Come home (Hunger Games/Tintin) [SV]

OBS! Detta hungerspel utspelar sig några hungerspel före det sjuttiofjärde!

Titel: Come home
Kapitel: 12
Språk: Svenska
Färdigskriven: Japp!

Kapitel 1 – It's my turn to win this

Det var en solig dag i Distrikt 6, arbetarna hade inte gått till sina jobb idag och alla handlarna hade inte öppnat sina butiker.
Det var för att just i denna stund som jag skriver, just i denna stund som beskrivs så dras de som ska tävla i Hungerspelen, de som ska döda människor och kämpa mot sin egen död.
Och det var just där, på torget bland alla ungdomarna som en röd/orange färgad lugg stack upp i folkmassan.
Det var Tintin Remi, den pojken som i år hade sitt namn på 53 lotter för att kunna försörja sin egen familj och för att själv kunna överleva men han hade ändå inte varit tvungen att vara med i Hungerspelen.

Surret av människors prat bröts av en ljus röst uppifrån scenen som sa högt och tydligt ”Glatt Hungerspel och må oddsen vara er gynnsamma!”
Det blev tyst ett tag medans eskorten till Distrikt 6, Ambroise Carlisle försöker komma ihåg det han ska säga, när han väl kom på det så gick han fram till mikrofonen igen.
Ambroise var en kraftig man med blek hy, han bar en svart kostym och så blanka skor att solen reflekterades i de och bildade stora solkatter i taket på byggnaden.
”Vi ska nu dra de två från Distrikt 6 som ska få tävla och kämpa mot sin egen död i den stora tävlingen Hungerspelen!” han blev återigen tyst ett tag medans han tittade ut över folkmassan.
”Som vanligt så börjar vi med flickorna” sa han mjukt och vänligt, sedan stegade han fram mot den stora glasskålen och tog en av lapparna.
”Inte Levionne Allard” tänkte Tintin förbryllat, Levionne Allard var en av de starkaste och skickligaste flickorna i hela distriktet och om hon drogs nu så skulle han böna och be om att få slippa vara med.

Ambroise tog upp en av lapparna och nästan dansade fram till mikrofonen, han vecklade försiktigt upp lappen och ropade namnet.
”Levionne Allard”
Tintin kunde inte tro det, han tittade upp mot scenen och såg hur den grönögda flickan med brunt, lockigt hår gick upp mot scenen med ett leende på läpparna.
För hon ville bli utvald.

Ambroise höll om hennes armar och ställde henne till rätta på scenen, sedan gick han fram till mikrofonen igen.
”Och nu, pojkarna” sa han lätt och mjukt, sedan gick han fram till glasskålen där lapparna låg.
De sekunderna som varade mellan han drog lappen och att han läste upp namnet kändes som en evighet, det var alldeles tyst på torget och på den halvan där pojkarna stod vågade ingen röra på sig.
Ambroise drog upp lappen raskt, sedan små joggade han fram till mikrofonen och vecklade upp lappen.
Tintin drog in andan och väntade på att namnet skulle ropas upp så att allt detta var över och att han förhoppningsvis kunde återvända hem.
Ambroise tittade ut över folkhavet och sa sedan högre och tydligare än han hade gjort med flickornas.
”Tintin Remi!”

den var bra

Bra!

Åh, herregud!♥
Du skriver som en... Rowling!

OMG, TAAAAAAAACK SÅ FINT!

Det gjorde min dag!

Nästa kapitel kommer snart!

Längtar...♥
*stirrar på datorskärmen medan jag håller tummarna hårt*

jag är tillbaka och jag ser inget nytt kapitel
vad är det här ?!

DET ÄR INTE KLART MADEMOISELLE, DET KOMMER, DET KOMMER, I PROMISE!

BRA, DÅ VÄNTAR JAG BARA DÅ

Här kommer det, rykande färskt!

Kapitel 2 – I can't turn back, not now.. not now..

Där stod de på scenen, de två ungdomarna som skulle få släppas in på arenan och slåss till döden.
Levionne Allard, den långa, vackra flickan som kunde döda en människa med en vass sten och Tintin Remi, den starka pojken som hade massor av kunskap om att överleva i vildmarken.
”Då så, skaka händerna nu innan ni får gå in och ta farväl av era familjer” sa Ambroise lite kvittrande, han var inget annat än glad över att få så bra tävland från Distrikt 6 i år.
De skakade händer utan att möta varandras blick, sedan tog fredsväktarna in de i det stora, vita huset där de skulle få ta avsked av sin familjer.

Tintin släpptes in i ett stort rum där det doftade choklad och sofforna var chokladbruna, hela rummet var brunt.
Han hann inte bekanta sig så mycket med rummet förs än hans far, Georges Remi, kom in i rummet och gav honom en av de starkaste och längsta kramar han någonsin fått.
”Lova att du aldrig slutar jobba, ni behöver de ynka pengar ni kan få genom arbetet” sa Tintin tyst medans han borrade ner sitt huvud i sin pappas skjorta.
Hans far bara nickade, sedan stod de där en lång stund i tystnad i det chokladdoftande rummet som kanske var det sista rummet de skulle stå i tillsammans.
Sedan kom en fredsväktare och tog ut Georges, men han hann säga en sak innan dörren stängdes:
”Låt inte svagheten vinna över dig, min son.”

De två meningarna de hade sagt under sin sista tid tillsammans innan Tintin släpptes in på arenan ekade svagt i rummet, Tintin vände sig om och tittade ut genom fönstret medans han torkade en tår.

Då öppnades dörren på nytt och en mjuk pojkröst hördes genom rummet som sa ”Lova mig att du vinner”.
Tintin vände sig om och fann Chang framför sig, de två bästa vännerna kramade om varandra och sedan inledde de en stor diskussion om hur deras familjer skulle överleva i distriktet utan Tintin och hur Tintin skulle överleva inne på arenan utan Chang.
”Jag har sett dig med pilbåge och det kanske inte var så bra däremot kan du hantera svärd bäst av alla i hela distriktet så se till att ta ett sånt vid ymnighetshornet, det har ju funnits ett där varje år vi har kollat” sa Chang och tittade in i Tintins ögon som om han ville ha en bekräftelse på att Tintin förstod.
Och han förstod och han berättade om allt Chang måste veta för att få familjen att överleva de veckorna han var borta.

Sedan kom en fredsväktare in och tog ut Chang, ingen av de två pojkarna sa någonting till varandra de sista sekunderna som varade av deras tid.
Nu fanns ingenting att förlora, nu var det hans uppgift att överleva inne på arenan och ta sig hem igen till distrikt 6 för att fortsätta leva ett vanligt liv.
I samma stund som han tänkte det kom eskorten Ambroise och ledde honom ut till den rostiga silverfärgade bilen som skulle köra de till stationen.

När de var framme vid tågstationen så stod de som var lite rikare i distriktet där och vinkade till de medans spelarna gick på tåget, de leddes in i en tågvagn som antagligen var matsalen eftersom det stod stora, silverfärgade bord och stolar där av stål fulla av mat och dryck.
Tintin och Levionne placerades i två fåtöljer i änden av vagnen och Ambroise satte sig i fåtöljen mittemot.

”Då så, välkomna till tåget som ska ta oss till huvudstaden!”