Flares [privat tmr]

Här ska boknörd_ och Velleity rolla the Maze Runner, där Newtmas är 100% canon. Vi använder egna karaktärer och spoilar typ allt från the Fever Code, läs på egen risk. Bara vi skriver!

Titeln är samma som sången Flares med the Script, bcs associerar den starkt med TMR

Mallen


boknörd_s mall:


Velleitys mall:


Remember:
WICKED is good

Namn: Luna
Ålder: 15
Kön: Tjej
Rang: Greenie
Personlighet: Lite blyg och har svårt att ha djupa samtal med människor, är ganska så smart men tänker ibland för logiskt, ganska så positiv men kan även vara väldigt negativ.
Utseende:173 cm lång, brunaktigt hår, fräknar och blåaktiga ögon.

Styrkor (högst fyra) : snabb, smidig och ganska så modig.
Svagheter (minst två) : Gillar inte när det är för mycket folk på ett ställe, ganska så impulsiv.
Övrigt: Båda Lunas föräldrar dog utav stormsjukan och då tog WICKED hand om henne. Dom döpte henne efter Luna Lovegood men innan det hette hon Clara Winston.

Det första han märker när han öppnar ögonen är mörkret.
Sedan hur luften luktar stål. Och smuts. Och vad han nu är i rör sig uppåt snabbt.
Med svagt skakande händer för tar han hjälp av dem för att resa sig, känner på det skrovliga materialet.
Han är i en hiss med lådor och hissen rör sig uppåt. Det låter så mycket, skramlar, att han måste ta sig för öronen. Det känns som om oljudet är bekant - men när han tänker på det, försöker associera ljudet med något minne - vad som helst - hittar han inget.
Gud, han minns inte ens sina egna föräldrar. Han minns inget av vad som kan ha hänt innan detta. Bara vardagliga grejer som bio, skola, olika djur… men han har inga minnen av vem han kan ha upplevt dessa med. Han kommer bara ihåg en grej och det är hans namn.
Han heter Jace. Jonathan.
Tanken lugnar honom i några sekunder, men sedan börjar paniken av mörkret och väggarnas närhet att krypa in i hans medvetande. Jace får nästan panik av tanken på att behöva få panik och tanken är skrattretande.

Det känns som om Jace har tillbringat minst en livstid i den skramliga stålhissen innan den saktar ner. Solljus börjar sippra in genom takluckan (som han i sitt paniktillstånd hittat).
Sedan tar hissen till halt och gångjärnen jämrar sig, plågat och högljutt. Någonstans ovanifrån ringer ett larm. 
Shit, tänk om vi är kriminella? hinner han tänka. Det börjar låta när någon - eller några - börjar öppna luckan. 
Jace lägger sig ned på hissens svala golv, försöker få det att se ut som om han är medvetslös. Tvingar ansiktsmusklerna att slappna av, händerna att sluta darra.
”Upp och hoppa, gröngöling!”

En brittisk röst når Jace där han ligger, med ryggen mot hårt och obekvämt stål, och det låter lockande, men han är fast besluten att hålla sig till sin originalplan tills han vet mer om.. platsen ovanför. 
”Han är medvetslös”, påpekar en annan maskulin röst. Den amerikanska accenten får Jace att helt spontant undra vad hans egen röst låter som, men han skjuter undan tanken.
”Sket troligen på sig på vägen upp och tuppade av tack vare stanken.”
En tredje röst, denna gången irriterad, får Jace att rycka till. Han tycker att snubben låter som en ledare.
”Cut the crap, shanks, och hämta upp honom. Du tyckte väl inte att det var så kul att komma hit, eller vad tycker du, Thomas?” Ingen svarar killen, men Jace slår vad om att de nickar till svars.
Det låter när någon hoppar ner på golvet bredvid Jace, lägger armarna under honom och lyfter upp honom i brudstil. Det åtar hela hans viljestyrka att inte spänna sig.
"Aye, Newt, denhär var ju nästan söt!"
Det är den andre rösten - Thomas - som ropar det. Ovanför hör Jace hur Newt fnyser, känner nästan salivet skvätta på hans ansikte. Newt svarar inte Thomas, utan lägger ner Jace på marken istället. Den är mjuk och gräsig. Lukten av jord fyller hans näsborrar.
"Förlåt, Alby. " Det är Newt som talar nu, det kan Jace se. Han tar chansen, nu när ingen bär honom, att kika mellan ögonfransarna. "Mitt ben.."
Alby, som Jace skulle gissa på är ledaren, bekräftar Newts ursäkt med ett konstigt ljud som låter som ett skällande från en hund.
"Gally, du kan bära lillkillen till sjukstugan."
Jaces misstankar om att det är han som är lillkillen blir bekräftade när en lång, muskulös kille böjer sig ner mot honom. Andedräkten hotar att ge honom allvarliga kväljningar.
En snabb plan formuleras i Jaces huvud - rätt meningslös - skjuter han upp knät från var han ligger i Gallys ansikte. Det krasar till när han träffar näsan , men innan Gally hinner gripa tag i honom (Jace tackar de högre makterna för det) har han börjat rusa mot trädklungan som finns i den lilla gläntan.

