● Broken Pieces ●

Jag och boknörd_ har det här rollet, ni får läsa men stör inte tack!

Min Mall:

Namn: Levi "Lev" Prior
Ålder 16
Utseende: Mörkt hår som faller lite framför ögonen, gulröda ögon inramade i långa ögonfransar, höga skarpa kindben och en rak näsa med några enstaka fräknar och fylliga läppar som nästan alltid formas till ett flin. En aning atletiskt men inte särskilt lång, 176 cm.
Elevhem: Slytherin
Blodstatus: Renblodig
Familj/Bakgrundhistoria: Levis syster Eleanor har alltid varit favoritbarnet, det perfekta barnet. Hur mycket han än försökte var han aldrig lika godhjärtat som sin tvilling, lika modig och en lika bra quidditchspelare som henne. Hon var alltid bäst. Deras föräldrar började bli oroliga att han skulle välja en mörk väg när han blev sorterad i Slytherin, en Prior som alltid varit Gryffindors hamnade i Slytherin! Vilken skandal! Eleanor och Levi var tills de var 6 väldigt nära men efter att hans syster fått ett mugglarhus att brinna med sina eldkrafter så fick han skulden av det för varför skulle deras godhjärtade dotter göra något sånt? Levi blev mer bitter över åren hur hans föräldrar behandlade honom, klagade över att han borde vara gladare att han ska sluta bete sig som en Slytherinare bara för att hamna där. Han började hata sin syster och försökte göra livet surt för henne när han får chansen för det. Deras en gång så nära relation förstört.
Personlighet Levi har tre regler för sig själv som han kommer att få honom att överleva kriget. 1. Visa aldrig ditt sanna jag 2. Bry dig bara om dig själv 3. Lita aldrig på någon igen.
En del av honom har en psykotisk sida när han vill orsaka smärta inom andra som skadat honom eller irriterar honom konstant. Den andra delen ser till så att den psykotiska sidan inte visas sig inför andra och försöker hålla sig lugn hela tiden. Bara visa för andra att han inte är någon man vill spendera sin tid med.
Fast även om Levi är en psykopat så är han ett psykopatiskt geni. Kan ljuga lika lätt som att svara på 1+1. Väldigt ambitiös och vill ha U i alla sina ämnen efter att ha slutat sjunde året på Hogwarts så att han kan jobba på mysterieavdelningen i ministeriet. Väldigt nyfiken och även för att kunna hålla sina känslor i schack så kan bara hans syster få honom att bli rasande.
Patronus: Räv
Trollstav: 13¾ tum järnek, fenixfjäder som kärna
Övrigt: Kan skapa blå eld som familjen Prior för flera århundrade sen kunde göra och som äntligen återfötts.


boknörd_s mall

Namn: Eleanor ”Ellie”, ”Nora” Prior
Ålder 16
Utseende: 168 cm lång, vältränad tack vare quidditchen, guldröda ögon, rakt svart hår till skulderbladen, smal näsa och ett smalt, definierat ansikte.
Elevhem: Gryffindor
Blodstatus: Renblodig
Familj/Bakgrundshistoria: Ett syskon - tvillingbrodern Levi, samt sina föräldrar.
Ellie har alltid varit den ”perfekta” dottern, ända sedan händelsen med eldsvådan som Levi fått skulden för. Hon har visserligen skuldkänslor för det, men att han inte verkar bry sig får henne att också vända ryggen till. Men att vara den perfekta dottern är inte alltid särskilt gynnsamt. Hur många nätter har hon vaknat, skakande, med en gråtklump i halsen? Att leva upp till sina föräldrars förväntningar för att bara bli belönad med materilistiska priser och deras stolthet är som en stor säck på femtio ton som hon måste lyfta upp för etttusen trappsteg. Att hennes föräldrar dessutom får beröm av Dumbledore hjälper henne inte alls.
Personlighet: Hon gör allt för att göra sina föräldrar stolta. Högre betyg, bättre quidditchspelare, prefekt... alla ser Eleanor som en hårt arbetande individ, vissa tycker till och med att hon verkar manisk. Hon är modig, en bra ledare och lojal (på sitt sätt), men samtidigt väldigt stolt av sig och vägrar att prata med sin bror. Ellie har väldigt svårt att lita på folk men hon uppfattas som vänlig, men hennes bästa vänner är Lily Evans, Marlene McKinnon och Alice Prewett
Patronus: Lodjur
Trollstav: 14 tum tall, drakhjärtesträng som kärna och orubbligt flexibilitet.
Övrigt: Har eld som en kraft, men är alldeles för rädd för att använda den

