra gång.


Instängd? Caspian kunde inte låta bli att undra vem som skulle låsa in en tjänare i källaren. Vad var det för dumheter egentligen? Han övervägde att bara vifta lätt med handen åt henne som tecken på att hon kunde kila iväg, men beslöt sig för att hålla henne kvar. Han lutade sig mot den hårda väggen bakom sig och korsade armarna över bröstkorgen.
”Av vem då?” undrade han och vilade sin nyfikna blick på henne. Han var medveten om mycket som pågick på slottet men inte allt. Den unga kvinnan kanske visste något användbart.

Thomas såg på den unga kvinnan, ganska fundersamt. Av någon anledning väckte hon hans nyfikenhet, men han kunde inte riktigt sätta fingret på precis vad det var som gjorde att hon väckte hans intresse. Han tvekade lite då hon började gå igen.
"Du, vänta", sade han vänligt. Det var kanske inte det mest artiga prins-lika svaret, men han var inte i slottet nu. Han räckte fram en handfull pengar till henne, för någon som inte hade så mycket var det närapå en förmögenhet.
"Du behöver det nog mer än mig", sade han snällt med ett vänligt leende mot henne.


Sophie såg tveksamt på honom, slog sen ner blicken igen. Hon måste försöka komma ihåg bättre att hon inte fick titta på honom, hon var tjänare och han prins. Hon suckade lite.
"Två adelsmän, Jameson och Tavelhill. Jag hörde hur dem pratade om nån kompott mot Thomas", sade hon ärligt, än med blicken nerslagen.

Då mannen tilltalade henne snurrade hon långsamt runt och la huvudet en aning på sned. Misstänksamt stirrade hon på hans utsträckta hand med pengarna innan hon vände upp blicken till honom. Hans leende var väldigt fint. Och hon ville tro på att det var genuint. Men han var adelsman. De var inte så här vänliga. Inte mot folk som tillhörde lägre klass. Och hon skulle verkligen inte bry sig om hurdant leende han hade.
”Vad är haken?” frågade hon långsamt, var säker på att det fanns något hon behövde göra för att få mynten.


Caspian rynkade förbryllat på pannan. En kompott mot kronprinsen? Han hade aldrig fått några bra vibbar av klantskallarna tjänaren nämnde, men han hade inte trott att de var så smarta att de skulle kunna planera något sådant här. Nu visste han inte hur länge de smitt planer men det tänkte han ta reda på. Diskret naturligtvis. Alla hot mot kronprinsen, och kungen för den delen, behövde tas på allvar. Det sista det här kungariket behövde för stunden var ett krig. Det rådde redan sämre tider och det behövde inte förvärras.
”Vad heter du?” frågade han. Hon hade säkert presenterat sig många gånger men han kunde inte sätta ett namn på henne.

Thomas såg lugnt på kvinnan, han kunde av någon anledning inte ungdå att märka hur söt hon faktiskt var. Men han försökte slå undan tanken, han skulle försöka inte bry sig om sånt ju. Han hade inte den möjligheten att välja vem han gillade. Han skakade lätt på huvudet och ryckte på axlarna.
"Nej vill hjälpa till bara", sade han ärligt och log sen snett.
"Sen hade det väl varit trevligt att träffa dig igen men pengarna får du vare sig du vill det eller ej", sade han ärligt.

Sophie såg tyst ner, bannade sig själv för att hon faktiskt gillade honom. Hon var ju bara tjänare. Hon blev smått förvånad över hans fråga, varför ville han veta hennes namn? Hon vågade sig på att lyfta blicken från marken till hans ansikte och rodnade lite lätt.
"Sophie", svarade hon tyst.

Ett litet roat skratt lämnade hennes läppar. Hon tog inte hans svar på allvar till en början utan trodde att han skämtade med henne. Varför skulle en adelsman vilja träffa en fattig bybo? Såvida det inte var frågan om något fuffens. Hon kunde föreställa sig alla möjliga orsaker i sitt huvud. De fungerade som varningstecken på att hon skulle vara försiktig. Alysia blev snabbt allvarlig igen. Hon sträckte snabbt ut sin hand för att ta mynten från honom, slöt fingrarna om dem.
”Varför då?” frågade hon med samma misstänksamma tonfall som tidigare.


Tjejen, Sophie, hade ganska rosiga kinder. Han hade svårt att avgöra om hon rodnade eller om det berodde på att det var ganska kyligt i källaren. Han visste ju inte hur lång tid hon hade spenderat där nere.
”Håll dig undan från Jameson och Tavelhill, dra inte åt dig onödig uppmärksamhet. Men håll ögonen och öronen uppe. Möt mig i biblioteket ikväll efter åtta.” Han nickade mot trappan som tecken på att hon skulle skynda sig upp, dels för att det var svalt i källaren men också för att de inte ville riskera att någon kom på dem.