Will I see you.. again? (Hunger Games/Tintin) [SV]

Detta är alltså en fortsättnings fanfic på min förra fanfic Come home.

Trevlig läsning!

Kapitel 1 – I will keep you safe

”Jag ska göra allt.. precis allt för att hålla dig levande”

Det var orden Tintin hade sagt till Chang innan han hade gått ut på marknaden i distriktet, just denna dag var det tre veckor sedan Tintin hade sett sin samarbetspartner dö inne på arenan och sedan några minuter senare tas ut i en svävare från arenan och komma hem.
Veckorna efter hade varit ytterst plågsamma, Chang hade blivit allt sämre och var på gränsen till att ta sitt sista andetag i livet.
Och Tintins far gick till jobbet varje dag, även fast de bodde i vinnarbyn och hade allt de behövde.
För att det fanns inget annat sätt att få bo kvar i distriktet än att jobba och bidra med sin arbetskraft.

För att dessa tider var hårda, även fast du bodde i vinnarbyn var du tvungen att bidra till att göra olika transportmedel åt huvudstaden om du var man och om du var kvinna fick du jobba på marknaden.
Som du kanske vet ändrades dessa regler lite längre fram, men det ska vi inte fördjupa oss i nu.
Tintin var på väg till marknaden för att hitta någonting han kunde ge till Chang, den lilla pojken hade önskat den varma soppan från marknaden de brukade dricka de åren de levde fria i distriket.
Det Chang inte visste var att soppan inte fanns kvar och att ståndet där soppan hade sålts var borta.

För soppan hade sålts av familjen Allard, familjen som hade blivit en familjemedlem mindre av Tintins stora misstag.
Han hade dödat deras dotter.
När Tintin hade kommit hem från Huvudstaden för fyra veckor sedan hade inte ens familjen Allard varit där, de hade slagit igen sin fattiga stuga och försökt livnära sig på soppa och annat.
En vecka senare tog fadern i familjen självmord och det var bara modern kvar i hemmet.
Modern dog två veckor därefter av infektion, törst och svält.
Vanliga dödsorsaker för de som bodde i de fattiga delarna.

Tintin köpte på sig lite färskt bröd från bageriet och sedan köpte han en plåtburk med varm soppa, det var inte alls samma soppa de hade druckit innan men det borde duga.
Sedan återvände han hem till deras hem i vinnarbyn och gick in i huset.

Men väl där inne möttes han av den mest plågsamma och hemskaste händelsen i hela hans liv.

;_________; vad för händelse, JAG VILL VETA MER?!

Kommer det mer eller är detta en så kallad 'one shot'?
Bevakar vilket som... c:

Det kommer mer!

Toppen! Det var grymt bra! c:

Kapitel 2 – Is it that it's over or do birds still sing for you?

Han såg in i vardagsrummet, hans närmaste vän Chang hade blivit sämre och var bara några minuter i från att somna in.
Tintin hörde hur hans namn viskades från vardagsrummet med en klen ton som sökte efter hjälp.
Den tonen han aldrig skulle glömma.

Han kastade av sig sin kappa och sprang in i vardagsrummet, pojken låg med sitt bleka ansikte utåt och tittade ut i den tomma luften.
”Tin.. tin” pojkens försök att uttala sin allra närmsta väns namn var ett hjälplöst försök, de visste båda två att tiden var inne.
”Chang.. Chang lyssna på mig nu!” nästan skrek Tintin och skakade om Chang, det var inte rätt läge att säga farväl, det var för tidigt.
Chang bara nickade och tittade upp på sin närmaste vän, han började andas tyngre och långsammare.
Tintin satte sig på knä bredvid soffan och tog tag i Changs hand i sin ena hand och med den andra handen drog han lätt över Changs panna som ett sätt att få honom att somna på det minst plågsamma sättet.
”Försök att stå emot, Georges kommer hem om bara några minuter och då kan vi ta fram en medicin eller vad som helst..” sa Tintin och försökte stå emot tårarna.

Men pojken bara andades långsammare och tyngre, Tintin insåg ganska snart att en medicin inte skulle rädda de ur detta.
Ännu en människa skulle försvinna ur världen.

Tintin fällde en tår och ruskade om sin kamrat innan han allvarligt och panikslagen skrek ”Chang.. snälla, försök att stå emot, vi har flera år kvar att leva”.
Men Chang stängde sina ögon och slutade att andas, han sa inte ens någonting utan han lämnade bara Tintin.
Men det var han värd.

Tintin reste på sig och gick därifrån, han satte sig i sitt sovrum på sin fåtölj och lät känslorna bubbla över inom honom och han begravde ansiktet i sin händer.
Han grät och grät ännu mer, det enda som han tänkte på var alla minnen från deras tid tillsammans och hur han hade hittat Chang på gatan intill marknaden.
Allt var borta och nu stod han ensam på sin bergstopp och hade hela livet framför sig.

Några minuter senare kom Georges hem från sitt arbete och Tintin förklarade allt i minsta detalj, soppan och brödet han hade köpt på marknaden låg slarvigt kastat på hallgolvet.
Georges bara nickade, han visade inga tecken på någon sorg utan han stod bara och lyssnade på sin son.
Men sedan så sa han något som Tintin aldrig, aldrig skulle glömma.
”Du gjorde det, eller hur?”
Tintin tittade upp på sin far, skräckslagen och rädd.
”Självklart inte, jag skulle aldrig döda en vän” sa Tintin lågt och höll in tårarna som försökte tränga sig ut ur ögonen.