”Och det var allt för idag -”
Resten av professor Slughorns mening drunknar i ljudet av stolar som skrapar mot golvet och elevernas prat.
Slanka fingrar sluter sig om Eleanors handled och rycker henne ut igenom folkströmmen - hon måste muttra några meningslösa ’förlåt’ åt de elever som hon dras in i - tack gode Merlin att ingen av dem är hennes bror - men tillslut är hon vid väggen, trygg och skyddad för de obarmhärtiga ungdomarna som skyndar sig mot olika eftermiddagsaktiviteter.
”Inget tack för att du räddade mig, o store Marlene, hjärtat?” Retas den sextonåriga blondinen som nästan tornar över Eleanor. Eleanor himlar med ögonen - men sedan skrattar hon, vilket får Marlene McKinnons mungipor att vridas upp i ett leende som blottar hennes skrattgropar.
”Lily och Alice stack väl redan, antar jag?” Frågar Eleanor, fortfarande med ett litet leende på läpparna. Det är något med Marlene som får henne att glömma alla problem och leva i nuet. Det måste vara hennes superkraft. 
Och så fort förra tanken glider igenom Eleanors huvud bleknar leendet. Krafter och sådant är inget hon gillar att tänka på, vilket är rätt ironiskt för hallå? Hon är en häxa? Men det är inte så enkelt. Inte för henne.
”Ja", suckar Marlene, himlar med ögonen när de börjar gå igenoom den storslagna korridoren. ”Vi får väl träffa dem under middagen, om Lily vågar sitta med Marodörerna. Vill väl inte att hennes lilla crush på James ska vara synligt för alla. ”
När Marlene börjar prata söker sig Eleanors blick över korridoren, letar efter något hot - sin bror? Hon vet inte. Ju äldre hon har blivit, desto mer har detta blivit en vana.
Sedan möter hennes blick de gulröda ögonen, så lika hennes egna, och hon tittar bort direkt, med hjärtat klapprande i bröstkorgen.

Ena mungipan rycktes uppåt när han mötte sin systers gulröda ögon och visste direkt vad hon tänkte på. Hennes största rädsla och något hon inte kunde utnyttja var elden hon kunde framhäva. Levi kunde inte låta bli att roas av sin systers rädda ögon och hur hon snabbt vände sin blick bort.
Vilket modigt lejon ni har fått, mor och far, tänkte han bittert och följde skaran av elever till stora salen och satte sig på en tom plats.
Levi tog en bit mat och stirrade på elever i salen från sitt hörn. Hans blick fastna på marodörerna som satt och skratta åt ett skämt antagligen. Remus Lupin som hade en konstigt blick på sin vän Sirius Black. Bara av att ge de en blick så förstod man att de hade hemliga känslor för varandra, man såg det iallafall på Lupin. Levi vände sin blick och såg hur Eleanor var i sina egna tankar medan hennes vänner prata med henne helt omedvetna om att hon var frånvarande.
"Vad tänker du på, Prior?" frågade Isadora Selwyn och satte sig framför honom.
"För jag skulle gärna vela dela mina tankar med dig", svarade han ironiskt och lät bli att himla med ögonen. "Vad vill du ha, Selwyn?"
"Varför kan du inte tro att jag bara ville prata med en gammal vän?" frågade Isadora och log ett oskyldigt leende medan hennes blå ögon förblev kalla.
Levi tog en sista bit av sitt stekta kött, innan han svara. "Jag har inte tid för dina spel, Selwyn, prata eller så går jag härifrån." han ställde sig upp och fick genast svaret han väntat på.
"Okej! Lär mig hur man gör en patronus", svarade hon irriterad över att inte kunna ha sitt roliga.
"Du är då skyldig mig en tjänst."
"Visst, möt mig i det tomma klassrummet på fjärde våningen klockan 19.00", sade hon surt och gick för att sitta sig med sina vänner.
Levi suckade en aning irriterat, det var den tredje personen som kommit till honom och frågat. Varför honom?

