Winter is coming

Kkaebsong fjärde gången gillt owo
Ni folket får läsa om ni så vill, men håll tassarna borta från skrivbordet! Endast vi får det nöjet!

Mina mallar:


Mates mallar:

Det var en ganska trevlig dag, utan moln på den vanligen gråa himlen. Fåren i hagen, strax intill värdshuset, bräkte och grisarna stökade omkring i sin respektive inhängnad. Aidan var precis färdig med att mata hönsen, när en av de yngre systrarna kom utspringandes från köksdörren.
”Aidan, du glömde att tända i vedspisen innan och nu är brödet kallt!” Vrålade Alyssa och for rakt på sin äldre bror, med knytnävarna i högsta hugg. ”Nu kommer vi inte ha något bröd till ikväll och det är ditt fel”, fortsatte hon och började slå mot broderns bröstkorg, vilket bara resulterade i att han frustade till.
”Hörru, det där kittlas bara”, konstaterade han och snappade upp båda av hennes händer i ett fast grepp. ”Man ska inte slå sin äldre bror, speciellt inte när han är så pass trevlig som jag är”, fortsatte Aidan och lipade mot Alyssa, som såg argare ut än ett riktigt ilsket åskmoln.
”Trevlig? Du är inte trevlig”, protesterade hon och frigjorde sig själv, morsk som alltid. Den rödhåriga, unga kvinnan vände därefter på klacken och höll upp långfingret mot den andre under hela den korta vägen tillbaka mot köket.

Ett roat skratt letade sig fram genom Aidans strupe, samtidigt som han följde systern med blicken.
”Jag älskar dig också, Aly”, ropade han och slängde menande en slängkyss bort mot hennes riktning i samma sekund som hon vände sig om för att blänga på honom.
”Lovar på heder och samvete att jag aldrig kommer släppa ut dig från den där äckliga vinkällaren i övermorgon, du kan gott stanna där”, gastade Alyssa förargat och drog igen dörren efter sig så att hela värdshuset skakade. Stackars gäster som höll till i något av rummen, det kunde verkligen inte vara speciellt trevligt för dem att hållas med en grupp idioter.
Aidan lutade sig tillbaka mot staketet tillhörande grishagen och vände ansiktet upp mot himlen, när systern försvunnit utom synhåll. Solljuset smekte varsamt den fräkniga huden och spred värme över hela kroppen. Åh, han älskade verkligen sommaren; vinden som svepte över skog och dal, löven som rasslade i den varma sommarbrisen tillsammans med blommor av alla möjliga slag. Det kunde inte bli bättre. Speciellt inte nu när vintern banade väg över världens yta och långsamt spred sin eviga kyla. Familjen Oxengrave skulle ju inte ha några problem med att överleva, då det hade det rätt så bra ställt, men ändå. Tänk att inte få se solen på flera år!

”Aidan, du dagdrömmer igen”, suckade Raemar, som precis slutit upp vid den yngre broderns sida.
”Mhm, men jag är färdig med att mata både grisarna och fåren och har redan städat så gott jag förmår”, svarade Aidan, utan att slå upp ögonen för att betrakta den andre. Solen var allt han orkade bry sig om i den stunden, att ta in dess liv och värme och därefter lagra den djupt inombords.
”Jo, det är visserligen sant”, erkände den äldre och hoppade upp på staketet, där han vant slog sig ner. ”..men du glömde att grädda Alyssas bröd och hon är förbannad på dig”, fortsatte han och slängde en road blick mot Aidan, som ryckte på axlarna.
”Jag är helt oskyldig, det var inte mitt fel att hon litade på mig”, sade han sanningsenligt och ryckte på axlarna. ”Hon borde ju veta bättre än att lita på mig..jag menar du brukar aldrig ge mig olika instruktioner bara för att du redan vet vad som skulle hända.”
De två bröderna delade slutligen en kort blick och skrattade gott tillsammans, över den lilla händelsen med brödet. Sedan bestämde de sig för att gå tillbaka in i kåken och tvätta av sig innan alla gäster började strömma in. Det var nämligen helg och fadern hade fått många bokningar i förskott. Med andra ord skulle det bli en lång kväll.

