Varför just jag? [SV]

Jag hade tänkt skriva en fanfiction.
Handlingen:
Amber Lion har i hela sitt femtonåriga liv varit osynlig. Ingen har brytt sig om henne och hon har lärt sig att ta hand om sig själv. Men när hon börjar det femte året på Hogwarts för häxkonster och trolldom blir allt annorlunda. En ny kille på skolan börjar visa intresse för henne och då får hon plöstligt massor av nya kompisar. Men är de verkligen äkta vänner. Hur ska hon veta vilka som ljuger och utnyttjar henne och vilka som verkligen vill vara hennes vän?

Vill någon läsa?

Go for it!^^

Här kommer en slags prolog och första kapitlet!

(Prolog)
Amber drog ett djupt andetag när hon tittade ut genom fönstret. Några träd syntes bakom en kulle och en liten sjö låg framför gården. Amber log för sig själv. Om bara några timmar skulle hon stå på perrongen, redo att åka tillbaka till Hogwarts. Frågan var om hon var redo. Allt Amber kunde tänka på just nu var på hennes mamma som för ögonblicket låg på en strand i Spanien och solade sig med sin pojkvän. De hade åkt på en ”sen” semester men Amber misstänkte att de hade åkt så sent för att ha en ursäkt att lämna henne hemma. Inte för att hon brydde sig. Hon steg upp ur sängen och betraktade sig själv kritiskt i spegeln. En lång och brunhårig tjej stirrade tillbaka på henne och blinkade hela tiden för att hålla borta tårarna som hotade att tränga upp. Sakta klädde hon på sig sin hogwartsklädnad och gick ut i köket. Hon plockade fram flingor och ställde det på det nötta bordet och plockade fram en tallrik från det vita skåpet. Hon åt sakta och sedan skyndade hon sig ut ur huset utan att titta tillbaka.

Kapitel 1 Oliver Floyd
Perrongen var fylld med elever som var klädd i sina klädnader, elever som bar på burar med ugglor, katter och råttor, elever som ropade hej då till sina föräldrar. Överallt hördes rop om hur man skulle ses till jul, att man skulle sakna dem. Men jag hade ingen. Jag bet mig hårt i läppen och grimaserade. Jag råkade knuffa till en liten pojke och fick en ilsken blick från hans mor, en gråhårig häxa med utstående öron.

Jag släpade på den tunga kofferten och efter en stund lyckades jag få den upp på tåget. Jag letade noga tills jag hittade en kupé. Det satt tre blonda flickor där inne. Jag såg blygt på flickorna och lyckades säga.
-Får jag sitta här?
Utan att svara reste sig flickorna och gick ut ur kupén. De tittade inte ens på mig, men jag var för van för att slösa energi på det. Istället satte jag mig tillrätta med en tidning. Det tog en stund innan något intressant hände. Häxan som drog godisvagnen kom förbi och jag köpte en chokladgroda.

Nästa gång dörren öppnades var det inte av en tjock liten häxa, utan av en söt, ljushårig kille. När han fick syn på mig såg han förvånad ut.
- Oj, förlåt mig, jag trodde inte någon satt här inne.
Han skulle just gå ut då jag tyst sa
- Du får gärna sätta dig.
Pojken såg glad ut.
-Tack, ett tag trodde jag att jag skulle bli tvungen att sitta med någon av de där tjejerna som ser ut som dem äger hela stället.
-Ja, tekniskt sett, gör dem de. Det är Melissa Dewey, Alexis Mather och Lilian Newman. De tror att de styr över alla, förklarade jag.
-Jaha, själv heter jag Oliver Floyd. Jag är ny här.

Jag och Oliver hade mycket gemensamt. Vi pratade och skrattade nästan hela tågresan. Kanske jag äntligen hittat en vän?

Gryffindorable!

JÄttebra!
MER

Här kommer mer!

Kapitel 2 Hogwarts ljuva Hogwarts!
När tåget började sakta in gick jag Oliver fortfarande bredvid varandra och pratade. Men plötsligt dök Alexis Mather upp med sin två väninnor.
- Du är den nya va? Floyd var det va? frågade hon intresserat .
- Ja, svarade Oliver och protesterade högt när hon drog med honom in i en annan vagn. Han vände sig om och vinkade.
- Vi ses Amber!

