[prs] yehet x aoji

ett litet rollspel :^)

krambjörn

lägger ut min mall när jag har gjort den!

du kan väl skriva din sålänge isf? och vill du köra först eller ska jag?

Att väckas av en lurvig liten svans i ansiktet brukar vanligtvis vara hyfsat mysigt och välkomnande, men nu är det en sådan dag där Henry inte vill gå upp överhuvudtaget. Nej, det är en sådan där dag där han endast vill vara hemma, lyssna på sin klassiska musik och fortsätta på någon av alla sina målningar. Men tyvärr går inte det, dagen innehåller nämligen tre viktiga prov som han studerat rejält till.
"Jellybean, snälla.." muttrar han och drar till sig den fläckiga katten med en djup suck. Dock tvingar han upp sig själv, stirrar upp mot klockan han själv dekorerat. En halvtimme kvar tills han börjar, helskotta. Benen springer som om det vore på liv och död till duschen, skynda, skynda, skynda. En snabb dusch får det vara idag, han brukar vilja stå där i minst en timma för att få bort all skolångest, smuts och alla tankar. Nu får det bli knappt fem minuter, men han hinner bli ren, och håret fluffigt och lent. Med ett par kostymbyxor och en stickad tröja, plus ett bälte och söta glasögon, drar han på sig sina skor.
"Oliver, upp med dig, du kommer försent till skolan!" han varnade sin bror iallafall..

06.30. Morgonträning med laget - utomhus. Vinterkylan bränner till i lungorna när man andas in, och när man andas ut så bildas det rök. Alla fotbollsspelare står utspridda över planen, vissa står i klungor, andra försöker desperat hoppa upp och ner medans vissa nöjer sig med att gnugga sina händer mot varann halvhjärtat för att värma sig själva genom friktion. Dante står mest för sig själv med blicken någonstans långt borta och armarna korsade över bröstet samtidigt som han försöker ignorera den växande prestationsångesten som hotar att äta upp honom inifrån och ut. Matchsäsongen börjar närma sig med allt fler träningspass och ökade krav från tränaren, samtidigt som plugget börjar bli jobbigare, hans pappa vill ha hjälp med sin nyöppnade butik och hans mamma tycker att han ska försöka komma närmare sin nya styvfar. Och mitt i hela detta kaoset har han på något sätt lyckats få en pojkvän.

Dante kommer ur sina tankar när tränarens visselpipa hörs över fotbollsplanen. Långsamt joggar han fram till tränaren där resten av laget har börjar samla sig för att lyssna på dagens planering. När tränaren är färdig med att förklara dagens upplägg börjar uppvärmningen och Dante känner direkt hur alla tankar av ångest släpps. Även om han har stundtals ledsnat på fotbollen på grund av all den press som finns, så har det alltid varit den perfekta medicinen mot ångest för honom. Det är bara precis innan matcher och träningen som han vill spy utav ångest, och det är det som är allra mest utmattande på hans psyke.

Träningen fortsätter efter uppvärmningen. De kör vanliga övningar såsom slalom mellan koner med boll och passningar till varann, för att sedan avsluta träningen med en träningsmatch. Laget delas på två för att köra mot varandra. Dante gör små slarvfel, men är alldeles för distraherad för att han ska stanna upp vid det. “Matchen” slutar med att hans lag vinner med 1-0, då tiden tog slut alldeles för snabbt. Laget skyndar sig in i omklädningsrummet, vilket alltid är en av de ställen Dante hatar allra mest.

Dante hinner faktiskt ta en snabb dusch och även börja klä på sig innan de andra killarna börjar hoppa på honom. (Okej, hoppa på är kanske lite att ta i, det är bara det att Dante hatar att prata med folk på morgonen.)
“Du, Dante! Hur går det med Samuel?” frågar Joseph med sitt stora, äckliga flin som tar över hela hans ansikte, men inte riktigt når ögonen. “Bra.” svarar Dante och tar på sig sin t-shirt. Dagens outfit är väldigt enkel - svarta jeans med en grå hoodie.
“Asså, jag fattar inte riktigt hur ni två.. går ihop. Han är ju värsta fjollan.” säger David, som får en knuff från Isaac. “Vadå? Det är ju sant!”
“Tycker ni inte att det viktigaste är att Dante är lycklig?” ifrågasätter Isaac. Dante kollar ner i golvet och ler, tacksam över att någon backar honom i alla fall.
“Såklart, men vi vet ju inte ens om det är så seriöst. De har varit ihop i två månader nu. Dante, skulle du seriöst säga att du älskar Samuel? Eller att du är kär i honom?” frågar Joseph. Frågan bildar en klump i Dantes hals.