De glittrande, blåa ögonen spänner sig på utmaningarna framför honom, precis som bågen de rispade fingrarna har ett lätt tag om. Det är en Galahdrim båge med pilar, slöjdad i Lothloriens skogar och spänt med alvhår, en present som Earendils alla syskon eftersträvar. Fadern hade beställt den själv för sin son. De klädda fötterna ställer sig på den dekorerade brädan med blicken fokuserat rakt fram, utan några större problem. Det är en av alvernas många egenskaper, synen och hörseln är mycket starkare än människors. Än en anledning för folk att känna sig hotade. Han lutar sig framåt mot trappornas början, och brädan sätts i full fart Faerenduil granskar sin brors rörelser. Han må vara den äldsta av de fem syskonen, och han må ha kunnat få lite mer val till sin framtid än dem, men dessa träningar har aldrig varit något för honom. Han är ingen som hör hemma på slagfältet, nej fadern har lagt politiken i hans famn, för att förhindra alla krigsmöjligheter. Så att Earendils hobby, förblir en hobby. Men nu, när han ser de korta lockarna fladdra i sommarvinden, den smala kroppen styra brädan som att det är lätt som en plätt, och att Earendil träffar varje punkt börjar han sukta. Sukta efter något han själv inte kommer kunna uppnå. Pilarna träffar allt han vill träffa, och träffar aldrig något han inte vill träffa.

"Duktigt, som vanligt." säger den äldsta brodern med det silkeslena tyget om sin kropp, glider ner mot marken medan han rör sig ner för trapporna.
"Min tur! Min tur!" utbrister Aelene från en liten balkong längre bort. Hon slingrar sig ifrån de vackert klädda barnmorskorna och kutar ner för de ljusa, trapporna som glittrar i kontakt med solen. Earendil drar till sig en båge, som han smitt åt sin syster i hemlighet från deras far.. Nej, han är tyvärr inte lika förtjust i Aelenes intressen, som inte hör till det kvinnliga sättet. Ingen kvinna ska ha ett vapen i sin hand. Earendil kan inte göra mycket mer än att misstycka. "Hmpfh, nu ska du få se." Hon fångar upp pilbågen och puttar undan sin storebror med ett förnöjt flin strykandes över läpparna. Hennes långa, blonda hår faller över ryggen, ramar in hennes ansikte. Vanligtvis brukar hon ha det flätat, men det verkar inte som att barnmorskorna hunnit så långt innan hon fått syn på sina bröder. Bågen spänns, händerna darrar medan hon försöker finna fokus, Earendil har påpekat det så många gånger, och bestämmer sig för att hålla tyst. Han låter endast sin hand rätta till hennes hållning lite, innan pilen avfyrs. Den träffar ett träds stam, bortom dockorna som står uppradade för Ilbryns övning.
"Hah! Har du inte lärt dig att sikta rätt?" frågar hennes tvillingbror med ett skratt, som att han skulle vara bättre.. Earendil kan ärligt säga att det är en bedrövande lögn.

Aelene spänner ögonen på Ilbryn, ögonbrynen knips ihop och hon höjer pilen mot sin bror istället. Ojdå.
"Kanske jag bara inte vill det tillräckligt.. stå still." Ilbryns ögon spärras upp, och benen börjar röra sig i världens fart över gräsplätten, som att hans syster varit seriös. Aelene skyndar sig efter honom medan hot bubblar upp ur munnen för varje steg, innan de bägge två börjar skratta, fortfarande jagandes efter varandra. Earendils blåa ögon glider upp mot Faerenduil som står med armarna i kors, rynkade ögonbryn och ett roande leende över ansiktet.
"Bäst att du fångar upp dem, de kan tyckas förstöra en hel del för folk."
"Seriöst?" frågar han upprört och skakar på huvudet innan han hänger upp sin pilbåge, endast för att röra på benen efter dem. En annan egenskap är de snabba fötterna, benen som kan röra sig mycket snabbare. En fullvuxen alv kan springa flera mil på bara några minuter, vilket gör jobbet mycket lättare för Earendil, de yngsta tvillingsyskonen har än inte fått grepp om det. Precis som mycket annat. In i skogen, över de mysiga vägarna och vackra bäckarna. Leken mellan Ilbryn och Aelene har utvecklat sig till kurragömma, dem mot sin storebror.
"Om ni kommer fram övertalar jag pappa att låta er äta bröd.." lockar han medan de spetsiga öronen vickar lite på sig, går förbi värdshuset och deras djur. Benen stannar till, och han måste nästan hindra sig själv från att himla med ögonen. Åh jösses, de kan verkligen inte viska. Av någon anledning behövde de diskutera om brödet var värt det eller inte, som om Earendil faktiskt har den makten. Kvickt glider han in genom dörren, in mot det tomma värdshuset. Fingrarna griper tag om nacken på varderas lena tröja, och drar upp dem över golvet. De blå ögonen glider emellan de bägge två, innan de landar på Vaelar. De har verkligen inte lärt sig något hyfs alls.