Jag åkte ensam upp till slottet, som vanligt och slog mig ner vid Ravenclawbordet. Min blick sökte efter Oliver, jag ville se om han tittade efter mig också. Irriterat skakade jag på huvudet, han var precis som alla andra, han satt bara med mig eftersom han inte kände någon annan. Därför förstod jag inte varför jag kände ett hugg av saknad när jag plötsligt fick syn på honom. Han satt med Melissa Dewey, Alexis Mather och Lilian Newman och verkade ha riktigt trevligt.
Sorteringshatten ställdes på sin vanliga plats och sjöng en lång sång som beskrev alla elevhemmens egenskaper. Sen kom de små förstaårseleverna sorteras. De kom in på en rad bakom Professor McGonnagall och verkade mycket oroade.
- Addison Celia.
En flicka med kort brunt hår skuttade fram, satte sig på pallen och drog på sig hatten, som tänkte en stund och ropade sedan
- Hufflepuff
Celia sprang fram till det hurrande bordet där hon log mot de andra eleverna som välkomnade henne med uppmuntrande kommentarer och dunkar i ryggen.
- Baker Philip!
En stor pojke med kraftig haka lunkade upp och satte sig på pallen med hatten på huvudet.
Hatten ropade:
- Slytherin!
Ett antal elever ropades upp och Huffelpuff fick fem nya, Slytherin fick tre nya, Gryffindor fick åtta nya och Ravenclaw fick två nya. Sedan kom den sista elven.
- Winston Pauline!
En lång flicka med en fläta gick upp och satte sig med hatten på huvudet.
Hatten ropade
- Ravenclaw!

McGonnagall tog ut hatten och gick för middagen började närma sig.
Jag vände snabbt bort huvet och koncentrerade mig på rektorn, professor Dumbledore som just hade klivit fram och ställt sig.
- Hej och välkommen till ett nytt år på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Jag gör som jag brukar och väntar med talet till efter ni har ätit er mätta. Dumbledore gjorde en gest med handen och faten fylldes med mat: kycklingklubbor, soppor, sallader, biffar, stekar och alla möjliga sorters olika efterätter.
Jag tog för mig av allt och tuggade långsamt medans jag försökte svälja tårarna. På tåget hade jag trott att Oliver ville vara min vän och nu ignorerade han mig. Det gjorde riktigt ont. Jag var väl tvungen att vänja mig vid att ingen ville vara kompis med mig. Inte ens en kille som knappt varit här än timme.
Dumbledore talade länge och väl och efter middagen. Jag lyssnade inte så noga, allt det här visste jag redan. Till slut skulle alla gå upp och lägga sig och jag traskade efter de andra medans jag lyssnade på när Henry Barclay och Roger Gold diskuterade något totalt ointressant.

Jag var inte längre besviken på Oliver när jag somnade. Jag hade aldrig haft några vänner så varför skulle jag få det nu. Totalt utmattad så somnade jag.


Nåja, det var väl ett hyfsat kapitel? Vad tycker ni? Kommentera om ni tycker att det var dåligt eller var sådär eller om ni tycker att det var bra. Ge gärna tips, jag lyssnar på allt!

Bra!

Jag har skrivit ett kapitel till som jag tänkte lägga upp, lite kort men det kommer mer ganska snart.

Kapitel 3 Inget har ändrats
På morgonen lyste solen och värmde mig där jag låg i sängen och försökte glömma allt. Oliver hade på kvällen blivit indelad i Ravenclaw och det innebar att vi skulle ha alla lektioner tillsammans, något som gjorde mig osäker. Tänk om han skulle bli en av alla som var taskiga mot mig? Inte för att jag var mobbad direkt, fast ingen gillade mig. De flesta som ville vara på god fot med Melissa Dewey, Alexis Mather och Lilian Newman fällde taskiga kommentarer om mig, knuffade mig och var allmänt elaka.

Efter en hastig frukost som bestod av bacon och ägg gick jag till min första lektion som var förvandlingskonst. Jag såg hur Oliver in i klassrummet och gick mot mig. Han log ett hastigt leende innan han följde med tjejerna och slog sig ner bredvid dem. Jag grimaserade och försökte fånga hans blick. Fast sedan kom McGonnagalll in i klassrummet och började lektionen. Under lektionens gång gled mina tankar iväg och direkt vi skulle gå ut reste jag mig och skyndade ut på skolgården. Plötsligt grep någon tag i min arm och jag vände mig om och såg rakt in i Oliver varma och bruna ögon.