Yehet och Kkaebsong [PRS]

Ayay, här är tråden. Kommer att lägga in min mall senare för att jag är seg. krambjörn

Joshiii


The other dudes:

Alltså min mall kommer att se helt annorlunda ut men wahhhh.



De andra tre:

Regn. Hur irriterande och deprimerande det än må vara så har det alltid varit Joshuas favorit väder. Det är något med att vara inne, ligga framme vid brasan med en fet katt och en kopp te som får hela kroppen att skrika efter längtan. Regnet som smattrar mot fönsterna, katten som spinner. Dock är det lika härligt att gå ut ur lägenheten när det duggar med regn, han har alltid lust att börja dansa sina steg istället för att lustigt gå framåt. Med hörlurarna fästa på huvudet stiger han av bussen, och blicken glider över byggnaden. SM entertainment, en ut av de största företagen när det kommer till musik. Att en manager sett honom sjunga på skolavslutningen av ren slump, gläder honom något hysteriskt. Hur har det ens varit möjligt? Hans svärdotter hade gått i samma skola, och han hade bara kikat förbi. Jo, när allt kommer omkring har Joshua haft en väldans tur, att mannen såg alla låga och höga toner han kunde ta, men även den silkeslena rösten. Med en eftersläntad suck öppnar han dörren till den stora byggnaden, och möts av en välkomnande värme.
"Du måste vara Mr Lewis, har jag rätt?" hör han en stark, maskulin röst säga bakom honom med len och sammanflätande koreanska... tyvärr är artonåringen inte så duktig på det än. Översättaren kommer till hans sida och flätar ihop armen med honom.
"Joshua, det här är Mr Song, som förhoppningsvis kommer vara din manager från och med nu." berättar hon på perfekt engelska med vänlig röst. Joshua skakar mannens starka hand.
"Trevligt att träffas Sir.." säger han, aningen osäker på sitt uttalande medan de börjar småprata lite, innan de börjar dra med honom till träningssalen på nedervåningen. Två andra unga killar har tagit all hans bagage för att bära upp dem till den nya lägenheten... jisses Joshua är nervös över att träffa de andra. Många av dem har tränat väldigt länge. Mr Song öppnar dörren till träningssalen, och Joshuas mörka hundvalpsögon glider över varenda en ut av killarna i rummet.
"Killar, de här är er nya medlem som jag berättat om." påbörjar han.

Det tog några sekunder för allas ögon att riktas mot den nya medlemmen. Zihao och Seo-Jun, som suttit och stretchat i ett hörn, var troligen de sista att sluta upp med det de hållit på med. Precis som vanligt, med andra ord. De två absolut stökigaste killarna i hela gruppen, och mest högljudda för den sakens skull.
”Han ser väldigt liten ut”, flög det nästan genast ur Zihao vilket resulterade i att hans vän slog till honom hårt över armen.
”Så där kan du ju inte hålla på, bete sig för en gångs skull..” väste den jämnårige och skakade lite på huvudet.
”Vadå, han ser ju faktiskt väldigt liten ut..” knorrade den andra nittonåringen och lade armarna i kors över bröstet, samtidigt som han blängde bort mot Joshuas håll. ”Kommer han ens att synas? Då måste vi ju ställa honom längst fram typ? Usch, vad jobbigt”, fortsatte han gnällande och slängde sig ner på mage, där han stödde armbågarna mot golvet.
”Vill du veta en sak, Zihao?” Undrade Chai, som satt i skräddarsits snett framför de andra två. ”Du är nog den mest barnsliga personen i hela den här gruppen, så tycker faktiskt inte att du ska säga någonting..”
Och så började samma gamla vanliga tjafs. Det gick verkligen inte en dag utan att de bråkade med varandra, och idag var inte ett undantag. Jösses, de var så pass oförskämda att de inte ens börjat med att presentera sig. Stackars Joshua skulle troligen få ännu en chock när han klev in i sitt blivande rum, som han skulle dela med just Jun och Hao - världens mest slarviga knäppskallar. Rummet såg, till hundra procent, ut som ett bombnedslag.