Med ett glatt, vänligt leende ser han på den gamla mannen.. eller ja, egentligen är han ju faktiskt yngre än dem alla tre.
"Du får ursäkta de här två," påbörjar Earendil och blinkar oskyldigt mot sina småsyskon, nu kommer de verkligen inte få något bröd. "De har inte lärt sig något hyfs under alla år, som du nog väl kan se."

Vaelar lät blicken glida mellan de två unga alverna några gånger, innan ett leende spred sig över de relativt smala läpparna.
”Det är ingenting att be om ursäkt för”, försäkrade han och fortsatte skrubba rent träborden som stod utspridda i salen. ”Tyvärr så har jag inget bröd att erbjuda någon av er, min son glömde att grädda dem”, fortsatte han och stoppade ner trasan i hinken igen, för att därefter vända sig mot kungligheterna. ”Vill ni ha någonting annat, kanske bullar, en kopp med te?” Men innan någon hann får en syl i vädret, hade Alyssa stormat in i rummet med stekpannan i högsta hugg.
”Vadå vill ni ha någonting? Alla måste betala”, grälade hon hätskt och stannade till rakt framför den lilla gruppen. ”Ni också”, väste hon och blängde mot de tre alverna. ”Annars ska jag se till att ni får den här i huvudet”, konstaterade den unga kvinnan och nickade mot pannan. Håret stod åt alla håll från huvudet på henne och de gröna ögonen var smala som springor. Herrejösses, hon kunde verkligen bete sig som en galning när hon väl ville.
”Seså, Aly..” började Vaelar och lade en hand över dotterns. ”Nu lägger vi ifrån oss stekpannan och beter oss som folk”, kuttrade han fortsättningsvis och lyckades slutligen lirka loss köksredskapet från hennes grepp.

Samtidigt, på övervåningen, hade Aidan glidit ner i ett uppvärmt kar med vatten. Han badade inte särskilt ofta, men dagen till ära var han tvungen att se anständig ut. Det betydde att han inte kunde ha en massa skräp under naglarna, smuts i håret eller lukta som svinstian därute. Raemar hade inte hållit till med boskapen och därmed nöjt sig med att skrubba av den värsta smutsen över en bunke med vatten istället.
”Aidan, har du sett min vita tröja?” Ropade den äldre av dem, just som tjugotvååringen börjat slappna av.
”Jag vet inte, kolla så att Aella inge har stulit den!” Ropade han till svars, innan han återigen gled ner i det varma vattnet.
”Vadå? Vad ska hon ens ha den till?” Frågade Raemar panikartat och störtade in i rummet med badkaret. ”Hallå, vad ska hon med den till?” Upprepade han hätskt och drog upp byxorna, för att därefter fästa dem vis höfterna med ett skärp.
”Fråga inte mig, du vet hur hon är. En gång stal hon mina skor för att göra smycken, så vem vet?” Påpekade han och gled ner längre i det ljumna vattnet, försökte återgå till den där lugna känslan som nyss nystat sig fast inom honom. Men nejdå, den verkade vara tvärt borta vid det laget. Helvete. Dumma Raemar som jämt skulle förstöra.

Hela den lilla dispyten slutade med att Aidan steg upp från badkaret och lindade en handduk omkring höfterna. Sedan skyndade han nerför trapporna, mot köket för att ta sig en macka. Fast det gick ju inte då han glömt att grädda just brödet. Fan, allting gick verkligen fel den dagen. Med en irriterad suck drog han händerna genom det ljusbruna håret några gånger, innan han marscherade ut i hjärtat på värdshuset.
”Mamma, vet du om vi var något hårt bröd?” Undrade han frånvarande och stegade rakt ut mot mitten av ytan, utan att tänka sig för. ”Hallå”, manade Aidan på och tittade tillslut upp från sina fötter. Ögonen svepte över den lilla gruppen, först över fadern och systern men sedan även de andra tre. Färgen på kinderna blev med ens tomatröd och de mörk bruna ögonen vidgades flera gånger om.
”Du är så sjukt smidig Aidan”, snäste Alyssa, som fortfarande var extremt missnöjd. ”Mamma är därute någonstans och försöker rädda tomaterna som Aella glömde vattna hela förra veckan”, knorrade hon därefter och lade armarna i kors.
”Härligt”, andades Aidan och vände genast på klacken. Med hastiga steg försvann han tillbaka in i köket där han genast gömde ansiktet i händerna. Elden dansade under två stora järnkittlar och det stora träbordet i mitten av rummet var belamrat med en massa olika ingredienser och skålar.