Det är ju sant - det har gått två månader och Dante har inte ens yttrat de tre heliga orden, inte ens tänkt på det. Han vet att han är i god ålder för att ha ett seriöst förhållande, men är han ens redo? “Precis.” säger David efter en stunds tystnad. “Jag bryr mig ärligt talat inte om din läggning Dante, men du ska inte satsa på första bästa. Lev livet lite medans du är ung! Du vill väl inte ångra dig senare när det har gått för långt?”
“Tyst, David.” ryter Isaac och David himlar, för att sedan muttra ut ett “okej, sorry”. Omklädningsrummet faller in i en ovanlig tystnad och Dante tar snabbt på sig resten av sina kläder för att sedan gå ut.

När han stannar till framför sitt skåp tar han fram sin mobil. Han låser snabbt upp den och går in bland sms för att sedan klicka sig vidare in i sin och Samuels konversation. Snabbt skriver han ett nytt sms:
//vi måste prata. är du ledig under lunchen?//
Han velar en stund, biter på sin läpp och rynkar på pannan innan han skickar “sänd”.

Att Henry praktiskt taget sprungit till skolan då han missat bussen hade visat sig inte vara nödvändigt. Hål, deras mattelärare befann sig hemma med sjuklig dotter och de hade inget behov av att fixa en vikarie till naturklassen. Konstigt det där, när naturvetarlinjen kräver så mycket matte att de inte har råd att missa så många lektioner. Ändå finns det inga vikarier att ta in.. nu är det ju så att deras lärare lägger stor tillit på dem, och förstår att eleverna är tillräckligt engagerade för att arbeta ikapp hemma, men även det sätter ännu mer press och timmar med böckerna. För någon som Henry är det lugnt, han pluggar nästintill konstant. Men det finns andra som inte är riktigt så duktiga på att följa med. Samuel är en av dem.

Så han sitter där i kafeterian med sina vänners sällskap. Pennan glider över pappret, får fram detaljerade linjer till sin teckning. Det är en ung kvinna med lång vacker, detaljerad klänning som sätter sina fötter på vattnets yta. Istället för att bli blöt går hon på den kalla ytan, medan en blå, magisk färg skjuts upp i luften. Det är en av få saker som Henry gör när plugget blir för mycket, måla. Tavlorna uppe i sitt rum är noggrant gjorda med mycket omtanke. Men det är även så att han sjunger, och spelar fiol. Det instrumentet har varit hans kärlek sen han var tre och fick en leksaksfiol i julklapp.

"Henry, hjälp mig." gnäller Samuel och dunkar sitt huvud mot bordet medan händerna stryker sig genom det mörkblonda håret. "Vad är det här för mattematik, när i helskotta ska vi ha nytta av den?" Sjuttonåringen kikar upp på sin ett år äldre vän innan han lägger ifrån sig sin målarbok, bara för att Samantha ska snappa upp den. Hon har alltid förundrats av sin väns målarkunskaper.
"Tänk inte så, bara få det gjort." svarar han och lutar sig mot blocket för att granska uträkningen. Samuel har skrivit med slarvig stil, men det är ändå relativt lättläst. "Du har bara gjort ett litet slarvfel här, kolla." fingret glider över talet, och den äldres ögon lyser med ens upp.
"Se där ja!" Henry kan inte undgå att le till synes av vännens glädjespridande energi, tillskillnad från honom själv som bara drar ner atmosfären. "Nu tänker jag ta en paus.."

Den varma koppen är fylld med chai latte, som värmer hans händer där de sitter. Henry har aldrig riktigt funnit tycke för kaffe i sig, men den här drycken är en av få som ger honom någon sorts lugn i kroppen. Vännerna ligger under tystnad, Samanthas huvud i hans knä medan hon bläddrar igenom målarboken, Samuel utstirrandes mot fotbollsplanen där han ser Dante, sin pojkvän. Resten av gänget är hemma, tar vara på sovmorgonen som de glömt berätta om. Falska vänner, det där. En mobil plingar till på bordet, och än en gång lyser Samuel upp av namnet på displayen.

Dante rör sig omkring genom skolans korridorer som ett väsen - som om han inte riktigt hörde till där, som om han var långt borta från allt han egentligen kände till. Alla de andra elever som han passerade märkte såklart ingenting, men om man inspekterade honom under en längre stund kunde man se att han gick ovanligt snabbt och kollade sig omkring med en stressad, distraherad blick. Det är självklart att Dante rör sig något snabbare än alla andra med tanke på hans ovanligt långa ben, men han brukar aldrig röra sig så här snabbt.

