I don't want to lose the boy with the bread. [SV] [The Hunger Games] [ONESHOT]

Titel: I don't want to lose the boy with the bread.
Språk: Svenska
Typ av text: Oneshot.
Färdigskriven: Ja.
Handling: Peeta och Katniss är på väg att vinna, men från ingen stans dyker Cato upp och innan både Katniss och Peeta hinner göra något så hugger Cato Peeta med sitt svärd. Katniss hinner döda Cato med en pil, men det är för sent. Hon måste ta ett farväl av pojken med brödet.

Plötsligt, såg jag hur Cato var bara några steg från Peeta. Av en ren reflex spände jag pilbågen och sköt, men Cato vek undan och kastade sig fram mot Peeta. Peeta hade vänt sig om för att se vad jag sköt mot, och nu var Cato riktigt nära till att kunna döda honom.
”Nej, Peeta! Spring!”
Men det var försent. Catos svärd högg Peeta, och jag såg hur svärdspetsen dök upp på ryggen som var vänd mot mig. Cato låg på marken med ett flin och drog ut svärdet, och höjde det mot mig. Men även det var för sent, jag hade redan spänt pilbågen och skjöt honom rakt i bröstet. Han föll ner, och ett kanonskott hördes. Men jag brydde mig inte, jag brydde mig inte om jag var vinnaren nu. Peeta skulle dö, om han inte redan hade dött. Jag kröp snabbt fram till honom, och hans ansikte tittade matt på mig. Likblekt och kallt, med ledsna ögon. Han fick inte försvinna från mig, han fick inte. Jag höll min ena hand över hans kind, och den andra sökte sig till hans ena hand. Han andades fortfarande, men om någon minut skulle han försvinna från mig och aldrig komma tillbaka.
”Peeta, försvinn inte. Snälla” snyftade jag fram, och märkte nu att jag grät. Tårarna rann ner för mina kinder, och landade på hans matta ansikte.
”Snälla.”
”Katniss, glöm mig inte. Snälla... jag.. jag älskar dig. Glöm mig inte...”
”Jag kommer aldrig glömma dig, Peeta. Aldrig. Hur kan du ens tro något sådant?”
Han tittade på mig med trötta ögon, och hans ögon utstrålade inte det de brukade. Han var på väg att försvinna.
”Jag är glad att du vann istället för Cato...”
”Det spelar ingen roll om jag vinner nu, jag kan inte förlora dig.”
Hans andetag började bli djupare, det såg ut som han ansträngde sig för att andas.
”Jag.. jag älskar dig, Katniss.”
”Jag älskar dig också, Peeta.”
Nu hade jag insett det. Jag älskade pojken med brödet, jag ville inte förlora honom. Orden som kom ur mig var äkta.
”Adjö..”
”Säg inte så, Peeta! Säg inte så!”
Men jag visste mycket väl att han orkade inte mer nu. Han led, och även om det smärtade så mycket inom mig så var jag tvungen att låta honom gå.
”He.. hejdå” fick jag fram, nu började jag verkligen gråta. Inte bara tårar på kinderna, utan jag började verkligen storböla. Ögonen stängdes, och handen jag höll i höll inte tillbaka. Pulsen slog inte. Pojken med brödet var död, jag visste det innan kanonen slog. Jag brydde mig inte om jag vann, jag hade förlorat pojken jag höll fast vid så mycket. Jag skulle låtit Cato döda mig, för smärtan inuti mig var hemsk. Jag hade sett en människa jag älskar så innerligt mycket dö, med mina egna ögon. Även om jag visste att det inte var värt det, skrek jag hans namn. Om och om igen.
”Peeta!” skrek jag, med tårarna rinnande och sorgen som rev mig inuti. ”Peeta! Peeta!”
Men det spelade ingen roll hur mycket jag än skrek, hur mycket jag än förstörde mina stämband. Han var död, jag var vinnaren i spelet. Men jag ville inte vinna utan med Peeta vid min sida.

Hemskt </3

jag kände mig för hemsk som dödade Peeta </3
och om den här ligger fel, då det är en oneshot, så har prefekterna full rätt att flytta den! var riktigt osäker var jag skulle lägga den.

Bra, men riktigt hemsk handling!

I love it ♥