Det är inte särskilt svårt för Earendil att se hur hans små syskons ögon lyser upp.. Eller ja, mer än innan. Hela familjens ögon är gnistrande blåa och stora, och de två tvillingsyskonen som inte riktigt mognat helt än.. de har ännu större ögon, som kan bli stora som tennisbollar bara de vill det.
"Åh, om de nu ska ha något överhuvudtaget är det klart att de ska betala." påpekar den äldsta alven och släpper ner sina småsyskon så att de kan stå själva. Att hålla dem uppe med endast ett grepp om nacken på deras tröjor går inte lika bra i längden. Det är väl klart att de ska betala för maten, ingen särbehandling här inte. Landet kryllar av alver, men Mithalta släktet sticker ut rätt rejält med de blonda lockarna, plus har Earendil strosat runt i värdhuset vid flera tillfällen. Så det är rätt att förmoda att de känt igen dem. "En viktig sak som ni bägge två behöver minnas är att inte använda era löjligt stora ögon för att få vad ni vill, och inte ta erbjudanden om gratis saker. Betala som alla andra, okej?" Han säger det tyst, tyst så att ingen förutom syskonen med de spetsiga, livliga öronen ska höra. Aelene putar med underläppen men nickar försäkrande, som ett tecken på att hon fått in orden för engångsskull. Ilbryn får en skamsen rodnad över kinderna och böjer huvudet framåt en aning för att be om ursäkt. Både till Vaelar och dottern som verkat ta väldigt illa upp. Med all förståelse såklart.

"Okej, men kan vi köpa något att äta då, snälla?" frågar Aelene med bedjande ögon och griper tag om tyget som klär hennes storebrors arm. Earendil minns väl hur han och hans två äldre bröder smugit runt till olika pubar långt in på kvällen för att köpa något att äta. Alver har visserligen ingen mage att mätta, en tugga av Lembas, ett alviskt bröd, kan mätta en fullvuxen man. Kött är ett stort nej. Alla syskonen finner det fridfullt med den måltid de har under dagarnas gång, men när man levt över 2 000 år kan det bli rätt tröttsamt med samma gamla sak varje dag. Så, Earendil väljer att vara lite förnuftig. Han vill inte köpa mat till sina syskon varje dag, onyttig mat som tar skada på dem och deras sinnen. Han vill inte vara den brodern som konstant faller för de tvås så rackartyg. Men han var likadan, han och hans bröder, och de fungerar mer än väl.
"Okejdå, den här gången." fnyser Earendil med ett svagt litet leende innan han böjer sig ner till deras nivå, och ser dem strängt i ögonen. "Men om ni säger det här till far eller Faerenduil, så kommer jag aldrig, och jag menar aldrig, smyga upp sötsaker till er igen." De två tvillingsyskonen nickar ivrigt, lydigt och skuttar till ett par lediga stolar medan Earendil letar efter något att betala med.

"Godmorgon Aiden." hälsar Earendil med höjda ögonbryn när det bekanta, barndomsansiktet kommer i synhåll. Godmorgon säger han på Sindarin, alvernas språk. Under tidigare år hade han försökt att lära ut språket, så att de kan konversera till äldre alver som inte kan det delade språket. Earendil vet tyvärr inte hur mycket som stannat kvar i huvudet på honom. Dock verkar det inte som att den andre är på humör för att konversera, utan alldeles för generad och springer därifrån. Med ett svagt, roat leende som Earendil försöker gömma glider ögonen mellan de två familjemedlemmarna, systern och fadern innan han lägger kostnaden på bordet hos sina syskon. "Se till så att de inte tar mer än varsin bulle och två koppar te, är ni snälla."

