Merlins ättling

Namn: Merlins ättling
Färdig skriven: nej
antal kapitel:vi får se hur många det blir
Språk: Svenska
Huvudperson: Will Brice
Utseende: svart hår, bruna ögon, kanska kort, lagom tjockt ansikte och smal kropp


Beskrivning: Den mugglarfödda 19årige Will Brice har upptäckt att den av hans släkting som han har ärvt sina magiska krafter ifrån var ingen mindre Merlin, den mäktigaste trollkarlen genom tiderna.Men trots sina otroliga krafter finns ett problem. Will har under sin tid på Hogwarts och efter examen alltid känt att en ätling till den onda häxan Morgana Le Fay alltid har funnits i närheten.



Prolog
Jag hade alltid känt att jag aldrig har varit vanlig. Under min tid i mugglar skola var en jobbig tid. Konstiga saker hände hela tiden. Som en gång när en kille hade slagit mig så dagen efter hade det växt ut en stor böld i hans ansikte så det såg ut som ett andra huvud höll på att växa ut. Jag undrade vad som hände och jag fick mitt svar när jag fick mitt brev till Hogwarts och där kände jag att jag hörde hemma. Jag sorterades in i Ravenclaw och fick mina första vänner.Jag tog exame med bra betyg, jag hade en stor talang i spådomskonst, försvar mot svartkonster, trollformellära och förvandlingskonst. När jag lämnat Hogwarts var då jag fick veta vem jag var. Den första ledtråden var att när jag möte en före deta dötsätare i en duell då jag avfyrade en lamslå utan trollstav. Den andra ledtråden var när jag hamnade öga mot öga med en Waiersk grön och jag kunde förstå den,tala med den och beordra den till vad jag än ville. Då visste jag, om jag var en drakherre så moste jag ha fått mina krafter från den mäktige Merlin. Med deta förstod jag att mina onda anninga hade varigt för att en stor fiende hade varigt nära mig


Kommentera hjärna

Wow! Det här kommer att bli jättebra.
*bevakar*

Kapitel 1:

"Jag måste gå nu det är en lång väg hem", sa jag och rest mig från bordet
"Ja,det börjar bli riktigt sent nu", sa min far och gäspade samtidigt.
"Var nu försiktig hem" sa min mor med en orolig röst.
"Det är lugnt mor"sa jag "vad skulle kunna hända".
Jag tog på mig mina skor och gick ut ur huset. När jag kom ut tittade jag bakåt för att det huset där jag växt upp för det var där dom människorna jag älskade fanns. Mina föräldrar var de som hade försvarat mig då jag inte viste jag var trollkarl och dom hade alltid bort förklarat alla anklagelser mot mig. Jag vände mig om igen och började gå mot gatan. När jag kommit ut började jag ner för gatan. Vist jag kunde ha använt spök transfurans, men jag tyckte det var en sådan vacker natt att gå genom Liverpool. Jag hade blå klädnad på mig med en brons brun fin skjorta innan för för att hedra mitt gamla elevhem. Det hade varit en underbar natt och jag var nästan hemma när jag svängde runt ett hörn och kolliderade med en springande kvinna. Kvinnan kom först upp på benen, men innan jag han be om ursäkt sa hon:
"Du måste hjälpa mig min bror blev anfallen av något och är säkert mycket skadad du måste hjälpa mig snälla".
"Ok, sa jag,vissa mig väggen.
När vi kom fram till gränden fanns det inget där.
"Är du säker på att det var här?"frågade jag och vände mig om, men det fanns inget där. Kvinnan var borta. Jag tittade oroligt om kring och tog upp trollstaven.
"Lumos", sa jag och staven började att lysa på toppen. Jag lyste i hela gränden men såg inger. Men plötsligt så jag att varenda soptunna och container rörde sig och ur dom kom något som såg ut som människor. När jag tittat närmare såg jag att ett var inferier, typ 15 stycken som kom fram. En av inferierna gick längst fram och sa:
"Du som står där är den ende som har den mäktige Merlins krafter och det är de som våra mästarinna har bests ut plåna. Detta var märkligt, en inferie kunde vanligt viss inte prata, så detta måste ha gjorts av en mäktig necromanser som kunde ha gjort så många inferier och lärt dom prata.
"Vem är er mästarinna?",frågade jag.
Men jag fick inget svar utan dom barra sprang rätt emot mig.
"Protego!",skrek jag och alla inferier flög back i en väldig fart. Dom var snabbt uppe på benen igen och sprang mot mig en gång till. Denna gång undvek jag alla deras slag och kastade en "sectumsempra" på alla inferier. Med detta hål i varenda av dom fick jag in dom i ett hörn, men där slog en inferie bort min stav och försökte klösa ögonen ur mig. Men jag sparkade bort den och in bland resten igen och med mina bara händer kastade jag en "redoctor" besvärjelse som sprängde alla inferier i små bitar. Jag plockade upp min stav och jag kände att detta hade varit ett bakhåll. Jag tittade uppåt och såg att en korp flög iväg och jag viste att den hade set och studerat allt som hänt