Joshua låter sin blick glida över varje medlem, granskar varenda person och kommer till slutsatsen att han absolut är den yngsta. Jisses, som att saker och ting inte kan bli värre, språkbarriären är väl tillräckligt? Nej, det verkar som att universum inte håller med honom. Mrs Park kramar om hans axel med ett varmt leende, jo hon är den enda hon stött på innan. De kommer faktiskt väldigt bra överens. Kim Euijin, med sitt killersmile ställer sig upp från golvet vid sin plats hos Kawan och Lee.
"Kan ni två för en gångs skull vara åtminstone lite trevliga?" frågar han muttrandes och slår till de två idioterna i bakhuvudet, innan han glider smidigt och diskret dyker fram framför Joshua med en välkomnande, utsträckt arm. "Välkommen, du får ignorera de där två, det har jag gjort i alla evigheter." Som sagt, Joshua är smått förvirrad. Visserligen har han förstått att de där två inte är särskilt trevliga, men han förstår faktiskt inte Euijins vänliga ord heller.
"Euijin, du kanske kan hjälpa honom lite extra med sin koreanska?" frågar Mr Song med höjda ögonbryn, och Euijin låter blicken glida mellan de två i tystnad innan han än en gång lyser upp.
"Åååh," påbörjar han och lägger en arm om de nätta axlarna och drar med artonåringen till ett hörn så att han slipper alla oljud från andra sidan rummet. "Så vart är du ifrån?" väldigt fin engelska, måste Joshua medge.

”Aj, varför slår du mig för?” Tjöt Jun och blängde ilsket efter Euijin. ”Och nu börjar han prata engelska också, fantastiskt!” Fortsatte han med en grimas och rullade över Zihao, så att de två nittonåringarna låg på hög. Världens mest fåniga ungar - troligen ett faktum som ingen annan i gruppen kunde förneka.
”Vadå, förstår inte den nya killen koreanska eller?” Undrade den som låg underst i högen, med ett ytterst roat leende strykandes över läpparna. ”Det här bli ju bara bättre och bättre”, kvittrade han därefter och stönade till, när även CW fick för sig att delta i deras lilla torn. Euijin var ju faktiskt den äldsta i gruppen, så därför kände åtmsintone några andra att de verkligen kunde agera som små skitungar. Egentligen så var ju Chai också en irriterande liten fluga, men han kunde i alla fall hålla sig i skinnet vid tillfällen som dessa.
”Jag kan också engelska!” Utropade tjugoåringen glatt och studsade upp på fötter, med ett exhalterat ansiktsuttryck. Glädjespridare, minst sagt. Det bästa med det hela var ju dock att han inte alls kunde någon engelska. Därför brast de tre knasbollarna som låg på hög, nästan genast ut i skratt över Chais lustiga uttal. Väldigt underhållande.