“Ha! De får väl äta så många bullar de vill så länge de kan betala för sig”, fnös Alyssa och försvann in bakom den lilla baren, där hon plockade fram två muggar. Med en skräll drämde hon ner dem på ett av träborden, innan hon försvann in i köket med bestämda steg.
”Jaså, här sitter du och ser skärrad ut”, sade hon bryskt och trängde sig förbi Aidan. ”Blev det lite pinsamt eller?” Fortsatte hon och skrockade roat. Åh, att tortera bröderna var tydligen det bästa man kunde göra här i livet, ingen tvekan om den saken inte.
”Kanske för att jag är skärrad”, muttrade den äldre till svars och gled ner på en av de rangliga gamla stolarna.
”Varför? Du har väl känt den där prinsfjompen i typ hela ditt liv? Slår vad om att ni brukade bada tillsammans när ni var små”, påpekade Alyssa, samtidigt som hon tände på i vedspisen för att koka upp tevatten.
”Du är inte så smart, eller hur?” Undrade Aidan och himlade med ögonen. ”Han var väl typ tvåtusen år när jag var nyfödd”, knorrade han fortsättningsvis och började slå sig själv löst över kinderna.
”Jaha, men ändå”, envisades systern och gjorde iordning två silar med te. ”Kan du ta fram två bullar?” Undrade hon därefter och plockade upp tekitteln från spisen.
”Varför ska jag göra det?” Gnällde Aidan missnöjt och lade överkroppen tvärs över bordet.
”För att du inte verkar ha något annat för dig”, snäste Alyssa, innan hon återigen marscherade tillbaka ut i matsalen.

”Så, det är mamma som har gjort teet så skyll inte på mig”, konstaterade hon och började fylla kopparna med tevatten, hällde försiktigt vattnet över silarna som låg i botten.
”Din mor är riktigt skicklig på att göra te, sluta bete dig som en barnrumpa”, insköt Vaelar och skakade på huvudet. ”Tja..om ni ursäktar så tänker jag fortsätta städa upp härinne. Men ni får självklart stanna så länge ni behagar”, fortsatte han med ett varmt leende och återgick till sitt skrubbande.
”Aidan!” Vrålade Alyssa efter att hon var färdig med att fylla kopparna till bredden. ”Vart är bullarna? Skynda på, jag vill inte stå här och leka barnvakt resten av dagen!”
Jösses, kunde den kvinnan aldrig hålla tyst? Aidan himlade med ögonen för sig själv och började rota omkring i skåpen. De hade så mycket skit undanstoppat; torkad svamp, havregryn och mjöl, sylt, torkat kött och inlagda ägg. Och det var inte ens i närheten av allt! Tjugotvååringen lyckades tillslut hitta en påse med bullar i ett hörnskåp, som han hällde upp på ett silverfat. Fast det var kanske inte så smart egentligen, då silvret hade en tendens att bränna sönder skinnet på honom. Äsch då, det var bara att dra åt sig en trasa och lägga den mellan handen och fatet. Värre än så var det faktiskt inte.

”Så, är du nöjd nu eller?” Frågade Aidan och ställde ner fatet framför de två unga alverna, riktad mot sin yngre syster.
”Japp, för nu är det din tur att sitta barnvakt”, kvittrade Alyssa nöjt och nöp tag om broderns kinder. ”Ha det så kul, jag tänker gå och vara produktiv istället för att agera betjänt”, fortsatte hon och släppte de fräkniga kinderna. När hon var klar med sin lilla tirad skyndade hon sig sedan snabbt därifrån, med det röda håret studsandes över ryggen.
”Öhh..” Aidan stirrade blankt efter de röda lockarna, varefter blicken gled ner över den bara överkroppen. Ärren över bröstkorgen syntes mer än väl och tjugotvååringen började ännu en gång rodna. Trots att händerna darrade, lyckades han dela ut varsin bulle till Earendils småsyskon.
”Så..”, började han sedan trevande och slängde en hastig blick mot den fullvuxna alven. ”Det var ett tag sen.” Turligt nog hade rodnaden börjat lägga sig själv, allt eftersom Aidan tillät sig själv att slappna av. Det spelade väl fan ingen roll om han gick omkring så gott som naken, det hade hänt förr.

Hur kan det vara så att Earendil i faktum inte har blivit van vid Alyssas långa, och högljudda protester? Visserligen har han inte stött på familjen på några år, det har liksom kommit en hel del i vägen för att ha tid till det. Men förr, ja då brukade ju de tre äldsta bröderna gå hit i jämna mellanrum, och Alyssa är sig lik. Kanske det är vad som väntar dem kommande Aelene, som stirrar upp mot henne. Oartig, ja det är en bra beskrivning för den enda flickan i syskonskaran. Men det är en av många anledningar till att Earendil älskar henne.
"Det får de tyvärr inte, om du nu inte vill att de ska spy upp innehållet på ert bord." påpekar den äldsta, smått irriterad och låter de blå ögonen glida upp mot henne. Lämnar hans syskon. Det är väl en av de negativa aspekterna med att vara alv, de blir mätta snabbt, och klarar inte av allt för mycket socker i sitt system. Alkohol däremot.. de är riktiga fenor på det.