Vilken spännande början!

Kapitel 2:

Jag gick i rasktakt resten av vägen tills jag kom till huset där jag hade min lägenhet. Min lägenhet var på högsta våningen så jag gick snabbt upp för trapporna för att slippa att möta någon så att jag inte behövde hitta på en förklaring till varför jag hade ett blodigt rivmärke i ansiktet. På högsta våningen fans bara en dörr som lede till vinden, men jag gick fram, tog upp trollstaven och drog den längs dörrkarmen. Sedan slog jag fem slag på dörrknoppen och den föl av. Jag satte knoppen på andra sidan av dörren och vred den, dörren öppnades och en stor lägenhet uppenbarade sig fylld med tavlor, böcker och magiska föremål. Direkt när jag klev in och stängde dörren kom min tama crup, Sparky, och hoppade emot mig av glädje.
"Hej gubben har du saknat mig" sa jag och började klappa honom. När jag hade hälsat klart sprang Sparky iväg och la sig i sin korg med sin favorit leksak. Jag gick in i badrummet för att titta hur illa såret var. Det var inte så illa såret hade nästan läkt, men det skulle bli ett litet ärr. Efter åt gick jag in i sovrummet, la mig på sängen och somnade nästan direkt.

Jag vaknade cirka klockan fyra och jag skulle va på mitt jobb på ministeriet klockan fem. Så jag såg till att gå ut en snabb runda med Sparky innan någon mugglare vaknade. Åt frukost och sedan tog jag mina arbetes saker och transfererade mig till London.

Jag landade i en gränd, inte långt från ministeriet ingången och började gå där ifrån. Inne på ministeriet varde som vanligt fullt med människor som skulle åt alla olika håll. När jag klev in i hissen som skulle ta mig till andra våningen kom en kvinna som jobbade på fjärde.
"Ah, hallå mr Brice"sa hon
"Hallå, miss Olym" sa jag tillbaka
Hissen stannade på andra våningen och jag klev ut och gick mot aurouernas huvudkontor. När jag kommit in gick jag till mitt arbets område och fort satte mitt arbete om att hitta före detta dödsätare . Men jag kunde inte riktigt koncentrera mig för att jag funderade på det som hände igår natt.
"Är allting bra mr Brice?" hörde jag en röst säga bakom mig. Jag tittade back och såg att det var Harry Potter som stod bakom mig.
"Det är bra bara lite tröt", svarade jag.
"Hoppas du inte är för tröt för lite jobb Will"sa Harry
"Vad då för jobb?",undrade jag
"Du, jag och mr Weasly ska ut och fånga några dödsätare",svarade Harry

Vad roligt att Harry och Ron år vara med! Men vad gör Hermione?