Eleanor känner hur Levis' blick borrar sig in i henne tvärs över Stora salen. Hon ser ner i maten, som hon bara petat runt lite i, sväljer hårt. Han vet hur rädd hon är för sin kraft och det är något med hennes råa skräck som roar honom.
Broderns blick skaver i henne, får hela hennes kropp att klia, och hon vrider lite på sig där hon sitter. Och precis när hon öppnar munnen för att ursäkta sig från middagen försvinner hans obekväma ögonkast och Eleanor kan andas ut.
"Ellie", säger Marlene plötsligt, petar henne på armen. "Vad säger du? Hogsmeade på lördag?"
"Mhmm", nickar hon, drar upp blicken från tallriken och möter Marlenes lysande ögon. "Det är väl qudditchuttagningar på söndag, om jag kommer ihåg rätt, James?"
Den mörkhåriga killen sliter blicken från Lily, som sitter lite längre bort med Alice Prewett och Frank Longbottom och suckar.
"Ja det har du rätt i", svarar han, tar upp handen för att rufsa till håret men suckar igen och sänker den. "Du behöver knappt komma dit, Ellie, det vet du väl? Utan dig som slagman hade vi varit förlorade." Ellie skrattar trött, skakar på huvudet. Något annat som gör henne obekväm är komplimanger. De känns så tomma och meningslösa även om de kommer från hennes närmsta vänner.
"Slytherin kommer lätt förlora, ingen tvekan om saken! Visst, Sirius!?" piper Peter, den udda, musliknande pojken. Ingen vet riktigt vad han gör i Marodörerna, men ingen ifrågasätter det heller. Marlene sa en gång att de måste finnas tråkiga bakgrundspersoner för att få de briljanta att lysa och ta plats. Det kanske är fallet, vem vet?
"Inget snack om saken", säger Sirius avmätt, rullar bak axlarna och gäspar. Eleanor kan inte låta bli att märka det längtande uttrycket i Remus ögon när han betraktar sin bäste vän och med ett hemligt leende stoppar hon en bit av sin styckade potatis i munnen.
"Vad tror ni vi kommer göra imorgon på Försvar mot svartkonster?" säger Remus sedan, tvingar bort ögonen från Sirius och vänder den mot de andra. "Ny professor iår igen, eh? Förbannelsen är nog sann, trots allt."
Ett hum passerar bordet. Jo, det är nog sant. Ingen vet riktigt vad det handlar om, men enligt Remus, som är ett snille, har det något med att Voldemort förnekades posten cirka 1955.
"Boggarts", svarar Marlene sedan med munnen fylld av mat. "Tänk dig att veta Levis största rädsla! Inget illa menat, Ellie", tillägger hon snabbt. "Och McLaggens. Merlin, han är en pest av sitt slag.."
Eleanor skrattar till, men det låter mer som en kvävd hostning. Hon vill verkligen, verkligen inte behöva blotta sin värsta rädsla för hela årskursen. Det är det absolut mest privata som går att gräva ur henne.

Eldbändning är en något man föds till, inte något man kan bli. De kändaste familjen som använt det i tiden är familjen Prior men under de senaste århundraden har det dött ut ur deras linje...

Levi stängde boken irriterat. Det var ingen nytta att läsa något han redan vet och det störde honom att det bara fanns böcker om eldbändnings historia. Han ställde sig upp och brydde sig inte om att lämna boken i sin rätta hylla och stormade ut och fortsatte upp till sjunde våningen och stannade när han stod framför en tom vägg. Levi föreställde sig ett träningsrum där han kunde behärska sin eld ordentligt. En dörr stod helt plötsligt på den tomma väggen och han skyndade sig in innan någon hann se honom. Rummet var nästan tomt, det fanns en massa stearinljus på ett marmor bord. Han försökte fokusera på att stearinljusen skulle tändas, men inget hände.
"Kanske borde jag rensa tankarna", muttrade Levi och försökte ännu en gång att få ljusen att tändas men inget hände. "Kan Eleanor bränna ner ett hus när hon var 6 kan jag tända ett ljus!"
Men stearinljuset fortsatte att inte tändas och Levi märkte nu att hans händer brann i blå flammor. Han höjde sina händer så att de var några centimeter från hans ögon och stirrade fascinerat på dem. Det har bara hänt få gånger som han kunnat frammana eld i sitt liv men aldrig har han kunnat frammana mer eld än en tändsticka. Hans mun vreds sig i ett leende och Levi visste nu att han kunde få stearinljuset att tändas. En flamma från hans fingertopp tände ett stearinljus, han prövade igen och det andra stearinljuset tändes och så tredje och så fjärde, tills det nu bara var blå ljus på hela bordet. Det var nu han märkte hur utmattad han var och hur gärna han ville sova. En säng stod nu precis bredvid honom och väntade på att någon skulle lägga sig i den. Och utan att tänka sig låg han i den och försvann i drömmarnas land.