Puben är sig lik, samma vrår, bord och ordning. Människorna som äger värdshuset är även sig lika, noterar Earendil. Det är lättare att få den uppfattningen när öronen fångar upp varje litet ljud, och hör de få ord som sägs emellan de två syskonen i köket. Han påminner sig själv om de oändliga uppläxningar han fått om tjuvlyssning, och att han aldrig, aldrig bör göra det om inte livsnöd. Men bryr han sig i en stund som denna? Nej, tyvärr gör han inte det och det skulle ge honom en hård smäll i bakhuvudet av sin far. Prinsfjompen? Ett litet leende smyger sig upp över läpparna då han knappt kan hålla sig för skratt, detsamma med de två tvillingarna sittandes på stolarna. Åh, Alyssa har lärt de två små alverna ett nytt ord som de kan använda till sina bröder. Inte för att Earendil är något bättre, nej han finner sig själv längta tills Haemir kommer på besök. Faerenduil är snart kung, så den går ju tyvärr inte att använda på honom? Kungfjompen? Nej, inte det minsta lika nedvärderande.
"Var du verkligen två tusen när han var nyfödd?" frågar Ilbryn och rycker lite i den äldre broderns silkesskjorta. De ljusa ögonbrynen knyts ihop, tvingar honom att fundera en kort stund.
"Det är svårt att hålla reda på alla år." Gammal? Bara lite kanske. Aelene fnittrar till och tar en klunk av det varma teet, med ett njutande ansiktsuttryck.

Än en gång dyker Aiden upp i det stora rummets, placerar två bullar på bordet vilket resulterar i att de två syskonen slänger sig över dem. Slåss för den största. Earendil bevakar dem, kan inte undgå ett leende som dyker upp över de fylliga, rosiga läpparna innan han beslutar sig för att låta dem vara ifred. Ju längre de är där, desto mer frid och fröjd får han. Dock störs tankarna av den bekanta rösten, och de ljusblåa ögonen skjuts upp mot Aiden.
"Det var det.." svarar han som ett litet konstaterande. Ögonen fastnar på det tjocka ärret tvärsöver bröstkorgen, innan de glider upp mot ansiktet igen. Varulv? Ja, uppenbarligen. "Du ska inte agera betjänt åt dem, de kan nog klara sig själva den här gången." påbörjar han trevandes, noga med att inte prata om ärret där och då. Inte för att han har någon rätt till det överhuvudtaget, men ändå. Earendil drar till sig den dekorerade tygpåsen och lägger ut betalningen på bordet, innan han stoppar ner den under sitt skärp igen. "Det borde räcka, eller?"

Om det hade varit helt upp till Aidan själv, hade alverna inte behövt betala för varken bullarna eller teet. Tyvärr delade Alyssa inte hans uppfattning, vilket helt klart var rättfärdigat. De hade det bra i värdshuset och alla i familjen gick mätta dag ut och dag in, men samtidigt var det inte värt att sätta det hela på spel. Det räckte med några dåliga veckor och så skulle allting vara kört för dem, någonting som ingen av dem ville uppleva.
”Nog, tja..det bådar ju gott”, påpekade tjugotvååringen och drog på munnen, i samband med att de mörka ögonen gled mellan de två tvillingarna. ”Och ja, det räcker”, fortsatte han och sneglade på mynten med rynkade ögonbryn. Aidan vågade inte röra vid dem, rädd för att råka bränna sig och göra allting fullständigt uppenbart. Mynten kanske inte ens bestod av silver, men han vågade sig inte på en chansning. Därför lät han dem helt enkelt ligga kvar där i sin ensamhet. Aly skulle säkert ändå få vittring på dem och komma störtandes från vart hon nu höll hus. Men innan han hann utforska den fundering ytterligare, kom den andra systern invalsandes. Det bruna håret var flätat och hängde ner till knävecken på henne, och på kroppen bar hon Raemars vita silkesskjorta. Hon hade fäst den med ett skärp i midjan och det vita tyget hängde en bra bit ner över låren.