Shucking lång, men x)♥

Luna sitter i det där tv rummet och kollar när Jace åker i den där lådlika hissen och upp i labyrinten. Han ser så förvirrad ut när han fattar att han inte kommer ihåg nånting och då blir hon på något sätt lättad, lättad över att hon själv inte kommer behöva genomgå den förvirringen, men hon vet att det bara är själviskt att tänka så.
Egentligen är det väl fel av WICKED att syssla med experimentet överhuvudtaget med hon vet att dom måste göra det, annars kommer ju nästan hela mänskligheten dö av stormsjukan, alla utom de immuna.
Luna ser på när hissen stannar och i den ligger Jace, stilla. Killarna i gläntan, Newt, Thomas och några till säger att han är medvetslös och skämtar om det.
När en av killarna, Gally, ska bära iväg Jace till sjukstugan så knäar Jace Gally i ansiktet och springer iväg. Egentligen kan Luna inte förstå varför han gjorde så, men han måste vara, väldigt, väldigt förvirrad.
Luna själv kommer ju komma till labyrinten med sina minnen kvar, och det imorgon. Som tur är så kommer hon vara i någon slags koma när hon kommer dit, hon hade absolut inte klarat av den trånga och instängda hissen.
Hon undrar hur det kommer vara att vara den enda i labyrinten som kommer ihåg något, något mer än sitt namn då. Labyrinten verkar ju ganska hemsk också, framför allt klagarna.
Hon och Jace var ju med och byggde den, labyrinten, och hon vet att den är viktig för WICKEDs forskning som kan innebära att det uppfinns ett botemedel mot stormsjukan.
Luna måste ganska ofta påminna sig själv om att dom gör rätt, även några kanske dör så kommer det rädda många i slutändan, bara det inte är Jace som dör, det skulle hon aldrig klara.
Luna och Jace har varit vänner ganska så länge nu, han är en av hennes ganska så få vänner, man får inte jättemånga vänner när man bor hos WICKED, man är liksom typ isolerad från alla utanför WICKED.
Hon var ju vän med Newt, Thomas och dom andra, men sen skickades dom ju till labyrinten, och nu kommer dom ju inte ihåg henne, inte ens Jace kommer ihåg henne...

"Här"
Det är den yngsta killen i Gläntan, Chuck, som kommer med en portion rykande färsk mat.
Det hade tagit någon timme för de andra killarna att övertyga Jace att klättra ner från trädet (ingen av dem hade velat klättra upp, dels för att träet knappt hållit för en person). Sedan hade de (Newt) förklarat för honom om Gläntan, Labyrinten och de små skalbaggarna som verkade vara små spioner för Skaparna. Vilka de nu var.
Sedan hade Thomas hjälpt Newt att svara på frågorna som flödat ur Jaces mun, non-stop. Men han ville ha svar. Tyvärr verkade de två Gläntingarna inte ha mer information än han.
Efter det hade en ilsken Gally (som hade ögonbryn skapta av Satan) övertygat Alby om att Jace förtjänade två timmar i the Slammer. Så där var han för tillfället, instängd i en jordcell som stinker avföring. Gally passade bra med bruten näsa och halva ansiktet inlindat i bandage.
"Tack", svarar Jace Chuck, tar emot tallriken. Det är potatisklyftor med en dåligt formad köttbit Jace tror ska föreställa en biff.
När han ätit upp måltiden (som inte smakade så värst illa) vänder han sig mot Chuck.
"Du tar väl med dig tallriken härifrån?" frågar han. Chuck himlar med ögonen mot Jace, men sedan spricker ett leende upp i det runda ansiktet.
"Klart jag gör, slinthead."
Slangordet, 'slinthead', får Jace att skratta till. Han antar att ordet har sitt ursprung i 'shithead'.
"Varför är du här, förresten?"
Frågan får en osäker min att ta över Chucks ansikte och Jace inser sitt misstag.
"Jag menar, att sitta och passa en nykomling verkar rätt ruttet", skämtar han. Chuck skrattar lättat trots att det är lamt.
"Nej du verkar rätt okej, faktiskt. Minho är i Labyrinten och springer med de andra, och Newt och Thomas är i trädgårdarna. De är äckligt gulliga och tycker att jag är jobbig." Chuck rynkar på näsan. "Men du får komma ut om en kvart, så du vet. Och då ska jag visa dig runt så du får testa jobb."
Jace nickar och irriterande nog måste de mörkbruna lockarna på hans huvud studsa med.
"Vad jobbar du med?" frågar han, lägger huvudet på sned och sätter sig bekvämare mot de jordiga väggarna. Hans kläder är nog inte de renaste just nu.
"Jag jobbar med att göra sånt ingen annan vill", svarar Chuck. Hans leende är nästan bortblåst. Han ser skamsen ut, inser Jace. "För jag dög inte till de andra uppgifterna."