Levis far stirrade ilsket på sin sexåriga son som tydligen fått ett hus att brinna.
"HUR TÄNKTE DU EGENTLIGEN? BRÄNNA NER ETT MUGGLARHUS BARA SÅ DÄR? VET DU ATT DET FANNS EN HEL FAMILJ DÄR SOM BLEV SKADADE! NÅGON KUNDE HA DÖTT!"
"Men-", försökte sonen försvara sig men avbröts på momangen.
"INGA MEN! DET DU GJORDE VAR OFÖRLÅTLIGT! VARFÖR KAN DU INTE VARA MER SOM DIN SYSTER? VARFÖR FICK JAG EN SON SOM DU? OND, DET ÄR VAD DU KOMMER BLI OM DU INTE ÄNDRAR DIG NU!" vrålade hans far åt sin son.
Lilla Levi började bli riktigt arg över att ha anklagas för något sånt. "MEN DIN PERFEKTA LILLA DOTTER GJORDE DET! INTE JAG! LÄMNA MIG IFRED! DU ÄR EN ELAK PAPPA!"
Vad Levi inte hade förväntat sig var att hans far gav honom en örfil så hård att det fick honom att ramla ner.
"Våga aldrig anklaga din syster för något hon inte gjort!", sade fadern som nu hade en dödligt låg röst. "Eleanor föddes med tur och du hade tur att ens bli född."

Klockan är sex på morgonen när Eleanor vaknar. Hon är alldeles kallsvettig, andas tungt och skakar.
Det händer ofta att hon vaknar upp sådär. Drömmarna som väcker henne handlar ofta om att Dumbledore tvingar henne att använda sin förmåga, pressar henne tills hon gråter och skriker. De slutar med att hon kollapsar av röklukten.
Som tur är har bara Lily vaknat än så länge, men hon är i badrummet så Eleanor hinner nog lugna ner sig innan hon kommer ut där i från.
Med en tung suck rullar hon ut ur himmelssängen, bäddar den. Sedan byter hon om till sin skolunifrom, som är struken till perfektion.
Lilys röda kalufs sticker ut ur badrummet, ropar ett muntert godmorgon, nappar åt sig sina mugglarnoveller och skyndar sig ner i uppehållsrummet.
Och under hela händelseförloppet har Eleanor knappt hunnit öppna ögonen ordentligt. Hon masar sig till badrummet, kastar en blick mot spegeln.
Hennes smala, definierade ansikte är blekt, mycket blekare än vanligt Det är så blekt att hennes gulröda ögon står ut ännu mer och håret ser ännu mörkare ut.
Ibland önskar hon att hon på något sätt att hon kunde plocka bort sina uppmärksamhetsdragande irisar, eller åtminstone få dem att ändra färg, men hon vet att hennes kraft är något som gör hennes föräldrar otroligt stolta. Och för henne finns det knappt något värre än att svika dem, hur ont det än gör för henne.

Stora salen är nästan tom när hon sätter sig vid Gryffindors bord. Det är bara två sjundeklassare från Gryffindor, en enstaka hufflare och ett gäng på några Ravenclaw-elever där.
Eleanor sjunker ner på bänken, bara för att skjuta rakt upp i luften igen när en benig hand läggs på hennes axel.
”Jag ber om ursäkt, ms Prior”, säger Dumbledores lugna stämma. Eleanor föreställer sig hur den gamle rektorns ögon roat blinkar bakom de halvmåneformadeglasögonen.
”Det är ingen fara, sir, blev bara lite överraskad”, svarar hon strävt, sväljer.
”Bra, bra.. jag önskar i alla fall att träffa dig efter skolan på fredag”, säger han, nickar åt sig själv innan han glider iväg.
Hjärtat bultar så hårt att det enda Eleanor kan uppfatta är slagen i bröstkorgen. Det känns som om luften är på väg ur henne. Är hennes mardröm verkligen på väg att bli sann?