Så mycket intryck, jo Joshua känner sig minst sagt som en liten förlorad hundvalp bland dem allihop. Utmattat dunkar han sitt huvud mot väggen, innan Euijin slår sig ner bredvid honom, tillsammans med Wan.
"Jag är Kim Euijin, välnämnd ledare åt dessa patetiska dårar." påbörjar han med ett varmt leende och sträcker ut sina ben medan huvudet faller på sniskan. "Och den här glädjespridaren är Han Kawan, vi två är nog de enda mänskliga i hela gruppen." Wan sträcker fram sin hand välkomnande innan han sätter sig ner i skräddare bredvid artonåringen. "Dock är han inte lika duktig på engelska, men han är inte stum, ska du veta. Vad heter du, hur gammal är du? Intressen? Har du fått någon syn på sin position?" Med rynkade ögonbryn börjar Joshua pilla upp sina nagelband, låter blicken vila på högen en bit bort. Det kommer nog ta ett tag att bli lika nära som de blivit. Särskilt när de spenderat flera år tillsammans..
"Joshua, arton och jag har absolut ingen aning.." bockar han av med rynkade ögonbryn.
"Åh! En ny maknae, gud Hao är verkligen inte en gullig eller snäll maknae!" tjuter Wan som lustigt nog förstått, och slår ihop sina handflator.
"Okej.." börjar Euijin, innan han vänder blicken mot högen längre bort. "Den långa, stora bebisen längst ner i det där lilla tornet är Zihao, den andre är Jun, de öppnar upp det värsta hos varandra, och den högst upp är Chi-won, även kallad CW. Sen har vi Chai, som är en irriterande fluga men mindre irriterande, och sen han som har hörlurar i öronen är Lee. Oroa dig inte om han verkar lite off, han är rätt kylig mot oss alla." presenterar han och granskar Joshua med ett svagt leende. "Jag antar att vi måste lära känna varandra lite mer, så att du inte blir allt för obekväm."

Det dröjde inte länge förens Chai fann sig framför Joshua, med ögon stora som två tefat.
”Måste erkänna att jag är riktigt glad över att Zihao inte är gruppens maknae längre, du ser i alla fall trevlig ut och..titta på de där puffiga kinderna”, avslutade han med ett litet pipande läte och nöp tag om artonåringens kinder, bara för att nästan genast bli bortsläpad av CW.
”Du kan ju inte bara attackera honom sådär, du känner honom inte ens”, suckade den äldre och placerade tjugoåringen bredvid Wan, som genast slog armarna omkring den irriterande lilla flugan.
”Alltså jag brukar inte hålla med Chai om någonting alls här i världen, men de där kinderna ser väldigt mjuka ut”, konstaterade Zihao och slog sig ner framför Joshua med stirriga ögon. På många sätt och vis var alla medlemmar smått egna, men några av dem stod helt klart ut. Nittonåringen med de blängande ögonen var defintivt en av dem, då han betedde sig lätt psykopatiskt hälften av tiden. Det var mest en slags försvarsmekanism och denna försvarsmekanism hade defintivt startats upp samtidigt som han insett att Joshua stulit en av hans titlar, eller vad man nu skulle kalla det. Han hade varit gruppens maknae i över två år och så kommer någon liten mes in och bara snor den mitt framför näsan på honom. Inte okej.
”Heads up, Joshua, Hao är inte jätteglad över att du är yngre än honom”, viskade Jun, som helt plötsligt infann sig bredvid Zihao. ”Du borde kanske vara lite rädd”, fortsatte han viskandes, men på samma gång så högt att troligen alla i rummet kunde höra honom. Förutom Lee då.

Jisses, även om CW försökt skaka bort Chai från artonåringen så verkar det som att i princip alla kommit för att attackera nykomlingen.
"Jag tror ni redan skrämmer ihjäl honom." påpekar Lee ointresserat, som snott till sig ett äpple från matsalen tätt intill, och tuggar på den med lätta ögon. Euijin sjunker ner på golvet, så att han lägger sig ner på rygg med armarna utsträckta, fan vad han blir irriterad på de mindre. "Spelar ingen roll om Zihao börjar sura om att han inte längre är yngst." Som tur är sätter han sig inte i cirkeln som bildats i hörnet, utan drar med sig CW. Han behöver nämligen en kudde för att kunna somna... Fixerat låter Joshua sina fingrar gnugga sig om kinderna, av någon anledning hade den där Chai börjar nypa i dem. Borde han träna bort dem? Ansiktet är lite puffigt i jämförelse med kroppen, men Joshua har aldrig avskytt det...
"Vet ni vad, ni kanske inte behöver kväva honom det första ni gör. Kan ni inte göra något mittemellan?" frågar Euijin som börjar putta undan de stirriga ungdomarna. "Han är ingen panda på ett Zoo, okej?"