”Åh, har vi redan gäster?” Undrade hon svävande och rann förbi fatet med bullar, där hon smidigt snappade åt sig ett av bakverken. ”Jag tar en sånhär”, konstaterade hon glatt och fortsatte in i köket, just som Taeron rusade in genom dörren skyndade efter henne. Istället för att stjäla en bulle på vägen var han däremot snäll och plockade upp mynten, utan att säga någonting eller låta blicken glida över något annat än golvet. Han hade aldrig varit mycket för att prata och det verkade inte som om det skulle ändra sig.
Aidan himlade med ögonen åt sina ohyfsade syskon och slog sig ner vid träbordet, vilket fick bänken att knaka till.
”Så vad har du haft för dig på sistone? Börjat leta efter en fru? Jag menar, du börjar bli ganska gammal”, sade han och vilade armbågarna på bordets skrovliga yta. Efter ytterligare ett slag, vilade han huvudet mot handflatorna och studerade Earendil under tystnad. De blåa ögonen var sig lika, precis som resten av alven. Ljusa lockar, fylliga läppar och felfri hud. Trots att Aidan misstyckte, kunde han inte hindra sig själv från att bli en gnutta avundsjuk. Barndomsvännen hade levt ett långt liv men hade ändå inga synliga skavanker, medan tjugotvååringen såg sliten och trött ut hälften av tiden. Visserligen brukade modern alltid påpeka hur stilig han var - men gjorde inte alla mödrar det? Jo, så var det troligen.

Med de påträngande tankarna i huvudet, blev Aidan genast bitter där han satt och hade det bekvämt. Men hade han ändå inte en liten rätt till att vara det, då världen verkligen var orättvis och grym mot dess invånare. Det spelade ingen roll att de var fria från både krig och sjukdom för tillfället, eftersom allting fortsatte att vara lika förbaskat ojust. Varför var det så egentligen? Varför föddes man för att ändå bara gå omkring och bli nerslagen av universum? Väldigt konstigt egentligen.
”Men åh, så trevligt!” Utbrast plötsligt en vänlig röst från ingången till värdshuset och inte långt därefter uppenbarade sig en viss Jaenya. Även hennes röda lockar var alldeles trassliga och ansiktet nersmutsat av jord. Alyssa hade väl förmodligen haft rätt om det där med tomaterna trots allt. Men modern verkade inte visa någon som helst irritation och skyndade fram mot den lilla gruppen, trots att hon drog med sig halva trädgården in över golvet.
”Det var länge sedan, Earendil”, fortsatte hon och torkade av de smutsiga händerna på förklädet, innan hon placerade dem runt alvens ansikte för att ge de puffiga kinderna varsin puss. ”Och du har med dig dina syskon också! Vilken härlig överraskning, vill ni stanna på middag? Det är förvisso redan fullbokat, men vi kan nog klämma in er någonstans.” Babbel, babbel och ännu mer babbel. Aidan kände hur kroppen riktigt sjönk längre och längre ner mot golvet.

Det hade inte varit meningen för Earendil att stanna där med sina två småsyskon, dagarna är korta och går förbi snabbt, det finns massvis att göra.. men nu? Även om nostalgi är något som förekommer mer än ofta hos alver så är de inte alltid glada minnen. Att drömma sig tillbaka i tiden är lätt, och riktigt farligt. Nu har han kommit in i ett hus han känner allt för väl, men människor han känt och bemött sedan länge, det gör det bara naturligt för mängden nostalgi att strömma in i honom. Minnas tiderna som ung. Nej, inte ung, men yngre. Plus känns det rätt oartigt att lämna Aidan själv med Aelene som kan ställa till med trubbel så fort hon öppnar munnen, eller rör på benen. Ilbryn som blygt svansar efter sin syster är inte direkt bättre han heller. Kanske Earendil lämnat värdshuset om inte den yngre mannen öppnat upp för konversation, vilket han nu gör. De blå ögonen följer efter den yngsta systern i den bekanta familjen, innan han slår sig ner bredvid sin lillebror. Tvingar de två att flytta in lite mer.

Aella och Taeron är även sig lika. Ena svävande, med vänlig själ men oartat beteende, till viss del. Beror väl på hur man vill se det. Den andre tyst som en skugga med ögonen fäst på golvet medan benen för honom fort in mot köket. Det är en väldigt stor skillnad mellan syskonen, precis som Mithaltas egna småyngel, och det är anledningen till att Earendil drogs allt mer till Aidan. Kanske för att han var smått rädd för Alyssa, aldrig klickade med Raemar medan Taeron flytt sin kos. Aella har han alltid varit förtjust i, men endast hennes sätt att bete sig, inget mindre och inget mer. Plus var det Aidan han stött på för flera år sedan, och kommit närmre.

