Just kill me, I shall die anyway(HG, SV)

Namn: Just kill me, I shall die anyway
Språk: Svenska
Rating: PG(Är inte riktigt säker på åldersgränsen, men eftersom det är Hunger Spelen kan det komma lite våld och blod med)
Antal kapitel hittils: 1, flera kommer
Färdigskriven: Nej

Jag hoppas ni kommer gilla min ff om HG. Första kapitlet kommer nu:

Kapitel 1

"Dorothea!" Min mors gälla röst ekar i rummet. "Dorothea! Kom upp nu!"
Långsamt drar jag mig själv upp för sängen. Mor kastar hatiska blickar på mig, tjatar om hur mycket klockan är och att vi snart måste gå. Så har det alltid varit hemma hos oss på slåttern.
Mina fötter landar med en duns på det hårda trägolvet och jag börjar gå mot vårat minimala badrum för att tvätta mig.

Min bror Edwin kommer in rusande i badrummet med en fin liten kostym på sig. Han har det bra, han behöver inte bli uppropad vid slåttern, inte än i alla fall. Han är bara tre år. Jag rufsar om hans mörka hår och återgår sedan till att tvätta ansiktet.
Edwin skrattar när jag försöker borsta bort de största tovorna i håret, borsten bara fastnar i håret.
När håret ser okej ut går jag tillbaka till vårat sovrum. På min säng ligger en mörkgrön klänning med vackra blommor på. Bredvid klänningen ligger ett bar ljusbruna strumpbyxor.
Snabbt drar jag på mig klänningen och mor säger att vi ska gå. Vi bor nära torget i distrikt 11, därför har vi inte så bråttom. Vi skiljs åt vid en lång kö med ungdomar. Man får ett stick i fingret, det känns knappt, och sedan trycker man fingret mot ett papper. Jag har aldrig föstått varför.
Jag ställer mig med de andra flickorna som är 13 år och väntar. En smal kvinna går upp på scenen. Hon har blont hår som skimrar svagt i blått och grönt och hon har en minimal kjol och en tajt violett tröja.
Hon börjar prata om rebellerna som gjorde uppror och allt det vanliga och hon avslutar med "Låt oddsen alltid vara er gynsamma".
Kvinnan trippar fram till flickornas skål. Låt det inte vara mig, tänker jag. Mitt namn står på endast en lott, min mor har förbjudit mig att tesseras.
"Flickorna först!" säger hon och stoppar ner sin hand i skålen, gräver runt lite och får tillslut tag i en lott.
"Flickornas deltagare är..." Hon gör en konstpause. Låt det inte bli mig, är det ända jag hinner tänka innan kvinnan ropar: "Dorothea Grace!"

Mer!

Bra

"Dorothea Grace, var vänlig och kom upp på scenen!"
Alla flickor som jag står vid vänder sig mot mig innan de gör en väg så att jag kan komma fram till scenen. Jag försöker att inte gråta när jag går mot scenen och den läskiga kvinna som jag inte kommer ihåg namnet på.
Kvinnan, jag tror hon heter Naimy, kramar om mig och går sedan till pojkarnas skål.
"Nu tar vi pojkarna!" säger hon glatt. Hur kan hon vara så glad? Tycker hon om att se på när ungdomar dödar varandra, när deras familjer sitter och gråter för att de kanske aldrig får återse sitt barn?
Jag ser mig omkring, på de människor som förlorat sina barn, fruktträdgårdarna och husen. Det här är kanske den sista chansen jag får att se mitt distrikt på riktigt.
Naimy drar upp en lott och viker långsamt och dramatiskt upp den.
"Osei Campwell!"
Det känns som om en blixt slår ner i min kropp. Osei och jag är bästa vänner, det har vi alltid varit. Jag ser hur han går fram mot scenen och jag vill skrika åt honom att springa, men gör jag det kan min familj skadas.
"Får jag presentera deltagarna i det 67 årliga Hunger Spelen; Dorothea Grace och Osei Campwell!"
Osei tar tag i min hand, men måste snabbt släppa den eftersom vi förs bort av fredsväktare mot Rådhuset.
Jag blir inföst i ett gammalt rum med slitna tapeter och en trasig röd soffa. Efter en stunds tvekan sätter jag mig ner, förmodligen på den plats där förra årets deltagare satt. Det var Jane Campwell, Oseis storasyster som var flickan från 11.
Min mor kommer inrusande med Edwin i famnen.
Hon gråter och Edwin förstår inte riktigt vad som hänt, han bara fingrar med mitt hår. Mor kramar om mig hårt och jag försöker hindra tårarna.
"Dorothea, jag hoppas du förlåter mig för att jag alltid tjatat så mycket på dig." Hon tar ett djupt andetag och fortsätter: "Bara... Bara gör ditt bästa."
Mor kramar om mig och nu kan jag inte hindra tårarn. Minuterna går för fort, och plötsligt är mor och Edwin borta. Ingen mer kommer.
Efter en stund kommer några andra fredsväktare och för bort mig till stationen där det vimlar av
fotografer. Man ser säkert att jag har gråtit, men jag bryr mig inte. Osei ställer sig bredvid mig när vi går ombord på det silverfärgade tåget som ska föra oss till Huvudstaden.
Jag tar en sista titt på Distrikt 11, där mitt hem och min familj finns. Jag kommer förmodligen aldrig se de igen, och om jag dör hoppas jag att de förstår att jag gjorde mitt bästa.