Hjälp kommer alltid till slut

Har skrivit en novell ni gärna får läsa och skriva vad ni tycker om. OBS! Den är lite sorglig.



En bror och en syster pratar muntert med varandra. Två tekoppar står glömda kvar på bordet. Solen försvinner sakta bakom horisonten, tills den är helt borta. Systern somnar och den äldre brodern lägger en filt över henne, innan han sätter sig för att vaka vid hennes sida. Efter några minuter tycker han sig se en skugga utanför fönstret.
"Alice...", mumlar han och puttar på systern.
Sekunden efter börjar luften vibrera, varna innan ett öronbedövande ljud slår sönder väggen och bryter tystnaden i natten utanför.

Brodern vaknar och känner en hård soffkant i ryggen. Han försöker röra på sig, men något håller honom nere. Trevande händer rör vid hans arm. Han vrider försiktigt på huvudet och ser sin syster.
"Jack", viskar hon.
Han försöker vända på sig, men det går inte. Systern tar ett hårdare tag i hans arm.
"Jack, rör dig inte", säger hon.
Han förstår inte varför han ska göra det, men gör det ändå.
"Är du okej?" frågar han. "Är du skadad?"
"Jag är okej", svarar hon, "men vi ligger under en massa bråte, så snälle ligg still, Jack."
"Alice, det var en skugga", säger han med hes röst.
Han börjar leta efter kniven han alltid har i sin ficka. Han behöver den. Hon behöver den. De behöver skydd.
Systern stoppar honom med en lätt tryckning.
"Jack, ligg stilla", viskar hon. "Hjälp kommer komma. Jag lovar."
Brodern kunde inte låta bli att tvivla - deras vänner skulle inte komma hem förrän om flera timmar.
"Alice, ingen kommer komma", viskar han försiktigt. "Henry och Amanda är ute, och om då inte väntar besök från familjen så..."
Han tystnar när han känner något kladdigt innanför tröjan på jakt efter sin kniv.
"Alice, är det där blod?"
Han vrider på huvudet och möter sin systers blå blick. Tårarna strömmar ner för hennes kinder.
"Alice, jag ska få ut oss härifrån", säger han. "Jag lovar."
Brodern försöker lugna systern. Systern ler. Hon släpper inte taget om hans arm.
"Jack, berätta om din bästa dag", viskar systern.
Jack ser paniken i hennes ögon och börjar berätta. Han, Henry och Amanda hade varit vid sjön. De hade skjutit ut träbåtar i vattnet och sakta sett dem flyta iväg, sedan hade Amanda tänt ett ljus och låtit det följa efter båtarna. Hon hade sjungit lågt på en sång de hört för länge sedan, när de knappt varit fyra år.
"Det låter som en bra dag", viskar systern med bruten röst när brodern har berättat klart.
"Det var det", mumlar brodern hest och trycker hennes hand.
Timmar senare skulle deras vänner komma. Pojken och flickan skulle panikslaget flytta undan bråten när ett skrik skulle eka i gryningen.
"Nej, snälla, sluta", skulle en syster skrika.
"Alice, vad är det?" skulle pojken fråga med skrämd röst.
"Det är Jack, Henry", skulle systern svara. "Ni kan inte flytta på bråtet."
Då skulle de se röret som stod mitt i bråtet, likt en flagga som skulle för evigt markera en plats. Pojken och flickan skulle gräva runt i bråtet och hitta en medvetslös vän och en gråtande syster. Pojken skulle stryka henne över håret och mjukt kyssa hennes panna. Efter det skulle folk berätta historien om det tragiska slutet för bästa vännen till Pojken som skapade fred. Folk skulle skaka på huvudet och upprepa att det var hemskt.

Men just nu, för stunden, ligger en syster stilla och lyssnar till sin brors röst. Hon ser röret som går genom hela hans kropp. Och hon kan inget göra, förutom att få honom att prata. Få honom att glömma smärtan. Hon måste hålla hoppet uppe. För hjälp kommer komma. Hjälp kommer alltid till slut.

Jättebra!!!

Herregud vad bra skrivet! ♥

Tack!



Tack så jättemycket!

Så sorglig och fin!♥

jättefint skrivet!

Pride Potter, den här har jag missat! Du har ju inte lagt ut något i fanfic-forumet på ett tag och det är mest där jag hänger ... men åh, vad bra den här novellen är!

Två tekoppar står glömda kvar på bordet.

Detta är en sådan där detalj som ger liv åt en text - och just att det är två; det blir som en symbol för bandet mellan bror och syster.

Undrar varför han lägger en filt över henne och vakar. Är hon sjuk? Det får man inte veta. Inte heller vad det är för mystisk skugga eller var smällen kommer ifrån.

Allt som sedan händer är otroligt bra, otäckt och sorgligt skrivet. Man förstår att det är något hemskt mellan raderna.

Brodern kunde inte låta bli att tvivla - deras vänner skulle inte komma hem förrän om flera timmar.

Här tycker jag inte du ska byta tidsform. Behåll nutiden eftersom det är från samma perspektiv.

Brodern kan inte låta bli att tvivla - deras vänner ska inte komma hem förrän om flera timmar.

Ååååh vad hemskt när han känner det där innanför tröjan. Men SÅ bra skrivet ...

"Jack, berätta om din bästa dag", viskar systern.
Jack ser paniken i hennes ögon och börjar berätta.

Det här är så fint för hon vill att ska berätta för att lindra smärtan och han berättar för att lindra paniken i hennes ögon.

Skulle-formen, som du använder sedan när allt får sin förklaring, fungerar. Även ska hade fungerat. Det är väldigt bra gjort att man får se det liksom utifrån, hur de blir hittade.

De sista fyra raderna är fantastiska. Hur det återgår till stunden då Jack berättar. Hur sammanhanget förklaras. De sista meningarna som ändå ger någon form av hopp.

Otroligt bra skrivet!!! Den är väldigt spännande!!!

Du skriver med känsla och väldigt välutvecklat språk - som en bra historia ska vara skriven

Kom just precis på den hör och tänkte, nu mitt i natten, svara på gamla svar här i tråden.



Tack! Det var sorg jag försökte förmedla. Jag vet, jag är hemsk.



Tack!



Ja, jag hänger ganska mycket där. Men ibland kollar jag efter berättelser här också. Tur att du hittade den, ville gärna höra vad du tyckte.

Minns att jag faktiskt var på väg att ändra det där. Vet inte varför jag inte gjorde det, men men. Ska göra det! Tack för tipset.

Ja, jag ville få slutet se lite sorgligt men hoppfullt ut på samma gång. Sorgligt för att hon ligger där och hoppas trots att läsaren vet/tror att det kommer sluta illa. Hoppfullt för att hon har hopp... Och vem vet, kanske var slutet hemskt, men Jack överlevde?



Tack!



Tack så jättemycket!


Egentligen tack till alla. Jag lägger ner mycket tid på mina texter och blir glad när jag ser att det verkar löna sig, och era kommentarer är så fina. Jag börjar alltid le när jag läser dem. Tack till alla som har läst!