Aelenes fnitter får honom att höja blicken från rummets mitt till tjugotvåringen mittemot. Hon har länge varit förtjust i Haemirs fru, och att ha en till svägerska skulle hon inte säga nej till. Tyvärr har Earendil ingen tanke på att binda sig än.
"Börjar bli rätt gammal säger du? Jo, har känt att min rygg börjat bli lite sämre på sistone." han skakar på huvudet och knuffar försiktigt till sin syster med armbågen i midjan. Dock får det bara henne att fnissa till ännu mer. Earendil himlar med ögonen och lutar sig tillbaka mot stolryggen. "Har inte börjat än, har du?" Han är trots allt tjugo i mänskliga år, om nu det gör saken lättare att begripa sig på.

Från ingången till värdshuset hörs plötsligt en vänlig, bekant röst och innan Earendil vet ordet om det får han två, varma pussar på vardera kind.
"Trevlig att se dig igen Jaenya." säger han med ett brett, barnsligt litet leende över läpparna. Jo, han kan fortfarande se ut som en pojke vid vissa stunder. Läskigt? Kanske lite. Men när kvinnan sedan börjar fråga om middag, skakar Earendil på huvudet. "Jättesnällt av er, men det är okej. Jag måste dra med dem här två innan kvällskvisten så."

”Mhm, för din rygg ser verkligen ut att smärta”, påpekade Aidan och himlade med ögonen. När modern sedan stormade in i salen, blev han genast tyst i väntan på att hon skulle dra sig därifrån. Men hon verkade ha andra planer, åtminstone till att börja med. Jaenya betraktade de tre alverna med det vänliga leendet fastklistrat på läpparna, samtidigt som hon band upp det yviga håret med ett rosa band - uppenbarligen helt ovetandes om sonens mördande blickar.
”Jag förstår, ni brukar inte äta så mycket överhuvudtaget va?” Undrade hon nyfiket och sände iväg roade blickar mot de yngre alverna. ”Om ni vill tala ifred så tar jag gärna hand om de här två, kan sätta dem i arbete till och med! Det skulle nog vara ganska bra för dem båda två”, fortsatte hon och lade armarna i kors över bröstet. De gröna ögonen sökte sig mellan Earendil och Aidan, gled mellan de två ungdomliga varelserna ett slag innan hon satte sig ner på en av stolarna. Jaenya hade ju alltid gillat barn, och även om just dessa barn råkade vara äldre än hon själv, så var de fortfarande barn i hennes ögon.

Tjugotvååringen tvekade en smula, drog nervöst i handduken som täckte den nedre delen av kroppen. De aningen vassa tänderna bet febrilt i underläppen och kinderna hade återigen fått en starkt röd färg över sig. Det var så länge sedan de två varit ensamma tillsammans och Aidan hade helt klart förändrats en hel del under de åren. Både psykiskt och fysiskt. Ärren över bröstet talade för bådadera, även om längden och kroppsbyggnaden också talade för sig. Han beslöt därmed att inte svara på frågan om sökandet efter äktenskap och ryckte slutligen på axlarna, med de svarta ögonen fästa i de respektive blå.
”Alltså jag skulle inte ha någonting emot det, vi har inte pratat med varandra på typ hundra år”, svarade han dröjande och drog på munnen. ”Det är väl upp till dig egentligen, eller hur?” Fortsatte Aidan därefter och snappade åt sig en egen bulle, noga med att inte råka vidröra silverfatet.

Modern uppfattade kvickt den lilla gesten och skakade bedrövat på huvudet. Först såg det ut som om hon tänkte säga någonting om sonens dumdristighet, men i slutändan höll hon tyst. Det var liksom inte värt för någon av dem att ta den konversationen där och då, nu när de hade sällskap av kungafamiljen. Ingen utanför familjen behövde veta någonting, punkt slut. Precis på samma sätt som ingen behövde få nys om de övervuxna gravarna under eken, nere vid bäcken som slingrade sig förbi fårhagen. En orakad regel: prata bara om allting som inte kan väcka misstankar av några slag. Till och med Alyssa och hennes stora trut hade lyckats än så länge, men det kunde ju ändra sig närsomhelst. Hemligheten var att inte göra hennes allt för förbannad, då brukade det hålla sig i schack. Och råkade man göra det i vilket fall, så var det bara att baka en riktigt fin kaka och be på sina bara knän om förlåtelse. Kvinna eller ej, hon var bossen i hushållet.