Levi skyndade sig genom de tomma korridorerna tills sitt sällskapsrum. Hans kläder var rynkiga och svettiga och behövde tvättas och han kunde bara föreställa sig hur han såg ut i sitt rufsiga hår som nästan skulle konkurrera James Potters, hans bleka svettiga hy och de gulröda ögonen uppspärrade. Vad skulle skolan säga om de såg Levi Prior gå runt så här?
"Det bästa", muttrade han och den hemliga ingången öppnades.
Han skyndade sig snabbt upp för trapporna och in i rum som han delade med Severus Snape, Illvory Avery, Evan Rosier och Liam Mulciber. De sov alla när han kom in vilket inte förvånade honom och Levi skyndade sig att gå in i badrummet och ta en snabb dusch, kamma håret och sätta på sig nya kläder innan han gick till den stora salen för att äta mat.

Dumbledore lämnade hans syster som såg en aning skräckslagen ut. Han skyndade sig fram till Gryffindor bordet och satte sig framför henne.
"Så Nora", sade han och visste hur mycket hon avskydde smeknamnet. "Vad ville Dumbie prata om? Kanske om dina extraordinära krafter du är alldeles rädd för att använda?"
Eleanor ryckte till men blängde snabbt ilsket på honom vilket fick honom att le brett. "Det, kära broder, har du inget med att göra! Så varför kan du inte gå tillbaka till ditt mörka hörn där ingen behöver se ditt fula ansikte eller höra din hemska röst eller ens veta att du existerar!"
Levi visslade. "Ooh, hårda ord, Nora! Jag har hört att vi ska bekämpa några boggarter på vår första lektion idag, jag undrar vad dina vänner kommer fråga när de ser din rädsla... eller hela skolan."
"Jag undrar vad alla kommer säga när de ser att inte ens dina egna föräldrar gillar dig", sköt hon tillbaks och såg kyligt på sin bror.
Levi hade aldrig velat bränna ner sin syster så mycket förrns nu. "Snälla, skillnaden mellan dig och mig är att jag inte försöker behaga människor och göra det de vill. De ser inte ditt riktiga jag och skulle de det skulle de bara se en falsk person som bara måste göra det andra vill." Lily Evans gick in i salen och han reste sig snabbt upp. "Ha en bra dag." Han gick till Slytherin bordet och satte sig ner där när han såg att Evans satte sig på samma plats han satts sig i och pratade ivrigt med Eleanor, frågade säkert om vad de pratat om.

"Så, vad sa han?" frågar Lily ivrigt. De smaragdgröna ögonen lyser av nyfikenhet och det glänsande håret hänger över dem båda som en slöja, så nära står hon, hukad över Eleanor.
"Inget speciellt", säger hon, försöker att inte låta så vass, men taggarna på hennes skal står utåt i försvar. Lily hör ändå varningen i Eleanors röst, för hon ler snabbt och sjunker ner på bänken, slevar upp gröt i sin skål. Resten av frukosten är rätt tyst.

En lång, slank dam, klädd i svart kappa, glider in i klassrummet. Ansiktet är spetsigt, ögonen isblå, näsan nätt och munnen är ett enda smalt streck. Håret är glänsande platinumlblont och bakåtdraget i en stram knut. Hon är mycket vacker och hon kan inte vara över tjugofem. Men hennes stränga min och kloka, känslokalla ögon (en rysning far längs med Eleanors rygg; det är exakt samma blick hon brukar få av sin bror) får henne att se äldre ut.
"Mitt namn är Emilia Crockins." Hennes röst, som har en fransk accent, kommer ut den smala kroppen som ett piskrapp. Det får mumlet som spridits över klassrummet, som är fyllt av sextonåriga elever, att tystna omedelbart. "Och i år är jag er lärare i Försvar mot svartkonster. Ni må kalla mig professor, eller madame, Crockins." Det är så tyst att man skulle kunna höra en knappnål falla på en mils avstånd. Marlene, som sitter bredvid Eleanor, sväljer. "I dag ska vi gå igenom trollformeln Riddikulus och givetvis i samma veva boggarts", fortsätter hon, går fram och tillbaka framför klassen. Hennes rörelser är mjuka och ser ut att vara uttänkta i exakt precision. "Men först ska vi flytta lite på er. Jag har gjort en sittordning."
Nu är det Eleanors tur att svälja. De flesta professorerna vet, tack vare hennes inflytelserika föräldrar, att Eleanor och Levi bredvid varandra är ytterst förbjudet och mycket förnedrande. Oftast brukar hennes föräldrar skrämma lärarna såpass mycket (hon skäms nästan lite över det) att hon nästan alltid får sitta bredvid en hon känner.
Professor Crockins börjar läsa upp namnen. Marlene hamnar bredvid Severus Snape och hon ser både irriterad och obekväm ut, men James och Sirius ser ut att börja gråta av skratt. Det, tills James hamnar bredvid Lily och ser ut att vilja spricka av lycka.
"Ms Eleanor Prior?" säger Crockins plötsligt. Eleanor räcker upp handen, sänker den när hon ser att professorn lagt märke till henne. Ett gott intryck är bland det viktigaste, Nora, påminner hon sig själv. "Du sitter bredvid Mr McLaggen."
Eleanor andas ut, men bara halvt, för McLaggen ur hennes eget elevhem är en mardröm på två ben. Det är något med hans blickar och kroppskontakt som gör henne osäker, men hon är å andra sidan glad att det inte är hennes bror hon sitter bredvid, trots att han placeras vid bordet bredvid hennes.

