Show me your courage [The VD]

Titel: Show me your Courage
Rating: PG-13
Språk: svenska
Kapitel: 1
Färdig: nej
Handling:
Efter att Caroline hade lurat Klaus har det varit spänt mellan dem, efter ett tag bestämmer sig Caroline för att försöka göra hennes liv lättare eftersom hon fortfarande har mycket mänskligt inuti sig. Men Klaus ser det på ett helt annat sätt, skall Caroline klara av att motstå den charmiga hybriden? Eller kommer hon falla pladask i hans armar?

Elena Gilbert var en helt vanlig människa, ända tills hon träffade bröderna Salvatore, Damon och Stefan. Just nu kämpar Stefan för att återupprätthålla sin styrka för att inte bli sitt gamla jag, under tiden nalkas kärlek mellan Elena och Damon....
Denna fanfic kommer mest rikta sig mot Klaus och Caroline, men även Elena och Damon!
The Vampire Diaries-fanfic!

UTSPELAS DIREKT EFTER S03E15!!

Kapitel 1
Solen var nog det mest störande momentet, om man inte räknade med kärleken förstås. Den lös alltid i ögonen, brände huden och var i vägen i de flesta vinklar. Just därför förhöll jag mig mest inomhus, inte för att solen alltid var i vägen...men i alla fall.
”Varför dödade du mig inte?”krävde jag att få veta. Killen framför mig rörde inte en min, ryggen var vänd mot mig och framför honom hade han en nästan tom whiskey-flaska.
I andra änden av Mystic Grill, satt en man med kort mörkt hår, ljusa blåa ögon och stirrade på oss. Eller stirra var nog ändå ett lite väl aggressivt ord, han snarare tittade väldigt noga. Damon Salvatore var mannens namn, han hade blivit tvingad av Elena Gilbert, min bästa vän, att hålla ett öga på mig för att jag inte skulle bli mördad av mannen framför mig. Inte för att jag trodde att det var så stort chans med det.
”Tänker du svara eller?”frågade jag otåligt med armarna i kors över bröstet. Jag, Caroline Forbes, var en mycket bestämd kvinna som nästan aldrig höll tyst, jag kunde ibland säga lite för mycket om det så ville.
”Ser det ut som om jag tänker göra det, Love?”frågade killen och tömde sitt glas med whiskey utan att vända sig om. Han fyllde genast på det igen och skakade sedan om den tomma flaskan. ”Din kompis blickar är inte precis bekväma.”
Jag vände mig om för att möta Damons blick, han himlade endast med ögonen, ställde sig upp och lämnade grillen. Jag vände mig åter mot killen framför mig, Niklaus Mikaelson, mer känd som Klaus, eller den fruktansvärda idiotiske hybriden. Hans hår var mörkblont, kort, en aning krulligt. Ansiktet såg jag inte, men jag visste ändå hur det såg ut, ganska raka linjer, smalt, väldigt vackra ögon och ett sött leende. Vänta lite, hade jag just tänkt det där? Jag skakade vilt på huvudet över mina plötsliga tankar och slog mig ner bredvid honom.
”Nöjd?”frågade jag bestört och Klaus tittade på mig innan han ryckte på axlarna och vände sedan blicken framåt igen. ”Du är ledsen.”
Klaus fnyste och tittade på mig med ett ogillande leende.
”Nej, sweetheart, jag blir inte ledsen”, sade han bestämt och tömde sitt sista glas. ”Om du ursäktar...” han ställde sig upp och gick mot utgången tvärs från baren. Jag himlade med ögonen och tvingade mig själv att följa efter honom, det fanns ju inte direkt så mycket annat att göra. Jag var vampyr och han var en vampyr-varulv vilket betydde hybrid. Men förutom att han var en hybrid, så var han en original, vilket betydde att han var en av de första vampyrerna som någonsin skapats.
Precis som han svängde till höger ute på trottoaren så var jag redan framför honom, supersnabb som jag var med tanke på mina vampyrfärdigheter så var det inget problem med den saken. Han ryckte till över min plötsliga entré och himlade sedan med ögonen.
”Vem följer efter vem nu då?”frågade han tonlöst och gick förbi mig, envis som jag var kom jag upp bredvid honom.
