Sagornas slut (PRS)

Rollspel mellan Aphrodite & Vildvittra

Sagans och mytologins värld har under århundraden legat gömd för människorna. Men för 17 år sedan blev allt annorlunda, människorna fick reda på att sagans väsen inte alls bara var sagor.

För att råda bot på detta samlade världsmakten all resurs de hade och startade ett världskrig mot dem, ett krig som varade i 7 år.

Det är u 10 år sedan som kriget slutade och de överlevande lever på flykt eller försöker anpassa sig in i människornas samhälle för att inte bli infångade eller dödade.

Men det rycktas om en stad med skydd för de varelser som fortfarande lever. Är detta rykte sant eller bara ett sätt för regeringen att lura dem alla?

Namn: Lilith
Ålder: 20 år
Art: Skogsrå/Människa
Utseende: Medellängd, eldrött långt hår, ljus hy. Onaturligt knallgröna ögon som hon brukar dölja bakom solglasögon för att inte avslöja sig.
Vapen/förmågor: Kan tala med djur och få dem att göra som hon vill.
Kan även hantera svärd och båge, men måste hålla dem gömda för människor.
Bakgrund: Var bara tre år då kriget bröt ut, modern gömde henne i skogen tills hon blev sex. Men läget blev mer och mer ohållbart, hon tränades för strid från sex års ålder.
När hon var nio år förlorade hon sin mor och har sedan dess stått på egna ben.
Övrigt: Modern var skogsrå som dog i kriget och fader är okänd.

Min mall

Namn: Vilya Arwen Undomiel
Ålder: 25
Art: Alv
Utseende: Långt, svart, lockigt hår. Bruna ögon, medellängd. Har ärvt de vackra alviska dragen från sin mor.
Vapen/förmågor: Svärd, magi.
Bakgrund: När Vilya var 8 år gammal utbröt kriget som ingen trodde skulle ske. Människorna vände sig mot magiska väsen, och Middle Earth var inget undantag. Gondor gjorde uppror, de kunde inte ha en alv som drottning, men Kung Aragorn var inte heller uppskattad, med tanke på hans samarbete med andra magiska ting. Kungafamiljen blev utmotad från Gondor, och Arwen överlevde inte striden som uppstod. Aragorn flydde med sin unga dotter, och tillsammans överlevde de 7 år av krig, tills den dag freden kom. Under en sista räd som människorna gjorde, offrade Aragorn sig själv för att hans dotter skulle kunna fly.
Övrigt: Vilya är en skicklig stridskvinna och kan utföra viss magi i och med att hon är alv. När Vilya använder sin magi kan det se ut som om hon har ett vackert skimmer runt sig.

Lilith gick genom den snart mörka skogen. Solen höll på att gå ner i horisonten och djuren höll på att gå till vila. Vid henne gick en räv, hon hade räddat den från att drunkna när den var en liten valp och hade efter detta följt efter henne.
Lilith trivdes i skogen, här kunde hon vara sig själv och få av skogens kraft. Hon hade hängt kängorna på ryggsäcken och lät fötterna sakta sjunka ner i den blöta mossen.
I staden var hon tvungen att vara instängd i skor och trånga kläder och hon gillade det inte.
Hon tog sig längre in i skogen så ingen människa skulle kunna hitta henne.
I vanliga ögon såg hon väl ut som en vanlig kvinna med ovanligt rött hår. Men kläderna var jeans och en jacka, så där kunde man inte se något. Såg man hennes ögon som vanligen var gömda under ett par solglasögon kunde däremot misstankar ske. Ögonen hennes var knallgröna och hade något genomträngande i sig. Studerade man alla dessa detaljer kunde man anta att hon inte var fullständigt mänsklig.

Vilya såg sig omkring i den lilla dungen som hon hade haft som hem de senaste månaderna. Skogen var ändå ett ställe som hon älskade, även om hon saknade Gondors trygga murar ibland. Inte för att de var speciellt trygga idag, och hade inte varit det de senaste sjutton åren. I alla fall inte för någon som hon själv, ett väsen som inte var människa. Alverna var gömda här och där över världen, det var längesedan Vilya hade träffat någon. Lothlórien, den hemliga plats som hade fungerat som ett hem för många alver, var borta och skulle inte uppstå igen förrän människor och magiska väsen kunde leva tillsammans igen.

Nu hade ett rykte nått hennes öron, ryktet om en plats där magiska väsen kunde leva i fred. Om det var sant, hade hon kunnat utgå därifrån för att kunna hjälpa människor och väsen att leva tillsammans – och därmed återföra Lothlérien. Alverna hade kunnat komma tillbaka och världen skulle bli återställd. Tanken om att få tillbaka Gondor och hennes rättmätiga plats på dess tron fanns någonstans i Vilyas huvud, någonting hon längtade efter.

