Golden Heat /- en Hunger Games-fanfiction

Golden Heat

Kapitel ett.

Efter borgmästarens tal går Max Brown emot de stora glaskloten med lotter i. Ett glasklot med namnen på flickorna i Distrikt 2, och ett glasklot med pojkarnas namn.
Max ser ut över huvudgatan, där Slåtterceremonin äger rum. Alla från 12 till 18, i varje Distrikt tvingas delta i Slåttern, där en ung man, och en ung kvinna lottas varje år, till att delta i årets Hungerspel.
"Flickorna först!" säger Max snabbt och flinar. Man hör att han inte behöver någon mikrofon, eftersom han nästan skriker varje gång har talar. Han för handen över flickornas glasklot, och sedan ner i den.
Han fiskar upp en lott från botten av glasklotet, slätar upp den, tittar på namnet och ser sedan ut över folkmassan igen.
"Inte jag, inte jag, inte jag. Inte mitt namn..." hör jag flickan bredvid mig viska till sig själv, och jag förstår att det är hennes första år. Jag söker efter hennes hand och trycker den lätt.
Jag vet själv hur det är att vara nervös, jag kommer ihåg min första Slåtter, vilket inte var så länge sedan, för två år sedan.
"Josie Liams!" utropar Max.
Folkmassan flämtar till, och det är nära på att min hand blir bruten. Flickan bredvid mig klämmer åt min hand så hårt.
Jag tittar på flickan bredvid mig. Hennes stora, chockerade ögon är fästa på scenen, där Lyme tar emot en snyftande Josie på scenen.
"Din syster?" viskar jag till flickan. Hon nickar, och jag sneglar mot scenen och ser Josie. Jag känner igen henne. Ena ögat är stängt.
Blindögat!
Alla vet vem Blindögat är. Josie har varit det sen många år tillbaka då hon hittade vad hon trodde var en leksak. I själva verket var den en av fredsväktarnas vapen. Det slutade med att hon togs till läkarmannens hus där hon förlorade ena ögat. Det var en hemsk syn.
Jag rös till och tittade på Josie. När hon står där på scenen, ser hon så svag ut. Hela hennes kropp darrar, och hon biter sig i läppen.
"Någon frivillig?" frågar Max.
Det blir knäpptyst. Flickan bredvid mig släpper min hand och för hennes hand till munnen, och jag gissar att det är för att inte snyfta högt.
Jag har själv inga syskon som behöver delta i Slåttern, så jag vet inte hur det känns alls.
"Inga alls?" frågar Max. Det är fortfarande lika tyst som förut.
"Då går vi vidare till pojk-"
Jag sliter blicken ifrån flickan bredvid mig. "Jag anmäler mig som frivillig!" överraskar jag mig själv med att säga.
Max stannar upp med handen över glasklotet med pojkarnas namn i.
Folks huvudet vänds mot mig, och jag kan höra hur vissa frågar varandra hur gammal jag är.
Det är ju klart, det är inte alls ofta någon anmäler sig som frivillig, ännu sällan under sitt tredje år.
"Vad väntar ni på då?" frågar jag entonigt och tar mig igenom gruppen av flickor, och börjar gå mot scenen.
Fredsväktare går emot mig och hjälper mig upp till scenen där Lyme tar tag om mina axlar. När Josie gått till sin syster, flickan som stod bredvid mig, ser jag att båda ger mig tacksamma blickar. Jag ser på dem och rycker på axlarna.
"Vad heter du, flicka lilla?" frågar Max.
"Miranda White." svarar jag högt.
Lyme börjar massera mina axlar, och jag misstänker att han känner att jag är spänd. Tillslut tillåter jag mig själv att slappna av när Max ropar upp namnet på pojken som jag ska åka med till spelen.
"Nathan Hall!"
Nathan förs upp på scenen, och vi ser på varandra. Jag vet vem den här killen är, tänker jag. Sedan kommer jag på det. Hans mamma är en fredsväktare. Han är runt sexton år, med lysande gröna ögon och han har sandfärgat hår. Han ser uttryckslöst på mig, och jag hoppas att jag ser lika uttråkad ut.
"Våra spelungdomar till årets Hungerspel- Nathan Hall och Miranda White!"

Jättebra!

Mer!

Jättebra! Bevakar.

Kapitel två.

Jag sitter i den slitna soffan, i ett litet rum och väntar på mina föräldrar. Det var hit jag och Nathan förts efter slåttern.
Dörren öppnas och in kommer Croc och mamma. De står bara och tittar på mig. Croc slänger sedan armarna om mig.
"Miranda... varför gjorde du så?" säger han i min tröja.
"Josie, du vet..." svarar jag. Han tar ett steg bakåt, och ser på mig. För att vara min äldre bror var vi inte alls lika. Han var lång och ganska spinkig, med mörkbrunt hår.
"Och... jag menar..." Jag rycker på axlarna. Ett leende smyger sig fram över hans ansikte, och jag vet att han inte alls är speciellt orolig. I vår familj spelar döden inte så stor roll. Den betyder inte mycket. Alla dör någon gång, och så är det bara. Bara att gå vidare. Sedan ser jag på mamma, och hon skakar bara på huvudet och suckar.
"Du är så äventyrslysten och drumdristig." Hon går fram till mig och ger mig en kram. "Men varför överlät du inte det till karriäristerna?"
"Det börjar bli tröttsamt, att de alltid tar plats. Det är inte något nytt. Så jag ville chocka folk." Nu ler både mamma och Croc.
"Du är så lik din pappa." säger båda samtidigt.
"På tal om det, var är han?" frågar jag.
"Åh, han fick ett extrajobb, faktiskt. Tre fredsväktare kommer in och tar mig, Croc och mamma med sig ut ur rummet. Vi säras när Nathan kommer ut med sina föräldrar och fredsväktare.
"Lycka till, dumskalle!" ropar Croc när jag hoppar in i bilen. Både Nathans och mina föräldrar vinkar av oss.
Bilresan till tågstationen går snabbt. När vi kommer fram till stationen står Josie Liams familj där, och vinkar.
Jag vinkar och ler brett till dem också. Jag uppfattar att Josies mamma säger "Hon är så stark." eller något i den stilen. Hon viftar med ett gulvittpaket, jag gör mig beredd på att fånga det och den flyger igenom luften och landar framför mina fötter. Jag tar upp det och ler brett igen. "Tack så mycket!" Jag läser på paketet, och det står Miranda med snirklig handstil på det. Öppna det inte förrän i huvudstaden.
Vi kliver på tåget och sätter oss i den största kupen, näst längst bak i tåget. Jag gömmer mitt paket under tröjan. Lyme sitter redan där och smuttar på en drink. "Värst vad lång tid det tog för er att komma hit."
Han ser på oss båda, synar oss från topp till tå. "Ni skulle kunna..." börjar han, tystnar sedan. Han tar ett ljusblått paket från glasbordet bredvid honom och ger det till Nathan. Nathan ser på Lyme, förvånad.
"Grattis på födelsedagen."