”Jag vill prata med dig”, sade jag och Klaus fnyste.
”Om vad då? Står Damon bakom hörnet med en träpåle för att försöka döda mig igen kanske?”föreslog Klaus och såg bestört på mig. Jag suckade, skakade på huvudet och tänkte över varför jag ens ville tala med honom. Det hade endast fallit mig på morgonen att jag borde göra det, misstaget hade endast varit att jag berättat det för överbeskyddande Elena.
”Kan du ens försöka vara lite vänlig?”frågade jag menande och ställde mig framför honom så att han var tvungen att stanna. Klaus såg rätt in i mina ögon och för några sekunder var jag rädd för att han skulle tvinga mig, men i stället lutade han sig endast mot tegelväggen på Mystic Grill och såg menande på mig med händerna i jeans-fickorna.
”Börja tala då”, sade han inte så hemskt övertygande.
”Eh...”var allting jag fick fram. Uppgivet suckade jag och såg upp mot himlen. ”Varför vill jag ens tala med dig?” den frågan var mest menad till mig själv då jag stampade iväg från honom, men jag blev verkligen förvånad då jag märkte att han kommit upp bredvid mig. Jag tittade på honom med förvånade gröna ögon som han endast lugnt besvarade.
”Förlåt”, sade han till sist och jag log försiktigt mot honom.
”Jag ber också om ursäkt”, sade jag till sist fast jag egentligen var väldigt arg på honom. ”Fast det jämnar inte ut sig för allting som du gjort!”
Klaus log en aning generat och tittade ner på sina skor. Jag tyckte för en sekund synd om honom, om inte Mikael hade varit så hård mot honom så kanske han aldrig hade blivit en mördare som han var idag. Kanske han hade varit en mycket trevlig och omsorgsfull man i så fall, men nu var han min värsta fiende. Jag fick inte ens lov att tänka så om honom, sådant var förbjudet.
”Men du lurade också mig”, sade han i en aning mer trevligare ton än förut. ”Fast du har rätt, jag har nog gjort värre saker än förräderi, inte för att det finns värre saker än det.”
”Mord”, sade jag andlöst i en tyst ton. Jag ville inte att han skulle bli arg igen, i så fall kunde allting gå åt helvete.
”Kanske, det beror på vilket perspektiv man ser saker från”, svarade Klaus utan att titta på mig. På ett sätt hade han rätt, på ett annat sätt inte. Jag hade ju också mördat, men det hade jag i alla fall känt någonstans inuti mig, han mördade för skojs skull och det var inte rätt.
Plötsligt, från exakt ingenstans, kände jag hur mina sensorer började vibrera inuti mig. Klaus tittade på mig, ögonen visade att han kände samma sak, men innan vi hann reagera hade redan massvis av skott avfyrats mot oss. Klaus hann just och just undan, medan jag fick ta smällen. Varje kula kände jag hur borrades in i mitt skinn, sedan djupare. Träkulor, mina ögon vidgades av skräck då jag föll ner på knä. Klaus var snabbt framme vid mig efter att sprungit mot personen som skjutit, men han verkade inte ha hittat någon.
Vi visste mycket väl att det fanns någon därute som mördade vampyrer, en hade dödat min far och han hade inte ens varit en vampyr. Klaus såg på mig, jag såg på honom och innan jag visste ordet av befann jag mig i hans famn.
Snabbt var vi hemma i mitt hus, ryggen värkte av kulorna som fortfarande var djupt intryckta. Klaus lade mig varsamt i min säng, jag grinade illa av smärtan medan han snabbt plockade ut alla kulor.
”S-sluta”, flämtade jag och Klaus såg på mig som om jag vore en idiot.
”Caroline om jag inte...”började han.
”Jag tänkte döda dig, det är mer än rättvist om du låter mig dö”, sade jag med en viss svårighet. Klaus ignorerade min girighet och plockade snabbt ut de andra kulorna. Jag hade aldrig trott att han skulle göra det, han hade räddat mitt liv-igen. Skuldkänslorna vällde in i mig innan mina ögon släcktes och jag omslöts av mörker.