"Miss Eleanor Prior?" hörde Levi Professor Crockins säga. Hans syster räckte upp handen och sänkte den sedan när Professons kyliga blå ögon hade gett henne en blick. "Du sitter bredvid Mr McLaggen."
Eleanor verkade lättad men samtidigt äcklad över sin plats. Antagligen lättad över att inte sitta med honom men äcklad över att det är McLaggen.
"Mr Levi Prior?" sade Crockins och såg direkt på honom men han sade ändå "Här Proffesor". "Du sitter bredvid Mr Black."
Sirius Black såg inte alls glad ut över att sitta bredvid honom lika mycket som han gjorde. Hans bord var placerad bredvid Eleanor och McLaggens. Hon såg på honom men en halvirriterad och halvskrämd blick och Levi svarade som den goda tvillingen han var med ett flin. När Proffesor Crockins placerat alla på sina platser började hon prata med sin kalla och tomma röst.
"Jag ropar ett namn och den personen ska stå framför garderoben och säga 'Riddikulus' och föreställa det den tycker är skrämmande till något som gör den mindre skrämmande. Jag vill ha fullständig tystnad när det sker och jag ger straffkommendering och poängavdrag till den som försöker störa lektionen. Är det uppfattat?" Hon gav alla en utmanande blick som att någon skulle ifrågasätta henne. "Bra. Mr Abbott?"
Abbott som roligt nog var rädd för sniglar fick den att ha på sig Dumbledores skägg och glasögon. De flesta i klassen försökte att inte skratta men Potter och Black kunde inte hålla sig länge innan de började skratta.
"BRILJANT, ABBOTT! BRILJANT!" skrek Potter medan Evans försökte hyscha honom.
"10 poängavdrag från Gryffindor och straffkommendering Mr Black och Potter. Stör ni klassen en gång till kastar jag er ut ur klassrummet", sade Crockins silkeslent och hennes ögon såg på de som något katten släpat in. "Mr Avery."
Averys rädsla var komiskt nog ormar, Blacks rädsla var hans mamma som gapade och skrek som en vålnad, Evans rädsla var clowner och Levi märkte hur många som rös när de såg clownen. Lupin var rädd för en måne, McKinnons rädsla var för hennes familj skulle dö, McLaggen var rädd för att dö medan Mulciber också var rädd för ormar.
"Varför verkar alla Slytherins rädda för ormar?" muttrade Black lågt så att Crockins inte skulle höra honom.
Pettigrew var rädd för att förlora sina vänner, Potter var rädd för att hans familj skulle dö, Prewett var rädd för trånga utrymmen. Tillslut kom de till Eleanor och Levi stirrade intresserad på när hon skrämt gick fram till boggarten som nu var en massa ballonger. Ballongerna förvandlades snabbt till Eleanor med okontrollerad eld som flög överallt. Hans syster stirrade rädd på sin boggart medan alla andra i rummet stirrade förvånat på. Levi och till hans förvåningen Professor Crockins verkade inte alls förvånad över Noras boggart utan stirrade mer intresserat. Hon verkade nu inse att det bara var en boggart för hon pekade sin trollstav på den.
"Riddikulus!" ropade hon och boggarten förvandlades snabbt till en Eleanor som nu inte eldbändade.
"Mr Prior!"
Levi rörde inte en min när han gick fram till boggarten som nu såg ut som hans syster. Han ville inte visa sin största rädsla för alla men det skulle vara värre om han visade sig rädd. Rakryggad och med huvudet högt stirrade han in i sin fars kalla rödgula ögon, ögonen han ärvt av honom. Utan att ens ge boggarten en chans att öppna munnen kastade han Riddikulus på den så den blev till blå eld. Levi vände sig om och gav Eleanor ett leende även om hans ögon var kalla. Bara hon skulle förstå att det var hennes fel. Att det var hennes fel att hans föräldrar hatade honom och att det var hennes fel att han var rädd för sin egna far.