"Gå och hämta lite gödsel, greenie"
Det är Thomas som säger det och han flinar på det där sättet som gör Jace medveten om att han egentligen bara vill vara ifred med Newt.
Med en suck tar Jace emot trähinken och spaden innan han börjar gå mot skogsdungen.
Den känns bekant, dels för att han sprang där förut. Tystnaden skrämmer honom. Det är kusligt att det enda som låter är hur vinden tar tag i trädtopparna och slafsandet från när hans skor tar tag i leran.
Jace tar sig fram till stället som håller sig till Newts beskrivningar och sedan börjar han skyffla i dyngan i hinken.
Han står där och gräver leran ett tag, och han är nästan klar när han fångar en rörelse i ögonvrån.
Det står en kille bland träden.
"Du", väser han, lyfter en darrande hand mot Jace och pekar på honom. "Jag ska döda dig!"

Luna sover inte särskilt bra den natten, hon är sjukt nervös. Alla hennes vänner är i labyrinten nu, så man tycker väl att borde vilja komma dit också, men det vill hon inte. Hon har tillsist erkänt för sig själv att hon är rädd, väldigt, väldigt rädd.
Mest rädd är hon nog för att råka bli dödad av en klagare, låter kanske lite konstigt men vem är inte rädd för att bli dödad av en sådan hemsk varelse.
Men klagarna är ju bara i labyrinten, men Luna vet att dom inte kommer att stanna där för alltid.
Hon bryr sig faktiskt inte om att hon inte sover, hon ska ju ändå ligga i nån slags koma senare. Just det, det där med att ligga i koma skrämmer henne också lite, konstigt nog.
Hon saknar Jace också, och dom andra såklart men vissa utav dom har hon inte träffat på närmare två år, två år.
Hon saknar tiden innan, tiden innan WICKED hade börjat skicka in folk i labyrinten. Men åter igen så minns hon att de måste göra det här och att när allt är över så kan dom leva lyckliga allihopa, eller ja, dom som överlever…
Hon påminner sig själv om att sluta tänka så mycket på det, att dom alla såklart kommer överleva, men innerst inne vet hon att det är omöjligt.
Hon hoppas iallafall att någon hon bryr sig mycket om inte kommer dö, fast det kanske är själviskt att tänka så.

Senare, nån gång på förmiddagen så är det dags. Vid det lagets så håller Luna på att dö av nervositet, fast hon fattar egentligen inte varför.
Hon kommer ju få det lättare än alla dom andra, hon kommer ju ha sina minnen kvar och slippa vara vid medvetande i lådan.
“Nervös?” frågar en ung sköterska, hon som ska ge Luna sprutan som får henne att somna.
“Aa, men det är bäst att få det överstökat” säger hon tyst.
Det sista Luna minns är att hon håller en liten, liten lapp i handen, sen minns hon inget mer.

Med darrande händer drar Jace fingrarna genom lockarna. Det är tredje gången den natten han vaknat av att skrika.
Det är helt sjukt.
Den där snubben, Ben, som hittade honom i trädungen, attackerade.
Sättet han pratade på, som om Jace gjort något hemskt, något väldigt hemskt, som om allt med Labyrinten var hans fel, gav honom kalla kårar.
Som tur var hade Jace kommit undan med bara några skrapsår i ansiktet, då Alby skjutit killen i bröstet med en pil. Ben dog mirakulöst nog inte, så han är inlåst på samma ställe Jace befann sig på förut.
Jace ryser, drar upp den slitna filten över bröstkorgen.

Till sist måste Chucks snarkningar ha vaggat honom till sömns, för när Jace slår upp ögonen igen är det ljust i Gläntan.
Larmet, samma som ljöd när han kom upp i Lådan, skräller så högt att han måste ta sig för öronen.
Chuck ser minst lika förvirrad ut som han själv.
"Jag trodde de bara skickade upp en ny en gång varje månad?" ropar Jace, för att överrösta ljudet.
"Jag också!" svarar Chuck, men han behöver inte skrika för larmet har tystnat.
Det som hörs nu är de höjda tonerna från förvirrade tonårskillar.