Skitbra!!

Team Klaroline!!

JätteBra!
När kommer nästa kapitel?

Tänkte bara påminna att detta sker direkt efter avsnitt 15 på säsong 3!

Kapitel 2

Då jag vaknade höll solen på att gå ner utanför fönstret. Benen hade jag uppdragna till hakan och händerna hade jag under huvudet. En filt låg omsorgsfullt över mig och jag kunde inte låta bli att le. Smärtan hade försvunnit från ryggen, men jag kände mig fortfarande matt. Varsamt satte jag mig upp i sängen och sträckte prövande på mig. Ingen smärta gick genom ryggen, vilket var ett gott tecken.
Klaus hade räddat mig, var det första tanken som slog mig då jag såg mig själv i spegeln. Jag var inte så värst blek, jag hade fått tillbaka min vackra hy och ögonen såg inte hemskt trötta ut heller. På något sätt kände jag mig fortfarande illa till mods, varför fortsatte Klaus att rädda mig? Han sade ju förstås öppet att han gillade mig, men det hade varit innan jag försökt döda honom.
Jag lägger min hand för pannan och drar in en djup suck, mina känslor tvingade mig att tänka att jag borde göra mig skuldfri på något sätt. Då jag ser för andra gången spegeln mitt emot mig så upptäcker jag lappen som är fast i ena hörnet. Nyfiket är jag redan framme vid spegeln och rycker lappen ur dess fäste. Då jag ser teckningen kan jag inte låta bli att le, den föreställde mig då jag sov.
Den var förstås snabbt skissad av Klaus, eftersom det stod med små sneda bokstäver i ena hörnet att han var ledsen och att han hoppades på att jag kunde förlåta honom någon dag.
Jag suckade, en del av mig sade att jag redan hade förlåtit honom, en annan sade att jag skulle bränna teckningen och glömma honom. Varför var livet fullt av obesvarade frågor som var omöjliga att besvara? Med ett högt stön föll jag ner på sängen och skrek rakt ner i dynan. Sedan kändes det bättre, ända tills jag kände det hårda underlaget som fanns under dynan.
”Inte en till teckning”, muttrade jag för mig själv och tog fram det som fanns under dynan. Fodralet var avlångt, mörkblått. Nyfiket öppnade jag det, fast jag ändå trodde att jag visste vad där fanns. Armbandet var av äkta silver med små diamanter på de små rosetterna som höll det hela samman. Jag hade burit det förut, på balen som familjen Mikaelson hade anordnat. Jag tog upp armbandet i händerna.
”Jag är en idiot”, suckade jag och lade sedan armbandet på mig.

”Caroline!”utbrast Elena Gilbert förskräckt. Vi befann oss i Mystic Grill igen, jag hade endast bytt kläder där hemma innan jag kommit till grillen för att hämta min bil, men då hade jag mött Elena och följt med henne in i grillen.
”Vad?”frågade jag oberoat och lekte med armbandet som Klaus givit mig. ”Men kom igen Elena, erkänn!”
”Du kan inte tro...jag skulle aldrig ha...”försökte Elena få fram innan hon uppgivet suckade och tittade sig runtomkring i grillen. Jag hade alltid trivts där, inte för mörkt och inte för ljust. Inte för mycket sittplatser, inte för lite. Allting var precis passlig och Matt jobbade där, mitt ex som jag började komma bättre överens med igen.
”Elena du har känslor för honom”, sade jag allvarligt och såg genomträngande på min bästa brunetta kompis som blängde på mig med sina bruna ögon.
”Jag älskar Stefan!”envisades hon med låg ton för att ingen annan skulle höra oss.
”Det hjälps inte, du har känslor för Damon”, sade jag utan att ändra tonfall. Elena kunde allt försöka få mig arg, men det var omöjligt. Förresten så var jag tvungen att umgås med henne så att jag inte började tänka på Klaus och få för mig att vara tvungen att göra mig skuldfri.
”Jag har inte känslor för Damon”, sade Elena tjurigt och jag himlade med ögonen. Hon ljög, det syntes överallt i hennes ansikte.
”Du ljuger”, suckade jag och Elena gömde ansiktet i händerna. Killar var nog det värsta som kunde hända i någons liv, åtminstone mitt och Elenas. Om inte Salvator-bröderna hade kommit så skulle jag aldrig blivit vampyr, Elena skulle fortfarande vara en vanlig tonåring och ingen Klaus skulle finnas i närheten för att plåga mig med hans romantiska teckningar och dyra presenter.
”Okej”, erkände Elena till sist utan att ta bort huvudet från händerna, ”jag erkänner.”
”Bra”, sade jag glatt och hon såg trött på mig, ”han gillar dig massvis. Förresten så beter sig Stefan som en idiot för tillfället.”
”Jag vet det”, muttrade Elena, hon hade det nog värre än mig. Jag hade i alla fall inte berättat om överfallet och det skulle jag inte göra heller. I så fall skulle hon förbjuda mig att gå till bilen, inte för att jag trodde att de där träkulorna hade varit ämnade för mig. De hade säkert varit för Klaus, men jag hade varit tjurskallig nog att inte vara på min vakt.
”Bjud ut honom!”sade jag uppmuntrande. Elena stirrade på mig med stora ögon, som om jag vore galen eller något. Jag var det, hela min hjärna var dimmig och för var sekund som gick dök Klaus upp framför mig.
”Elena, Caroline”, sade Damon roat och trängde sig ner bredvid Elena i soffan. Hon såg på honom med en vanlig uttråkad blick. ”Vi har en ny plan.”
”Vi har vad då?”frågade Elena intresserat och Damon gjorde ett tecken på att de skulle vara tystare. Han pekade mot baren, jag suckade och himlade med ögonen då jag såg Klaus ryggtavla.
”Blondie”, sade Damon glatt och nickade mot Klaus. Jag blängde på Damon, ställde mig snabbt upp och slog till honom på vägen mot baren.

Super! Mer!

SuperDuperBra!
*Bevakar*
När kommer nästa kapitel?

Jättebra! Mer!!