Det långa, svarta håret var flätat och hängde längsmed hennes rygg. Klänningen hon bar var mörkblå och hennes fötter var bara. I bältet runt höften hängde ett svärd, svärdet Andúril som hennes far en gång hade fått av Vilyas morfar, Elrond. Magin hon hade lagt över svärdet gjorde att det såg ut som ett smycke som hängde i bältet, fram tills det att hon behövde använda det. Runt halsen hängde även smycket som var typiskt för alverna, smycket som markerade hennes odödlighet. Tyvärr var det välkänt även för människor, så även där låg det en magisk barriär som fick det att se ut som en vanlig silverkedja med en liten berlock.

Vilya suckade och tittade tillbaka på dungen och undrade vart hennes nästa boende skulle bli. Hon hoppades verkligen att den där staden var verklighet, det skulle vara skönt att vara sig själv igen. Hennes händer for reflexmässigt upp till hennes öron, som egentligen var spetsiga, men hon hade varit tvungen att lägga magi över det också. Hon kände sig inte som sig själv alls, och hade inte gjort det på väldigt länge. Det enda hon inte påverkade på sig själv var hennes ansikte, som var väldigt lika hennes mors.

Vilya begav sig ut i skogen, och valde att gå djupare in i den. Det var en svårare väg, men det var mindre risk att träffa på människor. Vilya hade träffat på människor ett par gånger, och hon hade inte tyckt om det. De var ofta misstänksamma mot henne; hennes alviska skönhet var ingenting hon kunde dölja. Lika bra att inte riskera något.

Räven som hon helt enkelt kallade för Räv i brist på andra namn gjorde henne uppmärksam på att de inte längre var ensamma i skogen.
Det var inget djur, då hade räv inte ens sagt något. Men det var något annat, en människa? Vad gjorde en sådan så långt in i skogen? Det började mörkna så varför var någon här i denna sena timma?
Lilith var på sin vakt och de fortsatte tyst längre in i skogen. De var båda vana att gå och rörde sig nästan ljudlöst över skogens mark.
Lilith kom fram till en stor uråldrig ek, här kunde hon finna skydd. Hon stoppade med milt våld ner Räv i ryggsäcken och började att klättra. Skogsrået från sin mors sida lät henne känna till skogens alla hemligheter och även om detta uråldriga träd sov och aldrig skulle vakan igen så godkände det och gav henne skydd från vad det nu var.
Lilith var obeväpnad med enbart en kniv ty människorna skulle märka direkt om hon bar på ett svärd eller en pilbåge som hon var van vid.
Då hon kom upp till en passande gren satte hon sig bekvämt och lät Räv sitta i hennes knä då han inte tyckte om ryggsäcken.
Sedan var det bara att vänta, hon hoppades att inte bli upptäckt hon ville inte bli infångad och dödad så som så många andra hade blivit. Hon kramar hårt om Räv för att finna styrka och sätter på sig solglasögonen för att inte visa alltförmycket om de skulle ta henne.

Det var lugnt och stilla. Det började bli sent, så det var dags för nattdjuren att börja vakna till liv. Här och där flög en eldfluga omkring, som skapade små prickar av ljus i skymningen. Naturen var verkligen en vacker plats, speciellt när den fick vara orörd. Mörkret störde inte Vilya, hennes alvögon justerades till mörkret som långsamt lade sig över världen.

Vilya stannade plötsligt upp. De bara fötterna kände gräset som nu började bli kyligt. Alvkvinnan såg sig omkring på platsen hon stod på, närvaron av en annan person hade infallit. Sannorlikheten att det var en människa var mycket liten. Människor begav sig oftast inte in i skogen på kvällarna, speciellt inte så djupt inne i skogen som Vilya, och nu tydligen en person till, befann sig. Trots det så lade Vilya ändå handen på smycket som hängde i bältet, i fall någonting skulle hända.

Vilya kunde bara fortsätta gå, men det var något som fick henne att inte göra det. Istället öppnade hon munnen och talade.
"Jag är inte farlig" sa hon rakt ut, utan att riktigt rikta sig till någon speciell riktning. Det fanns en spänning i luften, där en del av sagda spänning kom från Vilya själv. Hon hade ingen aning om vem hon hade talat till, och vad den personen var kapabel till att göra.

Det började röra sig i trädet ovanför kvinnan. Det var räv som rörde sig, den unga räven visste inte att man måste hålla sig still i ett träd annars ramlade man. Lilith fick precis tag i hans midja innan han skulle förlora greppet om stammen.
Lilith blev då synlig och såg ner på kvinnan under henne, kvinnan var definitivt ingen människa. Men bara för att man inte var det betydde det inte att man var vänligt lagd, vissa hade förrått dem och jobbade för människorna. Men varför skulle någon så långt in i skogen?
Lilith tvekade medans hon stoppade in den sprattlande räv i ryggsäcken och klättrade sedan ner en bit för att bättre kunna se kvinnan i den långa klänningen.
Själv kunde man ta Lilith för en ung människor kvinna då jeansen, tröjan, jackan och ryggsäcken inte skilde sig från dem. Men ju mer man tittade skilde hon sig åt. Hon hade onaturligt rött hår som kunde tas för förgat men det inte var. Under håret dolde sig ett par spetsiga öron och under solglasögonen ett par sena onaturligt knallgröna ögon, ögon som inte hade problem att se i mörkret.
De bara fötterna klättrade ner ytterligare en bot, men hon höll sig undan så att hon skulle kunna fly om så var.
”Vem och vad är du?” frågade hon slutligen kvinnan.