Han stannar dock abrupt till vid öppningen av cafeterian då han äntligen får syn på Samuel. Han försöker svälja ner klumpen som bildas när han inser att hans pojkvän är omringad av sina vänner. I ärlighetens namn känner han inte Samuels vänner särskilt väl, och nervositeten han känner varje gång han ser dem tillåter inte honom att försöka. Han tar ett djupt andetag innan han försöker närma sig med en fejkad bestämdhet och självsäkerhet.

Samuel kollar upp när han ser i ögonvrån en tuffs med ljust hår närma sig deras bord. Med ett stort leende kollar han upp och möter sin pojkväns blick, men han inser snabbt att något är annorlunda. “Jag såg precis ditt sms! Vad är det du vill snacka om?” frågar han med ovanligt mycket energi så här tidigt på morgonen. “Inget speciellt. Har du tid att snacka nu i någon minut?” frågar Dante. Trots hans mäktiga aura ser han alltid så liten ut när han väl börjar snacka - nästan som att han alltid är lite osäker.
Samuel utbyter en blick med sina vänner innan han vänder blicken mot Dante igen. “Visst.” säger han, innan han reser sig upp och följer med sin pojkvän ut ur cafeterian.

Dante stannar till vid ett mer avlägset hörn av korridoren. Samuel, som har hållit sig ett halvt steg bakom Dante, går närmare sin pojkvän och kramar om honom bakifrån innan han ställer sig på tå för att ge honom en puss på kinden. “Jag har saknat dig..” viskar han i Dantes öra. “Mm, ja, detsamma.” mumlar Dante nervöst.
Samuel släpper honom och Dante vänder på sig för att stå ansikte mot ansikte. “Vad var det du ville snacka om?” frågar Samuel förväntansfullt. “Samuel, jag.. jag vill göra slut.” Samuel stelnar till och glor under en tids tystnad på honom. Dante känner hur nervositeten, ångesten, allt börjar bli överväldigande. “Varför?” frågar han sedan, med en ovanligt tyst ton. “Vadå varför? Måste jag ha en anledning, eller?” fräser Dante.

Samuel himlar med ögonen. “Nej, men jag tycker jag förtjänar en förklaring. Jag trodde det gick bra mellan oss.. Jag gillar dig, på riktigt. Varför kommer detta helt plötsligt?” frågar han, hans ton en aning mer ynklig nu. Dantes hjärta sviktar. “Jag är inte intresserad längre, Samuel.” säger han, men tonen avslöjar hans osäkerhet. “Eller är det så att du bara gör detta på grund av dina vänner?” ifrågasätter Samuel, hans ton gäll och arg. “Men snälla någon, jag är inte beroende av mina vänner för att ta mina egna beslut. Sluta vara så jävla självgod och bara inse att jag inte vill ha något att göra med dig längre! Fattar du?” fräser Dante till. Samuel undviker hans blick och nickar bara i tystnad, för att sedan vända honom ryggen till och gå tillbaka.

Skönt. Då slipper han oroa sig över vad hans vänner ska tycka längre och han slipper förstöra hans och Samuels förhållande innan han har kommit honom riktigt nära. Men, varför mår han mer skit än vad han gjorde innan?

"Jag vill skolka." hör Henry sin väns röst eka ovanför honom. Ögonen är aningen glansiga när han sjunker ner mot bänken mittemot sina vänner. Samuel börjar fanatiskt att bita på sina naglar, bita, bita, bita. Som om det ska få det som hänt att försvinna.
"Och vad gjorde svinet nu då?" frågar Samantha irriterat efter hon satt upp sitt långa hår i en hästsvans, och reser sig upp från Henrys egna knä.
"Han dumpade mig, helt utan förvarning. Trodde helt ärligt att det gått så jävla bra. Tror ärligt att han är för feg för att stå upp mot sina vänner, men han vill väl inte medge det själv." vännen gömmer sitt ansikte i sina händer och stönar högt. Inte nog med att de har tre prov under dagens gång, utan nu kommer han spendera timmar undrandes vad som kan ha kunnat gå snett.
"Det är därför man inte ska dejta arroganta assholes som Dante är välkänd att vara." påminner Samantha, medan Henry reser sig upp för att sätta sig bredvid sin vän, och slingra sina armar om honom. "Du kan alltid ge igen.. kanske följa en av de där drama filmerna där man försöker få exet att må lika dåligt som en själv, ni har sett dem va?"
"Sam, snälla-" påbörjar Henry med himlande ögon, men blir avbruten av den hjärtkrossade artonåringen i hans famn.
"Fortsätt berätta."