Eleanor sväljer tjockt när broderns ögon möter hennes. Det är ditt fel. "Pappas perfekta lilla prinsessa", anklagar de henne. Hon vet att det är sant, men hon stirrar tillbaka, ända tills han viker bort med blicken. Han flinar.
Åter vid sina platser märker hon nyfikenheten i McLaggens blick när han betraktar henne. Nåväl, en annan slags nyfikenhet än vanlig. då.
Eleanor vänder med rak rygg bort blicken från honom och fäster den på tavlan, där en krita formar snirkliga bokstäver.
"Jag hörde att ni gått igenom Patronusbesvärjelsen förra året", säger madame Crockins, för ihop fingertopparna och sveper med blicken över eleverna. "Ah, ms Prior, kan ni vara vänlig att demonstrera den?"
Eleanor reser sig långsamt, tar fram staven. Hon klarade den förra året, i alla fall efter ett tag. Hon hade tydligen inte så många tillräckligt glada minnen för att lyckas på minuten.
"Expecto Patronum!" ropar hon, kniper igen ögonen och tänker på sina vänner och midnatssquidditchen de anordnade förra året. Det hade varit lätt, med prefekterna på sin sida.
Ur Eleanors trollstav virvlar ett lodjur ut. Det skuttar runt klassrummet innan patronusen löses upp. Eleanor sjunker ner i stolen direkt efter.
"Mycket väl utfört, ms Prior", säger professorn. Hennes ögon håller ett nyfiket uttryck och det oroar Eleanor. Sedan vänder sig madame Crockins mot tavlan, viftar med staven så att kritan slutar att skriva. "På tavlan som ni ser framför er har jag skrivit upp det om trollformeln vi nyss utförde som ni ska anteckna. Förstått?"
Eleanor nickar, öppnar sitt skrivhäfte och duttar fjäderpennan i bläcket. RIddikulus-formeln skriver hon som rubrik. Riddikulus är en trollformelm som används av häxor och trollkarlar att förvandla Boggarts till något roande och mindre hotfullt. Eleanor ska precis börja på underrubriken om Boggarts när McLaggens kalla hand finner hennes lår. Hon stelnar till omedelbart.
"Vet du vad, Prior?" viskar han i hennes öra. "Jag tycker det var fel av häxan surtant att inte ge dig några elevhemspoäng för det, Du gjorde det alldeles perfekt, hjärtat. Vet du något annat som skulle var alldeles perfekt? Du och jag-"
"Ms Prior och Mr McLaggen", harklar sig professor Crockins. De kalla ögonen har smalnat till små springor. "Straffkommendering efter skolan idag för olämplig kroppskontakt. Kom till mitt kontor klockan fem"
Eleanors kinder flammar till och biter sig på insidan av kinderna för att inte gråta. Hennes första kvarsittning på Hogwarts under hela hennes skolgång, allt tack vare att McLaggen inte kunde hålla sina sliskiga händer till sig själv. Hon känner sig otroligt förnedrad.
Och i ögonvrån ser hon hur broderns hittills permanenta flin suddas ut.

Klockan är prick fem när Eleanor knackar på Crockins kontorsdörr, James och Sirius på var sin sida (det måste vara den första straffkommenderingen de kommer i tid till).
"Kom ihåg, Ellie, att om han försöker att sätta sina kletiga händer på dig någonsin igen kommer vi förinta honom", säger Sirius Black högtidligt. Han och James har påmint henne om det enda sedan hon berättade vad som hänt när de åt middag, och trots att hon uppskattar att de vill stå upp för henne finns det saker hon gärna vill göra själv.
Till exempel förinta McLaggen. Det händer otroligt sällan att hon vill använda sin förmåga som eldbändare, men av att bara tänka på McLaggen får henne att vilja flamma upp.