Newt är först nere vid Lådan, som vanligt. Han verkar ha axlat uppgiften som den som välkomnar alla till deras nya liv.
När Newt sedan hoppat ner i Lådan lägger sig en spänd tystnad över skaran.
"Nå, vad är det som tar en sån tid?" frågar någon av dem längre bak. Jace står också bland dem som inte ser så mycket.
"Det är en tjej", säger Newt.
Folk börjar mumla, nervöst.
Och sedan får Jace en glimt av tjejens ansikte. Det är fräknigt, och hennes läppar är fylliga. Ögonfransarna ligger krökta och långa mot hennes kindben.
Realisationen slår Jace i bröstet med ett pang.
För han känner igen henne.

Ett tag senare är Luna vaken, eller ja inte vaken direkt, det är som om hennes kropp sover men hon själv är vaken.
Hon hör två röster prata, den ena skulle hon komma ihåg var som helst, Jace.
Hon hör Jace prata med någon, vem är hon inte 100 % säker på, men hon vet att hon vet vem det är, bara att hon inte känner igen den direkt.
Sen slås hon av en tanke, hon kan ju prata telepatiskt med Jace!
“Jace, hallå Jace!” säger hon telepatiskt, mest för att se om hon får någon reaktion.
Och reagerar gör han, men han ser rädd ut.
Då kommer hon ihåg att han inte kommer ihåg att dom kan prata telepatiskt med varandra, han kommer ju inte ens ihåg henne.
“Jace, det är bara jag, Luna, du behöver inte vara rädd” försöker hon men hon fattar att det inte direkt hjälper.

Efter natten i labyrinten sover Jace iprincip igenom sin tid i the Slammer.
De andra hade bestämt att eftersom att han brutit mot reglerna, skulle han kastas dit i tolv timmar. Minho hade röstat för honom som Löparnas ledare, och de andra hade gått med på att åtminstone låta Jace vara en av löparna.
Det är i alla fall en grej Jace ser fram emot till nästa dag.
Att springa i labyrinten, memorera den och försöka hitta en väg ut.
Trots att han varit i Gläntan i tre dagar har han tröttnat och enligt Gally har de flesta av dem varit där i två år.
Gally hade förövrigt röstat för att förvisa Jace ur Gläntan. Killen verkade hata Jace och han förstod delvis varför.
Trots att sömnen i den stinkande jordcellen hade varit fylld av mardrömmar.
Flashbacks från när Ben förvisades. Hur han bad Alby om nåd.
De galna ögonen som såg ut att ha förlorat all vett. Snälla Alby, jag ber dig!
Hur de knuffat ut honom dit. Att halsbandet som var fäst som en krage runt nacken kommit tillbaka till dörrarna dagen efter.
Ändå hade han sovit bättre än på länge, kanske för att vilotiden varit såpass lång.
Den här gången vaknar han av en röst.
Jace, hallå Jace!
Rösten är feminin och det känns som om hela hans huvud kommer sprängas och det gör honom yr, nästan spyfärdig.
Jace, det är bara jag, Luna, du behöver inte vara rädd
Tjejen låter nästan desperat, som om hon vill att han ska svara.
"Vad vill du?" försöker han, telepatiskt, men han viskar det rakt ut i den svala kvällsluften istället.

"Hej Jace!"
Det är Chucks huvud som sticker fram mellan trädstängerna. Han försvinner snabbt, och sedan får Jace gå ut igen. Det känns som om han kommer få sitta där en gång till, minst, under sin vistelse i Gläntan. Han vill inget annat än att komma ut ur stället.
"Tjejen har vaknat, förresten", informerar Chuck honom. Jace får nästan en hjärtattack.

Luna sätter sig tvärt upp i sängen. Hon ligger i nån slags sjukhussäng. Först kommer hon inte ihåg vart hon är, men sen minns hon, labyrinten.
Fast hon har alla sina minnen kvar så måste hon ju låtsas att hon inte har det, vilket kommer bli väldigt svårt.
Tydligen så har folk märkt att hon vaknat, för det kommer in en liten grupp människor i rummet.
“Hej…” börjar hon försiktigt.
“Hej” svarare en kille med mörkbrunt hår, han står med armen runt en kille som har honungsblont hår. Thomas och Newt.
Luna blir väldigt glad att se dom, hon har inte sett dom, annat en på tv-rummets skärmar på väldigt, väldigt länge.
Men hon får absolut inte visa att hon känner igen de, dom är redan tillräckligt misstänksamma som det är.
“Så.. vad heter du?” frågar Thomas.
“Luna, jag heter Luna” säger hon.
“Okej, jag heter Thomas och det där är Newt” säger han och pekar på Newt.
“Var är den där Jace?” frågar Luna.
“Jace, känner du honom?” frågar Thomas.
“Inte direkt, hörde bara några prata om honom när jag var i koma” ljuger hon.
“Okej” säger Thomas men man ser att han inte tror på henne.
“Men kan jag få träffa honom?” frågar hon.
“Vi får se” säger Thomas.
“Inte vi får se, jag går och letar upp honom själv” säger Luna och går ut ur rummet, så lungt hon kan.