Trots att hans första lektion inte ens har börjat så känner Dante sig så pass utmattad att det känns som att han redan är klar med skoldagen. Det enda han vill just nu är att ha en normal skoldag utan några större komplikationer - men, allra helst hade han velat gå hem och undvika all slags mänsklig interaktion. Istället går han till sitt skåp med en djup suck och axlar som hänger samt en olycklig min. Han plockar ut sina böcker till sin första lektion som är historia. Turligt nog går han samhällsprogrammet med en specialinriktning för idrott, där han har valt fotboll, så han brukar för det mesta kunna undvika de som går naturprogrammen om han inte aktivt söker upp dem - nu har han ju dock ingen anledning för det längre, med tanke på att han precis gjort slut med Samuel.

Isaac sitter utanför klassrummet och håller på med sin mobil. Eftersom att idrottsinriktningen är så pass populär på skolan har dem två klasser inom samma årskurs - de är inte särskilt många från laget som går i samma klass som Dante, förutom Isaac och en annan kille som heter Alex, som har bildat sitt egna lilla gäng. Dante älskar sitt lag, men att vara öppet homosexuell är fortfarande lite tabu när man behöver byta om med ett gäng snubbar som konstant tävlar om vem som är mest macho. Isaac har dock alltid öppet stöttat honom, och han vet att Alex bryr sig om honom.

“Hur är läget? Du brydde dig väl inte allt för mycket om vad Joseph och David sa, va? Du vet att det mesta som kommer ut ur deras munnar är skit.” säger Isaac efter att ha tagit ner sin mobil när Dante slår sig ner bredvid. Isaacs öppningsfras får honom att bli nervös - han vet att Isaac kommer bli besviken när han förklarar att det hela har eskalerat till att han faktiskt har gjort slut med Samuel. “Jag.. Jag gjorde precis slut med Samuel.” säger han tyst, och kliar sig nervöst i nacken. Isaac glor på honom med ett blankt ansiktsuttryck. “Seriöst?” frågar han, trots att han garanterat vet att det är sant. “Ja.. Jag bara pallar inte med all press. Dessutom så vet jag ju inte ens om jag vill vara i ett förhållande just nu.” förklarar han försiktigt, i hopp om att Isaac inte kommer bli ännu mer besviken. “Asså, Dante, det handlar inte om man är “redo” eller inte. Du känner dig redo om du faktiskt genuint gillar personen. Men, det är ditt val, och jag ska försöka att inte döma dig.. allt för mycket.” säger Isaac och avslutar med ett flin. Dante nickar tyst och räddas turligt nog ur situationen av att läraren öppnar klassrummet för att starta lektionen.

Jaha ja. Med stora ögon låter Henry sina mörka ögon glida mellan Samuel och Samantha, blinkar ett par gånger innan han släpper ut sig ett påtvingat skratt.
"Ni kan inte vara seriösa?" frågar han i förhoppning att de ska berätta att det bara varit ett skämt, att Henry inte behöver göra något sådant. Men deras ögon är döds allvarliga. Det är under dessa stunder som Henry känner sig missplacerad, all denna gymnasiedrama är alldeles för mycket för honom. Men de är hans vänner, det finns inte mycket att göra åt det. "Allvarligt?"
"Kolla, han förtjänar det! Han har varit en douche inte bara mot Samuel, utan antagligen mot massvis med elever här. En arrogant bortskämd unge." påpekar Samantha som nu blivit väldigt dragen till idéen, jo hon kan vara väldigt lömsk ibland. "Jag skulle ha gjort det själv, men då han är gay är det uppenbarligen ett litet bekymmer där. Och du är ju så förbaskat söt, han kommer inte kunna säga nej!" Ögonen glider från Samantha till Samuel med en bedjande blick.
"Jag kommer vara skyldig dig väldigt mycket Henry om du går med på det.. men skulle vara väldigt tacksam." Samuel kliar sig bakom nacken, kanske han ber förmycket av sin vän. "Plus har inte du inte riktigt kommit över din breakup med Jayden, det kan nog vara nyttigt för dig, att komma ut i spelet lite." förundrat stirrar Henry på honom. Jayden. Ja, de hade varit tillsammans i ett år innan den äldre behövt flytta för att börja på universitet. Att ha ett long distance relationship hade varit alldeles för svårt för dem.
"Ja.. okej." säger sjuttonåringen tillslut och nickar för sig själv, han kan väl försöka iallafall? Samuel hade trots allt blivit väldigt sårad. Den äldre nickar, tacksamt.
"Så, det är en fest på fredag, jag tänker att du kanske kan försöka få igång det lite då? Du blir ju väldigt social med alkohol i systemet."