Vilya noterade rörelse uppe i trädet, och såg en kvinna skymta mellan grenarna. Inte bara en människa, utan en räv. Vilya hade aldrig sett en räv klättra i träd innan, och den verkade ganska så malplacerad där. Sagda kvinna rörde sig nedåt, mot Vilya, men hon verkade inte hotfull. Inte än i alla fall. Vilya lät ändå högerhanden vara placerad på smycket vid hennes höft. Kvinnan i trädet var rödhårig, och bar människokläder. Men hon var definitivt inte människa. Det knallröda håret och hennes aura avslöjade det; men den slutsatsen kunde människor aldrig dra. Alvernas magiska kunskaper var till nytta här. Trots att de var av samma art, magiskt väsen, betydde inte det att de var allierade. Samtidigt hade kvinnan inte gjort något, och det verkade inte som om det hade varit hennes plan att vara i trädet från början.

Vilya övervägde om hon skulle uttala sitt namn. Namn var kraftfulla ting, och hennes avslöjade direkt att hon var alv, eftersom det var typiskt alviskt. Hon hade ett människonamn hon hade gett sig själv, men hon tyckte inte om att använda det. Vilyas bruna ögon tittade på kvinnan, vars ögon var täckta av ett par solglasögon. Ytterligare en sak som avslöjade hennes art, vilken människa hade på sig solglasögon i skymningen? Vilya bestämde sig för att vara ärlig från början, det var trots allt hon själv som har initierat samtalet de nu hade.
"Jag heter Vilya" sa hon och utelämnade avsiktligt sitt efternamn. Undomiel var visserligen mest känt bland andra alver och människor som hade levt i vad som en gång var Middle Earth, men det var inte ovanligt att även andra kände till det, namnet hade ju trots allt en gång tillhört den kungliga familjen av Gondor och Rivendell.
"Vem är du själv?" frågade hon och lät ett litet leende spridas på sina läppar, mest för att visa den okända kvinnan att hon menade väl.

Lilith nickade igenkännande då hon kände igen namnet. Eller hon kände inte igen namnet, men hon visste vilken art det tillhörde och det tillhörde en alv. Kvinnan såg ut som det med, hon verkade inte heller hotfull men man visste inte.
"Lilith" svarade hon slutligen, vilket kunde avslöja något. Lilith var nämligen Adam i bibelns första fru och det var därifrån människorna skogsrå och likande väsen härstammade ifrån.
Hon visste inte så mycket egentligen, hon hade förlorat sin moder och släkt tidigt i barndomen, i kriget. Så hon visste inte så mycket om sig själv och sin art. Det hon hade läst hade hon funnit i gamla böcker om folkmyter. Hon kunde tala med djur, men mer av sin magi visste hon inte.
Hon studerar kvinnan under henne och könner hur Räv krånglar i ryggsäcken och försöker hoppa ur.
"Sitt kvar annars ramlar du ner och slår dig fördärvad." muttrar hon åt honom och Räv håller sig still.
Slutligen så hoppar Lilith ner från trädet framför kvinnan så de hamnar öga mot öga med varandra. Hon låter Räv hoppa ur ryggsäcken och han stannar vid henne och ser något misstänksamt på kvinnan men gör inget. Var det något som Lilith lärt sig så var det att tala med djur och styra dem om hon så behagade. Hon gillade dock inte att styra någon för hennes egna handlingar, men ibland var det nödvändigt. Räv styrde hon dock inte, de hade blivit kompanjoner och Lilith var snarare som en mor till den unga vargen.
"Det var längesedan jag träffade någon av de våra." sa Lilith slutligen och tog av sig sina solglasögon. Hon var redan avslöjad och sedan fick man se om kvinnan var ont inställd eller inte.

Vilya betraktade kvinnan som tydligen hette Lilith. Namnet avslöjade också att hon med stor sannorlikhet inte var människa. Vilya betraktade även räven, som hoppade ur från väskan som Lilith bar på. Den rödhåriga kvinnan tog av sig sina solglasögon, vilket var det sista tecknet på att hon definitivt inte var människa; det verkade vara ett skogsrå som Vilya hade stött på. Vilya bestämde sig för att visa sig själv också, mest för att Lilith hade gjort med men också för att bevisa att hon inte var där för att vara hotfull.
"Reveal" muttrade hon och kände hur magin som låg som en aura runt henne släppte. Hennes öron blev spetsiga, och hennes halsband förvandlades från en liten berlock till den vackra blomman, Evenstar, som hade ett vackert silvrigt skimmer runt sig. Smycket i hennes bälte blev till det vackra Andúril som hade skyddat henne så många gånger.
"Jag måste tyvärr säga att jag håller med dig, det var alldeles för länge sedan" sa Vilya på det vanliga språket med ett litet leende.