Kapitel 3

Vi hade landade mitt i en skog med enorma träd och en flod bredvid där vi hade landat.
"Var är vi?" frågade jag
"I Deansskog, svarade Harry, vi måste gå en bit för att inte bli upptäckta"
"Hur långt måste vi gå?" frågade Ron
"Typ en kilometer", svarade Harry
"Du måste skoja", sa Ron
Harry brydde sig inte om att svara utan bara fortsatte att gå och jag och Ron följde efter. Efter typ 800meter sa någon något
"Så Ron vad gör Hermione nu för tiden?" frågade jag
"Hon försöker att fortfarande göra så att husalfer blir rättvist behandlade och jag tro att hon börjar göra framsteg också",svarade Ron.
Vi kom så småning om fram till en glänta där vi såg ett tält stod och vi såg att det lyste där inne.
"Dödsätarna måste vara där",viskade Harry
"Bra då går vi bara in och fångar dom",viskade jag tllbacka.
"Nej, sa Harry vi måste vänta på att dom kommer ut ur tältet"
Vi satt och bara vänta på att dom skulle komma ut ur tältet när vi hörde att något landade på marken och samtidigt fik jag huvudvärk och mina ögon glimrade och jag kunde se en bild med massor av lik och en kvinna stod med en trollstav riktad över liken och viskade en trollformel. Jag visste inte vad formeln gjorde för bilden försvann samtidigt som sagt det sista ordet. Jag tittade uppåt för att se vem som hade landat och kände genast igen henne. Det var kvinnan som hade lurat mig in i fällan med inferier och när jag såg på hur hon var kläd såg jag att hon var kvinnan i min syn.
"Är inte det Theresa Garden",sa Ron
"Vem?" frågade jag
"Hon var en Slytherin elev som kom till Hogwarts ett år före dig, jag känner igen henne från sorteringen",svarade Harry.
Theresa gick in i tältet och inget hände, men efter tio minuter såg vi massor av gröna ljus komma från tältet. Nu struntade vi och vänta utan sprang ner till tältet och stannade vid in gången. Vi hade trollstavarna i högsta hugg och öppnade tältingången försiktigt. Inuti såg vi liken från dödsätarna precis som i min syn.
"Vem kan ha gjort detta?" undrade Ron
"Det måste varigt jag", sa en röst och en stol surade runt. I stolen satt Theresa. Igen han göra något innan Theresa hade använt "petrisicus totalus" på både Harry och Ron, men jag på ren reflex hade undvikit den.
"Jag ser att inferierna inte dödade dig", sa Theresa
"Och det var väl du som var korpen",sa jag
"Det stämmer,det var inte illa du dödade inferierna, men jag räknade inte med att dom skulle klara det",sa hon och flinade.
"Varför försökte du döda mig?", frågade jag
"Är det inte uppenbart,svarade hon, jag är den sista ättlingen till Morgana le fay och du är den sista ättlingen till Merlin så jag tänker förgöra den sista släktingen till Merlin för du är den ände som kan stoppa mig från att kunna härska över hela värden"
"Varför avslutar vi inte det nu", sa jag och riktade staven mot henne.
"I sinom tid jag har ett ärende i Israel du kan försöka stoppa mig där om du över lever detta. Jag vände mig om och såg att bara skinnet från dödsätarna låg kvar och såg att deras skelett stog upp och tittade på mig.
"Döda dom", beordrade Theresa och tranfererade iväg sig

Åhh, undra vad hon har för ett ärende där... Det måste jag få läsa!

Till Drake

Jag är mycket tacksam att du läser och kommenterar och är säkert den ända som läser så jag vill bara säga



TAAAAAAAAACCCCCCCKKKKKK SÅÅÅ MYYYYCCCKKKEETT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Aww. Men det är klart, det är ju jättespänande, jag gillar verkligen den här novellen!
Men jag ska tipsa mina kompisar, de kommer säkert också att gilla den.