Georges reste på ögonbrynen, ”Varför dödade du då Levionne Allard, du såg mycket väl att det var hon. Så dum är du inte” sa han och satte sig på en av fåtöljerna.
Tintin tänkte tillbaka och sedan insåg han det, han hade sett att det var hon men av rädsla att dödas redan under första dagen hade han dödat henne.
”Jag.. jag vet inte” var de ena orden Tintin kunde få ur sin mun.
”Precis, jag tror fortfarande att det var du men om du säger så så.” sa Georges och gick till telefonen i hallen för att ringa efter ett par fredsväktare.

Tintin tvekade inte en sekund, han gick efter sin far och tog tag i hans handled hårt och bestämt.
”Du borde tänka efter innan du säger något, det var inte jag. Det vet du mycket väl” nästan skrek han.
”Men..” sa Georges förtvivlat.
”I morgon ska jag ut på segerturné, det enda jag vill nu är att du ringer fredsväktarna och säger att de ska hämta liket. Inget mer” sa Tintin och släppte sin fars handled.
Georges bara tittade på sin son, han hade aldrig sett honom så arg, ledsen och ensam som nu.

Tintin tog sin jacka och satte på sig den, han skulle ut i skogen bakom fabriken. Bort från allt och alla och tänka ett tag.

Tänka på hur snabbt det skulle spridas om hans väns död och om hur många han kommer få framför sig som kommer anklaga honom för mord.
För han hade inte gjort något..

Eller?

Vädligt bra :3

Bra... *snyft* väldigt bra ;________;

Kapitel 3 – Too hard to say goodbye

Tintin satt på en stor, grå sten täckt med mossa inne i skogen fram tills det blev skymning innan han började gå längre och längre in i skogen, tills det kändes som att han var i mitten av Panem.
Han vände sig om för att se om han kunde se byn, först såg han bara mörker men sedan tändes en lampa i något hus långt där borta.
Han hade inte gått mer än kanske några hundra meter räknade han snabbt ut, han tvekade mellan att återvända hem eller försöka övernatta i skogen.

Han visste inte vart han var på väg eller varför han ens hade gått till skogen, vad hade egentligen hänt och varför levde han ens?
Tankar snurrade runt i hans huvud flera minuter, han ville bara skrika ut sina känslor och gå vidare.
Men det gick inte, tanken på att hans bästa vän var död satt som inlåst djupt inom honom och den tanken skulle alltid sitta fast där.

Han började gå hem, han hittade riktigt bra i skogarna runt distriktet även fast han bara hade varit där en gång då han hade kommit hem och hade blivit erbjuden att få utforska skogarna.
Där gick han, en av de största och starkaste personerna i hela Panem och sörjade och helt ovetande om att han – inom bara några timmar skulle vara med om något hemskt som nästan var hemskare än hans väns död.

När Tintin nådde sitt hem så smög han in genom ytterdörren och drog av sig sina ytterkläder, men bara några sekunder efter det hör han några obekanta röster från vardagsrummet.
Han smög fram över hallgolvet och ställde sig mot väggen bredvid vardagsrumsdörren för att tjuvlyssna.
Först kunde han inte komma på vilka rösterna tillhörde, men sedan kom han på det.

Det var två stycken fredsväktare och hans far där inne.
Han hade lust att bara kasta sig in i vardagsrummet och förklara sig oskyldig, för fredsväktarna hade kommit dit för att ta honom med sig.
De trodde han var skyldig för hans närmaste väns död.

Han tittade till lite, brödet och soppan hade städats bort och slängts i soptunnan och det fanns inga spår av soppan kvar på hallgolvet.
Han kände hur pulsen började slå fortare och hur paniken började stiga, han var tvungen att ta sig därifrån eller låta de ta med honom och låta de förgöra honom tills han skulle ge upp och dö.

Han gick sakta in i vardagsrummet och ställde sig bakom fredsväktarna, han skulle låta de fängsla honom, för om hans vän var död och hans far hatade honom var det nog det bästa för honom, att kanske få starta ett nytt liv i ett nytt distrikt eller i himlen.
Fredsväktarna vände sig om när de hörde att han hade kommit in i rummet och sedan tog det bara några sekunder innan de kastade sig på honom och greppade tag i hans armar så hårt de kunde.

”Mr. Remi, ni är här med arresterad för mord” sa den ene av fredsväktarna och knöt ett rep runt Tintins handleder.
Nu var han fast och det fanns ingen återvändo.
Tintin sa ingenting till sin far, det sista han såg av honom innan han drogs ut genom ytterdörren var hans ansikte och det visade inget annat än ett stolt leende.

Han hade lust att skrika, sparka och slå på fredsväktarna men han var för svag. Dagens händelser hade tagit krafterna ur honom och det enda han orkade med var att låta sig ledas till det ställe som han skulle få vara på innan han fick sitt straff under morgondagen.
När han leddes förbi marknaden, torget och borgmästarens hus fick han massor av funderande och onda blickar efter sig, ryktet hade spridit sig fort och nu trodde alla att han hade gjort något sånt hemskt.

Hans lugg låg fastklistrad mot hans panna och han hade lust att bara svimma. Han orkade inte gå de sista metrarna till byggnaden – en ombyggd lada, så han ramlade ihop mitt på vägen och fredsväktarna fick bära in honom i ladan och sedan låstes han in i ett rum.

Morgonen där på skulle han få sin dom och få veta hans straff, antingen var det slut för the baby-faced assassin eller så skulle han kunna fortsätta leva och vara den han var.

;_____; vahh ;____; neeej, men miyukiiiii ( dev var awesome!)D;
(och man gör inte så där mot hans lugg )